Igenkänning

Jag sitter på biblioteket och läser musikblaskan Sonic. När den är som bäst lyckas den göra mig intresserad för företeelser jag vanligtvis inte bryr mig om. Jag vet inte, men jag tror att god skrivande journalistik är just detta – att texten lyckas fängsla läsaren oavsett ämne. Sonic är inte ensam om den konsten men innehåller nästan alltid guldkorn av något slag. Den här gången fastnar jag för intervjun med Eldkvarn. Det bandet har jag aldrig haft någon relation till alls, mer än att jag tyckt att de verkar tråkiga. Jag lär inte springa iväg och köpa skivor med dem nu heller men samtalet med sångaren Plura Jonsson håller mig kvar. Och favoritpassagen är ganska given:

"Jag har hört att du på den tiden var ganska tillbakadragen. Är du det fortfarande?
– Då var jag det, men det har ändrats. Jag har växt upp långsamt, blev vuxen först i 50-årsåldern. Jag har alltid varit blyg. Folk frågade om det inte var jobbigt att fylla 50, men jag tyckte tvärtom det var skönt. Det har varit väldigt bra för mig på alla plan. För jag vet vad jag kan, vad jag gjort och jag är inte rädd för vad andra tycker. Så det är skönt att växa upp."

"Vad vet vi om kriget?"

För två veckor sedan hade jag tänkt skriva om nyårsdagen. Jag hade tänkt säga att det är något speciellt med den, beskriva hur det är att gå ut och se samma vyer, möta samma människor och höra samma ljud – och ändå känna att någonting är annorlunda. Tillsammans lämnar vi något bakom oss och går vidare in i något nytt. Året är än så länge ett pappersark utan minnesanteckningar.

Den första januari var en solig dag, åtminstone i min stad. Jag gick ut och sög in ljus och bitande kyla och allt det där gamla och nya i en märkvärdig symbios. Vid stadens stolta byggnadsverk hittade jag en uppvärmd bänk att vila på. När minusgraderna började stjäla för mycket av min uppmärksamhet fortsatte vandringen.

Ett nytt år blir som en nystart, och borde få vara det för alla. Men på en avlägsen och nära plats väljer några människor att fortsätta ett uråldrigt krig istället. Det känns som världens mest bortkastade chans att göra något radikalt annorlunda.

Här hos oss, där vi följer infernot och skriken via allehanda mediakanaler, för vi också ett skyttegravskrig fast på verbal nivå. Ordmissiler avfyras från två olika sidor, högljutt, upprört, kategoriskt. Kanske ser vi saker lika svartvitt som vi hävdar att de krigande gör. Hur kan i så fall vi, som inte lyckas vara resonliga ens på betryggande avstånd, kräva att de i det verkliga raketregnet ska vara det? Hur kan det i så fall nånsin bli fred?