Psalm 139:14 / Precious

”Jag tackar dig för att jag är danad så övermåttan underbart. Ja, underbara är dina verk, min själ vet det väl”.

En bit in i filmen ”Precious” slår det mig att den handlar om vers 14 i Bibelns 139:e psalm. För ett par veckor sedan hörde jag en predikan utifrån samma psalm, samma vers och tänkte redan då att jag måste skriva något om det. Då handlade det om självbild och att våga se sig själv med Guds ögon, precis som psalmisten David gör i de där raderna.

Här i biosalongen dyker orden upp inför mig igen. De ligger liksom inflätade i berättelsen om Precious som med rätta varit en av de mest omtalade biofilmerna den senaste tiden. Filmen växlar obesvärat mellan brutalitet och sentimentalitet – det är rått och gripande, fasansfullt och vackert omvartannat. Vi är max 10 personer i den nedsläckta lokalen och det råder på något vis en unison känsla av att här skrattar man inte på fel ställe. Koncentrerad tystnad. Jag sitter ensam på min stolsrad med en trotsig gråtklump i halsen.

Och precis som i psalmversen är ärendet här att mana till en värdig självbild. Det handlar om att våga älska sig själv och att aldrig i livet låta omständigheter eller en urspårad världs sinnessjuka människoideal sätta stopp för den självrespekten. Associationerna är förstås bara mina egna - ”Precious” har inga uttalade ambitioner att illustrera en bibeltext, och den fullödiga bakgrundsbilden till psalm 139 känner jag inte till. Men jag kan inte låta bli att se vers 14 som ett budskap från Gud till varje enskild människa om att vi är fullständigt och rakt igenom älskade, och att Hans bild av oss är den enda verkliga och sanna! ”Precious” blir en av många enastående bilder av det.

Efter biobesöket letar jag fram en text som jag skrev någon gång under 2006. Psalm 139 och dess 14:e vers engagerade mig redan då och lär fortsätta göra det. Det må vara förmätet att citera sig själv, men den här natten får det jag skrev för fyra år sedan gå i repris:

Psaltaren är en fantastisk del av Bibeln. Bland de 150 psalmerna lyckas jag alltid hitta någon som passar för aktuell sinnesstämning. I psalm 139 skriver David: ”Jag tackar dig för att jag är danad så övermåttan underbart. Ja, underbara är dina verk, min själ vet det väl”.
.....Det låter kanske mest som en dryg och självgod inställning till sin egen varelse, och till den Gud som tacksägelsen riktar sig mot.
.....Jag funderar på den där versen.
.....Jag funderar på vad som skulle hända om alla människor stämde in i den.
.....Om elitism och påtvingat dåligt självförtroende fick gå upp i rök, och alla människor visste att de har rätt att stämma in i Davids tackbön, vad skulle egentligen hända då?
.....Vad skulle det göra med människorna? Vad skulle det göra med samhället?

**** you, **** you very much

Jag köpte loss en DVD-film på second hand häromdagen. Det var Göran Olssons dokumentär om artisten Leila K. För många år sen, gissningsvis strax före 90-talets slut, sändes den på SVT och jag minns att jag såg den på en brusig, svartvit TV som jag hade fått överta av min morfar. Upplevelsen var uppenbarligen tillräckligt stark för att jag nu alltså skulle drista mig till att införskaffa den DVD-utgåva som släpptes 2008. Som en slags sammanfattning av Leila K:s attityd har Göran Olssons gett sin film titeln ”Fuck you, fuck you very much”.

Den som förväntar sig en grundlig genomgång av Leila K:s liv och artistkarriär lär bli besviken här. Filmen utspelar sig nämligen under en väldigt begränsad tidsperiod med början på grammisgalan 1997 där Leila K nomineras till årets kvinnliga pop/rock-artist. Efterspelet blir en skandal där Leila K så småningom vill dra en av landets stora kvällsblaskor inför rätta för en artikel där de påstått att hon urinerat offentligt i lokalerna på Cirkus. Göran Olsson följer den sorgliga och underligt förda kampen med en skakig handkamera.

Jag har inga tydliga minnen av att jag tyckte något speciellt om Leila K under den tid då hennes karriär vandrade jämsides med mitt 90-tal. Men så här flera år senare, med dokumentären för ögonen, kan jag i alla fall se en artist som lyckades få sin personlighet att lysa igenom i den musik hon gjorde. De tidigaste hitsen må ha åldrats produktionsmässigt (debutsingeln "Got to get" släpptes 1989) men Leila K:s sätt att rappa låter där förvånansvärt vitalt och svängigt fortfarande. En del senare material känns märkligare - men aldrig anonymt.

Just Leila K:s personlighet, hennes färgstarka profil, är det man slås mest av under dokumentärens gång. Det är lätt att bara se det nyckfulla, arroganta och cyniska hos henne, det som också blev pressens favoritdelar att sälja löpsedlar på. Men när kameran stillastående i korta sekvenser lyckas fånga en blick som inte flackar anar vi också en människa med mycket mer inom sig. En hel människa, plötsligen avslöjad bakom sarkasmer, rykten och hysteriskt blinkande musikvideos. Och i jämförelse med alla de övriga karaktärer som passerar revy i filmen är det i slutändan inte Leila K som framstår som den mest tragikomiska.