Varje blogg med självaktning stoltserar väl med ett särskilt juligt inlägg, förmodar jag. So here goes... Klockan är 16:21 när jag börjar skriva det här. Det är julafton och jag sitter på ett tåg som, rådande vinterkaos till trots, avgick på exakt utsatt tid från staden som blivit min. Jag är inte ensam. Tåget är tvärtom ganska fullt.
För ungefär en och en halvtimme sen tog mitt sista arbetspass för några dagar slut. Tvärtemot mot vad jag hade förväntat mig blev känslan av julafton faktiskt skapligt påtaglig. Vi åt julmat tillsammans med vår enda patient på avdelningen, och zappade oss igenom TV:s utbud som var av minst sagt varierande kvalitet. De senaste veckornas tärande stress var som bortblåst och ersatt av något som åtminstone påminde om julefrid.
Men nu sitter jag alltså på tåget,med datorn uppkopplad och hörlurarna i en båge över skallen. Jag hann se det mesta av Kalle Anka på SVT Play medan tåget pulserade fram genom ett Sverige i vinterskrud. En ny och skönt surrealistisk upplevelse. Samma gamla filmer, men nu med en inramning som jag förstås aldrig hade kunnat föreställa mig när jag andäktigt såg dem för första gången. Från blytunga bildrör utan fjärrkontroll till livesändningar på internet. Det är inte utan att farbror Klas blir en smula imponerad över teknikens under.
Jag funderade lite på att jag göra en politisk analys av de där Kalle Anka-filmerna, men det vore ju bara så typiskt mig. Märkligt nog är jag i alla fall mest trött på tjuren Ferdinand och har varit det i många år. Minuterna med tjurarna, korkeken och fäktningsarenan är ju annars ett under av pacifism och antimacho-budskap. Ändå är det Tomteverkstan och Musse Piggs husvagnssemester som jag diggar allra mest. Materialism och svenssonliv framför antivåldspropaganda alltså. Äh, orkestermarschen i Tomtens fabrik och Långbens gnolande i sin bil är ju bara för fint!
Det ropas ut i högtalarna att vi kommer att stanna tillfälligt ute i ingenstans för att låta passagerare från ett trasigt tåg kliva på vårt. Vi välkomnar strandade resenärer, och tåget kommer åter i rullning. Alla är vi på väg. Snart är jag hos familjen, släkten, maten och de tända ljusen. Jag hoppas att förmåga till tacksamhet blir det sista som lämnar mig.
Utanför de välvda fönstren har det vita vinterlandskapet lagts i mörker, men gula lyktor och ljusslingor ser till att påminna om att snön ligger kvar. ”Ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det”.
God jul!
fredag 24 december 2010
onsdag 8 december 2010
”Girlfriend in a coma”
Jag lovade visst lite halvt om halvt att jag skulle nämna något mer om ”Girlfriend in a coma”, Douglas Couplands roman från 1997. Den är nu till sist utläst. Kortfattat kan jag konstatera att första delen var klart bäst, den andra lite sämre och den tredje och sista rätt trist. Det jag aldrig lyckades klura ut under läsningens gång – och inte heller nu efteråt – är om författaren menar någonting djupare med berättelsens innehåll. Den tar en tydlig vändning åt det existentiella hållet någonstans på mitten – men är det menat som en uppriktig tankeställare eller bara ironisk underhållning?
Utan att avslöja mer än vad baksidestexten gör handlar boken i alla fall om Karen, som faller i koma när hon är sjutton år och inte vaknar upp förrän arton år senare. Eller okej, boken handlar under åren av koma mer om hennes pojkvän Richard och det kompisgäng som han och Karen ingår i. Karen tar av naturliga skäl sin stora plats i berättelsen först efter koman.
Coupland har ett grymt drivet språk och briljerar nonstop med snygga, målande beskrivningar. Det jag tycker att han verkligen har lyckats med att är att beskriva en tajt vänskapskrets' utveckling över närmare tjugo år. Huvudkaraktärerna är tonåringar när berättelsen startar och hinner passera 30-årsstrecket innan sista punkten sätts. Även om de växer upp till yrkesverksamma människor med ett samhälleligt ansvar, fortsatte åtminstone jag att i viss mån betrakta dem som kids hela berättelsen igenom. Kanske för att det är så jag själv (och kanske vi alla?) kan känna inombords emellanåt.
Mig veterligen har ingen filmatisering gjorts på ”Girlfriend in a coma”, vilket ju känns som ett smärre mysterium. Kanske beror det på att boken känns väldigt indie, och att en indieregissör inte skulle ha råd att iscensätta bokens sista del? Inte omöjligt. Tror dock att en snubbe som David Fincher skulle kunna göra något vettigt av det hela.
Sammanfattningsvis tycker jag att ”Girlfriend in a coma” har en klart spännande grundintrig och ett skönt persongalleri. Lite trist bara att Coupland inte dribblar konceptet klockrent hela vägen in i mål.
Utan att avslöja mer än vad baksidestexten gör handlar boken i alla fall om Karen, som faller i koma när hon är sjutton år och inte vaknar upp förrän arton år senare. Eller okej, boken handlar under åren av koma mer om hennes pojkvän Richard och det kompisgäng som han och Karen ingår i. Karen tar av naturliga skäl sin stora plats i berättelsen först efter koman.
Coupland har ett grymt drivet språk och briljerar nonstop med snygga, målande beskrivningar. Det jag tycker att han verkligen har lyckats med att är att beskriva en tajt vänskapskrets' utveckling över närmare tjugo år. Huvudkaraktärerna är tonåringar när berättelsen startar och hinner passera 30-årsstrecket innan sista punkten sätts. Även om de växer upp till yrkesverksamma människor med ett samhälleligt ansvar, fortsatte åtminstone jag att i viss mån betrakta dem som kids hela berättelsen igenom. Kanske för att det är så jag själv (och kanske vi alla?) kan känna inombords emellanåt.
Mig veterligen har ingen filmatisering gjorts på ”Girlfriend in a coma”, vilket ju känns som ett smärre mysterium. Kanske beror det på att boken känns väldigt indie, och att en indieregissör inte skulle ha råd att iscensätta bokens sista del? Inte omöjligt. Tror dock att en snubbe som David Fincher skulle kunna göra något vettigt av det hela.
Sammanfattningsvis tycker jag att ”Girlfriend in a coma” har en klart spännande grundintrig och ett skönt persongalleri. Lite trist bara att Coupland inte dribblar konceptet klockrent hela vägen in i mål.
måndag 6 december 2010
Dröm
Sommaren blommar och jag befinner mig plötsligt stående vid ett vattendrag. Den breda ån kryllar av människor som alla simmar åt samma håll, stillsamt och med kläderna på. Bara en massa huvuden ovanför ytan, belysta av en låg och mild eftermiddagssol. Jag kastar mig i och följer strömmen, hela tiden på säkert avstånd från kanten av gräs och träd. Det går fantastiskt lätt att ta sig fram. Simmar förbi en klasskamrat från grundskolan som verkar vilja göra nåt halvdrygt mot mig precis som förr i tiden. Jag svarar med en oklar rörelse som aldrig når fram.
Nästa scen: Jag och andra nyss simmande människor sitter inomhus med tungt droppande kläder och inväntar att alla ska komma upp ur vattnet. Bara för att strax hoppa i igen. Baksidan av huset där vi sitter vetter mot en liten insjö, med en bit sandstrand, brygga och alltihop. Någonstans spelas ”Here comes that feeling again” med Dorotea, och när jag går ut på bryggan ser jag plötsligt en massa bekanta ansikten.
Några ungdomar från Rumänien kommer fram, glada och ivriga att jag ska följa med dem ner i vattnet som redan skummar av badande. ”Snart!” säger jag, och försöker med gester förklara vad jag menar. En av kidsen skrattar, säger ”Salute!” och tecknar med handen att det rumänska ordet för ”snart” också betyder ”Skål!”. (Det gör det inte i verkligheten.)
Jag påbörjar ett fumligt ombyte till badbrallor, men innan jag är klar har det börjat snöa. Sommarvyn försvinner på några sekunder bakom en kuliss av tunna, vita snöflingor. Strax innan jag vaknar.
Nästa scen: Jag och andra nyss simmande människor sitter inomhus med tungt droppande kläder och inväntar att alla ska komma upp ur vattnet. Bara för att strax hoppa i igen. Baksidan av huset där vi sitter vetter mot en liten insjö, med en bit sandstrand, brygga och alltihop. Någonstans spelas ”Here comes that feeling again” med Dorotea, och när jag går ut på bryggan ser jag plötsligt en massa bekanta ansikten.
Några ungdomar från Rumänien kommer fram, glada och ivriga att jag ska följa med dem ner i vattnet som redan skummar av badande. ”Snart!” säger jag, och försöker med gester förklara vad jag menar. En av kidsen skrattar, säger ”Salute!” och tecknar med handen att det rumänska ordet för ”snart” också betyder ”Skål!”. (Det gör det inte i verkligheten.)
Jag påbörjar ett fumligt ombyte till badbrallor, men innan jag är klar har det börjat snöa. Sommarvyn försvinner på några sekunder bakom en kuliss av tunna, vita snöflingor. Strax innan jag vaknar.
onsdag 24 november 2010
Skönlitteratur
Efter några månader av skönlitterärt stiltje verkar jag åter ha kommit in i en period av läsande. Det är helt klart kul! En riktigt bra, välskriven och spännande bok nitar faktiskt det mesta. Efter vårens fullträffar ”Vindens skugga” och ”Patient 67” (dessförinnan kämpade jag mig igenom de rätt kassa ”Frälsande mord” och ”Nådavinter”) samt sommarens klart fina ”Kvarteret Radiomottagaren”, hade jag ingen självklar höstläsning på lut förrän en vän ganska nyligen tipsade om Alessandro Baricco's ”Silke”. Den visade sig vara en perfekt inkörsport tillbaka till litteraturen, inte minst för att den sträcker ut sig på endast 120 sidor. Den är med andra ord möjlig att plöja på en dag – vilket man gärna gör då boken är väldigt vackert och milt suggestivt berättad.
I grova drag handlar ”Silke” om handeln med silkesmaskägg i 1800-talets Frankrike. När en äggpest bryter ut och gör maskäggen oanvändbara vänds handelsmännens blickar mot Japan, ett land där äggen sägs finnas i överflöd och dessutom vara helt friska. Det faller på huvudpersonens lott att ta sig till det minst sagt mytomspunna landet i öster och – ja, så är det stillsamt dramatiska äventyret igång. Välskrivet är det som sagt, och jag ska inte trötta er med snillrika detaljer även om det är frestande.
