tisdag 29 april 2008

Helgen vecka 17

Kanon. Tågresan blev precis som jag hade önskat. Jag fick en sittplats vid fönstret och kunde se landskapet visa upp sin allra bästa sida i vårsolen. Stadsbebyggelsen och villaområdena glesades ut och någonstans saktade tåget in vid ett kalhygge som omgärdades av en omsorgsfullt lagd stenmur. Känslan av att befinna sig i ingenstans i några minuter var helt betagande. Sedan satte vi åter fart. Förbi skogar, hus och människor. Förbi Göta Kanal där en liten hund stod vid kanten och nyfiket tittade ut över vattenytan.

Väl framme gjorde jag mig medvetet avskuren från omvärlden. Stängde av mobilen och kollade inte mailen på hela helgen. Perfekt. Ägnade lördagen åt att vända på mina föräldrars köksland medelst spade. Så grymt skönt att få göra nåt helt annat än att sitta och försöka formulera akademiska meningsbyggnader framför en dator. I vanlig ordning också härligt att gå en skogspromenad och insupa dofter och stilla ljud. Eller att höra mor och far briljera i västgötsk dialekt vid köksbordet. Utan att de själva tänker på storheten i det förstås.

Sen tog jag tåget till Örebro igen. Landskapet passerade utanför fönstret ännu en gång, fast från andra hållet. Jag läste ut ”Pol Pots leende” och klev av på perrongen med tacksamhet och förnyade krafter. Jag är tillbaka!

fredag 25 april 2008

Fristad station 15:43

Det var länge sen jag såg en silverfisk. Men nu kryper just en sådan upp ur vasken i tvättstugan. Jag låter den smaka skållhett vatten ur kranen, gör processen kort med det aset.

Ett miljö- och luftombyte kommer förhoppningsvis göra mig gott. Jag känner mig likgiltig inför det mesta just nu. Antingen det eller småsur. Kläderna sitter dåligt. En spegelhall skulle få mig att rysa, vårvärmen till trots. Jag fördjupar vecket i pannan.

Om en timme sätter jag mig på tåget till mina föräldrar. Jag ser fram emot att få se det solsmekta landskapet passera utanför fönstret medan jag fortsätter läsa boken ”Pol Pots leende”. När jag kommer fram är det andra ljud i luften. Andra dofter och en annan dialekt. Förhoppningsvis kommer jag tillbaka efter helgen något mer lik mig själv.

Har aldrig varit något fan av Peter LeMarc men jag tror bestämt det var han som sjöng det: "Det finns inget bättre än när det vänder".

Så enkelt och så sant. Ha en fin helg, kamrater.

onsdag 23 april 2008

Som eldskrift

Vaknar upp med stel nacke och ånger över vad som gick snett igår. En annan morgon vaknade jag upp med två textrader i huvudet.

Den ena: ”That day I woke up, screaming of emptiness” (Blindside)
Den andra: “En liten rolig kväll ändrar inte på min situation” (bob hund)

Jag hade inte lyssnat på någon av låtarna på länge. Ändå fanns texterna där.

Det talar sitt tydliga språk. De perioder då jag är nära Gud går allt i en tydlig riktning. Framåt. När jag känner mig längre bort sladdar jag däremot bara runt. En känsla av att inte komma någonstans. En färd utan kurs. Kartan är tom.

Samtidigt verkar det alltså som att Guds sökande efter oss inte står still även fast vi kanske gör det. Det är fascinerande att se de sätt han använder för att nå oss. I en stund av tvivel för några år sedan ekade plötsligt ett citat ur filmen ”Göta Kanal” (!) någonstans i luften: "Det finns ingen annan väg, resten är bara sten, grynnor och elände". Av allt som fanns att använda valde Gud en scen om sjötrafik ur en svensk buskisrulle från 80-talet. Det var inte precis vad jag hade väntat mig. Scener ur ”Sagan om ringen”-filmerna har på samma sätt fått betyda mycket för mig personligen.

