Sophie Scholl

Igår var det fredag med allt vad det innebär. Efter avslutat arbetspass kände jag ganska tydligt att nivån på mina eventuella kvällsaktiviteter på sin höjd kunde sträcka sig till att se en film. Jag fick tillåtelse att botanisera lite i en snäll grannes filmhylla och lånade där "Sophie Scholl”. Någon skulle nog invända att detta inte är någon fredagsrulle och det är helt riktigt, om man med fredagsfilm menar en popcornvänlig komedi i kulörta färger och speltid på 90 minuter. ”Sophie Scholl” har ingenting av detta. Filmen skildrar motståndskvinnan Sophies sista dygn i livet innan hon och hennes vänner döms till döden i det 40-talets Tyskland som de försöker befria från nazismen och Hitler. Historien är sann och jag känner igen skeendena från en tidigare filmatisering som jag och min klass fick se på högstadiet. Den här versionen från 2005 är i mångt och mycket ett kammarspel. Den utspelar sig till största del i förhörsrummen, i grå fängelseceller och bakom fördragna gardiner. Det är på så sätt ganska minimalistiskt iscensatt men ytterst välspelat, hemskt och drabbande.

Mina reaktioner på filmen får dock näring på allvar när jag efteråt tittar i ett gammalt nummer av den avsomnade filmtidningen Ingmar. Där finns en recension som påpekar att verklighetsbakgrunden inte räcker för att ge filmen ”Sophie Scholl” nerv. Skribenten avslutar: ”Den är välspelad och välskriven men blir aldrig riktigt spännande. Att Hitler var en ond diktator fick vi lära oss redan på lågstadiet”.

Det är den slutsatsen som får mig att reagera. Jag kan nämligen inte se att filmens primära ärende är vare sig att skapa spänning eller att ännu en gång upplysa om vem Hitler var. Det som filmen väcker tankar kring, om än inte så djupgående som man kanske kunde hoppats, är istället masspsykosen som rådde i det krigande Nazityskland. Vad var det egentligen som fick alla dessa människor att ställa sig i lojala led bakom en iskall diktator? Vad fick dem att följa varje fingerknäpp utan att ifrågasätta? Och vad drev andra personer att göra det rakt motsatta? Några av filmens starkaste ögonblick är när Sophie och hennes vänner med ord lyckas vidröra just detta. När de rakryggat står upp för sina frihetstankar och man i tystnaden mellan replikerna kan ana hur deras belackare för hundradelar av en sekund kanske ställer sig själva de frågorna.

I filmen ber Sophie till Gud, in i det sista. Men inte om att befrias, hon tycks bara samtala med honom, övertygad om att han lyssnar. Detta blir för mig, tillsammans med allt det andra i filmen, berättelsens slutgiltiga utmaning. Att våga stå upp för det man tror på, okuvligt även när alla odds talar emot en, när alla yttre omständigheter skriker ut att det man gör är vansinne. Filmen ”Sophie Scholl” handlar ytterst om mod.

Ingen blind underkastelse

Det kan vara en kvarleva från punkåren, jag vet inte. Men ibland har jag i alla fall svårt för auktoriteter. Poliser och högt uppsatta chefer kan i vissa fall ge mig en lust att provocera, bara för sakens skull. Dock handlar det väl egentligen om hur de här yrkesgrupperna handskas med sin makt, hur de förhåller sig till sig själva och till sin omgivning. Klart det finns hyggliga poliser och bossar. Ta t.ex. polisen som hjälpte mig och en kompis när vi fick motorstopp på väg till en bröllopsfest. Det var i en stor korsning, hans piketbuss stod i filen jämte vår och när han såg att vi inte kom iväg drog han igång blåljusen, klev ur sitt fordon och hjälpte till att knuffa vår bil undan trafiken. Han blev vår hjälte den dagen, en sån där polis man bara trodde fanns i gamla barnböcker. Men något sådant visste jag inte om under gymnasietiden. Då var snuten bara fienden som skyddade mina politiska meningsmotståndare.

Maktutövandet och hierarkierna finns överallt, mer eller mindre påtagligt. Nyligen rådde en yrkeskollega mig att inte försöka lära gamla hundar att sitta. Orden sades i välmening, de nästan viskades fram för att inte höras av fler än oss två. Jag suckade lite åt de vänliga råden, i mitt inre sorgsen och provocerad över rättningen i ledet. Att förändra är en aktiv process som kan vara svår, det är lättare att anpassa sig med handen knuten i fickan. Samtalet fick mig att minnas en gammal svartvit teckning. Var jag såg den först har jag förträngt, kanske på ett tygmärke, i ett fanzine eller på ett skivomslag. Det är i alla fall en siluettbild av en polis med batongen höjd, och under bilden den ironiska texten ”Do not question authority”.

Ironiska var dock inte mina universitetslärare när de sade åt oss att stå rakryggade när vi kommer ut i arbetslivet. Att vi inte ska ge efter för rådande kulturer om dessa är fel och går stick i stäv med vad vi lärt oss i utbildningen. Och ironisk var inte heller pastorn som föreläste i teologi när jag bodde i England. Utifrån sin auktoritet hade han alla möjligheter att försöka indoktrinera oss som rest dit för att lyssna, men uppmuntrade oss istället från första början till att ifrågasätta och pröva allt han sa. ”No blind submission!” poängterade han och höjde två vänliga pekfingrar.

"No blind submission". Jag skrev omedelbart ner de tre magiska orden och strök under med svart bläck. Flera gånger.