Min enda invändning är egentligen densamma som jag hade mot ”Vindens skugga”: nämligen sättet att gestalta kvinnor (att kalla det kvinnoporträtt vore att överdriva) som ofta bara drar iväg åt storögt fascinerade beskrivningar av det yttre. Det märks att det är en klassisk manlig författare som hållit i pennan, om man säger så. Bortsett från detta är dock ”Silke” en stunds klart skön verklighetsflykt.
I skrivande stund är mitt läsprojekt Douglas Couplands tolv år gamla ”Girlfriend in a coma”. Jag är på sida 227 och lär återkomma i ämnet.
I grova drag handlar ”Silke” om handeln med silkesmaskägg i 1800-talets Frankrike. När en äggpest bryter ut och gör maskäggen oanvändbara vänds handelsmännens blickar mot Japan, ett land där äggen sägs finnas i överflöd och dessutom vara helt friska. Det faller på huvudpersonens lott att ta sig till det minst sagt mytomspunna landet i öster och – ja, så är det stillsamt dramatiska äventyret igång. Välskrivet är det som sagt, och jag ska inte trötta er med snillrika detaljer även om det är frestande.
Min enda invändning är egentligen densamma som jag hade mot ”Vindens skugga”: nämligen sättet att gestalta kvinnor (att kalla det kvinnoporträtt vore att överdriva) som ofta bara drar iväg åt storögt fascinerade beskrivningar av det yttre. Det märks att det är en klassisk manlig författare som hållit i pennan, om man säger så. Bortsett från detta är dock ”Silke” en stunds klart skön verklighetsflykt.
I skrivande stund är mitt läsprojekt Douglas Couplands tolv år gamla ”Girlfriend in a coma”. Jag är på sida 227 och lär återkomma i ämnet.
lördag 6 november 2010
"Jag blev som kvar"
Idag har jag besökt den lilla kyrkan på landet. När man är gäst i sina hemtrakter på det här sättet vill man liksom suga in allt det där som en gång var det hemvanda och vardagliga. Eller jag vill det, rättare sagt. Jag lyssnar och njuter av dialekterna vid fikabordet efter gudstjänsten, registrerar varje självklar betoning som språket har i de här trakterna. Ibland får man anstränga sig för att inte sitta och fånle när något helt vardagligt avhandlas över det rykande kaffet och de hembakta bullarna. Det är så här det ska låta när man pratar, tänker jag regionalpatriotiskt.
Många av dem jag träffar tillhör det gamla gardet. De uppvisar alltid samma entusiasm när den utflyttade sonen besöker den bygd som fostrade honom. Deras steg börjar bli stappligare, rörelserna långsammare men i leenden och handslag strålar fortfarande värmen. En del personer möter jag dock inte längre. De har avslutat sin tid här och gått vidare. Borta men icke glömda. Jag hade privilegiet att få träffa några av dem när jag for runt i trakterna med hemtjänstens bil i början av 00-talet. Det var i mångt och mycket fantastiska människor varav de flesta bodde i små stugor och hus, kanske med sin katt eller helt ensamma. Vissa hade haft livskamrater vid sin sida tidigare, medan andra däremot varit ensamstående hela livet.
Om dessa människor skulle jag kunna skriva mycket och länge. En annan gång kanske. Just nu känns det överflödigt då ingen berättar något enklare och finare i ämnet än Annika Norlin i texten till låten ”Jag blev som kvar”. Tänkvärd, och största stunden på Säkerts senaste skiva ”Facit”.
Åttio år, på slutet kanske. Hjärtat börjar revoltera.
Jag är aldrig ledsen mera, känner inte mycket längre.
Ett kort som fick mig att minnas. Sex decennier sedan redan.
Jag stod nära honom och hans andedräkt i nacken.
Jag tror jag gjorde nåt fel för han åkte bort.
Vart är inte gott att veta men det fanns alltid kvar att göra på gården.
De behövde en och inte många kvar på byn och ingen som jag tyckte om.
Jag antog väl att nån gång, men inte.
Sedan gick väl tiden och då föll det sig som att jag blev som kvar.
Men har du inte saknat aldrig hålla nån i handen, aldrig röra någon?
Unge, saknar du att inte vara astronaut?
Nej, man saknar inget som man inte haft.
Men ibland när jag ska sova minns jag en andedräkt i nacken bara.
Minns en helt vag känsla av hur det sku' kunna vara.
Men nog har jag fått mitt, nog.
Kära barn, du flänger och far.
Du vet inte hur det var.
Många av dem jag träffar tillhör det gamla gardet. De uppvisar alltid samma entusiasm när den utflyttade sonen besöker den bygd som fostrade honom. Deras steg börjar bli stappligare, rörelserna långsammare men i leenden och handslag strålar fortfarande värmen. En del personer möter jag dock inte längre. De har avslutat sin tid här och gått vidare. Borta men icke glömda. Jag hade privilegiet att få träffa några av dem när jag for runt i trakterna med hemtjänstens bil i början av 00-talet. Det var i mångt och mycket fantastiska människor varav de flesta bodde i små stugor och hus, kanske med sin katt eller helt ensamma. Vissa hade haft livskamrater vid sin sida tidigare, medan andra däremot varit ensamstående hela livet.
Om dessa människor skulle jag kunna skriva mycket och länge. En annan gång kanske. Just nu känns det överflödigt då ingen berättar något enklare och finare i ämnet än Annika Norlin i texten till låten ”Jag blev som kvar”. Tänkvärd, och största stunden på Säkerts senaste skiva ”Facit”.
Åttio år, på slutet kanske. Hjärtat börjar revoltera.
Jag är aldrig ledsen mera, känner inte mycket längre.
Ett kort som fick mig att minnas. Sex decennier sedan redan.
Jag stod nära honom och hans andedräkt i nacken.
Jag tror jag gjorde nåt fel för han åkte bort.
Vart är inte gott att veta men det fanns alltid kvar att göra på gården.
De behövde en och inte många kvar på byn och ingen som jag tyckte om.
Jag antog väl att nån gång, men inte.
Sedan gick väl tiden och då föll det sig som att jag blev som kvar.
Men har du inte saknat aldrig hålla nån i handen, aldrig röra någon?
Unge, saknar du att inte vara astronaut?
Nej, man saknar inget som man inte haft.
Men ibland när jag ska sova minns jag en andedräkt i nacken bara.
Minns en helt vag känsla av hur det sku' kunna vara.
Men nog har jag fått mitt, nog.
Kära barn, du flänger och far.
Du vet inte hur det var.
lördag 16 oktober 2010
...
”Sing for me 'til we find the cure
sing for me 'til the sun comes over the roof tops”
[The Concretes: "Sing for me"]
sing for me 'til the sun comes over the roof tops”
[The Concretes: "Sing for me"]
onsdag 13 oktober 2010
"I vote for summer every day"
Nog för att hösten är känd för sitt vemod, men det här är ju löjligt. Hörru hösten, du är liksom lite klyschig nu. Kallt i luften, kallt i bröstet. Här pendlas det mellan känslan av att allt hopp är ute, och den envisa tron att det trots allt finns en glödande möjlighet liggande någonstans. Att den bara råkar vara dold under gula drivor av löv, att någon bara behöver sparka undan de översta lagren för att den ska bli synlig. Ja, kära nån.
Mitt i alltsammans, i frostgraderna och tungsinnet släpper Sonic Surf City en ny skiva. Sonic Surf City! Sommarpunkbandet från Norrköping gör på allvar comeback 13 år efter avskedskonserten på Emmabodafestivalen. De är lite äldre, lite mer grånade – men känslan för tuggummifästande, solstrålande melodier är intakt på återkomsten ”Pororoca!”. Ola Hermansson sjunger lika snyggt som någonsin förr. Det stämsjungs och hojtas provocerande sorglöst om surfingbrädor, sandstränder och att åka vattenskoter, och man hinner inte ens sluta ögonen förrän man ser siluetter i motljus framför glittrande hav och blågröna vågor. I Sonic Surf City's värld är det alltid beachparty. Att släppa den här skivan när sommaren nyligen begravts för året är förstås så fel att det blir rätt. Eller kanske så rätt att det blir fel.
Ett utstuderat hån i 16 akter, eller en lika lång och fulländad verklighetsflykt att omfamna med allt man har? Kanske både och. Jag ser löven falla medan jag låter ”I'm going surfin'”, ”Waves are calling” och ”Vote for summer” fylla det lilla rummet. En gång till.
Mitt i alltsammans, i frostgraderna och tungsinnet släpper Sonic Surf City en ny skiva. Sonic Surf City! Sommarpunkbandet från Norrköping gör på allvar comeback 13 år efter avskedskonserten på Emmabodafestivalen. De är lite äldre, lite mer grånade – men känslan för tuggummifästande, solstrålande melodier är intakt på återkomsten ”Pororoca!”. Ola Hermansson sjunger lika snyggt som någonsin förr. Det stämsjungs och hojtas provocerande sorglöst om surfingbrädor, sandstränder och att åka vattenskoter, och man hinner inte ens sluta ögonen förrän man ser siluetter i motljus framför glittrande hav och blågröna vågor. I Sonic Surf City's värld är det alltid beachparty. Att släppa den här skivan när sommaren nyligen begravts för året är förstås så fel att det blir rätt. Eller kanske så rätt att det blir fel.
Ett utstuderat hån i 16 akter, eller en lika lång och fulländad verklighetsflykt att omfamna med allt man har? Kanske både och. Jag ser löven falla medan jag låter ”I'm going surfin'”, ”Waves are calling” och ”Vote for summer” fylla det lilla rummet. En gång till.
tisdag 14 september 2010
Sonic # 51
Ledig måndag. Jag driver runt på stan några timmar. Fikar med en kompis i solskenet på en uteservering. Hösten ligger i luften, och på radion säger de att varje uteserveringsfika nu kan vara årets sista. Vi valde alltså rätt plats den här eftermiddagen.
Så småningom landar jag i en soffa på stadens bibliotek, med några exemplar av Sonic jämte mig. Ett bekant scenario. Bekant är också att att den omsorgsfullt sammansatta musikblaskan i sina bästa stunder fängslar och inspirerar med välskrivna, initierade texter om, just det, popmusik i olika former. I Sonic # 51 fastnar jag bl.a. för Patrik Svenssons recension av Andres Lokkos bok med samlade krönikor. Och framför allt för en passage som känns så talande att jag blippar ner den i min medhavda mobil. Sedan börjar skymningen falla och jag beger mig hemåt.
