onsdag 14 juli 2010

Om ett youtube-klipp: Henrik Berggren och Håkan Hellström i Z-TV, 1998

Utan att på något sätt försöka efterhärma Fredrik Strages fantastiska listning av de 100 största rockögonblicken på Youtube, tänkte jag härmed skriva lite om ett videoklipp jag såg häromdagen. Det var läsningen av boken ”When we were winning” som fick mig att leta upp diverse inslag med Broder Daniel, bland annat ett intervjuklipp med Henrik Berggren och Håkan Hellström från 1998.

Det är två saker som gör de här två minuterna och 15 sekunderna intressanta. Dels är det förstås att se Håkan Hellström agera med en attityd ljusår från den indiecreddiga folklighet han besitter idag. Det är svårt att tänka sig att denne kille bara två år senare skulle klä sig i sjömanskostym och skaka hand med Lasse Berghagen på bästa sändningstid. 1998 var det ingen som visste vad ”Känn ingen sorg för mig, Göteborg” var för något, kanske inte ens Håkan själv.

Mest slående är dock hur två parallella universum kraschar mot varandra, när Henrik Berggrens alienation ställs mot Z-TV:s hurtiga programledare. Medan den senare oförtrutet kämpar för att bibehålla en käck och underhållande atmosfär (läs: bra TV) visar Henrik med hela sin uppenbarelse att han finner situationen fullständigt idiotisk. Det uppstår redan från början en klyfta som sedan bara ökar ytterligare för varje meningsutbyte. Även Håkan deltar med synligt ogillande, och allt når sin topp – eller är det botten – med programledarens slutsats ”Inga säljande argument”, följt av Håkans ”Stäng av!”.

Henrik Berggren gör i biografin ”When we were winning” upp med den cynism och det omvärldsförakt som blev något av hans signum i Broder Daniel. Och även om jag gläds över den utvecklingen mot en hoppfull livssyn, finns det också något jag definitivt gillar med den ovilja att följa spelreglerna som kommer till uttryck i det här videoklippet. Vandringen mot strömmen.

Känslan av att varken kunna eller vilja bete sig enligt standardmallarna är väl nämligen något som de flesta nån gång har upplevt och kan känna igen sig i. Eller?

tisdag 6 juli 2010

Vägmärken

Medan sommaren 2010 inledde sin acceleration mot långa molnfria soltimmar, slogs jag mot tankar med mycket svärta. Cynism, pessimism och såna grejer. Förvirrade steg i cirklar nedåt, en märklig paradox till ljuset och värmen. Men efterhand har kompassnålen åter börja darra framåt, inte utan hjälp av några små markeringar längs vägen.

På midsommaraftons kväll befann jag mig mitt ute i tallskogen och hörde Tomas Sjödin tala om hur det egna jaget inte är statiskt utan i ständig förändring genom livets olika faser. Han tog sig själv som exempel, hur han flera gånger trott att han varit färdigutvecklad som person men sedan gjort helt nya upplevelser som format honom ytterligare på sätt han inte kunnat förutse. Och så handlade det om Sackaios, tullindrivaren ur Lukasevangeliet, som en dag får besök i sitt hem av självaste Jesus. Bibeltexten är kortfattad om just själva besöket men det är ändå tydligt, menade Sjödin, att någonting i Sackaios förändras när han möter Guds son. Sackaios slutord - "Hälften av vad jag äger, herre, skall jag ge åt de fattiga. Och har jag pressat ut pengar av någon skall jag betala igen det fyrdubbelt" - vittnar om att något har hänt.

Under några dagar mer eller mindre sträckläste jag ockå boken ”When we were winning”, Klas Ekmans och Martin Norbergs biografi om det gamla favvobandet Broder Daniel. Omslagets citat av Marcus Birro sammanfattar det hela väldigt väl: ”...en briljant bok i all sin enkelhet, för oss som var med, för er som missade allting”. Det är förstås kittlande nostalgi att läsa anekdoterna bakom klassiska skivinspelningar, konserter och fotosessioner – men det som gör boken verkligt intressant är att läsa hur medlemmarna i Broder Daniel utvecklades som personer under resans gång. I mitten av 90-talet satte sångaren Henrik Berggren, med medvetet enkla ordval, fingret väldigt exakt på den känsla av utanförskap och desillusion som jag och många med mig upplevde då. De tidigaste texterna präglas starkt av cynism, kyla och framtidsångest. Om den tiden säger Henrik Berggren i bokens nygjorda intervjuer bland annat:

”Jag önskar att det varit på ett annat sätt. Man behöver inte sätta sig i den där idiotiska situationen där allt jobbar emot en för då fylls livet med problem, och att ha den attityd jag hade resulterar också i en massa självuppfyllande profetior. Känner man en övertygelse om att omvärlden är hemsk så blir den också det. Sedan blev det värre och värre och till slut cementerades ett liv som inte fungerade ihop med omgivningen.”

Jag hörde ytterligare en predikan, hållen av Fredrik Lignell. Med utgångspunkt från berättelsen om kung Salomos uppgång och fall talade han om att en människas fall ofta sker gradvis och obemärkt. Häri ligger det förrädiska eftersom det inte är förrän lång tid har gått som det blir tydligt att man hamnat helt ur kurs. Även Lignell exemplifierade med händelser ur sitt eget liv och gav utmaningen att vara vaksam på sluttande plan i våra liv. Vaksamma, men inte rädda. Gud är aldrig längre än ett steg bort från någon enda av oss.

Och så har jag börjat läsa ”Ett hjärta större än världen” där Magnus Malm skriver om att följa Jesus enligt dennes bergspredikan. Han skisserar upp vad det innebär, och är inte rädd att också visa på vad det inte innebär. Således blir boken då och då obekväm att läsa, och vissa av de sätt jag tänkt och agerat på den senaste tiden får sig en välbehövlig dos av avslöjande ljus. Det är en mycket insiktsfull bok att inspireras och utmanas av!

Det var förresten något om en skogsväg också. Den sträckte sig plötsligt rak, utan krökar, mellan höga stammar och mörka kronor. Skuggigt och nästan svart ute i kanterna av synfältet var det. Ändå gick det att urskilja två personer som sakta vandrade vägen fram sida vid sida, den ene bar ryggsäck och leddes av den andre.

Om jag var helt vaken vet jag inte. Men jag såg bilden tydligt.