Det har gått en vecka sedan jag vaknade jag upp till nyheten att Malcolm McLaren avlidit, 64 år gammal. ”Punkens 'skapare' död” löd rubriken på kultursidorna i den blaska som jag vecklade ut på frukostbordet.
McLaren har omnämnts tidigare här på bloggen, i inlägget ”The Filth and the Fury” som handlar om Sex Pistols-dokumentären med samma namn. Och är det något Malcolm McLaren kommer bli ihågkommen för så är det just sin tid som manager åt det skandalomsusade punkbandet i slutet av 70-talet.
"The Filth and the Fury" gjordes 1999 av Julien Temple, som 20 år tidigare också regisserade ”The Great Rock 'n' Roll Swindle”, Malcolm McLarens högst personliga version av Pistols' korta, stormiga historia – och av punken som fenomen. "The Great Rock 'n' Roll Swindle" är en bisarr och i mina ögon direkt motbjudande film vars titel egentligen säger allt om McLarens inställning till det han gjorde. Även ”The Filth and the Fury” innehåller surrealism och skitighet men har till skillnad mot sin föregångare en ambition att berätta sanningen om vad som egentligen hände kring Sex Pistols. Här är det bandets forna medlemmar själva och deras redogörelser som står i fokus, inte deras manager.
Båda Temple's filmer ger en bild av Malcolm McLaren som en ytterst driven affärsman som kunde konsten att läsa av populärkulturella strömningar och se till att exploatera dem så långt det var möjligt. Något mer genomslag av Sex Pistols' kaliber fick han dock aldrig uppleva. Det sista jag själv såg av honom i media var när han försökte sig på att starta en kinesisk motsvarighet till Spice Girls i slutet på 90-talet. Han pratade exalterat med pressen framför en skara unga tjejer från Peking och verkade övertygad om att han hade något stort på gång. Av detta hördes sedan dock intet. Kanske hade hans förmåga att skapa kommers av populärkultur avtagit, eller så hade folk helt enkelt blivit varnade av historien.
”Punkens 'skapare'...” stod det alltså i den svarta tidningsrubriken. Så punken var inget annat än en simpel affärsidé initierad av den nu bortgångne Malcolm McLaren? Det skulle förstås gå att svara ja på den frågan, om man nu ser Sex Pistols som historiens enda egentliga punkband. Men det räcker att flytta sig från England till Sverige för att se att den tidiga punken hade olika ansikten i olika länder. Ebba Grön var ett annat slags gäng än Sex Pistols och frågar vi en amerikan som såg Ramones' ta sina första steg skulle han/hon ge ytterligare en bild av punkens ursprungliga idé. Definitionerna av punken är lika många som det finns band i genren.
För min egen del handlade det om ett musikaliskt och politiskt uppvaknande. Jag var tonåring och upptäckte ett nytt sätt att se på musik och vad man kan göra med den. Snart formade jag mina egna bestämda åsikter om vad punken var och kanske framför allt vad den inte var, såväl musikaliskt som ideologiskt. Jag hörde en liveskiva där publiken skanderade ”Krossa fascismen!” och jag kastade mig hängivet in i denna scen, denna rörelse och tänkte att jag hade funnit en plats fri från översitteri, förtryck och rasism och därmed en plats där alla fick vara sig själva utan förbehåll. Den perfekta platsen. Paradiset på jorden.
Så blev det nu inte. För överallt där människor är satta att själva bära upp höga ideal kan det när som helst smyga sig in elitism, sexism, våld och annat som man egentligen är ute för att bekämpa. Det är därför vi genom historien har sett alla dessa ideologiska system kollapsa, eller för den delen leva vidare med illa övermålad korruption bakom fasaderna. Det drabbade tyvärr även punkrörelsen. Jag hade inte åsikten då men har den idag: Vi behöver hjälp från något större än oss själva för att klara kampen, vilken den än är.
Dock ser jag fortfarande punken som en viktig musikalisk revolution. En revolution som går ut på att musik inte endast är förbehållen instrumentproffsen eller pop- och rockstjärnetablissemanget. Om du själv inte är skolad musiker men längtar efter att skapa musik - gör det! Låt kreativiteten flöda. Ta din plats! Och glöm inte att musiken kan användas för att ge din syn på en omvärld i blödande behov av förändring.
Jag slutade aldrig gilla punken. Men jag slutade tro på att den skulle förändra mitt liv. Jag fann mig så småningom istället sökandes den för många punkare så förkastliga tron på Gud (tänk Ebba Grön's "Häng Gud",De Lyckliga Kompisarnas "Hallucinationer i himlen" och Strebers' nidversion av "Pärleporten"). Eller om det var Gud som sökte mig. Och här kan jag och mina associationsbanor se vissa paralleller. Punken blev en ny sorts brygga mellan folket och musikskapandet. Jesus blev bron som sträcktes ut mellan Gud och människa, ett minst sagt omvälvande sätt för den vanliga människan att närma sig sin skapare. Med templets förhänge brustet i två delar är det nära gudsmötet inte längre något som en religiös elit har ensamrätt på.
Två olika revolutioner. Men det är bara den sistnämnda som verkligen kan förändra ett liv i grunden.