”Han [Andres Lokko] växte upp, på samma sätt som popkulturen i någon mån gjorde det. Han förstod att för att vara missionär måste man först och främst sluta missionera, ingen blir frälst av att få Guds tio budord skrivna med svart tusch på näsan. Om popmusiken verkligen skulle börja tas på allvar som konstform krävdes att man lät den stå för sig själv.
Främst krävdes att någon istället för att missionera med uppfordrande överdrifter utgick från det lilla och från sig själv. Någon som kunde visualisera och gestalta popmusikens konstnärliga värde istället för att bara påstå det. Ut med: 'Det här ska, kommer och borde The Jesus and Mary Chain betyda för dig!' In med: 'Det här har The Jesus and Mary Chain betytt för mig.'”
Så småningom landar jag i en soffa på stadens bibliotek, med några exemplar av Sonic jämte mig. Ett bekant scenario. Bekant är också att att den omsorgsfullt sammansatta musikblaskan i sina bästa stunder fängslar och inspirerar med välskrivna, initierade texter om, just det, popmusik i olika former. I Sonic # 51 fastnar jag bl.a. för Patrik Svenssons recension av Andres Lokkos bok med samlade krönikor. Och framför allt för en passage som känns så talande att jag blippar ner den i min medhavda mobil. Sedan börjar skymningen falla och jag beger mig hemåt.
”Han [Andres Lokko] växte upp, på samma sätt som popkulturen i någon mån gjorde det. Han förstod att för att vara missionär måste man först och främst sluta missionera, ingen blir frälst av att få Guds tio budord skrivna med svart tusch på näsan. Om popmusiken verkligen skulle börja tas på allvar som konstform krävdes att man lät den stå för sig själv.
Främst krävdes att någon istället för att missionera med uppfordrande överdrifter utgick från det lilla och från sig själv. Någon som kunde visualisera och gestalta popmusikens konstnärliga värde istället för att bara påstå det. Ut med: 'Det här ska, kommer och borde The Jesus and Mary Chain betyda för dig!' In med: 'Det här har The Jesus and Mary Chain betytt för mig.'”
måndag 16 augusti 2010
Rumänien augusti 2010 (del 2/2)
En kväll brakar ett makalöst oväder loss. Mitt under kvällssamlingen. Vår lilla sammanfattning av ett uppspelat drama dränks och försvinner i ett forsande regn, stormvindar och ljusblixtar som plötsligt är rakt ovanför oss. Åskknallarna skär genom luften som skarpa pistolskott. Då greppar några av de rumänska tolkarna sina gitarrer, vi gör en tät ring av stolar och människor och sjunger lovsånger det högsta vi kan för att överrösta kaoset.
Men några barn blir rädda ändå. Vår samlingsplats har trägolv och plåttak men inga väggar, inget skydd från sidorna. Medan det rister och piskar i träden utanför försöker vi trösta vänner som gråter så de skakar. Detta är det hemskaste ögonblicket. Inte i sig att det är ungdomar som är rädda för åskan, men för att det blir en så stark bild av att de här människorna har berövats och undanhållits en grundläggande trygghet i sina liv. Har någon någonsin förklarat för dem hur åskan fungerar? Hur rädd man behöver vara? Skillnaden mellan rädsla och respekt? Av detta vet vi intet. Men vi håller oss kvar så nära vi kan, tills smällarna avtar i ett tynande muller och regnmassorna bara kvarlämnar tunna rännilar i plåtrännorna på taket.
Lägergårdens personal har besök. En av dem hjälper till att bygga ett hus några kilometer bort. Vi ser honom bara då och då, mest när han dundrar iväg på en fyrhjuling över de steniga, sneda vägarna. Intrycket jag får är att han är en ganska bullrig person, klassisk grovjobbare ut i fingerspetsarna, rätt macho liksom. Men när vi en dag faktiskt talas vid tappar mina förutfattade meningar taget. Hans fru är också här, hon hjälper till som ledare på lägret och mannen berättar att han inte klarar av att se ungdomarna ty sig till henne som vore hon den mamma de själva inte har. Det får honom att börja gråta, säger han, vilket känns som onödig information just då eftersom hans röst börjar darra och han gör en paus i konversationen. ”But this is what Jesus told us to do” säger han sedan och sveper ut med handen över de spridda folksamlingarna en bit bort. ”Exactly this”.
Ja, varför är vi egentligen här? Någon gång är man tvungen att ställa frågan, och vi har själva gjort det inför våra resor hit, och mellan resorna. Vi är några personer som lämnar vårt trygga välfärdshörn av världen en vecka om året, för att färdas in i det som fortfarande i mångt och mycket känns som ett svunnet Europa. Vad är det vi tror oss kunna åstadkomma här? Det krävs ödmjukhet för att inte se sig själv som räddaren från det framgångsrika väst som sitter inne med de korrekta lösningarna på problemen här.
Det är förstås så att vi på fem dagar inte förändrar dessa barn och ungdomars övergripande situation. Fem dagar förändrar inte omgivningens attityder, de ekonomiska förutsättningarna, de politiska maktstrukturerna. Vad vi kan göra är däremot att erbjuda en frizon, en möjlighet för dessa människor att åtminstone tillfälligt andas annan luft än de kalla institutionernas. Att umgås, samtala, sjunga, pyssla, spela basket, gå promenader, bada och åka linbana blir ett sätt att ge barnen stimulans och frihet. Vi försöker visa på fungerande vänskapsrelationer, försöker skapa motpoler till de svek barnen fått uppleva i tidiga år.
Här inser jag också att resorna för mig till viss del ändrat karaktär genom åren. Det som från början var ett sätt för mig att utmana och motverka min egen bekvämlighet, handlar så här fyra år senare förvisso fortfarande om det – men till stor del också om att återse vänner. ”De rumänska barnhemsbarnen” är inte längre en anonym massa att läsa om i nyhetsreportagen. De har blivit till verkliga, levande människor och individer som jag vill följa och veta hur det går för.
Viktigt att minnas är också att det varken börjar eller slutar med oss. Det vi får vara med om under en vecka är bara en liten bråkdel av ungdomarnas hela liv. När vi åker härifrån är det heltidsvolontärerna, de som finns här året om, som fortsätter arbetet. Det verkligt stora arbetet. De möter barnen i deras vardag och försöker vara deras medvandrare som stöttar och finns till på olika sätt året om. Vi har förmånen att ha dem och ett gäng rumänska tolkar med oss under vår vecka, och utan dessa skulle vi inte klara att genomföra hälften av lägret.
Det är som vanligt en resa genom ett omväxlande känslolandskap. Glädjen över att möta alla ljuvliga människor bär alltid undertoner av sorg och vrede över en snedvriden världs svek och förakt. Att se förtroendet och respekten mellan kidsen och heltidsvolontärerna ger mig dock en ljus och trotsig känsla av hopp som sedermera följer mig hela vägen tillbaka till Sverige. Jag hoppas att vi alla ses om 360 dagar igen.
Men några barn blir rädda ändå. Vår samlingsplats har trägolv och plåttak men inga väggar, inget skydd från sidorna. Medan det rister och piskar i träden utanför försöker vi trösta vänner som gråter så de skakar. Detta är det hemskaste ögonblicket. Inte i sig att det är ungdomar som är rädda för åskan, men för att det blir en så stark bild av att de här människorna har berövats och undanhållits en grundläggande trygghet i sina liv. Har någon någonsin förklarat för dem hur åskan fungerar? Hur rädd man behöver vara? Skillnaden mellan rädsla och respekt? Av detta vet vi intet. Men vi håller oss kvar så nära vi kan, tills smällarna avtar i ett tynande muller och regnmassorna bara kvarlämnar tunna rännilar i plåtrännorna på taket.
Lägergårdens personal har besök. En av dem hjälper till att bygga ett hus några kilometer bort. Vi ser honom bara då och då, mest när han dundrar iväg på en fyrhjuling över de steniga, sneda vägarna. Intrycket jag får är att han är en ganska bullrig person, klassisk grovjobbare ut i fingerspetsarna, rätt macho liksom. Men när vi en dag faktiskt talas vid tappar mina förutfattade meningar taget. Hans fru är också här, hon hjälper till som ledare på lägret och mannen berättar att han inte klarar av att se ungdomarna ty sig till henne som vore hon den mamma de själva inte har. Det får honom att börja gråta, säger han, vilket känns som onödig information just då eftersom hans röst börjar darra och han gör en paus i konversationen. ”But this is what Jesus told us to do” säger han sedan och sveper ut med handen över de spridda folksamlingarna en bit bort. ”Exactly this”.
Ja, varför är vi egentligen här? Någon gång är man tvungen att ställa frågan, och vi har själva gjort det inför våra resor hit, och mellan resorna. Vi är några personer som lämnar vårt trygga välfärdshörn av världen en vecka om året, för att färdas in i det som fortfarande i mångt och mycket känns som ett svunnet Europa. Vad är det vi tror oss kunna åstadkomma här? Det krävs ödmjukhet för att inte se sig själv som räddaren från det framgångsrika väst som sitter inne med de korrekta lösningarna på problemen här.
Det är förstås så att vi på fem dagar inte förändrar dessa barn och ungdomars övergripande situation. Fem dagar förändrar inte omgivningens attityder, de ekonomiska förutsättningarna, de politiska maktstrukturerna. Vad vi kan göra är däremot att erbjuda en frizon, en möjlighet för dessa människor att åtminstone tillfälligt andas annan luft än de kalla institutionernas. Att umgås, samtala, sjunga, pyssla, spela basket, gå promenader, bada och åka linbana blir ett sätt att ge barnen stimulans och frihet. Vi försöker visa på fungerande vänskapsrelationer, försöker skapa motpoler till de svek barnen fått uppleva i tidiga år.
Här inser jag också att resorna för mig till viss del ändrat karaktär genom åren. Det som från början var ett sätt för mig att utmana och motverka min egen bekvämlighet, handlar så här fyra år senare förvisso fortfarande om det – men till stor del också om att återse vänner. ”De rumänska barnhemsbarnen” är inte längre en anonym massa att läsa om i nyhetsreportagen. De har blivit till verkliga, levande människor och individer som jag vill följa och veta hur det går för.
Viktigt att minnas är också att det varken börjar eller slutar med oss. Det vi får vara med om under en vecka är bara en liten bråkdel av ungdomarnas hela liv. När vi åker härifrån är det heltidsvolontärerna, de som finns här året om, som fortsätter arbetet. Det verkligt stora arbetet. De möter barnen i deras vardag och försöker vara deras medvandrare som stöttar och finns till på olika sätt året om. Vi har förmånen att ha dem och ett gäng rumänska tolkar med oss under vår vecka, och utan dessa skulle vi inte klara att genomföra hälften av lägret.
