I ett av rummen sitter en så grymt skön människa. Vi står tre personer runtom där inne och kan inte låta bli att skratta. Föremålet för våra blickar skrattar också. Varenda kommentar, varje gest den här kvällen borde förevigas åt eftervärlden. Det är en bedårande stund.
När jag kommer tillbaka dagen efter är salen tom. Det sägs ha gått på ett ögonblick. Kvar blir svart text i en vit ruta på Familjesidan.
Lite längre bort går det sakta utför för någon som står i kö för ett ingrepp som skulle kunna förändra situationen. Men väntan är för lång, det ser ut att snart vara för sent. Leendet vi såg när du kom in genom våra dörrar, vart tog det vägen?
En ung man kramar en snusprilla medan han gör sin matbeställning med ett saligt leende. Några sprutor bara, så är han snart återställd och på väg hem.
I en sal finns en åldersskillnad på 50 år. Vad gör det? De är som kompisar, de där två. Den yngre trycker ibland på larmknappen för att vi ska se till den andre. Det skrattas mycket i det rummet.
Vårt fikarum: Campingsemester. Mamma mia. Är du härifrån stan? Hundar. Kronprinsessan. Jobbar du i helgen? USA. Småbarn. Shout Out Louds. Vem är det som larmar? Tågresor. Liseberg. Glass. Snart kommer supervärmen. Svärföräldrar. Gustavsvik. Jaha nä, om vi skulle gå och jobba lite igen?
Allt är vitt. Allt är inomhus. Och även om vi inte tänker så mycket på att vi går miste om luften där utanför, är det som en uppenbarelse varje gång ytterdörren slås upp och jag kommer ut till cykelstället efter avslutat pass. Luft, värme och himmel kommer emot mig som ett livgivande andetag. Jag är inte förtjust i att jobba till klockan 22 men färden hemåt en varm sommarafton är ändå en frisk upplevelse som gärna fick räcka längre.
Det mesta är väldigt trevligt och omgärdat av en skön atmosfär bland personalen. Ett bitvis mycket högt tempo uppvägs av just detta. Om några timmar är jag där igen. På mitt sommarjobb.
torsdag 24 juli 2008
måndag 21 juli 2008
Psalm 13 och 138
När livet återvänder gör det så med besked.
Några kvällar den senaste veckan har ett molande illamående kommit och gått. Det gör det på mig ibland. Jag är på ett sätt van. Likväl är det en förödande känsla som förgiftar hela kroppen, parasiterar på all min koncentration på det goda. När det är som värst är det så nära helvetet det går att komma. Det är i alla fall så det känns.
Det är svårt att förklara för någon som inte varit med om det själv. Jag förstår det egentligen inte heller. Försökte reda ut det lite för ett par vänner som frågade mig häromkvällen. ”Min skalle och min själ vet att det inte finns något att vara rädd för, men det är som att kroppen inte fattar det”, sa jag. Ja, just så.
Några erfarna arbetsterapeuter som jobbar inom psykiatrin analyserade saken åt mig för några år sedan. De kom fram till att det är någon form av ångestattack. En av dem hade upplevt samma sak vid två tillfällen.
En gång gjorde jag ett försök att dribbla lite med en läkare på vårdcentralen. Han var snäll, klämde lite på magen och gav mig rådet inte äta för stora portioner mat. Jag gick därifrån, raka vägen till en diakon som sa till mig att det var bra att jag inte fick några mediciner. Jag tror hon har rätt. Visst, man ska inte vara en idiot och inte ta emot hjälp som går att få (speciellt inte som arbetsterapeut och blivande sjuksköterska) men de långa perioder då jag mår bra – och det är viktigt att komma ihåg att det trots allt är för det allra mesta – är jag förstås glad att jag inte medicinerar.
Ett annat minne: Jag skulle jobba på Frizon-festivalen och morgonen när allt startade satt känslan som ett trubbigt spjut genom mellangärdet. På en vägg i köket hade någon tejpat upp ett bibelord ur Jesaja. ”Jag är med dig och vill hjälpa dig, säger Herren” stod det. När jag fick syn på det var jag helad på ett ögonblick. Det är helt sant.
Och den här kvällen är allt som då. Jag kommer hem från jobbet, duschar och stoppar sedan obehindrat i mig mat ur kylskåpet med en lust att dansa ut på den regndrypande asfalten. Ingen vet hur morgondagen ser ut. Men jag lever nu. Tack gode Gud.
