onsdag 28 oktober 2009

The Filth and the Fury

”Words are my weapons. Violence is something I'm not very good at.”

Orden är John Lydon's och han uttalar dem i filmen ”The Filth and The Fury”, den kanske slutgiltiga dokumentären om punkbandet Sex Pistols' uppgång och fall. Häromdagen såg jag om den ännu en gång, och jag upphör aldrig att fänglas av denna historia. Som sann rockstjärnesaga betraktad innehåller den egentligen inget unikt. Det här är inte första – förmodligen heller inte sista – gången vi hör talas om unga människor som spelar musik och i rasande fart når fram till de starkaste strålkastarna för att där se berömmelsens skuggsidor och börja falla fritt mot ett tragiskt slut. Men i regissören Julien Temple's händer har berättelsen om Sex Pistols fått en personlig och säregen inramning. Det är i det närmaste ett collage, där intervjuer och konsertklipp samsas med små fragment ur samtida reklamfilmer, humorprogram och teaterpjäser för att nämna något. Formatet är inte lättsmält. Det gjorde mig irriterad första gången jag såg filmen, men med tiden har jag lärt mig att se bortom – och kanske också att förstå lite av Temple's tanke med det. I vissa fall handlar det nog om att förstärka de känslor som uttrycks i filmen, i andra kanske att skapa paradoxer till desamma. Det här gör i alla fall att ”The Filth and the Fury” aldrig upplevs som förutsägbar.

Dokumentären startar med filmade upplopp och oroligheter på gator i England. Till bilderna hör vi John Lydon, Sex Pistols sångare, berätta om hur atmosfären var i det brittiska samhället i slutet av 70-talet. Många gick arbetslösa, arbetarklassen var besvikna över etablissemangets brustna löften och ursinnet exploderade inte sällan i konfrontationer mellan civilbefolkning och polis. Den bakgrunden, menar Lydon, påverkade varför ett band som Sex Pistols bildades, i förlängningen också varför punken kom just då och lät och betedde sig som den gjorde. Via Pistols' originalmedlemmars respektive uppväxt kommer vi så småningom fram till bildandet av bandet. De hejas i ett tidigt skede på av klädbutiksägaren Malcolm McLaren som också blir deras manager, en cynisk sådan som tycks se allt som en marionettföreställning där varje skandal och spektakulär händelse tas tillvara för att bättra på affärsverksamheten. Och skandaler blir det. Det här var en tid då svordomar i direktsänd TV chockerade och skapade löpsedlar på ett sätt vi kan ha svårt att förstå idag. Det är fascinerande och på samma gång nästan lite rart att se vuxna kostymklädda män med allvar i rösten framställa Sex Pistols som mänsklighetens totala antites. Men varje tid har förstås sin egen vuxenvärldsprovocerande rock 'n' roll och Sex Pistols var i det perspektivet ett naturligt steg någonstans mellan Elvis Presley och Marilyn Manson.

”The Filth and the Fury” är som titeln antyder en smutsig och stundtals frånstötande resa med undergångsmolnen alltmer hopande i luften ovanför. Den presenteras med doser av smått surrealistisk humor men ger också plats för det sårbara, inte minst genom det tunga kapitlet om basisten Sid Vicious' öde. Sammantaget finner jag filmen gripande och tycker att musiken är fantastisk, men det är klart – gillar man inte punk är den kanske mer svårgenomtränglig. Likväl ett stycke sociopolitisk musikhistoria.

