måndag 13 juli 2009

Alltid ett soundtrack

Ett personligt gammalt favvoband, Sonic Surf City, återförenades nyligen och gör i sommar en handfull spelningar i Sverige och Spanien.

Jag upptäckte Sonic Surf City nån gång när jag gick på gymnasiet eller om det var tidigare. Hörde fragment av en radiosänd konsert där gruppens sångare mellan två låtar lite lagom blasé förklarade att ”här kommer mer punk”, vilket det mycket riktigt också gjorde. Deras brygd av lika delar Beach Boys och Ramones kändes så självklar att jag kort därefter införskaffade fullängdsalbumet ”Life’s a beach”. På den vägen är det.

Sonic Surf City var ett provocerande gäng. Provocerande på så sätt att de representerade en slags vykortsverklighet där livet är en enda lång sommar med ständigt solsken, ändlösa sandstränder, fnittrande tjejer i bikini och tuffa grabbar med surfingbrädor. Det var fullkomligt platta texter med stereotypa könsroller i technicolor. Genom att sammanföra dessa med en sällsynt känsla för catchy melodier blev Sonic Surf City de kanske främsta frambringarna av sorglösa sommarhits vi någonsin haft i det här landet. Vilket Rix FM förstås aldrig hade en aning om.

När bandet sedermera tog farväl påstods det i ett fanzine att Ola Hermansson, som skrivit alla gruppens låtar, egentligen inte alls tyckte om sommaren. Oavsett sanningshalten var det förstås ett extremt intressant påstående. För om det stämde, vad var det i så fall egentligen vi suttit och lyssnat på? Ren och skär ironi? Tvärtomtexter skrivna i någon form av terapeutiskt syfte? Jag hörde aldrig ryktet vare sig dementeras eller bekräftas men än idag ligger det som ett filter över varje låt jag hör med Sonic Surf City. Och faktum är att det tillför lyssningen en extra dimension. Låtarna blir på detta vis långt mer intressanta än de var från början.

Nu har en kärna av det forna gänget alltså återförenats, och frågan är förstås om jag ska bemöda mig att äntligen se dem live eller om de ska få fortsätta att bara vara svensk 90-talsnostalgi på en bit rund plast. Gamla hjältars återföreningar är ju ett riskmoment i sig. Oavsett vilket, för min del får mysteriet kring frontmannens inställning till sommaren gärna förbli olöst. Efter alla dessa år är det kanske egentligen det enda som får mig att fortfarande stå ut med det här bandet.