Några kvällar den senaste veckan har ett molande illamående kommit och gått. Det gör det på mig ibland. Jag är på ett sätt van. Likväl är det en förödande känsla som förgiftar hela kroppen, parasiterar på all min koncentration på det goda. När det är som värst är det så nära helvetet det går att komma. Det är i alla fall så det känns.
Det är svårt att förklara för någon som inte varit med om det själv. Jag förstår det egentligen inte heller. Försökte reda ut det lite för ett par vänner som frågade mig häromkvällen. ”Min skalle och min själ vet att det inte finns något att vara rädd för, men det är som att kroppen inte fattar det”, sa jag. Ja, just så.
Några erfarna arbetsterapeuter som jobbar inom psykiatrin analyserade saken åt mig för några år sedan. De kom fram till att det är någon form av ångestattack. En av dem hade upplevt samma sak vid två tillfällen.
En gång gjorde jag ett försök att dribbla lite med en läkare på vårdcentralen. Han var snäll, klämde lite på magen och gav mig rådet inte äta för stora portioner mat. Jag gick därifrån, raka vägen till en diakon som sa till mig att det var bra att jag inte fick några mediciner. Jag tror hon har rätt. Visst, man ska inte vara en idiot och inte ta emot hjälp som går att få (speciellt inte som arbetsterapeut och blivande sjuksköterska) men de långa perioder då jag mår bra – och det är viktigt att komma ihåg att det trots allt är för det allra mesta – är jag förstås glad att jag inte medicinerar.
Ett annat minne: Jag skulle jobba på Frizon-festivalen och morgonen när allt startade satt känslan som ett trubbigt spjut genom mellangärdet. På en vägg i köket hade någon tejpat upp ett bibelord ur Jesaja. ”Jag är med dig och vill hjälpa dig, säger Herren” stod det. När jag fick syn på det var jag helad på ett ögonblick. Det är helt sant.
Och den här kvällen är allt som då. Jag kommer hem från jobbet, duschar och stoppar sedan obehindrat i mig mat ur kylskåpet med en lust att dansa ut på den regndrypande asfalten. Ingen vet hur morgondagen ser ut. Men jag lever nu. Tack gode Gud.
fredag 4 juli 2008
Tackar!
Jag tänkte att jag skulle utdela några välriktade tack. Ett tal på Oscarsgalan i bloggform ungefär. Först vill jag göra en bugning åt alla er som följer den här bloggen med intresse och som på ett eller annat sätt ger kommentarer, pepp och kritik. Paradoxalt nog hade jag nog sannolikt skrivit även utan er, men jag kan försäkra er om att ni betyder grymt mycket för inspirationen. Det är i alla lägen värmande att känna er support. Kärlek.
Ett mer internt tack går till mina kära bloggande kollegor. Dagligen, eller i varje fall regelbundet, går jag igenom min lilla blogglista och det är alltid lika kul när någon av er förgyllt sin sida med ett nytt inlägg. Alla skriver ni om olika saker, på olika sätt med olika perspektiv. Den elektroniska värld vi är hänvisade till är begränsad men ni låter inte standardiserade mallar och strama typsnitt hindra er från att återspegla era unikum och personligheter i det ni gör. Det är förstås helt fantastiskt. Och faktiskt något jag betvivlade innan jag själv fastnade i det här trivsamma träsket. Så fortsätt er underbara gärning, kamrater, och må glöden i era hjärtan och pennor aldrig någonsin falna!
Ett mer internt tack går till mina kära bloggande kollegor. Dagligen, eller i varje fall regelbundet, går jag igenom min lilla blogglista och det är alltid lika kul när någon av er förgyllt sin sida med ett nytt inlägg. Alla skriver ni om olika saker, på olika sätt med olika perspektiv. Den elektroniska värld vi är hänvisade till är begränsad men ni låter inte standardiserade mallar och strama typsnitt hindra er från att återspegla era unikum och personligheter i det ni gör. Det är förstås helt fantastiskt. Och faktiskt något jag betvivlade innan jag själv fastnade i det här trivsamma träsket. Så fortsätt er underbara gärning, kamrater, och må glöden i era hjärtan och pennor aldrig någonsin falna!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)