Gud ringer även på mobilen ibland. Ringer eller sms:ar. Han låter någon annan slå numret och prata, men det är han som fixar timingen. Han är fenomenal på det. Ingen har gett mig så många chanser som han, och det är väl bara därför jag fortfarande är kvar. Och vill fortsätta vara det.

måndag 21 april 2008

Snart blir det varmt

Det finns ett problem med sommaren. Eller rättare sagt är det kanske jag som har ett problem med sommaren. Problemet är i alla fall att allt ska vara så förbannat perfekt. Bokstavlig talat. Perfektionen som förbannelse helt enkelt. Jag tycker (nuförtiden) om sommaren, men jag anser att vi kväver glädjen i denna årstid genom att ställa orimliga krav. Ta vädret till exempel. Såvida man inte är bonde och ser det nödvändiga i att jorden vattnas med jämna mellanrum är den gängse uppfattningen att regnet är sommarens största fiende. Sant att de senaste somrarnas myckna nederbörd påminner oss om klimatförändringarna och miljöhoten, men då är det sannerligen det vi borde reagera på och inte regnet som sådant. Sedan har vi våra ibland skyhöga förväntningar på sommarens semesterperiod. Vi inväntar och laddar och när ledigheten väl kommer måste allt vara perfekt. Vädret som sagt, och organisationen, resmålen, känslorna, relationerna. När något inte går enligt planeringen kan raset kännas stort.

Sommaren är också vår världs skönhetsideals absoluta högsäsong – och det är framför allt det här som får mig att vilja svinga en brandfackla. ”Kom i form till beach 2008!”, hört den förr? Media och reklam försöker dagligen bomba människor sönder och samman med sin mall för hur allt bör se ut. Med sitt krav på perfektion. Varpå sommarstranden förvandlas till det slutgiltiga monumentet över att vi inte duger som vi är. Den blir en klubb med höga trösklar och inträdeskrav. Du läser just nu mitt mest pekpinnemästrande inlägg hittills, men det retar verkligen skiten ur mig att vi låter oss vaggas in i lögner om oss själva! Snart är sommaren här och den är en gåva som kommer alla till del. Njut av den! Stick hål på lögnerna! Ta din plats på stranden!

söndag 20 april 2008

Framåt, framåt

Tack för att Du förändrar.

tisdag 15 april 2008

Svensk punk och Jesus

Under de senaste dagarna har jag plöjt boken ”Svensk punk 1977-81 – Varför tror du vi låter som vi låter?”, ett gediget tidsdokument på 250 sidor som jag slukade med stort intresse. Jag föddes samma år som punken exploderade, och upptäckte själv musiken i början av 90-talet. De flesta av pionjärbanden var vid det laget historia för länge sedan. Därför blir den här boken en utsökt chans att ändå få vara med och förnimma något av den stämning som rådde när allt startade. Det sägs att 1000 svenska punkband bildades mellan 1977 och 1981. En del existerade bara i några veckor men flera hundra gav ut egna skivor. Punken revolutionerade synen på musik och musicerande.

Boken fylls av uttömmande intervjuer med människor som var med under de omvälvande åren. Glädjande för mig är förstås att inte bara musiker får komma till tals utan även de som skrev och klistrade ihop sina egna fanzines. Inställningen att vem som helst kan starta ett band eller en musiktidning är det som fascinerat och inspirerat mig mest med punken! De tidigare skarpa gränserna mellan artist och publik suddades ut. Detta fångas i flera av bokens fantastiskt snygga fotouppslag i svartvitt där kameran kommer väldigt nära.

För övrigt drar jag en parallell som kan tyckas helt galen och långsökt. Det är när den forne fanzineredaktören Jeppe Ekholm i slutet av kapitlet om Stockholms punkscen säger: ”I början var vi outcasts, det var absolut ingen som gillade oss men efter två år blev allt accepterat och punkarna gulliga. Vi fick till och med ett eget program i P3. Vi blev en del av vardagen och det var inte längre farligt att vara punkare. Punken dog aldrig, den blev ofarlig”.