Slutligen något om en av filmens märkligare sekvenser. Det är den när Sex Pistols spelar till stöd för strejkande brandmän. De gör bl.a. en matinéspelning för de strejkandes barn, och det är nu vi får se en lyckligt leende John Lydon dela ut assietter med tårtbitar till barn med tindrande ögon, för att i nästa stund stå uppe på scenen med sitt band och framföra den famösa låten ”Bodies”. Kidsen dansar för glatta livet och avslutar med att bomba Lydon's ansikte med vispgrädde. I de för filmen nygjorda intervjuerna framhåller bandmedlemmarna den här tillställningen som en sådan där allting stämde. ”Everything about it was just wonderful!” säger John Lydon med eftertryck. Det är svårt att inte hålla med när man ser bilderna. Filmens finaste stund.

måndag 26 oktober 2009

Nostalgi

Idag var vi nostalgiska. Vi satt och mindes de gamla goda tiderna, min vän och jag. Summerade lite vad som hänt under de år vi känt varandra och hur det påverkat oss. Vi träffades när jag pluggade och gick med i kristna studentföreningen och under ett gäng år hade vi en hel del med varandra att göra. Vi har snackat, suttit vid ett styrelsebord och tagit beslut om saker, burit stolar och bord, åkt på så kallade gemenskapshelger med föreningen, bett, lagat mat och garvat en massa. Även om vi ses sällan numera kommer jag att sakna honom när han flyttar härifrån om ett tag.

Jag drog fram några gamla fotoalbum när jag kom hem. Och där fanns en del av det vi suttit och pratat om förevigat. Det var inte så länge sen, en handfull år sen men känns ändå som en annan tid. Gemenskapshelgerna hade stora deltagarantal under de åren. Samma personer följde ofta med termin efter termin, det är tydligt på bilderna och det ser ut som att vi hade det exakt så trevligt som jag kommer ihåg det. Ack, alla dessa härliga människor, alla dessa fina konstellationer! Det känns som att varje vecka innehöll en uppsjö olika mötesplatser där vi träffades. Förutom den självklara platsen universitetet också cafékvällar, studentgudstjänster och givetvis allt vi styrde upp själva. I min dator ligger andra bilder vars datum skvallrar om att samma gäng inte sällan hängde tillsammans fredag-söndag vissa helger. Det ligger i nostalgins natur att försköna i efterhand, men jag minns alltsammans som en väldigt vacker tid. Senare hände tråkiga saker som splittrade några av oss, men i fotoalbumet är allt det ljusa och glada bevarat. En promenad i solen på en frusen insjö, en kubbmatch i försomrig kvällssol, pizzabakning, fruktsallad och linssoppa i lägenheterna vi bodde i då, posering framför vyerna från toppen av stadens stolta vattentorn – ack, jag återser allt med värme inombords!

Jag kan förstå att en del går i taket av nostalgi. Det får aldrig bli ett krampaktigt tag om svunna tider med en vägran att se att livet går vidare. Allt har sin tid. Min vän och jag försökte sammankoppla det gamla med nuet, jämföra våra liv idag med hur de såg ut då och vart vi är på väg härnäst. Det sistnämnda är inte lika lätt att se som det man redan varit med om och just nu känner jag mig smått rotlös och osäker på vart nästa steg bär. Men jag vet att åren som jag bott i den här staden har varit några av de mest betydelsefulla i mitt liv. I jämförelse med många av mina vänner har det tagit lång tid för mig att utvecklas till den jag känner att jag ska vara, en insikt som störde mig från början men som numera är bytt till en slags stolthet för att det till sist ändå har skett. Och jag lär mig fortfarande.

Ibland vet man inte riktigt från början vilken väg ens text ska ta. Som med allt annat kanske. Men det här blir i slutändan ett tack till Gud för allt jag nämnt ovan, och en hyllning till alla underbara och fascinerande människor jag mött i den här staden. Tacktal brukar man kanske vänta med tills den dag man själv ska dra härifrån eller till något allmänt högtidligt tillfälle. Men varför ska tacksamhet man känner för stunden behöva vänta?

lördag 24 oktober 2009

Ledtrådar

Jag skämdes lite för en grej.

Pratade i telefon med en vän som jag inte haft kontakt med sedan före sommaren. Han sms:ade och jag ringde upp. Den här vännen och jag delar inte samma tro. Jag kallar mig kristen och han är ateist. Trots detta hade min vän en massa kloka ord att säga. Han kom med nya perspektiv och infallsvinklar som jag inte hade tänkt på. Och det är klart att han gjorde det. Varför skulle han inte göra det? Här hade jag uppenbarligen gått omkring och förväntat att Gud enbart skulle tala genom möten med människor som delar samma tro som jag.

