Norra kyrkogården

Jag tar cykeln norrut. Dagen började inte riktigt så som jag hade velat så jag åker ensam, på nya vägar. Jag hamnar i ett villaområde. Inte helt vad jag hade hoppats på så jag svänger vänster, genom tunneln som löper under riksväg 50. Cykelbanan leder tillbaka mot stan. En skylt pekar in till höger mot två kapell. Jag kliver av cykeln och går åt det hållet, mot Befrielsens kapell och Stillhetens kapell. Mittemellan riksvägen och järnvägsspåret reser sig dessa bruna tegelbyggnader på en liten höjd. Trafiken på vägen går mycket snabbt i båda riktningar. Människor på väg till något. På väg bort från något. Fort. Och här i mitten dessa kapell, nästan som två monument över det som trafikanterna på vardera sida kanske vill undvika att se, tänker jag. Att vi inte är osårbara.

På baksidan leder en liten väg ut mot kyrkogården. Norra kyrkogården tydligen. Jag har aldrig varit här förut. Gröna små kullar, berghällar, höga tallar, en tyst klockstapel. Människor som rör sig mellan gravstenarna. En äldre kvinna leds av någon som förmodligen är hennes dotter. En man går ensam med en hund i koppel. Jag håller mig på behörigt avstånd, väljer andra vägar än dem för att inte göra intrång i deras liv, för att inte bli en turist i deras saknad. Har jag överhuvudtaget rätt att vara här utan ärende? Det är ändå något speciellt med en kyrkogård. Trots livligheten från den stora vägen ett stenkast bort är det som att stillheten ändå får fäste här. Området ter sig oändligt, det dyker hela tiden upp nya små vägar och trappor som leder vidare.

Jag sätter mig på en bänk. Ingen människa syns till. Jag tar in tystnaden och den märkvärdiga atmosfären, blir sittande där ett bra tag i en slags ordlös dialog med Honom jag ber ska hålla varenda själ i sin hand. Jag bygger hela mitt liv på att det måste vara så. Jag gick inte till kyrkan i morse så kanske är det här min gudstjänst. När en bil närmar sig i periferin fortsätter jag gå och kommer till ett träkors, till hälften dolt av grönska. Det är så högt att jag måste sträcka på nacken för att se siluetten mot himlen. Mitt på kyrkogården reser sig ett stort tegelfärgat stenhus som måste vara ett gammalt kapell av något slag. En brant trappa leder upp till en port med uthuggna stenfigurer ovanför. Lite längre bort en mycket gammal gravsten. Inristade ord om dem som ryckts bort för tidigt, en liten skulptur på toppen sitter framåtböjd och döljer hela sitt ansikte i händerna. Sorg som aldrig tagit slut.

Till sist går jag ut genom ett stort stenvalv. Jag är ute vid stora vägen igen och trafiken svischar fortfarande förbi i båda riktningarna. Människor på väg till något. På väg bort från något. Fort. Jag önskar vi alla vågade tro att detta inte är slutet.

Förvirrad / Pretentiös

Omfamna hela världen. Sommaren är tillbaka. Jag sitter inne. Det låter i telefonen. Jag vet inte vart jag vill gå. Jag låg på golvet. Du reser mig upp. ”Det snurrar i min skalle.” Jag lever. Det puttrar i grytorna. Vi ställde in vår resa. Nu lyser solen. Jag är hungrig. Dölj allting. Exponera allting. Vad vill jag ha? Jag är glad men jag tänker. Vi spelade spel. Jag behöver inte vinna. Min mat är klar. Jag saknar. Jag vet inte. Omfamna hela världen. Sommaren är tillbaka. Du är min vän. Jag ska göra allt för Dig. Den här gången.

Min midsommar

Kära nån vad fantastiskt djupt och reflekterande allt ska vara hela tiden. Jag talar om mina egna inlägg på den här bloggen. Inte för att jag vill framställa mig som något jag inte är, jag försöker alltid skriva direkt från insidan, men en genomläsning av de senaste texterna ger mig sannerligen ett behov av nåt mer lättsamt. Som en uppvägning tänkte jag nu därför bara ge en rak redogörelse för vad jag gjorde på midsommarafton mellan klockan 17 och 23 cirka.