Jag börjar jämföra med den kristna tron. Punkarna skulle inte gilla den jämförelsen eftersom punken stod för ett uppror mot alla former av auktoriteter, däribland kyrkan. Men jag tänker så här: Har samma sak hänt med den kristna tro som jag och flera andra har? I kyrkorna hör jag fina predikningar som blickar tillbaka på historiens första kristna och tar deras radikalitet som föredöme. Samtidigt snackas det om att samhället är sekulariserat och att tron på en Gud inte är intressant för den moderna människan. Men det är kanske inte så dött som vi tror. Precis som punken blev ofarlig är det kanske bara vi som gjort Jesus tillrättalagd och harmlös.

onsdag 9 april 2008

Knockad av Lönnebo och Edman

Jag har just varit och lyssnat till Martin Lönnebo och Stefan Edman i ett offentligt samtal på Örebro universitet. De båda har skrivit boken ”Jordens och själens överlevnad”, en brevväxling förlagd till år 2018 då jorden drabbas av en global naturkatastrof. Det hela är förstås påhittat, dock med antagandet att scenariot ändå är möjligt med tanke på dagens eskalerande klimathot. Hur kan vi undvika att hamna där?

Det här samtalet i en av skolans hörsalar var faktiskt en ganska knockande upplevelse. Det var så klokt, så smart och de båda herrarna kompletterade verkligen varandra. Stefan Edman är biologen med siffrorna, statistiken och faktarutorna, som han presenterar med skärpa och engagemang. Biskop emeritus Martin Lönnebo är den eftertänksamme mannen med livsvisdom och kloka tankar. Tja, kloka är de båda två förstås men med olika uttryck. Det är ett härligt samspel, och de lyckas göra den viktiga – men ofta överväldigande – miljöfrågan intressant. Tanken på en Gud som skapat jorden finns hela tiden där, ständigt med en utsträckt hand mot vetenskapen eftersom man inte anser att tro och vetande behöver stå i konflikt med varandra. Det låter så självklart när de säger det. ”Vetenskapen kan öka den sakrala vördnaden” som Edman så fint uttrycker det.

Det är ett misstag av mig att inte ta med block och penna vid ett sådant här tillfälle. Samtalet dräller av visa och kloka replikskiften. En mening lyckas jag i alla fall knappa in på mobilen. Det är när Martin Lönnebo ska svara på frågan vilken sorts ledarskap som krävs för att klara upp den världsomfattande miljösituationen. Han harklar sig lite och inleder: ”En god ledare är ett barn som blivit buret.”

tisdag 8 april 2008

Kid size?

Någon undrar kanske varför min blogg heter ”Kid size”. Ska jag verkligen förklara det eller är det bara att plocka sönder en titel som borde få stå för sig själv? Tja, förklaringen är i alla fall helt enkelt att jag tycker ”kid” och ”kids” är snygga ord. Närhelst de dyker upp i populärkulturen på något sätt hajar jag till och snappar upp dem. Rätt använda höjer de vilken film- skiv- och låttitel som helst. Här några favoritexempel:

Låt – Sham 69: ”If the kids are united”
Skiva – Fireside: “Hello kids”
Film – “The heartbreak kid”

Plus att det faller sig helt naturligt att kalla mina vänner för ”kids” eftersom de i de allra flesta fall är yngre än mig, hehe. Den korrekta engelska översättningen av ”barnstorlek” är egentligen ”kids’ size” men det fick ändå bli ”kid size”. Jag har faktiskt i vuxen ålder köpt kläder i barnstorlek vid ett par tillfällen. Nån ekonomisk fördel ska man väl ha av en minimalistisk kroppshydda. Mina svarta täckbrallor, som jag än idag kan använda de fåtal gånger det är snö, har en liten lapp med storleksangivelsen 170 centilong.

