Speciellt lätt att sammanfatta intrycken från Nina Hagens bok ”Bekännelser” är det minsann inte. Att det skulle bli läsning utöver det vanliga stod klart redan i somras när det först började talas om att denna självbiografi var på gång i svensk översättning. Nu fick jag den passande nog i julklapp och har just läst ut den.
Till en början blir jag besviken på det sätt som boken är skriven. Nina Hagen uttrycker sig stundtals som om hon bloggade; hon blandar in engelska ord och meningar där hon behagar (ungefär som när jag själv pratar!) och slänger in utrops- och frågetecken som i ett direkt nedtecknat talspråk. Vissa händelser i Hagens berättelse ägnas mycket tid medan andra bara nämns i förbifarten och det är ibland svårt att förstå hur hon har prioriterat. Någon borde kanske ha styrt upp det berättartekniska en aning, tänker jag, men inser också styrkan i att språket inte blivit tillrättalagt – det blir därmed verkligen Nina Hagens egen berättelse, det rättframma språket ger en personlig prägel och visar extra tydligt vem det är som skriver.
Men detta är som sagt rent tekniska invändningar. Återstår gör sedan förstås det viktigaste: Nina Hagen har ett liv att berätta. Det startar i det strikt hållna Östtyskland 1955, fortsätter sedermera i vild fart på andra sidan muren, genom Europa, USA och Asien. Resan går via trasiga relationer, politisk bannlysning, kemikaliska rus, östasiatiska religioner och en massa musik. Under en LSD-tripp när Nina är 17 år möter hon Jesus, en upplevelse som sedan aldrig lämnar henne och som i slutändan blir bokens egentliga ärende. Den kristna gudens kärlek är något Nina Hagen önskar för varje levande varelse.
Här skulle jag kunna invända att Nina Hagen i sina predikande stunder oftast använder sig av ord och uttryck som är slitna. Å andra sidan, den som tycker sig ha upplevt det största i livet vet att orden sällan känns så fattiga som när man ska försöka beskriva detta oerhörda. Genom bibelcitat och kyrkligt färgade ordval lyser här ändå en iver och glädje som känns äkta. Framför allt för att den backas upp av hela den livsberättelse som utgör ”Bekännelser”.
Jag anar att gudsfaktorn kan bli lite för mycket för de läsare ur det intellektuella och upplysta lägret som får fatt i den här boken. Samtidigt som det säkerligen kommer att finnas falanger i de kristna leden som anser att så här skriver och beter man sig bara inte! Ett möjligt moment 22 för ”Bekännelser”, men på ett vis också signifikant för Nina Hagen som alltid gått sin egen väg, oavsett vad omgivningarna ansett om saken. Man läser hennes bok lika rappt som den är skriven.
Skrivkramp i december uppenbarligen. Fast egentligen har det funnits massor att skriva om, jag har bara inte lyckats enas med mig själv om vad jag ska välja. Men nu är det i alla fall den 23 december och för att bidra till den rådande julstämningen tänkte jag debattera lite.
Eller det ska jag inte alls förresten. Bara kommentera en grej som jag läste i den kristna dagsblaskan Dagen hemma hos mina föräldrar. Två texter där var repliker på debattartikeln ”Sluta ljuga om julen” som den 13 december publicerades i Sydsvenskan, med Humanisternas Christer Sturmark och Patrik Lindenfors som författare. Kontentan i artikeln var att julen historiskt sett inte är någon kristen högtid, att Jesus födelsedag den 25 december är en efterhandskonstruktion och att kristna inslag därför bör strykas i skolornas julfirande.
Debatten om innehållet i skolornas terminsavslutningar lämnar jag därhän. Men i ett vidare perspektiv tänker jag att Humanisterna nog har en lång väg kvar tills visionen om den religionsfria julhelgen är fulländad. Så sent som igår såg jag Magnus Carlsson framföra ”O helga natt” i en av landets största TV-kanaler, uppbackad av Lotta Engberg, Sten Nilsson, Elisa Lindström, fullt band och hela baletten. Det kanske textstarkaste som skrivits om natten för Jesu födelse följdes av jubel och applåder från en möss- och vantbeklädd publik. På bästa sändningstid.
Min andra tanke är att det säkerligen förekommer en del hyckleri kring hur viktig det kristna i julen är för troende människor, och då utgår jag i första hand från mig själv. En kompis frågade mig och ett gäng andra kristna personer hur mycket vi, med handen på hjärtat, egentligen tänkte på Jesus när det vankas julhelg. Svaren från oss varierade, men mitt eget svar var att den stundande julen i första hand fick mig att tänka på vilka dagar jag ville få ledigt från jobbet, tågbiljetterna som skulle bokas och julklapparna som skulle funderas ut. Julen är för mig – liksom för många andra – tätt förknippad med stämning, en alldeles speciell och härlig känsla som ökar i takt med antalet tända ljus, julsånger och rykande glöggmuggar.
Vilket för mig in på min tredje och sista fundering här. Om vi nu skulle hamna i ett läge där julen till sist är helt frikopplad från religiösa teman – på vilket sätt skulle det påverka min tro? Skulle det påverka alls? Det är ju en hypotetisk fråga men jag inbillar mig att svaret är nej. För som jag skrev i ett inlägg kring påsk i år: avskaffa alla religioner och det kommer fortfarande finnas människor som tror. Och tro (och tvivla) är något man gör året om, oavsett röda dagar i kalendern eller utsmyckade kyrkorum.
Men nu är julen hur som helst här igen. Jag har tagit tåget till föräldrahemmet, hjälpt till att lyfta in och pynta årets gran, tagit en sista rush genom julklappshysterin och ser nu fram emot glittrande dagar av gemenskap med familj, släkt och vänner denna härliga högtid.