Det är som vanligt en resa genom ett omväxlande känslolandskap. Glädjen över att möta alla ljuvliga människor bär alltid undertoner av sorg och vrede över en snedvriden världs svek och förakt. Att se förtroendet och respekten mellan kidsen och heltidsvolontärerna ger mig dock en ljus och trotsig känsla av hopp som sedermera följer mig hela vägen tillbaka till Sverige. Jag hoppas att vi alla ses om 360 dagar igen.
Rumänien augusti 2010 (del 1/2)
Våren präglades av en viss kluvenhet inför sommarens förestående resa. Ett år kan vara en lång tid för människor att inte ses. När breven och meddelandena sinsemellan glesas ut och till sist inte skrivs överhuvudtaget, ökar avståndet och till sist går det knappt att minnas känslan man hade när man senast var tillsammans.
Det var just den känslan jag aldrig riktigt lyckades återfinna den här våren. Men resan blev ändå av, och jag vet nu att en i förväg upplevd känsla – eller kanske i det här fallet icke-känsla – inte nödvändigtvis behöver vara rättvisande. Enklare uttryckt: Jag är oerhört tacksam för att jag gjorde årets resa, för att jag ännu en gång tog mig de 200 milen mellan Sverige och Rumänien och fick möta alla härliga människor igen. Trots att jag i förväg inte till 100 procent kände att jag ville.
Vi lämnar regnet och landar i en 30-gradig zon av sol och värme. Från flygplatsen går resan bilburet på trasiga, skakiga vägstycken medan kontrasterna börjar passera revy utanför fönstren. Som alltid. Damm och smuts, flashiga supermarkets insprängda i den grå betongen, majs- och solrosplantager utan slut. Mil efter mil. Timme efter timme. Någonstans svischar en kuslig känsla av utlämnande förbi.
Men det behövs inget mer än att taxichauffören till sist rullar in på den välbekanta lägergårdsplanen för att bitarna plötsligen ska falla på plats. Anläggningens personal står uppställda, hälsar glatt, ger oss hjärtliga kramar och vi säger i mun på varandra att det känns som igår. För precis så är det. Minibussen svänger ut och försvinner. Vi äter tillsammans, vandrar sedan runt på området och suger liksom in alla ljud, dofter och allt ljus. Allt vi känner igen. Solen går ner i orange och rött över logement, tält och gräsplaner som än så länge omsluts av lugn.
Finns det sedan en enda gnutta tvivel kvar kring varför vi är här, sveps den fullständigt och slutgiltigt bort dagen därpå när kidsen anländer. De har färdats i timmar från barnhemmet, och vi går för att möta dem vid bussen men hinner bara förbi första kurvan i snårskogen innan de kommer gående emot oss med väskor i händerna. Ansiktena är glada och förväntansfulla, några sjunger unisont en sång. Det är en helt fantastisk syn. Jag fotograferar allt i min inre kamera. Sedan börjar vi kramas.
Det blir i mångt och mycket ett lugnare läger jämfört med tidigare år. Förvisso finns det bland ungdomarna obarmhärtiga hierarkier som vi tvingas handskas med. Går det egentligen att klandra dem? Maktutövningen på deras nivå är ju egentligen bara en spegel av det som försiggår i den stora bilden ovanför dem. Likväl är det något vi försöker bryta, och vi får faktiskt se praktiska exempel på förlåtelse under veckan. Våra välmenta men ibland så tafatta ord omsätts i handling, ärligt talat nästan överraskande. Strimmor av hopp.
Vi är färre ledare än brukligt. Det fungerar tack vare den lugnare atmosfären och ett antal extra volontärer som anslutit sig till vårt läger för att understödja oss. De är enastående och vi får mycket att tacka dem för. Trots detta blir jag stundtals väldigt trött, inte minst när kidsen står på kö med skrapsår på händer, fötter och knän och jag gräver djupt i förbandslådan. Men för det allra mesta är det underbart att vara på plats, bland just de här människorna. Att komma tillbaka, att återse dem som kommit att bli en viktig del av ens liv.
Det var just den känslan jag aldrig riktigt lyckades återfinna den här våren. Men resan blev ändå av, och jag vet nu att en i förväg upplevd känsla – eller kanske i det här fallet icke-känsla – inte nödvändigtvis behöver vara rättvisande. Enklare uttryckt: Jag är oerhört tacksam för att jag gjorde årets resa, för att jag ännu en gång tog mig de 200 milen mellan Sverige och Rumänien och fick möta alla härliga människor igen. Trots att jag i förväg inte till 100 procent kände att jag ville.
Vi lämnar regnet och landar i en 30-gradig zon av sol och värme. Från flygplatsen går resan bilburet på trasiga, skakiga vägstycken medan kontrasterna börjar passera revy utanför fönstren. Som alltid. Damm och smuts, flashiga supermarkets insprängda i den grå betongen, majs- och solrosplantager utan slut. Mil efter mil. Timme efter timme. Någonstans svischar en kuslig känsla av utlämnande förbi.
Men det behövs inget mer än att taxichauffören till sist rullar in på den välbekanta lägergårdsplanen för att bitarna plötsligen ska falla på plats. Anläggningens personal står uppställda, hälsar glatt, ger oss hjärtliga kramar och vi säger i mun på varandra att det känns som igår. För precis så är det. Minibussen svänger ut och försvinner. Vi äter tillsammans, vandrar sedan runt på området och suger liksom in alla ljud, dofter och allt ljus. Allt vi känner igen. Solen går ner i orange och rött över logement, tält och gräsplaner som än så länge omsluts av lugn.
Finns det sedan en enda gnutta tvivel kvar kring varför vi är här, sveps den fullständigt och slutgiltigt bort dagen därpå när kidsen anländer. De har färdats i timmar från barnhemmet, och vi går för att möta dem vid bussen men hinner bara förbi första kurvan i snårskogen innan de kommer gående emot oss med väskor i händerna. Ansiktena är glada och förväntansfulla, några sjunger unisont en sång. Det är en helt fantastisk syn. Jag fotograferar allt i min inre kamera. Sedan börjar vi kramas.
Det blir i mångt och mycket ett lugnare läger jämfört med tidigare år. Förvisso finns det bland ungdomarna obarmhärtiga hierarkier som vi tvingas handskas med. Går det egentligen att klandra dem? Maktutövningen på deras nivå är ju egentligen bara en spegel av det som försiggår i den stora bilden ovanför dem. Likväl är det något vi försöker bryta, och vi får faktiskt se praktiska exempel på förlåtelse under veckan. Våra välmenta men ibland så tafatta ord omsätts i handling, ärligt talat nästan överraskande. Strimmor av hopp.
Vi är färre ledare än brukligt. Det fungerar tack vare den lugnare atmosfären och ett antal extra volontärer som anslutit sig till vårt läger för att understödja oss. De är enastående och vi får mycket att tacka dem för. Trots detta blir jag stundtals väldigt trött, inte minst när kidsen står på kö med skrapsår på händer, fötter och knän och jag gräver djupt i förbandslådan. Men för det allra mesta är det underbart att vara på plats, bland just de här människorna. Att komma tillbaka, att återse dem som kommit att bli en viktig del av ens liv.
onsdag 14 juli 2010
Om ett youtube-klipp: Henrik Berggren och Håkan Hellström i Z-TV, 1998
Utan att på något sätt försöka efterhärma Fredrik Strages fantastiska listning av de 100 största rockögonblicken på Youtube, tänkte jag härmed skriva lite om ett videoklipp jag såg häromdagen. Det var läsningen av boken ”When we were winning” som fick mig att leta upp diverse inslag med Broder Daniel, bland annat ett intervjuklipp med Henrik Berggren och Håkan Hellström från 1998.
Det är två saker som gör de här två minuterna och 15 sekunderna intressanta. Dels är det förstås att se Håkan Hellström agera med en attityd ljusår från den indiecreddiga folklighet han besitter idag. Det är svårt att tänka sig att denne kille bara två år senare skulle klä sig i sjömanskostym och skaka hand med Lasse Berghagen på bästa sändningstid. 1998 var det ingen som visste vad ”Känn ingen sorg för mig, Göteborg” var för något, kanske inte ens Håkan själv.
Mest slående är dock hur två parallella universum kraschar mot varandra, när Henrik Berggrens alienation ställs mot Z-TV:s hurtiga programledare. Medan den senare oförtrutet kämpar för att bibehålla en käck och underhållande atmosfär (läs: bra TV) visar Henrik med hela sin uppenbarelse att han finner situationen fullständigt idiotisk. Det uppstår redan från början en klyfta som sedan bara ökar ytterligare för varje meningsutbyte. Även Håkan deltar med synligt ogillande, och allt når sin topp – eller är det botten – med programledarens slutsats ”Inga säljande argument”, följt av Håkans ”Stäng av!”.
Henrik Berggren gör i biografin ”When we were winning” upp med den cynism och det omvärldsförakt som blev något av hans signum i Broder Daniel. Och även om jag gläds över den utvecklingen mot en hoppfull livssyn, finns det också något jag definitivt gillar med den ovilja att följa spelreglerna som kommer till uttryck i det här videoklippet. Vandringen mot strömmen.
Känslan av att varken kunna eller vilja bete sig enligt standardmallarna är väl nämligen något som de flesta nån gång har upplevt och kan känna igen sig i. Eller?
Det är två saker som gör de här två minuterna och 15 sekunderna intressanta. Dels är det förstås att se Håkan Hellström agera med en attityd ljusår från den indiecreddiga folklighet han besitter idag. Det är svårt att tänka sig att denne kille bara två år senare skulle klä sig i sjömanskostym och skaka hand med Lasse Berghagen på bästa sändningstid. 1998 var det ingen som visste vad ”Känn ingen sorg för mig, Göteborg” var för något, kanske inte ens Håkan själv.
Mest slående är dock hur två parallella universum kraschar mot varandra, när Henrik Berggrens alienation ställs mot Z-TV:s hurtiga programledare. Medan den senare oförtrutet kämpar för att bibehålla en käck och underhållande atmosfär (läs: bra TV) visar Henrik med hela sin uppenbarelse att han finner situationen fullständigt idiotisk. Det uppstår redan från början en klyfta som sedan bara ökar ytterligare för varje meningsutbyte. Även Håkan deltar med synligt ogillande, och allt når sin topp – eller är det botten – med programledarens slutsats ”Inga säljande argument”, följt av Håkans ”Stäng av!”.