måndag 7 april 2008

Den ene gitarristen i Broder Daniel

Anders Göthberg, evig gitarrist i Broder Daniel, är död. Han tog sitt liv natten mellan den 29 0ch 30 mars. Jag har funderat över om jag borde skriva nåt om saken överhuvudtaget. Hur orden i så fall ska läggas för att inte banalisera och förenkla något så hemskt. Hur jag samtidigt kan undvika att det låter som att händelsen faktiskt berör mig personligen. För det gör den förstås inte. Det vore ett hån mot anhöriga att påstå något sådant. För mig vara Anders Göthberg mannen som lade gitarrslingorna i Broder Daniel. För hans närmaste var han däremot en livskamrat, en pappa, en son, en livs levande människa. Och just därför saknad på riktigt.

Men Broder Daniel var definitivt ett av mina favoritband under många år. Och ett av mina tydligaste konsertminnen, som jag ofta återkommer till, är när bandet spelade på Hultsfredsfestivalen 1998.

Det är eftermiddagssol och Broder Daniel har placerats på Pampas-scenen, festivalens näst största scen. De kliver på utan ett ord och konserten är igång. Håkan Hellström spelar bas. Han är den mest intensiva av de fem och ser lite arg ut. Få anar det häpnadsväckande segertåg han ska inleda två år senare. Sångaren Henrik Berggren är magsjuk. Det påstås det i alla fall efteråt, men det är inget som märks under konserten. Svart polotröja, ingen kostym. Anders Göthberg står still, han är djupt koncentrerad på sin gitarr från vilken han manar fram de fantastiska melodislingorna som lyfter och tar sig ut över publikens unga huvuden. Pop-Lars far fram över trummorna, bär solglasögon om jag inte minns fel. Från min position i det nedtrampade gräset har jag Theodor Jensen ganska rakt framför mig. Han bär sin gitarr med ett bekymrat ansiktsuttryck och backar upp Henrik med taktfasta ”ba-pa-pa”-körer i ”Work”. Efter 45 helt strålande minuter lämnar bandet scenen lika tysta som de äntrade den.

Vad betyder det här? Förmodligen ingenting. Det är bara ett minne om konsert och musik och kan förstås aldrig ha så liten betydelse som just nu. Det tonar inte ner sorgen och saknaden hos dem som kände och levde nära en människa som inte finns kvar här längre. Och det tar aldrig udden av tragiken i att någon fattar beslutet att avsluta sitt liv. Orden är begagnade och trötta men tankarna måste gå till dem som stod Anders Göthberg närmast.

I Expressen säger Henrik Berggren att Broder Daniel verkligen inte vill romantisera det som hänt. ”Glöm inte att ens liv är viktigt inte bara för en själv, utan även för dem omkring en” uppmanar han. Det är förstås starkt och rörande att höra från mannen som en gång skrev ”I’ll be gone”, men framför allt är det ett livsviktigt budskap. Bokstavligt talat.

tisdag 1 april 2008

Mörker. Och ljus.

Idag mådde jag skit. Lätt illamående, matt och allmänt rutten. Men det fanns ljuspunkter ändå. Handledningen för C-uppsatsen gick över förväntan och efteråt åt jag tillsammans med styrelsen för kristna studentföreningen. Från universitetet tog vi oss i samlad trupp till Brickebergskyrkan där vi fortsatte utbyta tankar på en bänk i solskenet. Sedan avrundades alltsammans med en grymt inspirerande studentgudstjänst med sedvanligt fika efteråt.

När jag senare kör in min cykel i garaget blir jag stoppad av en granne och klasskamrat som hör att min kedja inte är oljad på länge. Han lånar ut sin sprayflaska och så är problemet avhjälpt. Jag vet inte om jag kommer må bättre imorgon. Men jag somnar tacksam ikväll.