...

”Sing for me 'til we find the cure
sing for me 'til the sun comes over the roof tops”

[The Concretes: "Sing for me"]

"I vote for summer every day"

Nog för att hösten är känd för sitt vemod, men det här är ju löjligt. Hörru hösten, du är liksom lite klyschig nu. Kallt i luften, kallt i bröstet. Här pendlas det mellan känslan av att allt hopp är ute, och den envisa tron att det trots allt finns en glödande möjlighet liggande någonstans. Att den bara råkar vara dold under gula drivor av löv, att någon bara behöver sparka undan de översta lagren för att den ska bli synlig. Ja, kära nån.

Mitt i alltsammans, i frostgraderna och tungsinnet släpper Sonic Surf City en ny skiva. Sonic Surf City! Sommarpunkbandet från Norrköping gör på allvar comeback 13 år efter avskedskonserten på Emmabodafestivalen. De är lite äldre, lite mer grånade – men känslan för tuggummifästande, solstrålande melodier är intakt på återkomsten ”Pororoca!”. Ola Hermansson sjunger lika snyggt som någonsin förr. Det stämsjungs och hojtas provocerande sorglöst om surfingbrädor, sandstränder och att åka vattenskoter, och man hinner inte ens sluta ögonen förrän man ser siluetter i motljus framför glittrande hav och blågröna vågor. I Sonic Surf City's värld är det alltid beachparty. Att släppa den här skivan när sommaren nyligen begravts för året är förstås så fel att det blir rätt. Eller kanske så rätt att det blir fel.

Ett utstuderat hån i 16 akter, eller en lika lång och fulländad verklighetsflykt att omfamna med allt man har? Kanske både och. Jag ser löven falla medan jag låter ”I'm going surfin'”, ”Waves are calling” och ”Vote for summer” fylla det lilla rummet. En gång till.