Henrik Berggren gör i biografin ”When we were winning” upp med den cynism och det omvärldsförakt som blev något av hans signum i Broder Daniel. Och även om jag gläds över den utvecklingen mot en hoppfull livssyn, finns det också något jag definitivt gillar med den ovilja att följa spelreglerna som kommer till uttryck i det här videoklippet. Vandringen mot strömmen.
Känslan av att varken kunna eller vilja bete sig enligt standardmallarna är väl nämligen något som de flesta nån gång har upplevt och kan känna igen sig i. Eller?
tisdag 6 juli 2010
Vägmärken
Medan sommaren 2010 inledde sin acceleration mot långa molnfria soltimmar, slogs jag mot tankar med mycket svärta. Cynism, pessimism och såna grejer. Förvirrade steg i cirklar nedåt, en märklig paradox till ljuset och värmen. Men efterhand har kompassnålen åter börja darra framåt, inte utan hjälp av några små markeringar längs vägen.
På midsommaraftons kväll befann jag mig mitt ute i tallskogen och hörde Tomas Sjödin tala om hur det egna jaget inte är statiskt utan i ständig förändring genom livets olika faser. Han tog sig själv som exempel, hur han flera gånger trott att han varit färdigutvecklad som person men sedan gjort helt nya upplevelser som format honom ytterligare på sätt han inte kunnat förutse. Och så handlade det om Sackaios, tullindrivaren ur Lukasevangeliet, som en dag får besök i sitt hem av självaste Jesus. Bibeltexten är kortfattad om just själva besöket men det är ändå tydligt, menade Sjödin, att någonting i Sackaios förändras när han möter Guds son. Sackaios slutord - "Hälften av vad jag äger, herre, skall jag ge åt de fattiga. Och har jag pressat ut pengar av någon skall jag betala igen det fyrdubbelt" - vittnar om att något har hänt.
Under några dagar mer eller mindre sträckläste jag ockå boken ”When we were winning”, Klas Ekmans och Martin Norbergs biografi om det gamla favvobandet Broder Daniel. Omslagets citat av Marcus Birro sammanfattar det hela väldigt väl: ”...en briljant bok i all sin enkelhet, för oss som var med, för er som missade allting”. Det är förstås kittlande nostalgi att läsa anekdoterna bakom klassiska skivinspelningar, konserter och fotosessioner – men det som gör boken verkligt intressant är att läsa hur medlemmarna i Broder Daniel utvecklades som personer under resans gång. I mitten av 90-talet satte sångaren Henrik Berggren, med medvetet enkla ordval, fingret väldigt exakt på den känsla av utanförskap och desillusion som jag och många med mig upplevde då. De tidigaste texterna präglas starkt av cynism, kyla och framtidsångest. Om den tiden säger Henrik Berggren i bokens nygjorda intervjuer bland annat:
”Jag önskar att det varit på ett annat sätt. Man behöver inte sätta sig i den där idiotiska situationen där allt jobbar emot en för då fylls livet med problem, och att ha den attityd jag hade resulterar också i en massa självuppfyllande profetior. Känner man en övertygelse om att omvärlden är hemsk så blir den också det. Sedan blev det värre och värre och till slut cementerades ett liv som inte fungerade ihop med omgivningen.”
Jag hörde ytterligare en predikan, hållen av Fredrik Lignell. Med utgångspunkt från berättelsen om kung Salomos uppgång och fall talade han om att en människas fall ofta sker gradvis och obemärkt. Häri ligger det förrädiska eftersom det inte är förrän lång tid har gått som det blir tydligt att man hamnat helt ur kurs. Även Lignell exemplifierade med händelser ur sitt eget liv och gav utmaningen att vara vaksam på sluttande plan i våra liv. Vaksamma, men inte rädda. Gud är aldrig längre än ett steg bort från någon enda av oss.
Och så har jag börjat läsa ”Ett hjärta större än världen” där Magnus Malm skriver om att följa Jesus enligt dennes bergspredikan. Han skisserar upp vad det innebär, och är inte rädd att också visa på vad det inte innebär. Således blir boken då och då obekväm att läsa, och vissa av de sätt jag tänkt och agerat på den senaste tiden får sig en välbehövlig dos av avslöjande ljus. Det är en mycket insiktsfull bok att inspireras och utmanas av!
Det var förresten något om en skogsväg också. Den sträckte sig plötsligt rak, utan krökar, mellan höga stammar och mörka kronor. Skuggigt och nästan svart ute i kanterna av synfältet var det. Ändå gick det att urskilja två personer som sakta vandrade vägen fram sida vid sida, den ene bar ryggsäck och leddes av den andre.
Om jag var helt vaken vet jag inte. Men jag såg bilden tydligt.
På midsommaraftons kväll befann jag mig mitt ute i tallskogen och hörde Tomas Sjödin tala om hur det egna jaget inte är statiskt utan i ständig förändring genom livets olika faser. Han tog sig själv som exempel, hur han flera gånger trott att han varit färdigutvecklad som person men sedan gjort helt nya upplevelser som format honom ytterligare på sätt han inte kunnat förutse. Och så handlade det om Sackaios, tullindrivaren ur Lukasevangeliet, som en dag får besök i sitt hem av självaste Jesus. Bibeltexten är kortfattad om just själva besöket men det är ändå tydligt, menade Sjödin, att någonting i Sackaios förändras när han möter Guds son. Sackaios slutord - "Hälften av vad jag äger, herre, skall jag ge åt de fattiga. Och har jag pressat ut pengar av någon skall jag betala igen det fyrdubbelt" - vittnar om att något har hänt.
Under några dagar mer eller mindre sträckläste jag ockå boken ”When we were winning”, Klas Ekmans och Martin Norbergs biografi om det gamla favvobandet Broder Daniel. Omslagets citat av Marcus Birro sammanfattar det hela väldigt väl: ”...en briljant bok i all sin enkelhet, för oss som var med, för er som missade allting”. Det är förstås kittlande nostalgi att läsa anekdoterna bakom klassiska skivinspelningar, konserter och fotosessioner – men det som gör boken verkligt intressant är att läsa hur medlemmarna i Broder Daniel utvecklades som personer under resans gång. I mitten av 90-talet satte sångaren Henrik Berggren, med medvetet enkla ordval, fingret väldigt exakt på den känsla av utanförskap och desillusion som jag och många med mig upplevde då. De tidigaste texterna präglas starkt av cynism, kyla och framtidsångest. Om den tiden säger Henrik Berggren i bokens nygjorda intervjuer bland annat:
”Jag önskar att det varit på ett annat sätt. Man behöver inte sätta sig i den där idiotiska situationen där allt jobbar emot en för då fylls livet med problem, och att ha den attityd jag hade resulterar också i en massa självuppfyllande profetior. Känner man en övertygelse om att omvärlden är hemsk så blir den också det. Sedan blev det värre och värre och till slut cementerades ett liv som inte fungerade ihop med omgivningen.”
Jag hörde ytterligare en predikan, hållen av Fredrik Lignell. Med utgångspunkt från berättelsen om kung Salomos uppgång och fall talade han om att en människas fall ofta sker gradvis och obemärkt. Häri ligger det förrädiska eftersom det inte är förrän lång tid har gått som det blir tydligt att man hamnat helt ur kurs. Även Lignell exemplifierade med händelser ur sitt eget liv och gav utmaningen att vara vaksam på sluttande plan i våra liv. Vaksamma, men inte rädda. Gud är aldrig längre än ett steg bort från någon enda av oss.
Och så har jag börjat läsa ”Ett hjärta större än världen” där Magnus Malm skriver om att följa Jesus enligt dennes bergspredikan. Han skisserar upp vad det innebär, och är inte rädd att också visa på vad det inte innebär. Således blir boken då och då obekväm att läsa, och vissa av de sätt jag tänkt och agerat på den senaste tiden får sig en välbehövlig dos av avslöjande ljus. Det är en mycket insiktsfull bok att inspireras och utmanas av!
Det var förresten något om en skogsväg också. Den sträckte sig plötsligt rak, utan krökar, mellan höga stammar och mörka kronor. Skuggigt och nästan svart ute i kanterna av synfältet var det. Ändå gick det att urskilja två personer som sakta vandrade vägen fram sida vid sida, den ene bar ryggsäck och leddes av den andre.
Om jag var helt vaken vet jag inte. Men jag såg bilden tydligt.
måndag 21 juni 2010
En icke-rojalists bekännelser
Det var lördag den 19 juni och jag hade gjort en roadtrip söderut över dagen. Strax efter kl 22 återvände jag, passerade åter de ändlösa raderna av trafikljus i staden som blivit min. Väl hemma, tillfälligt ensam i lilla kollektivet, slog jag på TV:n där en överdådig bröllopsfest pågick som bäst. En man, som uppenbarligen var dagens brudgum, reste sig upp från sin sittplats bredvid sin nyblivna hustru och sorlet i den glittrande salen tystnade med ens. Han tog till orda.
Det måste medges att icke-rojalisten i mig tvingades sänka garden en stund. Eller kanske höll jag den lika högt som förut, men lyckades att ändå skala bort allt som försökte stjäla uppmärksamheten från detta ögonblicks kärna. En kärna som bestod av kärlek. För var det något de handlade om, dessa minuter då landets nye prins talade till sin kronprinsessa, var det väl just kärlek. Kärleken och förälskelsen mellan två människor. Den lyste i orden, i ögonen – till synes plötsligen opåverkad av de yttre formerna – och det var just därför jag greps av ögonblicket. Det var helt enkelt fantastiskt vackert.
Också överklassen skola en gång dö, men aldrig nånsin kärleken!
Det måste medges att icke-rojalisten i mig tvingades sänka garden en stund. Eller kanske höll jag den lika högt som förut, men lyckades att ändå skala bort allt som försökte stjäla uppmärksamheten från detta ögonblicks kärna. En kärna som bestod av kärlek. För var det något de handlade om, dessa minuter då landets nye prins talade till sin kronprinsessa, var det väl just kärlek. Kärleken och förälskelsen mellan två människor. Den lyste i orden, i ögonen – till synes plötsligen opåverkad av de yttre formerna – och det var just därför jag greps av ögonblicket. Det var helt enkelt fantastiskt vackert.
Också överklassen skola en gång dö, men aldrig nånsin kärleken!
måndag 7 juni 2010
Dagen efter
Igår var det visst Sveriges nationaldag. Och precis som jag skrev här för exakt ett år sedan har jag svårt att förstå hypen kring den nya helgdagen. Kanske är det att jag inte är född i Sverige men inte heller minns något av det land där jag levde mina fyra första månader, som gör att jag inte riktigt kan identifiera mig med ett land, en nationalitet eller en flagga. Jag känner gärna gemenskap med andra människor – men just nationaldagskonceptet har jag helt enkelt inte lyckats greppa poängen med.
