I natt var jag tillbaka i Rumänien. Miljöerna stämde inte riktigt, och där fanns personer jag inte kände igen, men jag visste ändå av myllret av glada ansikten att jag var tillbaka. Någon började sjunga inledningsstroferna till en sång och på några sekunder var vi alla igång och sjöng det välbekanta stycket tillsammans, med rörelser och hela baletten. Några smått bisarra – och drömtypiska – händelser senare vaknade jag i min säng i Sverige igen.
Det har gått ungefär två veckor sedan jag kom hem på riktigt från landet i Östeuropa. Hemkomsten går lättare för varje år jag gör den här resan, det är tydligt. Vilket sannerligen är på gott och ont. Att det går lättare att återanpassa sig till välfärdssamhället, i-landsproblemen och lyxen känns inte direkt som något att vara stolt över. De som blivit mina vänner är kvar i en annan värld. Eller nej, det är samma värld och milen övervinns med lågprisflyg och minibussar numera. Ändå är allt så annorlunda när vi kliver ur fordonet. Plötsligt råder andra villkor. Mina vänner har lämnats övergivna i det orättvisa spruckna, de lever i det varje dag, och vem ska visa dem vägen ut ur lögnerna om dem? Ibland förstår jag att Gud ångrade sig och ville börja om hela skapelsen. Jag skulle själv vilja spränga all svekfull betong i luften och ta er härifrån.
För varje besök här snappar jag upp nya detaljer om landet. Helhetsbilden träder inte fram under en enda resa. Några dagar efter avslutat läger färdas vi på slingrig, ojämn asfalt genom skogen och en person som sedan flera år tillbaka viger sitt liv åt att vara här och sprida Guds kärlek bland ungdomarna, berättar om situationen. Om korruptionen som förekommer på alla nivåer i samhället. Om romerna som alltid får vänta till sist i ett väntrum på vårdcentralen. En annan röst säger att hela det här landets befolkning är bestulen. Genom historien ett bestulet folk. De försöker fortfarande återhämta sig efter en diktator som omvandlade deras pengar till guldkranar i sitt eget palats. Den epoken är förbi men än idag finns i de styrandes led vissa individer som stod nära samma diktator. Där vår bil skakar fram under trädkronorna känns maktens skuggor plötsligt närvarande likt slottet i Franz Kafkas roman. Lika ständigt närvarande – och onåbara.
Men det är för de små människorna vi har tagit oss hit. De som Jesus uppmanar oss att inte förakta. De är exalterade när de möter upp oss i en buss med slitna säten, vi stiger på och reser än en gång tillsammans längs majs- och solrosfälten, fortsätter uppför branterna och stannar till sist i skogsgläntan med de vackra vyerna. Här försöker vi skapa nån slags oas där barnen och ungdomarna ska få andas frisk luft, kärlek, frihet. Libertate. Vi samtalar, leker, sjunger, åker linbana, snickrar musikinstrument, spelar upp draman och kastar vattenballonger på varandra. Det finns tusen saker jag skulle vilja säga. Jag vill att varenda en av dem ska förstå och känna på insidan att Gud älskar dem gränslöst och att allt annat som den här världen säger om dem är fel. Ibland får man bara sammanfatta allt det där i en kram.
Vi är här för att ge, men en vän som är med på resan brukar säga att det också är barnen som ger och lär oss lägerledare en massa saker. Den insikten blir slående när en tolvåring vill be för några av oss på lägrets sista dag. Vuxna och resonliga som vi är börjar vi prata om allt som måste göras innan bussen kommer, vi måste hinna packa allt, städa lägerplatsen och så vidare. Men pojken insisterar, och det är självklart att han ska få be. Han sluter ögonen, knäpper händerna och börjar tacka Gud för var och en av oss, vädjar om välsignelser och beskydd över våra liv och resor hem. Orden flödar ur honom på ett sätt som jag aldrig kan minnas att jag själv varit i närheten av. Och tiden stannar överrumplad till i en stund av helighet.
”Se till att ni inte föraktar någon enda av dessa små. Jag säger er att deras änglar i himlen alltid ser min himmelske faders ansikte.” [Matt. 18:10]