Det sägs ibland att det finns specifika kommunikationssätt som är typiska för Gud. Må så vara. Men, tänker jag, är inte det verkligt gudstypiska att han använder exakt de sätt han själv vill – och att det därmed kan bli något vi inte alls hade kunnat räkna ut på förhand? Min egen erfarenhet av Gud är just detta, att han är överraskningarnas Gud. Att han är kreativ långt bortom mina tankar om honom. Det gör mig väldigt glad. Ändå kom jag på mig själv med att ha försökt ringa in honom innanför egna streckade linjer. Det var det som fick mig att skämmas.

Alla dessa goda möten med människor – genom att ses, prata i telefon eller kanske t.o.m. skicka elektroniska meddelanden på världsomspännande forum – är de inte små spår och ledtrådar till Guds nåd och kärlek till oss alla? Det är åtminstone så jag vill försöka se dem. Det är så jag vill se de korta och till synes triviala mötena med t.ex. kvinnan i tvättstugan som ber om hjälp att förstå hur maskinerna fungerar, med damen på stan som upptäcker att jag tappat vantarna på cykelbanan eller med telefonisten hos ett stort företag som förvandlar ett vanligt kundärende till en stund av sköna skratt i båda telefonändar.

Gud i det lilla. I det oväntade. Håll utkik.

måndag 19 oktober 2009

Tågresa, del 2: The Bear Quartet

”Jag vill inte att det ska vara som med andra band. Jag vill inte stå på scen och känna att jag gör det här för att folk ska gilla det. Det får inte bli rutin, får inte kännas som jobb. Jag gillar inte nostalgikänslan av att stå i en replokal och spela en låt från 1997. Det är slöseri med tid, då är jag hellre hemma. Bear Quartet är en frizon från allt det där. Från konventioner, regler, vardag och tristess, branschen. Allt.”
(Jari Haapalainen)

Jag satt alltså på tåget och bläddrade i ett nyinköpt exemplar av finfina musikblaskan Sonic. Det som på allvar fångade min uppmärksamhet denna gång var förstås den 18 sidor långa artikeln om och med indielegenderna The Bear Quartet. Bandet, som i år firar 20-årsjubileum, tycks vara på sitt mest talföra humör och gör grundliga nedslag i sin gemensamma historia från starten fram till idag. ”Ett av få band från det tidiga 90-talets svenska indieboom som fortfarande finns kvar” står det i ingressen. Men intervjun tar sitt avstamp tidigare än så, i Tuna i Luleå där några av medlemmarna växte upp. Och när sångaren Matti Alkberg berättar om sitt musikaliska uppvaknande kan jag själv känna igen mig. Att börja upptäcka band bortom mainstream-horisonten var en stor upplevelse i den åldern, musiken blev en tillflykt som betydde långt mer än bara toner och ljud.

”Luleå är en stad där man är misstänkliggjord om man inte håller på med sport eller kroppsarbete. Vi var alltid jagade av raggare. Det handlade om att skapa en fristad. Jag kommer ihåg att jag såg en bild på Sonic Youth som borrade i sina gitarrer och kände ’fy fan, helt rätt stil’. Jag läste om att folk spydde när Swans spelade i London, så jävla rätt.”

Ur hela artikeln skulle det gå att plocka buketter av sköna citat. Det är hela tiden rättframt och utan filter. Några av de gamla bandfotografierna bjuder dessutom på blaserade poser jag bara får lust att kopiera rakt av. Genom läsningen förstärks den bild som sedan länge varit den allmänna av The Bear Quartet, nämligen att det här är ett sällskap som från start förkastat varje form av kompromiss. Allt från sådant som hur deras musik ska låta och texternas betydelse till deras fria syn på konserter genomsyras av en envis vägran att gå i någon annans ledband. Och det ber de inte om ursäkt för.

