Skönlitteratur

Efter några månader av skönlitterärt stiltje verkar jag åter ha kommit in i en period av läsande. Det är helt klart kul! En riktigt bra, välskriven och spännande bok nitar faktiskt det mesta. Efter vårens fullträffar ”Vindens skugga” och ”Patient 67” (dessförinnan kämpade jag mig igenom de rätt kassa ”Frälsande mord” och ”Nådavinter”) samt sommarens klart fina ”Kvarteret Radiomottagaren”, hade jag ingen självklar höstläsning på lut förrän en vän ganska nyligen tipsade om Alessandro Baricco's ”Silke”. Den visade sig vara en perfekt inkörsport tillbaka till litteraturen, inte minst för att den sträcker ut sig på endast 120 sidor. Den är med andra ord möjlig att plöja på en dag – vilket man gärna gör då boken är väldigt vackert och milt suggestivt berättad.

I grova drag handlar ”Silke” om handeln med silkesmaskägg i 1800-talets Frankrike. När en äggpest bryter ut och gör maskäggen oanvändbara vänds handelsmännens blickar mot Japan, ett land där äggen sägs finnas i överflöd och dessutom vara helt friska. Det faller på huvudpersonens lott att ta sig till det minst sagt mytomspunna landet i öster och – ja, så är det stillsamt dramatiska äventyret igång. Välskrivet är det som sagt, och jag ska inte trötta er med snillrika detaljer även om det är frestande.

Min enda invändning är egentligen densamma som jag hade mot ”Vindens skugga”: nämligen sättet att gestalta kvinnor (att kalla det kvinnoporträtt vore att överdriva) som ofta bara drar iväg åt storögt fascinerade beskrivningar av det yttre. Det märks att det är en klassisk manlig författare som hållit i pennan, om man säger så. Bortsett från detta är dock ”Silke” en stunds klart skön verklighetsflykt.

I skrivande stund är mitt läsprojekt Douglas Couplands tolv år gamla ”Girlfriend in a coma”. Jag är på sida 227 och lär återkomma i ämnet.

"Jag blev som kvar"

Idag har jag besökt den lilla kyrkan på landet. När man är gäst i sina hemtrakter på det här sättet vill man liksom suga in allt det där som en gång var det hemvanda och vardagliga. Eller jag vill det, rättare sagt. Jag lyssnar och njuter av dialekterna vid fikabordet efter gudstjänsten, registrerar varje självklar betoning som språket har i de här trakterna. Ibland får man anstränga sig för att inte sitta och fånle när något helt vardagligt avhandlas över det rykande kaffet och de hembakta bullarna. Det är så här det ska låta när man pratar, tänker jag regionalpatriotiskt.

Många av dem jag träffar tillhör det gamla gardet. De uppvisar alltid samma entusiasm när den utflyttade sonen besöker den bygd som fostrade honom. Deras steg börjar bli stappligare, rörelserna långsammare men i leenden och handslag strålar fortfarande värmen. En del personer möter jag dock inte längre. De har avslutat sin tid här och gått vidare. Borta men icke glömda. Jag hade privilegiet att få träffa några av dem när jag for runt i trakterna med hemtjänstens bil i början av 00-talet. Det var i mångt och mycket fantastiska människor varav de flesta bodde i små stugor och hus, kanske med sin katt eller helt ensamma. Vissa hade haft livskamrater vid sin sida tidigare, medan andra däremot varit ensamstående hela livet.

Om dessa människor skulle jag kunna skriva mycket och länge. En annan gång kanske. Just nu känns det överflödigt då ingen berättar något enklare och finare i ämnet än Annika Norlin i texten till låten ”Jag blev som kvar”. Tänkvärd, och största stunden på Säkerts senaste skiva ”Facit”.

Åttio år, på slutet kanske. Hjärtat börjar revoltera.
Jag är aldrig ledsen mera, känner inte mycket längre.
Ett kort som fick mig att minnas. Sex decennier sedan redan.
Jag stod nära honom och hans andedräkt i nacken.

Jag tror jag gjorde nåt fel för han åkte bort.
Vart är inte gott att veta men det fanns alltid kvar att göra på gården.
De behövde en och inte många kvar på byn och ingen som jag tyckte om.
Jag antog väl att nån gång, men inte.
Sedan gick väl tiden och då föll det sig som att jag blev som kvar.

Men har du inte saknat aldrig hålla nån i handen, aldrig röra någon?

Unge, saknar du att inte vara astronaut?
Nej, man saknar inget som man inte haft.

Men ibland när jag ska sova minns jag en andedräkt i nacken bara.
Minns en helt vag känsla av hur det sku' kunna vara.

Men nog har jag fått mitt, nog.
Kära barn, du flänger och far.
Du vet inte hur det var.