På nationaldagen var jag i alla fall i kyrkan, där en av mötesledarna dagen till ära bad för vårt land. Den grejen gillade jag mycket. Om nationaldagsfirandet på sina håll känns som meningslöst skryt, blir detta att be istället ett tecken på ödmjukhet. Vi kapitulerar åter inför det vackra faktum att vi behöver sträcka ut vår hand och känna den greppas av Guds. Detta tror jag gäller varje nation, folkgrupp och enskild människa i alla tider.
Jag är enormt tacksam över att bo i Sverige. Tacksam över att få ha hamnat här med allt vad det har inneburit. Men min personliga erfarenhet säger också att en blågul flagga eller ett avlångt stycke land – hur vackert det än är – aldrig i sig kan skänka tröst, mod eller befrielse. Det kan bara Jesus göra.
På nationaldagen var jag i alla fall i kyrkan, där en av mötesledarna dagen till ära bad för vårt land. Den grejen gillade jag mycket. Om nationaldagsfirandet på sina håll känns som meningslöst skryt, blir detta att be istället ett tecken på ödmjukhet. Vi kapitulerar åter inför det vackra faktum att vi behöver sträcka ut vår hand och känna den greppas av Guds. Detta tror jag gäller varje nation, folkgrupp och enskild människa i alla tider.
Jag är enormt tacksam över att bo i Sverige. Tacksam över att få ha hamnat här med allt vad det har inneburit. Men min personliga erfarenhet säger också att en blågul flagga eller ett avlångt stycke land – hur vackert det än är – aldrig i sig kan skänka tröst, mod eller befrielse. Det kan bara Jesus göra.
söndag 18 april 2010
Malcolm McLaren, punken och jag
Det har gått en vecka sedan jag vaknade jag upp till nyheten att Malcolm McLaren avlidit, 64 år gammal. ”Punkens 'skapare' död” löd rubriken på kultursidorna i den blaska som jag vecklade ut på frukostbordet.
McLaren har omnämnts tidigare här på bloggen, i inlägget ”The Filth and the Fury” som handlar om Sex Pistols-dokumentären med samma namn. Och är det något Malcolm McLaren kommer bli ihågkommen för så är det just sin tid som manager åt det skandalomsusade punkbandet i slutet av 70-talet.
"The Filth and the Fury" gjordes 1999 av Julien Temple, som 20 år tidigare också regisserade ”The Great Rock 'n' Roll Swindle”, Malcolm McLarens högst personliga version av Pistols' korta, stormiga historia – och av punken som fenomen. "The Great Rock 'n' Roll Swindle" är en bisarr och i mina ögon direkt motbjudande film vars titel egentligen säger allt om McLarens inställning till det han gjorde. Även ”The Filth and the Fury” innehåller surrealism och skitighet men har till skillnad mot sin föregångare en ambition att berätta sanningen om vad som egentligen hände kring Sex Pistols. Här är det bandets forna medlemmar själva och deras redogörelser som står i fokus, inte deras manager.
Båda Temple's filmer ger en bild av Malcolm McLaren som en ytterst driven affärsman som kunde konsten att läsa av populärkulturella strömningar och se till att exploatera dem så långt det var möjligt. Något mer genomslag av Sex Pistols' kaliber fick han dock aldrig uppleva. Det sista jag själv såg av honom i media var när han försökte sig på att starta en kinesisk motsvarighet till Spice Girls i slutet på 90-talet. Han pratade exalterat med pressen framför en skara unga tjejer från Peking och verkade övertygad om att han hade något stort på gång. Av detta hördes sedan dock intet. Kanske hade hans förmåga att skapa kommers av populärkultur avtagit, eller så hade folk helt enkelt blivit varnade av historien.
”Punkens 'skapare'...” stod det alltså i den svarta tidningsrubriken. Så punken var inget annat än en simpel affärsidé initierad av den nu bortgångne Malcolm McLaren? Det skulle förstås gå att svara ja på den frågan, om man nu ser Sex Pistols som historiens enda egentliga punkband. Men det räcker att flytta sig från England till Sverige för att se att den tidiga punken hade olika ansikten i olika länder. Ebba Grön var ett annat slags gäng än Sex Pistols och frågar vi en amerikan som såg Ramones' ta sina första steg skulle han/hon ge ytterligare en bild av punkens ursprungliga idé. Definitionerna av punken är lika många som det finns band i genren.
För min egen del handlade det om ett musikaliskt och politiskt uppvaknande. Jag var tonåring och upptäckte ett nytt sätt att se på musik och vad man kan göra med den. Snart formade jag mina egna bestämda åsikter om vad punken var och kanske framför allt vad den inte var, såväl musikaliskt som ideologiskt. Jag hörde en liveskiva där publiken skanderade ”Krossa fascismen!” och jag kastade mig hängivet in i denna scen, denna rörelse och tänkte att jag hade funnit en plats fri från översitteri, förtryck och rasism och därmed en plats där alla fick vara sig själva utan förbehåll. Den perfekta platsen. Paradiset på jorden.
Så blev det nu inte. För överallt där människor är satta att själva bära upp höga ideal kan det när som helst smyga sig in elitism, sexism, våld och annat som man egentligen är ute för att bekämpa. Det är därför vi genom historien har sett alla dessa ideologiska system kollapsa, eller för den delen leva vidare med illa övermålad korruption bakom fasaderna. Det drabbade tyvärr även punkrörelsen. Jag hade inte åsikten då men har den idag: Vi behöver hjälp från något större än oss själva för att klara kampen, vilken den än är.
Dock ser jag fortfarande punken som en viktig musikalisk revolution. En revolution som går ut på att musik inte endast är förbehållen instrumentproffsen eller pop- och rockstjärnetablissemanget. Om du själv inte är skolad musiker men längtar efter att skapa musik - gör det! Låt kreativiteten flöda. Ta din plats! Och glöm inte att musiken kan användas för att ge din syn på en omvärld i blödande behov av förändring.
Jag slutade aldrig gilla punken. Men jag slutade tro på att den skulle förändra mitt liv. Jag fann mig så småningom istället sökandes den för många punkare så förkastliga tron på Gud (tänk Ebba Grön's "Häng Gud",De Lyckliga Kompisarnas "Hallucinationer i himlen" och Strebers' nidversion av "Pärleporten"). Eller om det var Gud som sökte mig. Och här kan jag och mina associationsbanor se vissa paralleller. Punken blev en ny sorts brygga mellan folket och musikskapandet. Jesus blev bron som sträcktes ut mellan Gud och människa, ett minst sagt omvälvande sätt för den vanliga människan att närma sig sin skapare. Med templets förhänge brustet i två delar är det nära gudsmötet inte längre något som en religiös elit har ensamrätt på.
Två olika revolutioner. Men det är bara den sistnämnda som verkligen kan förändra ett liv i grunden.
McLaren har omnämnts tidigare här på bloggen, i inlägget ”The Filth and the Fury” som handlar om Sex Pistols-dokumentären med samma namn. Och är det något Malcolm McLaren kommer bli ihågkommen för så är det just sin tid som manager åt det skandalomsusade punkbandet i slutet av 70-talet.
"The Filth and the Fury" gjordes 1999 av Julien Temple, som 20 år tidigare också regisserade ”The Great Rock 'n' Roll Swindle”, Malcolm McLarens högst personliga version av Pistols' korta, stormiga historia – och av punken som fenomen. "The Great Rock 'n' Roll Swindle" är en bisarr och i mina ögon direkt motbjudande film vars titel egentligen säger allt om McLarens inställning till det han gjorde. Även ”The Filth and the Fury” innehåller surrealism och skitighet men har till skillnad mot sin föregångare en ambition att berätta sanningen om vad som egentligen hände kring Sex Pistols. Här är det bandets forna medlemmar själva och deras redogörelser som står i fokus, inte deras manager.
Båda Temple's filmer ger en bild av Malcolm McLaren som en ytterst driven affärsman som kunde konsten att läsa av populärkulturella strömningar och se till att exploatera dem så långt det var möjligt. Något mer genomslag av Sex Pistols' kaliber fick han dock aldrig uppleva. Det sista jag själv såg av honom i media var när han försökte sig på att starta en kinesisk motsvarighet till Spice Girls i slutet på 90-talet. Han pratade exalterat med pressen framför en skara unga tjejer från Peking och verkade övertygad om att han hade något stort på gång. Av detta hördes sedan dock intet. Kanske hade hans förmåga att skapa kommers av populärkultur avtagit, eller så hade folk helt enkelt blivit varnade av historien.
”Punkens 'skapare'...” stod det alltså i den svarta tidningsrubriken. Så punken var inget annat än en simpel affärsidé initierad av den nu bortgångne Malcolm McLaren? Det skulle förstås gå att svara ja på den frågan, om man nu ser Sex Pistols som historiens enda egentliga punkband. Men det räcker att flytta sig från England till Sverige för att se att den tidiga punken hade olika ansikten i olika länder. Ebba Grön var ett annat slags gäng än Sex Pistols och frågar vi en amerikan som såg Ramones' ta sina första steg skulle han/hon ge ytterligare en bild av punkens ursprungliga idé. Definitionerna av punken är lika många som det finns band i genren.
För min egen del handlade det om ett musikaliskt och politiskt uppvaknande. Jag var tonåring och upptäckte ett nytt sätt att se på musik och vad man kan göra med den. Snart formade jag mina egna bestämda åsikter om vad punken var och kanske framför allt vad den inte var, såväl musikaliskt som ideologiskt. Jag hörde en liveskiva där publiken skanderade ”Krossa fascismen!” och jag kastade mig hängivet in i denna scen, denna rörelse och tänkte att jag hade funnit en plats fri från översitteri, förtryck och rasism och därmed en plats där alla fick vara sig själva utan förbehåll. Den perfekta platsen. Paradiset på jorden.
Så blev det nu inte. För överallt där människor är satta att själva bära upp höga ideal kan det när som helst smyga sig in elitism, sexism, våld och annat som man egentligen är ute för att bekämpa. Det är därför vi genom historien har sett alla dessa ideologiska system kollapsa, eller för den delen leva vidare med illa övermålad korruption bakom fasaderna. Det drabbade tyvärr även punkrörelsen. Jag hade inte åsikten då men har den idag: Vi behöver hjälp från något större än oss själva för att klara kampen, vilken den än är.
