Romans och cigaretter

Hur tänkte John Turturro här? Jag sitter och ser hans film ”Romance and cigarettes”. Är det bara den stigande febern som gör att jag inte kan uppskatta scenerna som rullas upp? Det rister i kroppen och efter en timme pallar jag inte mer utan måste lägga mig. Tittar då och då upp på dataskärmen där filmen fortfarande pågår. Genom dimmorna noterar jag att historien tycks ändra karaktär.

Idag är dagen därpå, kroppstemperaturen är lägre, huvudet klarare och jag ser om filmen. Nej, det gick visst inte att bara skylla på febern. Jag konstaterar att sista halvtimmen räddar ”Romance and cigarettes” från ett verkligt haveri. Första två tredjedelarna är en parad i sexfokuserad dialog, eller ska vi kanske mer rättvist kalla det sexistiskt inspirerat fokus på samlags- och könsorgansdetaljer (vilket man lyckats sopa undan i den officiella trailern). Det ska förmodligen vara roligt men blir bara billigt och fantasilöst. Med få undantag känns dessutom sång- och dansnumren – som borde vara filmens sanna triumfkort – något slarvigt iscensatta. Trist, inte minst med tanke på det koppel av slipade skådisar som tar plats i filmen – Susan Sarandon, James Gandolfini, Kate Winslet, Christopher Walken och min favvis Steve Buscemi.

Men sista delen är som sagt markant annorlunda. Hysterin och vulgariteterna lägger sig. In träder istället långsamma, inkännande tagningar med få ord men desto mer djup och allvar. Filmen blir för första gången gripande. Till och med vacker. Man känner med rollkaraktärerna. Och när eftertexterna rullar frågar jag mig ännu mer än tidigare: Hur tänkte John Turturro här?

Tankar på kvällen den sjuttonde maj

Kvällshimlens nyans av blått är alldeles bedårande. Luften tycks fylld av en märkvärdig blandning av frid, nytt och förväntningar. Jag har inte andats den på sju timmar, kanske ännu längre.

Idag flyttade vår vän. Jag hade nog inte riktigt tagit in att det faktiskt skulle hända, förrän det verkligen gjorde det. Överraskande när vi först fick höra om det, påtagligt och verkligt när det till sist bara blev timmar kvar. Vemod under vårsolen. Och det är alltså fullt möjligt att lämna den här staden. Ett modigt steg och en hisnande tanke.

Jag glömde något, men kom på det i morse. Det är viktigt att blicka tillbaka. En människa är aldrig separerad från sin historia. Men jag tror det gäller att blicka tillbaka på rätt sätt. Ibland har jag babblat för mycket utan att fokusera på det som verkligen betytt något. Det som gjort att jag kommit vidare och är den jag är idag. Det är det viktiga. Allt som hände på vägen finns där också, kvar som minnen och märken, men det är vart det ledde och leder som betyder något.

Ingen annan än Du hade kunnat göra allt det där för mig. Ingen annan än Du gör att det fortsätter. Du finns i kvällshimlen, i luften och vännerna. Du har alltid funnits där, och när jag vänder mig om och ser tillbaka på spåren ser jag hur Du lät en punkt leda vidare till en annan, ibland genom vad som liknar omvägar, men ändå – framåt.

Tack Gud, för den här dagen. Tack för allt. Imorgon börjar någonting nytt. Så är det kanske alltid.