Jag besökte då Torp-konferensen. Kortfattat beskrivet är detta en årlig sommarkonferens som arrangeras av Evangeliska Frikyrkan, en kyrklig sammanslutning med bas i Örebro. Man tar sig på slingriga – för att inte säga omständliga – vägar ut på närkeslätten där området breder ut sig och erbjuder gudstjänster, seminarier, konstutställningar, matserveringar samt massor av mingel. Om man, som jag, spenderat en hel del år inom kyrkosfären kan följden bli att man samlar på sig ett uppbåd av bekantskaper och vänner. Och även om man inte har någon egentlig kontakt med många av dem längre, är möjligheten stor att de dyker upp just på en sådan här konferens.

Det var också vad som hände den här kvällen. Någon i den ständigt rörliga folkmassan ropar ens namn, eller också är det man själv som påkallar någons uppmärksamhet. Det blir ett glatt förvånat hej, kanske en kram, och så uppdaterar man varandra om sina livssituationer ett antal minuter innan nästa person dyker upp. Samma ritual, samma ord och gester i repris. Till sist börjar man ignorera vagt bekanta gestalter som passerar i sidospeglarna samtidigt som man droppar standardfraser inför någon som man nästan hade glömt fanns. Så är det att vara på konferens. Stundtals lätt hysteriskt men i år kändes det ändå trevligt och på en god nivå. Det var sköna återseenden men jag ångrar att det inte blev mer sagt till lirarna från England som jag inte sett på sju år.

Jag åker bil till Torp med Anna och Magnus. Ganska snabbt fastnar vi som sagt i konversationer på olika håll, sammanstrålar sedan och travar iväg till konstutställningen i matsalen. Jag noterar att tavlorna känns alldeles för tätt upphängda på för små väggytor. En kompis till Anna imponerar med coola travesteringar på gamla välkända motiv där hon slängt in små oväntade element. Till exempel har en klassisk svensk sommarhage fått sällskap av tre svarta flamingosiluetter. Svårt att beskriva i ord, men i verkligheten var det riktigt schysst. Sedan är det en timme kvar till kvällsmötet och vi ställer oss i fikakö. Säger hej till förbipasserande vänner. På himlen hopar sig stålblå moln och vindarna tycks öka i styrka. Inget regn dock. Kvart i sju får vi våra beställningar, mackor med skagenröra för Anna och Magnus och för mig en laktosfri specialtallrik med räkor, ägg och grönsaker. Gott.

Per meddelar via mobil att Ladan, den stora gudstjänstlokalen, är fullsatt och dörrarna låsta. Besvikna går vi till baksidan där det ändå börjar släppas in folk successivt. Efter ett tag får vi bänkplatser på skilda håll. Förväntningarna på kvällens talare, den amerikanske författaren Philip Yancey, är höga, också hos mig. Han når inte riktigt upp till den nivån men är skicklig och klok med självdistans, humor och ett positivt budskap: Världen är god, världen är fallen men kommer att återupprättas. Det kom han tydligen på när han stod och sköt med leksaksgevär på älgar som vänslades och massakrerade hans trädgård.

Kylan gör sig påmind. Jag sitter med luvan uppfälld och försöker att inte huttra. Efter predikan återsamlas sällskapet och tar jag mig till bilen för att fylla på klädlagret. Anna och Magnus ska hem så jag försöker få tag på en senare bilskjuts för att kunna gå på konserten med Vallevan, ett band som lirade lite på kvällsmötet. Det lyckas dock inte så jag tar bussen tillsammans med Per och Mariell och en hel hög med andra. Innan dess impulsköper jag Vallevans skiva. På bussen ömsom pratar vi, ömsom gäspar tillsammans. Det är en skön stämning och kvällssolen sprider ett varmt och fridfullt gult ljus över åkerlandskapet.

Väl hemma är skivan inte riktigt så bra som jag hade hoppats. Nog för att jag visste att det skulle handla om folkmusik men jag hade nog inte insett omfattningen. ”Var är den vän” är ren magi i gränslandet mellan akustisk popballad och det omtalade nordiska vemodet, medan resten mer känns hämtat från senaste logdansen. Fast det är förstås bara jag som inte är van. Inte än.

Sedermera somnar jag, och drömmer bestämt någonting också. Men att det sker just under midsommarnatten är förstås en ren tillfällighet.

Ett svar

När jag är klar med studierna i januari 2009 är jag sjuksköterska och arbetsterapeut. Två utbildningar som båda rör sig inom vårdyrket men har olika karaktär och inriktning. Jag kommer att kunna välja. Kring detta får jag ofta frågor, vilket av de två yrkena jag känner mest för, varför och så vidare. Det är bra frågor, knappast märkvärdigt att de dyker upp, och nyttigt för mig att fundera. Svaren har förändrats över tid, lär kanske fortsätta göra det. Just nu är det nog nyutexaminerade vänners första intåg i terapeutgebitet som inspirerar mig mest. Men faktum är att frågan om vilket yrke jag kommer börja med inte känns så stor.