Dock ser jag fortfarande punken som en viktig musikalisk revolution. En revolution som går ut på att musik inte endast är förbehållen instrumentproffsen eller pop- och rockstjärnetablissemanget. Om du själv inte är skolad musiker men längtar efter att skapa musik - gör det! Låt kreativiteten flöda. Ta din plats! Och glöm inte att musiken kan användas för att ge din syn på en omvärld i blödande behov av förändring.
Jag slutade aldrig gilla punken. Men jag slutade tro på att den skulle förändra mitt liv. Jag fann mig så småningom istället sökandes den för många punkare så förkastliga tron på Gud (tänk Ebba Grön's "Häng Gud",De Lyckliga Kompisarnas "Hallucinationer i himlen" och Strebers' nidversion av "Pärleporten"). Eller om det var Gud som sökte mig. Och här kan jag och mina associationsbanor se vissa paralleller. Punken blev en ny sorts brygga mellan folket och musikskapandet. Jesus blev bron som sträcktes ut mellan Gud och människa, ett minst sagt omvälvande sätt för den vanliga människan att närma sig sin skapare. Med templets förhänge brustet i två delar är det nära gudsmötet inte längre något som en religiös elit har ensamrätt på.
Två olika revolutioner. Men det är bara den sistnämnda som verkligen kan förändra ett liv i grunden.
tisdag 30 mars 2010
Jan Myrdals syn på döden
Vi satt och pratade om de tunga ämnena dödshjälp och självmord. Om lidande och vem som ska ha rätten att bestämma över våra liv. Har vi själva den rätten? På bordet låg Bibeln uppslagen och där stod det att vi tillhör Gud och inte oss själva. Vad innebär det när vi närmar oss frågor som de här?
Jag kom att tänka på en låt av Doktor Kosmos och försökte mig på att citera texten som jag dock bara mindes själva kärndelarna av. Bakgrunden till den är i alla fall att författaren Jan Myrdal för några år sen gick ut i media och berättade att han och hans fru sparar pengar för att kunna ta sina liv på en så kallad självmordsklinik i Schweiz. Detta för att de inte vill riskera att uppleva en ålderdom präglad av fysiskt och mentalt lidande.
Vårt samtal ledde aldrig fram till några tydliga, enkla svar. Ibland trodde vi kanske att vi närmade oss, men så dök en ny aspekt upp som ifrågasatte säkra tankebyggen. Funderat har även Uje Brandelius, textförfattare i Doktor Kosmos, vars låttext ”Jan Myrdals syn på döden” ses i sin helhet nedan. Jag tycker att han med enkla ord har lyckats skriva en klok och tankeväckande text om detta svåra och laddade ämne. Debatten och samtalen kring det lär fortsätta, på olika håll. Och jag tror det krävs mycket ödmjukhet.
”Min farmor har precis dött
i ett enskilt rum på Södersjukhuset
Jag satt och höll hennes hand
i tre januaridagar
Jag kommer hem och slår på TV:n
Det är programmet 'God Kväll'
Jan Myrdal intervjuas
Han har skrivit en bok om att bli gammal
Jan Myrdals syn på döden
är osentimental
Jan Myrdals syn på döden
baseras på förnuft
Han vill föra politiska samtal
och prata om arkeologi
med sina barn och sina barnbarn
Inte bli hållen i handen
Han tänker ta sitt liv
om han skulle bli för gammal
Hängning är den säkraste metoden
säger han utan att le
Jan Myrdals syn på döden
är osentimental
Jan Myrdals syn på döden
baseras på förnuft
Jan Myrdals syn på döden
baseras på förnuft
Men när jag höll farmor i handen
då vägde tanken lätt som luft
För kärleken är inte
osentimental
Och kärleken är inte
baserad på förnuft
Nej kärleken är inte
osentimental
Och kärleken är inte
baserad på förnuft”
Jag kom att tänka på en låt av Doktor Kosmos och försökte mig på att citera texten som jag dock bara mindes själva kärndelarna av. Bakgrunden till den är i alla fall att författaren Jan Myrdal för några år sen gick ut i media och berättade att han och hans fru sparar pengar för att kunna ta sina liv på en så kallad självmordsklinik i Schweiz. Detta för att de inte vill riskera att uppleva en ålderdom präglad av fysiskt och mentalt lidande.
Vårt samtal ledde aldrig fram till några tydliga, enkla svar. Ibland trodde vi kanske att vi närmade oss, men så dök en ny aspekt upp som ifrågasatte säkra tankebyggen. Funderat har även Uje Brandelius, textförfattare i Doktor Kosmos, vars låttext ”Jan Myrdals syn på döden” ses i sin helhet nedan. Jag tycker att han med enkla ord har lyckats skriva en klok och tankeväckande text om detta svåra och laddade ämne. Debatten och samtalen kring det lär fortsätta, på olika håll. Och jag tror det krävs mycket ödmjukhet.
”Min farmor har precis dött
i ett enskilt rum på Södersjukhuset
Jag satt och höll hennes hand
i tre januaridagar
Jag kommer hem och slår på TV:n
Det är programmet 'God Kväll'
Jan Myrdal intervjuas
Han har skrivit en bok om att bli gammal
Jan Myrdals syn på döden
är osentimental
Jan Myrdals syn på döden
baseras på förnuft
Han vill föra politiska samtal
och prata om arkeologi
med sina barn och sina barnbarn
Inte bli hållen i handen
Han tänker ta sitt liv
om han skulle bli för gammal
Hängning är den säkraste metoden
säger han utan att le
Jan Myrdals syn på döden
är osentimental
Jan Myrdals syn på döden
baseras på förnuft
Jan Myrdals syn på döden
baseras på förnuft
Men när jag höll farmor i handen
då vägde tanken lätt som luft
För kärleken är inte
osentimental
Och kärleken är inte
baserad på förnuft
Nej kärleken är inte
osentimental
Och kärleken är inte
baserad på förnuft”
onsdag 17 februari 2010
Psalm 139:14 / Precious
”Jag tackar dig för att jag är danad så övermåttan underbart. Ja, underbara är dina verk, min själ vet det väl”.
En bit in i filmen ”Precious” slår det mig att den handlar om vers 14 i Bibelns 139:e psalm. För ett par veckor sedan hörde jag en predikan utifrån samma psalm, samma vers och tänkte redan då att jag måste skriva något om det. Då handlade det om självbild och att våga se sig själv med Guds ögon, precis som psalmisten David gör i de där raderna.
Här i biosalongen dyker orden upp inför mig igen. De ligger liksom inflätade i berättelsen om Precious som med rätta varit en av de mest omtalade biofilmerna den senaste tiden. Filmen växlar obesvärat mellan brutalitet och sentimentalitet – det är rått och gripande, fasansfullt och vackert omvartannat. Vi är max 10 personer i den nedsläckta lokalen och det råder på något vis en unison känsla av att här skrattar man inte på fel ställe. Koncentrerad tystnad. Jag sitter ensam på min stolsrad med en trotsig gråtklump i halsen.
Och precis som i psalmversen är ärendet här att mana till en värdig självbild. Det handlar om att våga älska sig själv och att aldrig i livet låta omständigheter eller en urspårad världs sinnessjuka människoideal sätta stopp för den självrespekten. Associationerna är förstås bara mina egna - ”Precious” har inga uttalade ambitioner att illustrera en bibeltext, och den fullödiga bakgrundsbilden till psalm 139 känner jag inte till. Men jag kan inte låta bli att se vers 14 som ett budskap från Gud till varje enskild människa om att vi är fullständigt och rakt igenom älskade, och att Hans bild av oss är den enda verkliga och sanna! ”Precious” blir en av många enastående bilder av det.
Efter biobesöket letar jag fram en text som jag skrev någon gång under 2006. Psalm 139 och dess 14:e vers engagerade mig redan då och lär fortsätta göra det. Det må vara förmätet att citera sig själv, men den här natten får det jag skrev för fyra år sedan gå i repris:
Psaltaren är en fantastisk del av Bibeln. Bland de 150 psalmerna lyckas jag alltid hitta någon som passar för aktuell sinnesstämning. I psalm 139 skriver David: ”Jag tackar dig för att jag är danad så övermåttan underbart. Ja, underbara är dina verk, min själ vet det väl”.
.....Det låter kanske mest som en dryg och självgod inställning till sin egen varelse, och till den Gud som tacksägelsen riktar sig mot.
.....Jag funderar på den där versen.
.....Jag funderar på vad som skulle hända om alla människor stämde in i den.
.....Om elitism och påtvingat dåligt självförtroende fick gå upp i rök, och alla människor visste att de har rätt att stämma in i Davids tackbön, vad skulle egentligen hända då?
.....Vad skulle det göra med människorna? Vad skulle det göra med samhället?
En bit in i filmen ”Precious” slår det mig att den handlar om vers 14 i Bibelns 139:e psalm. För ett par veckor sedan hörde jag en predikan utifrån samma psalm, samma vers och tänkte redan då att jag måste skriva något om det. Då handlade det om självbild och att våga se sig själv med Guds ögon, precis som psalmisten David gör i de där raderna.
Här i biosalongen dyker orden upp inför mig igen. De ligger liksom inflätade i berättelsen om Precious som med rätta varit en av de mest omtalade biofilmerna den senaste tiden. Filmen växlar obesvärat mellan brutalitet och sentimentalitet – det är rått och gripande, fasansfullt och vackert omvartannat. Vi är max 10 personer i den nedsläckta lokalen och det råder på något vis en unison känsla av att här skrattar man inte på fel ställe. Koncentrerad tystnad. Jag sitter ensam på min stolsrad med en trotsig gråtklump i halsen.
Och precis som i psalmversen är ärendet här att mana till en värdig självbild. Det handlar om att våga älska sig själv och att aldrig i livet låta omständigheter eller en urspårad världs sinnessjuka människoideal sätta stopp för den självrespekten. Associationerna är förstås bara mina egna - ”Precious” har inga uttalade ambitioner att illustrera en bibeltext, och den fullödiga bakgrundsbilden till psalm 139 känner jag inte till. Men jag kan inte låta bli att se vers 14 som ett budskap från Gud till varje enskild människa om att vi är fullständigt och rakt igenom älskade, och att Hans bild av oss är den enda verkliga och sanna! ”Precious” blir en av många enastående bilder av det.
Efter biobesöket letar jag fram en text som jag skrev någon gång under 2006. Psalm 139 och dess 14:e vers engagerade mig redan då och lär fortsätta göra det. Det må vara förmätet att citera sig själv, men den här natten får det jag skrev för fyra år sedan gå i repris:
Psaltaren är en fantastisk del av Bibeln. Bland de 150 psalmerna lyckas jag alltid hitta någon som passar för aktuell sinnesstämning. I psalm 139 skriver David: ”Jag tackar dig för att jag är danad så övermåttan underbart. Ja, underbara är dina verk, min själ vet det väl”.
