Mannen som kunde drömma om hästar

När jag ändå är inne på drömmar kan jag ju berätta om en annan dröm jag hade för ett tag sedan. Den var lite mer lättsam! Jag gick på en landsväg, inte alls olik den som går genom min hembygd. Uppförsbacken var bekant, men i drömmen var den inte asfalterad utan som en grusad, välskött skogsväg. På den rusade en massa hästar. Inga människor syntes till i deras närhet, de sprang omkring där vilda och såg ut att må gott. Jag kan ju inget om hästar men känslan jag fick var att de trivdes. Runtomkring var lövskog, mycket björk, och solen stod lågt och slog in med sina strålar mellan stammarna. Det var en vacker sommarbild.

Jag bestämmer mig för att hoppa upp på en av hästarna och i samma sekund sitter jag uppe på hästryggen och galopperar fram genom skogslandskapet. Det är första gången jag rider men det är en helt fantastisk känsla. Vi närmar oss en skarp kurva vid ett träd och jag hinner tänka att den kanske kommer bli svår att ta men hästen tar sig smidigt förbi utan problem. Solen fortsätter måla naturen i vackra färger. Björkskogen öppnar upp sig i en glänta och vi kommer ut på en hög vall som på vänster sida vetter ut mot en sjö. Det är en liten vik vi befinner oss i. Solen glittrar i vattnet och på andra sidan växer tallskog.

Då – när jag tittar ner och ser att det är långt ner till vattnet och att hästen jag sitter på är väldigt hög – blir jag plötsligt rädd. Och det sista jag tänker på innan jag vaknar (eller om det är precis efteråt) är när Petrus kallas ut att gå på vattnet fram till Jesus.

”Petrus svarade: ’Herre, om det är du, så säg åt mig att komma till dig på vattnet.’ Han sade: ’Kom!’, och Petrus steg ur båten och gick på vattnet fram till Jesus. Men när han såg hur det blåste, blev han rädd. Han började sjunka och ropade: ’Herre, hjälp mig!’ Jesus sträckte genast ut handen och grep tag i honom. ’Du trossvage’, sade han. ’Varför tvivlade du?’”

En dröm

Det här är riskabelt. Bilder i en dröm låter sig inte beskrivas i ord. Det kan snarare ta ner och förstöra upplevelsen.

Men det var i alla fall så att jag drömde häromnatten. Jag drömde att jag såg en filmsekvens och att jag själv på något sätt var med. Inte i bild, men jag liksom följde med alldeles bredvid kameran. ”Vad snyggt!” tänkte jag flera gånger när jag såg vad linsen registrerade och på vilket sätt den gjorde det.

Sekvensen var själva startscenen, och det var en pojke, kanske 8-10 år, som sprang på en strand. Det var en klarblå, molnfri himmel och sandstranden var benvit, med blågröna vågor som slog in från havet på vänster sida. Pojken sprang i riktning mot kameran som utan ryck rörde sig i takt med hans steg.

Då kör plötsligt en båt upp på stranden. Man ser bara fören men den är grå och spetsig och upp på den kliver unga män i lika grå kamouflagekläder. De är soldater. Fler båtar kör upp, fler soldater. På himlen börjar jaktflyg susa fram och en missil svischar förbi på låg höjd, förbi pojken och förbi kameran. Pojken tittar aldrig åt sidan. Hans ansikte är likgiltigt, varken sorgset eller glatt. Han fortsätter oförtröttligt springa framåt mot kameran som glider med som på en osynlig räls.

Men tanken jag själv får när jag betraktar scenen – och som jag tänker rör sig i pojkens huvud – är: Nu kommer kriget, också till den här stranden. Det är det den här scenen vill berätta, det är det publiken ska förstå.

Kameran vänder sig plötsligt om. Den stannar, och filmar pojkens rusning bakifrån. Där han nu springer syns inga militärfartyg, inga soldater och inga flygplan i luften. Där är bara benvit sandstrand, blågrönt hav och klarblå himmel.

Sen uppfattar jag att det diskuteras något om filmprojektets genomförande, strax innan jag vaknar.

Inspiration

Det kanske var dumt av mig att starta två bloggar, en för musik och en för tankar och vardagshändelser. Allt hör väl ihop egentligen. Livet är ju en helhet av allt. Ja ja, det mesta jag skriver kommer väl att hamna här helt enkelt.

