Rumänien augusti 2010 (del 2/2)

En kväll brakar ett makalöst oväder loss. Mitt under kvällssamlingen. Vår lilla sammanfattning av ett uppspelat drama dränks och försvinner i ett forsande regn, stormvindar och ljusblixtar som plötsligt är rakt ovanför oss. Åskknallarna skär genom luften som skarpa pistolskott. Då greppar några av de rumänska tolkarna sina gitarrer, vi gör en tät ring av stolar och människor och sjunger lovsånger det högsta vi kan för att överrösta kaoset.

Men några barn blir rädda ändå. Vår samlingsplats har trägolv och plåttak men inga väggar, inget skydd från sidorna. Medan det rister och piskar i träden utanför försöker vi trösta vänner som gråter så de skakar. Detta är det hemskaste ögonblicket. Inte i sig att det är ungdomar som är rädda för åskan, men för att det blir en så stark bild av att de här människorna har berövats och undanhållits en grundläggande trygghet i sina liv. Har någon någonsin förklarat för dem hur åskan fungerar? Hur rädd man behöver vara? Skillnaden mellan rädsla och respekt? Av detta vet vi intet. Men vi håller oss kvar så nära vi kan, tills smällarna avtar i ett tynande muller och regnmassorna bara kvarlämnar tunna rännilar i plåtrännorna på taket.

Lägergårdens personal har besök. En av dem hjälper till att bygga ett hus några kilometer bort. Vi ser honom bara då och då, mest när han dundrar iväg på en fyrhjuling över de steniga, sneda vägarna. Intrycket jag får är att han är en ganska bullrig person, klassisk grovjobbare ut i fingerspetsarna, rätt macho liksom. Men när vi en dag faktiskt talas vid tappar mina förutfattade meningar taget. Hans fru är också här, hon hjälper till som ledare på lägret och mannen berättar att han inte klarar av att se ungdomarna ty sig till henne som vore hon den mamma de själva inte har. Det får honom att börja gråta, säger han, vilket känns som onödig information just då eftersom hans röst börjar darra och han gör en paus i konversationen. ”But this is what Jesus told us to do” säger han sedan och sveper ut med handen över de spridda folksamlingarna en bit bort. ”Exactly this”.

Ja, varför är vi egentligen här? Någon gång är man tvungen att ställa frågan, och vi har själva gjort det inför våra resor hit, och mellan resorna. Vi är några personer som lämnar vårt trygga välfärdshörn av världen en vecka om året, för att färdas in i det som fortfarande i mångt och mycket känns som ett svunnet Europa. Vad är det vi tror oss kunna åstadkomma här? Det krävs ödmjukhet för att inte se sig själv som räddaren från det framgångsrika väst som sitter inne med de korrekta lösningarna på problemen här.

Det är förstås så att vi på fem dagar inte förändrar dessa barn och ungdomars övergripande situation. Fem dagar förändrar inte omgivningens attityder, de ekonomiska förutsättningarna, de politiska maktstrukturerna. Vad vi kan göra är däremot att erbjuda en frizon, en möjlighet för dessa människor att åtminstone tillfälligt andas annan luft än de kalla institutionernas. Att umgås, samtala, sjunga, pyssla, spela basket, gå promenader, bada och åka linbana blir ett sätt att ge barnen stimulans och frihet. Vi försöker visa på fungerande vänskapsrelationer, försöker skapa motpoler till de svek barnen fått uppleva i tidiga år.

Här inser jag också att resorna för mig till viss del ändrat karaktär genom åren. Det som från början var ett sätt för mig att utmana och motverka min egen bekvämlighet, handlar så här fyra år senare förvisso fortfarande om det – men till stor del också om att återse vänner. ”De rumänska barnhemsbarnen” är inte längre en anonym massa att läsa om i nyhetsreportagen. De har blivit till verkliga, levande människor och individer som jag vill följa och veta hur det går för.

Viktigt att minnas är också att det varken börjar eller slutar med oss. Det vi får vara med om under en vecka är bara en liten bråkdel av ungdomarnas hela liv. När vi åker härifrån är det heltidsvolontärerna, de som finns här året om, som fortsätter arbetet. Det verkligt stora arbetet. De möter barnen i deras vardag och försöker vara deras medvandrare som stöttar och finns till på olika sätt året om. Vi har förmånen att ha dem och ett gäng rumänska tolkar med oss under vår vecka, och utan dessa skulle vi inte klara att genomföra hälften av lägret.

