"I'm glad to be with you, Samwise Gamgee, here at the end of all things."

Årets sista inlägg. Decenniets sista också för den delen. God kutym vore väl att börja lista alla hög- och lågvattenmärken från 2009 och 00-talet och sia om vad som kommer härnäst. Och visst blir jag lite sugen när jag på radion hör den oefterhärmlige Fredrik Strage sammanfatta de senaste tio åren av populärkultur på sitt härligt initierade/nördiga sätt.

Men själv hade jag bara tänkt skriva om att jag ännu en gång såg om de tre Sagan om ringen-filmerna under den gångna julhelgen. De filmerna känns ju å andra sidan som 00-talets största så – voilá! – där är årskrönikekopplingen fixad. Okej att James Cameron slängde in sin banbrytande ”Avatar” i decenniets sista skälvande minuter men han lär förlora hårt mot Peter Jacksons Tolkien-filmatiseringar ändå, det vågar jag påstå utan att ha sett ”Avatar”.

Det var i alla fall en reklamkanal som sände hela Ringen-trilogin den här gången, och om man bara pallade med de svårt malplacerade reklamavbrotten (vilket är egentligen mest skrämmande: en vrålande orch eller en glöggspeedad speaker som väser nåt om prissänkta varor på Elgiganten?) framträdde alltså den kanske största sagan som någonsin filmats. Nej, jag har inte läst böckerna och har aldrig vetat mer om Tolkien och hans värld än det som fantasyläsande vänner har berättat. Men jag gillar film och tvekade därför aldrig att se alla Ringen-filmerna på bio.

I vilken grad böckernas magi är väl överförda till rörliga bilder får de insatta avgöra, men ja – jag tycker filmerna är alldeles fantastiska, och de är det på så många olika plan! De hisnande bilderna och kameråkningarna gör förstås mycket men är långt ifrån hela styrkan med berättelsen. Trots sagoinramningen är den så full av allmänmänskliga teman och jag ser en uppsjö av vacker symbolik för min tro (och mina tvivel på) Gud. Jag tänker inte ge mig på att radda upp exempel men de finns där och griper tag om mig lika varmt varje gång jag ser om filmerna. Mina övriga favvisfilmer i all ära, Sagan om ringen står ändå i en klass för sig.

Och så är det ju förstås Den Där Scenen. Det var så här att när belysningen släcktes inför premiärkollen av den första filmen år 2001 så var mörkret i biosalongen inte det enda mörker jag upplevde just då. Jag hade inte räknat med att få en himmelsk hälsning just där, på det sättet, men en bit in i filmen hände just det. Gud talade plötsligt genom en enskild scen, mening efter mening under några minuters dialog träffade exakt och återuppbyggde hoppet. Jag blev så fruktansvärd överraskad!

Jag har tjatat tidigare på den här bloggen om min tro på en kreativ Gud med ett oräkneligt antal sätt att tilltala oss på. Man kan kalla det tillfälligheter, det kan man. Man kalla det här ögonblicket i biomörkret en tillfällighet. Tja, i så fall en tillfällighet som fortfarande ger mig tårar i ögonen åtta år senare. Det där mörkret har skingrats och när jag ser tillbaka tror jag fortfarande att en filmscen var en del i Guds process.

Sagan om ringen på TV julhelgen 2009 får alltså knyta samman hela decenniet. Där ser man. Återstår bara att önska att 2010 blir allas vårt bästa år hittills. Gott nytt!

Köpenhamn

"När de viktiga besluten inte klaras av på den högsta politiska nivån, så måste nya initiativ komma underifrån. På alla nivåer måste vi göra allt vi kan för att sprida en fortsatt positiv kraft i klimatarbetet.

Den som väljer att gå före inspirerar andra. Den som tvekar och håller sig i bakgrunden blir sällan en inspiratör. Oavsett om det handlar om företag, kommuner, enskilda människor eller länder.

De länder som väljer att gå före kan inspirera andra länder att göra mer. Klimatet har helt enkelt inte tid att vänta på några som hela tiden vill trycka på bromsen."

[Maria Wetterstrand, på DN Debatt 091219]