Idag vill jag rikta ett tack till mina bloggande kamrater. Det är grymt inspirerande att läsa andras texter, att få kommentarer om sin egna och att få peppa varandra. Det skapar faktiskt en känsla av gemenskap som påminner om svunna tiders tillverkning och utbyte av hederliga pappersfanzines. Den jämförelsen trodde jag aldrig jag skulle göra men så är det.

Så fortsätt ert goda hantverk, kära vänner! Men kom ihåg att det varken börjar eller slutar på internet. En dag ger vi ut en antologi och slår världen med häpnad!

Singelbaksidor

En kompis vill utsätta mig för en blind date. Jag tackar vänligt men bestämt nej. Det lockar mig lika lite som att logga in på någon av alla mötesplatser som finns för stackars bittra singlar. Ibland undrar jag om inte mina vänner är mer desperata efter att jag ska träffa någon än vad jag själv är.

Min väns erbjudande ges förstås i all välmening. Och jag kan inte förneka en viss nyfikenhet över vem det nu kan vara han tycker att jag borde träffa. Men mitt svar kvarstår. Längtan bort från singellivet går nämligen i vågor. I vissa perioder tänker jag mer på det, ibland mindre. Men desperat? Nej, det skulle jag inte vilja påstå. Meningslöst. Allt har sin tid.

Fast ibland känns ju hela förälskelsegrejen så obegriplig och hopplös att man inte ens orkar tänka verklighetstillvänt. Det är sådana dagar det verkar lättare att dra till Australien och gifta sig med en hittills okänd tvillingsyrra till Nicole Kidman.

Lose control!

Häromdagen gjorde jag något mycket viktigt. Jag lät disken vara. Jag kom hem 17.00 och det fanns inte en chans att jag skulle hinna med allt. Viktigast var att klara av bakningen så porslinet fick ligga som det låg, som drivor i diskhon. Jag slängde ner datorn ovanpå sängen och dukade upp fikat på databordet. Sen fick gästerna ta för sig. Marie satte ner sitt vattenglas på en tidning jag inte hunnit slänga undan på soffbordet, och Pers assiett fick samsas med laddaren till mobilen. Jag hade inte ens dammsugit golvet.

Det visade sig fungera alldeles utmärkt. Klart det gjorde. Ett litet steg för mänskligheten, ett stort steg för Klas.

Fortfarande på startbanan

Man ska alltså skriva om sådant man är med om. Inte helt okomplicerat. Det är en sak att utlämna sig själv, men ens liv befolkas oundvikligen av fler individer än så. Och det som händer mina vänner påverkar också mig på ett eller annat sätt. Även om det inte behöver vara några dramatiska grejor är mina sammanhang tillräckligt små för att kunna spåras, och det finns inte en chans att jag skulle vilja hänga ut mina medmänniskors inre för allmän beskådan. Vänd er till förnedringsmedia om ni är sugna på den varan.

Det lär bli en balansgång. Om det ena diket är privata detaljer är det andra ytliga standardfraser om väder, vind och kurslitteratur.

Paradoxalt nog är det man kanske helt skulle vilja skriva om inte alltid nämnbart.

Apparently we have to blog

Till slut är jag alltså här. Och precis som jag misstänkte infinner sig en viss blockering när det nu är dags att göra sitt första inlägg. Alltså, jag vet ju vad jag vill säga. Men när det som bäst behövs vet jag inte hur jag ska formulera det. Det är den senaste tidens läsande av vänner och bekantas bloggar som inspirerat mig. Framför allt en nyligen upptäckt blogg skyndade på min egen debut. Jag fick adressen av en gemensam vän till mig och bloggaren i fråga, till den senares förtret förstås. Så brukar det vara.

När jag läser den - och andra bloggar - tänker jag bara: Nej! Det här är genialt. Fantastiskt. Det förtjänar ett bättre öde än att läggas på den gigantiska elektroniska skräphög vi kallar internet. Det är som att kasta pärlor åt svin. Ärliga, uppriktiga ord som dessa borde tryckas på papper, bindas in mellan vackra pärmar och läggas i händerna på någon som verkligen vill ge dem sin tid. Vad som helst är bättre än att tvinga in dem i en mall och låta dem flimra på en dataskärm i förbifarten.

Men så är jag också klart konservativ och bakåtsträvande när det gäller det skrivna ordet. Det är därför jag varit så skeptisk till bloggandet som företeelse. Kanske har jag gett upp eftersom jag sitter här. Eller också är detta bara en förberedelse inför framtida projekt på papper. Jag hoppas på sistnämnda.