Det är som vanligt en resa genom ett omväxlande känslolandskap. Glädjen över att möta alla ljuvliga människor bär alltid undertoner av sorg och vrede över en snedvriden världs svek och förakt. Att se förtroendet och respekten mellan kidsen och heltidsvolontärerna ger mig dock en ljus och trotsig känsla av hopp som sedermera följer mig hela vägen tillbaka till Sverige. Jag hoppas att vi alla ses om 360 dagar igen.

Rumänien augusti 2010 (del 1/2)

Våren präglades av en viss kluvenhet inför sommarens förestående resa. Ett år kan vara en lång tid för människor att inte ses. När breven och meddelandena sinsemellan glesas ut och till sist inte skrivs överhuvudtaget, ökar avståndet och till sist går det knappt att minnas känslan man hade när man senast var tillsammans.

Det var just den känslan jag aldrig riktigt lyckades återfinna den här våren. Men resan blev ändå av, och jag vet nu att en i förväg upplevd känsla – eller kanske i det här fallet icke-känsla – inte nödvändigtvis behöver vara rättvisande. Enklare uttryckt: Jag är oerhört tacksam för att jag gjorde årets resa, för att jag ännu en gång tog mig de 200 milen mellan Sverige och Rumänien och fick möta alla härliga människor igen. Trots att jag i förväg inte till 100 procent kände att jag ville.

Vi lämnar regnet och landar i en 30-gradig zon av sol och värme. Från flygplatsen går resan bilburet på trasiga, skakiga vägstycken medan kontrasterna börjar passera revy utanför fönstren. Som alltid. Damm och smuts, flashiga supermarkets insprängda i den grå betongen, majs- och solrosplantager utan slut. Mil efter mil. Timme efter timme. Någonstans svischar en kuslig känsla av utlämnande förbi.

Men det behövs inget mer än att taxichauffören till sist rullar in på den välbekanta lägergårdsplanen för att bitarna plötsligen ska falla på plats. Anläggningens personal står uppställda, hälsar glatt, ger oss hjärtliga kramar och vi säger i mun på varandra att det känns som igår. För precis så är det. Minibussen svänger ut och försvinner. Vi äter tillsammans, vandrar sedan runt på området och suger liksom in alla ljud, dofter och allt ljus. Allt vi känner igen. Solen går ner i orange och rött över logement, tält och gräsplaner som än så länge omsluts av lugn.

Finns det sedan en enda gnutta tvivel kvar kring varför vi är här, sveps den fullständigt och slutgiltigt bort dagen därpå när kidsen anländer. De har färdats i timmar från barnhemmet, och vi går för att möta dem vid bussen men hinner bara förbi första kurvan i snårskogen innan de kommer gående emot oss med väskor i händerna. Ansiktena är glada och förväntansfulla, några sjunger unisont en sång. Det är en helt fantastisk syn. Jag fotograferar allt i min inre kamera. Sedan börjar vi kramas.

Det blir i mångt och mycket ett lugnare läger jämfört med tidigare år. Förvisso finns det bland ungdomarna obarmhärtiga hierarkier som vi tvingas handskas med. Går det egentligen att klandra dem? Maktutövningen på deras nivå är ju egentligen bara en spegel av det som försiggår i den stora bilden ovanför dem. Likväl är det något vi försöker bryta, och vi får faktiskt se praktiska exempel på förlåtelse under veckan. Våra välmenta men ibland så tafatta ord omsätts i handling, ärligt talat nästan överraskande. Strimmor av hopp.

Vi är färre ledare än brukligt. Det fungerar tack vare den lugnare atmosfären och ett antal extra volontärer som anslutit sig till vårt läger för att understödja oss. De är enastående och vi får mycket att tacka dem för. Trots detta blir jag stundtals väldigt trött, inte minst när kidsen står på kö med skrapsår på händer, fötter och knän och jag gräver djupt i förbandslådan. Men för det allra mesta är det underbart att vara på plats, bland just de här människorna. Att komma tillbaka, att återse dem som kommit att bli en viktig del av ens liv.