Jag menar att det för mig inte huvudsakligen handlar om att välja mellan två professioner utan framför allt om med vilken inställning jag gör valet. Det här må låta pretentiöst eller rentav präktigt, men sjuksköterska eller arbetsterapeut i det inledande skedet av yrkeslivet kommer inte vara det viktigaste. Det viktigaste för mig kommer vara att våga. Våga ta mig över tröskeln och kasta mig ut, med den fullständigt betagande insikten om att Någon tror på att jag kommer klara det, även om jag själv tvivlat på det ibland. Att låta detta bli drivkraften oavsett hur framtiden gestaltar sig. Känna Guds goda leende och se fram emot dagen som kommer. Frimodighet.

Le Fabuleux Destin d’Amelie Poulain

Jag har definitivt tappat den känsla av osårbarhet som jag hade för ett tag sen. Och kan i skrivande stund bara le åt det. För det är ju så här livet är! Bara att hänga med i stora berg- och dalbanan och fascineras av alla dess pirrande vändningar.

Ikväll har jag ännu en gång sett ”Amelie från Montmartre”, detta mästerverk till film målat i varma nyanser av grönt och rött. Varje scen ett litet konstverk. De små detaljerna i bilderna och dialogerna. Det färgsprakande persongalleriet. Amelies ögon. Och musiken! De bedårande dragspelsutflykterna följer mig på cykeln hela vägen hem där jag genast snurrar igång skivan med soundtracket.

Jag såg filmen i sällskap av goda vänner och rykande varmt te med namnet ”Livslust”. Det ser faktiskt nästan ut som en tanke.

”Protect us from what we want”

Gud fortsätter briljera. Men det är ändå märkligt, och bedrövande, att jag kan vara beredd att sätta allt hans goda på spel för något jag tror kommer berika ytterligare. För något som i själva verket bara är illasinnade viskningar ur skuggorna. De kommer nog alltid att försöka kalla mig tillbaka – och det sägs ju vara oundvikligt – men jag måste följa en annan röst. Det måste finnas något att lära sig även av det här. Och det är väl att jag inte klarar mig ensam. Att ingenting av det jag upplevt den senaste tiden bygger på min egen prestation. Det är inte jag som på egen hand tar mig längst upp på klipporna, eller får asfalten att kännas som ett molntäcke när jag går på den. Det är alltid Du. Och Du är för dyrbar att kasta bort.

Nån slags comeback

”Du ligger verkligen lågt just nu!” sa en, eh, kollega för ett tag sen. Den vänligt uppfordrande kommentaren gav uppenbarligen effekt, för nu sitter jag här igen. Vad är då förklaringen till det långvariga uppehållet? Tidsbrist? Avsaknad av inspiration? Sanningen är att det hänt för mycket på kort tid. För mycket för att det ska gå att sammanfatta i ett litet blogginlägg. Dessutom har känslorna varit så stora och positiva att det känts som ett omöjligt projekt att försöka föra över dem till text. De verkligt levande händelserna är alltid de svåraste att göra rättvisa i ord.

Kortfattat kan jag i alla fall säga att ett tilltal från Gud vände upp och ner på allt en fredagskväll. Eller vände allting rätt snarare. Det går att hitta naturliga förklaringar till det mesta som sker, sant, men jag har aldrig varit med om nåt liknande tidigare. Milt omskakad blippade jag ner det jag kom ihåg som ett sms i mobilen. Att jag samma helg fick bevittna en väns dop och se ett drabbande drama framfört av konfirmander känns helt logiskt.

Det är som om allt som hänt därefter haft ett nytt ljus, ett nytt skimmer runt sig. Som om det går att lära sig saker i varje liten detalj som sker. Som om Gud faktiskt utmanar till att göra just det, dra nya lärdomar. Helt odramatiska, vardagliga skeenden har plötsligt nåt viktigt att säga när man skrapar på ytan.

Samtidigt inser jag förstås att jag inte för evigt kommer se världen och livet från bergets topp, rusig av utsikten. Resans behaglighet kommer fortsätta variera, det är ju så det funkar. Men jag hoppas jag bär med mig det jag upplevt även de dagar då det känns som fordonet slirar i uppförsbacke. Vad vore det annars värt?