.....Det låter kanske mest som en dryg och självgod inställning till sin egen varelse, och till den Gud som tacksägelsen riktar sig mot.
.....Jag funderar på den där versen.
.....Jag funderar på vad som skulle hända om alla människor stämde in i den.
.....Om elitism och påtvingat dåligt självförtroende fick gå upp i rök, och alla människor visste att de har rätt att stämma in i Davids tackbön, vad skulle egentligen hända då?
.....Vad skulle det göra med människorna? Vad skulle det göra med samhället?
onsdag 10 februari 2010
**** you, **** you very much
Jag köpte loss en DVD-film på second hand häromdagen. Det var Göran Olssons dokumentär om artisten Leila K. För många år sen, gissningsvis strax före 90-talets slut, sändes den på SVT och jag minns att jag såg den på en brusig, svartvit TV som jag hade fått överta av min morfar. Upplevelsen var uppenbarligen tillräckligt stark för att jag nu alltså skulle drista mig till att införskaffa den DVD-utgåva som släpptes 2008. Som en slags sammanfattning av Leila K:s attityd har Göran Olssons gett sin film titeln ”Fuck you, fuck you very much”.
Den som förväntar sig en grundlig genomgång av Leila K:s liv och artistkarriär lär bli besviken här. Filmen utspelar sig nämligen under en väldigt begränsad tidsperiod med början på grammisgalan 1997 där Leila K nomineras till årets kvinnliga pop/rock-artist. Efterspelet blir en skandal där Leila K så småningom vill dra en av landets stora kvällsblaskor inför rätta för en artikel där de påstått att hon urinerat offentligt i lokalerna på Cirkus. Göran Olsson följer den sorgliga och underligt förda kampen med en skakig handkamera.
Jag har inga tydliga minnen av att jag tyckte något speciellt om Leila K under den tid då hennes karriär vandrade jämsides med mitt 90-tal. Men så här flera år senare, med dokumentären för ögonen, kan jag i alla fall se en artist som lyckades få sin personlighet att lysa igenom i den musik hon gjorde. De tidigaste hitsen må ha åldrats produktionsmässigt (debutsingeln "Got to get" släpptes 1989) men Leila K:s sätt att rappa låter där förvånansvärt vitalt och svängigt fortfarande. En del senare material känns märkligare - men aldrig anonymt.
Just Leila K:s personlighet, hennes färgstarka profil, är det man slås mest av under dokumentärens gång. Det är lätt att bara se det nyckfulla, arroganta och cyniska hos henne, det som också blev pressens favoritdelar att sälja löpsedlar på. Men när kameran stillastående i korta sekvenser lyckas fånga en blick som inte flackar anar vi också en människa med mycket mer inom sig. En hel människa, plötsligen avslöjad bakom sarkasmer, rykten och hysteriskt blinkande musikvideos. Och i jämförelse med alla de övriga karaktärer som passerar revy i filmen är det i slutändan inte Leila K som framstår som den mest tragikomiska.
Den som förväntar sig en grundlig genomgång av Leila K:s liv och artistkarriär lär bli besviken här. Filmen utspelar sig nämligen under en väldigt begränsad tidsperiod med början på grammisgalan 1997 där Leila K nomineras till årets kvinnliga pop/rock-artist. Efterspelet blir en skandal där Leila K så småningom vill dra en av landets stora kvällsblaskor inför rätta för en artikel där de påstått att hon urinerat offentligt i lokalerna på Cirkus. Göran Olsson följer den sorgliga och underligt förda kampen med en skakig handkamera.
Jag har inga tydliga minnen av att jag tyckte något speciellt om Leila K under den tid då hennes karriär vandrade jämsides med mitt 90-tal. Men så här flera år senare, med dokumentären för ögonen, kan jag i alla fall se en artist som lyckades få sin personlighet att lysa igenom i den musik hon gjorde. De tidigaste hitsen må ha åldrats produktionsmässigt (debutsingeln "Got to get" släpptes 1989) men Leila K:s sätt att rappa låter där förvånansvärt vitalt och svängigt fortfarande. En del senare material känns märkligare - men aldrig anonymt.
Just Leila K:s personlighet, hennes färgstarka profil, är det man slås mest av under dokumentärens gång. Det är lätt att bara se det nyckfulla, arroganta och cyniska hos henne, det som också blev pressens favoritdelar att sälja löpsedlar på. Men när kameran stillastående i korta sekvenser lyckas fånga en blick som inte flackar anar vi också en människa med mycket mer inom sig. En hel människa, plötsligen avslöjad bakom sarkasmer, rykten och hysteriskt blinkande musikvideos. Och i jämförelse med alla de övriga karaktärer som passerar revy i filmen är det i slutändan inte Leila K som framstår som den mest tragikomiska.
söndag 24 januari 2010
Den ursprunglige basisten i Broder Daniel
Efter en genomtrevlig lunch med en höggravid vän och ett litet studiebesök på hennes jobb, återstod fortfarande en del tid innan mitt jobbpass skulle starta. Jag hamnade därför på stadsbiblioteket där jag ännu en gång nördade ner mig i favvoblaskan Sonic. I ett missat nummer från i höstas fångades min uppmärksamhet av en intervju med Daniel Gilbert.
Daniel Gilbert var med och startade Broder Daniel i den svenska indiebegynnelsen. Idag är han nybliven soloartist, trogen sidekick åt Håkan Hellström och ses dessutom i Augustifamiljen, husbandet i SVT:s På Spåret.
Men det var i Broder Daniel han först korsade min väg. Bandets legendariska debut "Saturday Night Engine" släpptes 1995, och i videon till "Luke Skywalker" lirade Gilbert bas iförd en jacka med USA:s stjärnbanér på. Det räckte för att jag skulle klassa honom som fullständig idiot. Idiotförklaringar och förakt hade jag gott om på den tiden. Broder Daniel släppte skivor på multibolaget EMI vilket förstås också var helt fel. Äkta band låg på små, ickekommersiella skivbolag. En recensent i Borås Tidning gav "Saturday Night Engine" en etta och skrev något om överklasslynglar som försökte iklä sig punkens attribut. Jag bestämde mig för att han hade rätt.
Tre år senare såg jag Broder Daniel spela på Hultsfredsfestivalen. Jag stod ganska nära scenen och kunde inte beskriva det som utspelades framför mig som något annat än - strålande! Ironiskt nog hade Daniel Gilbert då inte varit medlem i gruppen på ett tag och Broder Daniel hade lämnat EMI till förmån för det betydligt mindre Dolores. Rusig av konsertupplevelsen åkte jag hem och köpte alla skivor som bandet dittills hade gett ut.
Och så ett snabbt hopp framåt till 2010 då jag läser den nygjorda intervjun med Daniel Gilbert. Det är en fin pratstund. Gilbert pratar om kärlek - att kärleken mellan vänner, barn och förälder, pojkvän och flickvän är det största som finns. Det berättas om det hjärtfel han föddes med, och oron i spåren av det. Han säger att han tackar Gud för att han blivit förälder, och talar om nya livsperspektiv.
Jag fastnar vid intervjun av ett tydligt skäl: För att det är fantastiskt att få ändra uppfattning om någon till det bättre. Okej att jag knappt funderat över personen Daniel Gilbert överhuvudtaget sedan mitten på 90-talet. Men ändå. Jag minns min dom och kan liksom konstatera att den 15 år senare får sitt slutgiltiga upphävande just här. Insikten om att man har haft fel kan vara alldeles, alldeles underbar.
Daniel Gilbert var med och startade Broder Daniel i den svenska indiebegynnelsen. Idag är han nybliven soloartist, trogen sidekick åt Håkan Hellström och ses dessutom i Augustifamiljen, husbandet i SVT:s På Spåret.
Men det var i Broder Daniel han först korsade min väg. Bandets legendariska debut "Saturday Night Engine" släpptes 1995, och i videon till "Luke Skywalker" lirade Gilbert bas iförd en jacka med USA:s stjärnbanér på. Det räckte för att jag skulle klassa honom som fullständig idiot. Idiotförklaringar och förakt hade jag gott om på den tiden. Broder Daniel släppte skivor på multibolaget EMI vilket förstås också var helt fel. Äkta band låg på små, ickekommersiella skivbolag. En recensent i Borås Tidning gav "Saturday Night Engine" en etta och skrev något om överklasslynglar som försökte iklä sig punkens attribut. Jag bestämde mig för att han hade rätt.
Tre år senare såg jag Broder Daniel spela på Hultsfredsfestivalen. Jag stod ganska nära scenen och kunde inte beskriva det som utspelades framför mig som något annat än - strålande! Ironiskt nog hade Daniel Gilbert då inte varit medlem i gruppen på ett tag och Broder Daniel hade lämnat EMI till förmån för det betydligt mindre Dolores. Rusig av konsertupplevelsen åkte jag hem och köpte alla skivor som bandet dittills hade gett ut.
Och så ett snabbt hopp framåt till 2010 då jag läser den nygjorda intervjun med Daniel Gilbert. Det är en fin pratstund. Gilbert pratar om kärlek - att kärleken mellan vänner, barn och förälder, pojkvän och flickvän är det största som finns. Det berättas om det hjärtfel han föddes med, och oron i spåren av det. Han säger att han tackar Gud för att han blivit förälder, och talar om nya livsperspektiv.
Jag fastnar vid intervjun av ett tydligt skäl: För att det är fantastiskt att få ändra uppfattning om någon till det bättre. Okej att jag knappt funderat över personen Daniel Gilbert överhuvudtaget sedan mitten på 90-talet. Men ändå. Jag minns min dom och kan liksom konstatera att den 15 år senare får sitt slutgiltiga upphävande just här. Insikten om att man har haft fel kan vara alldeles, alldeles underbar.
tisdag 12 januari 2010
Enkelt
På snabbmatsrestaurangen satt ett barn i, säg, femårsåldern tillsammans med vad som måste ha varit hennes mor- eller farföräldrar. Sällskapet åt hamburgare, drack läsk, pratade och skrattade. De såg verkligen ut att tycka om varandra, alla tre. Jag satt en bit bort och försökte dölja mitt leende i en mugg apelsinjuice, men vet inte om jag lyckades.
En vacker och hjärtevärmande lunchvy. Sen gick jag till jobbet.
En vacker och hjärtevärmande lunchvy. Sen gick jag till jobbet.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)