”Vi har egentligen aldrig ställt in en spelning. Hultsfredsspelningen 2001 med bara Calle på scen var absolut ingen inställd spelning, tvärtom. De som kom dit fick ju se något grymt. Det var av ekonomiska skäl vi andra inte kunde åka ner. Hur vi väljer att framställa våra spelningar är upp till oss, det ska alla andra skita i.”

(Matti Alkberg)

Händelser som exempelvis den ovanstående har gjort att Bear Quartet ofta ses som en bunt underliga och svåra typer, besvärliga att ha att göra med. Intervjun avvecklar kanske inte den bilden men försöker ge ärliga förklaringar till varför den finns. Det talas ganska öppenhjärtigt om uppslitande gräl, om hur medlemmar periodvis mått väldigt dåligt och om hur de mitt i kaoset ändå velat värna om varandra.

”Jag har sagt nej till fler turnéer. Jag orkade inte se att de andra mådde så dåligt. Vi är alla starka personligheter. Vi älskar varandra, men jag vill inte att vi ska tröttna på varandra.”
(Matti Alkberg)

Jag håller många av The Bear Quartet’s låtar högt, och fascineras av hur de i sina största stunder får musik och text att smälta samman till något som skapar väldigt starka känslor. Och visst är det intressant att läsa om hur bandets skapandeprocess går till, var och hur olika skivor spelades in och hur nöjda de är med sitt senaste alster ”89”. Men det är ändå inte de detaljerna jag minns när artikeln är genomläst. Det som framför allt dröjer sig kvar är en sann och egentligen ganska gripande berättelse om helt vanliga människor som också råkar ha ett band tillsammans. Mer ytliga rockstjärnereportage roar kanske vissa men inte mig. Att våga beröra både det mörka och det ljusa, det djupt mänskliga minskar inte respekten för de inblandade, tvärtom.

Det är väl som det skrevs i ett tidigare nummer av Sonic: ”I slutändan handlar det alltid om identifikation”. Kloka ord som i förlängningen faktiskt kan peka mot något större än vi kanske först anar.

lördag 17 oktober 2009

Tågresa, del 1: The kids

Någonstans på väg in i det västgötska landskapet börjar plötsligt det vita pulvret dyka upp, och då pratar jag inte om amfetamin. Det är snön. Under den grå förmiddagshimlen är åkrarna, fälten och vägarna vita. Bönderna i sina traktorer ser smått förbryllade ut, men det är förstås bara en tolkning från min plats i tåget som försenat pulserar fram på blöt räls flera meter bort.

Jag försöker torka efter den regnblöta cykelturen till stationen. Innebandyn igår slog upp ett gammalt ryggskott, men jag slängde i mig en värktablett i morse och stack iväg. Lite knark är det alltså trots allt. Jag läser musikblaskan Sonic och äter frukost.

Ett sällskap unga människor kliver på. Först två vid en station och sedan två till vid nästa, fyra människor som hör ihop. De förefaller vara lätt förståndshandikappade, utvecklingsförsenade eller vad man nu vill kalla det. Rörelsemönstren är lite annorlunda, de talar lite annorlunda och ser kanske lite annorlunda ut också. Men det är inte det viktiga. Det viktiga är att de sprider en sfär av glädje och behaglighet omkring sig. De pratar ganska högt med den dialekt som man talar i de här trakterna. De är glada, sitter mittemot varandra och plockar upp en kaffetermos och något ätbart i en plastlåda. Doften av kaffe, mys och trevnad sprider sig i vagnen, det är så att jag själv får lust att kliva tvärs över gången och sätta mig där med en pappmugg i näven.

”Fatta vad kul vi ska ha!” utbrister en av dem med uppriktig fredagsentusiasm i rösten. Tillägget ”Invalidos, here we come!” får hela gänget att brista ut i garv. Nästan mig också. Ler gör jag i alla fall, någonting mindre är helt omöjligt. Sedan försvinner de. Tåget stannar, vi kliver av på samma station men jag rör mig mot anslutningståget och de åt ett annat håll.

Varmt tack för sällskapet, kids! Resan blev lite tommare utan er.