Fast så ser julen förstås inte ut för alla. För alltför många förknippas julhelgen med en extra kännbar ensamhet, utsatthet och sorg. Heder och respekt åt alla de organisationer och föreningar som öppnar mötesplatser under just denna helg, för att skapa gemenskap för dem som annars saknar en självklar gemenskap. Humanisterna får väl stå ut med att några av dessa arrangemang kommer att äga rum i kyrkor och styras upp av människor som fortfarande inbillar sig att Jesus är Guds son.
Karriären för Hollywoods nya favvohunk Ryan Gosling påminner onekligen en smula om Leonardo di Caprios. Båda fick ett publikt genombrott i breda kassasuccéer (Gosling: ”The notebook”, di Caprio: ”Titanic”) och har därefter utvecklats vidare till mångfacetterade karaktärsskådisar och kritikerälsklingar. Gosling är just nu dubbelt bioaktuell med filmerna ”Maktens män” och ”Drive”. Jag har varit iväg och sett den senare.
Goslings karaktär i ”Drive” är inte direkt en reprisering av den han gjorde i genombrottsrullen. Fast inledningsvis förefaller han vara en trivsam snubbe även här, med tandpetare istället för cigg i käften. Utan att spoila storyn för er som ännu inte sett ”Drive” kan jag säga att filmen – och Goslings rollfigur – på ett effektivt sätt snart går från ett ganska gulligt och mysigt stämningsläge till att bli riktigt grisigt brutal. Man har det på känn, orosmolnen hopar sig, men när de första våldsskildringarna väl kommer är de ändå tillräckligt chockerande grafiska för att en hel biopublik nedanför mig ska jämra och skruva på sig i fåtöljerna.
Gosling glänser i sina scener, det är fullt förståeligt att han är en av de mest uppmärksammade skådisarna just nu. Lägg ovanpå det ett 80-talsinspirerat elektropoppigt soundtrack och du fattar ju själv att du har en höjdarrulle framför dig. Fast lite utdragen känns den ändå mot slutet, av nån anledning. Slutbetyget får därför landa på en svag men likväl sevärd fyra.
För några veckor sedan funderade jag på att skriva något om hur trist det är att Lasse Brandeby fortfarande efter alla dessa år envisas med att dra fram sin figur Kurt Olsson ur en dammig garderob när man minst anar det. Det var efter att jag hade sett ett avsnitt av Fångarna på fortet. Att se Brandeby försöka ruska ut lite humor ur en gestalt vars glansdagar är förbi sedan minst tjugo år, känns bara pinsamt, för att inte säga tragiskt och ovärdigt.
Men det där känns ju väl hårt att bygga ett blogginlägg på nu, när vi möts av beskedet att Lasse Brandeby har lämnat oss för gott. Han blev bara 66 år gammal och somnade natten till igår in på ett sjukhus i sin hemstad Göteborg.
Det var dock aldrig tänkt att min ursprungliga text skulle stanna vid en klagosång över Kurt Olssons ofrivilliga självparodi år 2011. Tanken var att komma vidare till de fornstora dagar då Lasse Brandeby för första gången intog svensk television i Kurt Olssons skepnad. Det här är ingen efterhandskonstruktion i kölvattnet av att Lasse Brandeby nu är borta – jag var verkligen ett die hard fan av Kurt Olsson och hans följeslagare Arne när de härjade som värst i slutet av 80-talet.
De studioinspelade TV-programmen ”Kurt Olssons television” och ”Kurt Olssons sommartelevision” var klart bäst. Det gjordes även en liveshow, en biofilm och en julkalender. Men det var i de förstnämnda produktionerna som Kurt Olsson var i sitt definitiva esse. En av mina kusiner var exakt lika såld som jag och vi spelade in allt vi kunde på video och såg alla avsnitt ett oräkneligt antal gånger utan att tröttna. Även våra föräldrar hade helt klart utbyte av programmen så det fanns en generationssammanfogande sida av fenomenet också.
Det enda jag idag har bevarat på video (i hyllan hemma hos mina föräldrar) är det specialavsnitt av ”Kurt Olssons television” som vann humorpriset i Montreux 1989. Jag har återsett det då och då och vet att jag kommer att göra det igen. Nästa gång med en nytillkommen känsla av tacksamhet över den kreativitet som blev Lasse Brandebys, och som han såg till att förgylla sin omgivning med. Historien hade definitivt varit tråkigare utan dig.
”Finns ingen Gud, men det finns biologi, finns ingen Gud, men det finns fantasi. Finns ingen Gud, men det finns ändå tröst, man kupar handen om hjärtat i sin nästas bröst”
Raderna framförs accapella efter några minuters tystnad allra sist på Mattias Alkbergs (lysande) skiva ”Nerverna” från 2009. En på sätt och vis logisk epilog på ett soloalbum som inleds med låten ”Nya nya testamentet”, även den någon sorts uppgörelse med tro och religiösa tankar.
Och det känns också fullt logiskt att det är just Mattias Alkberg som framför detta budskap. Jag är inte överraskad. Jag menar, Alkberg har ju stått i frontlinjen för landets kärvaste och mest kompromisslösa indieband Bear Quartet i snart 20 år. Kalla det fördomar, men av ett norrländskt gäng övertygade socialister räknar jag helt enkelt inte med att få Gud förklarad som något annat än en sagofigur och en självklar motsats till upplysning, humanism och vetenskapligt tänkande. Inga kompromisser.
Men de förutfattade meningarna fastnar i halsen när jag en eftermiddag på biblioteket läser senaste numret av Sonic. Där står att Mattias Alkberg skrev diktboken ”Göta Kanal” 2004 under en period då han ville testa att vara kristen. Jag reser mig ur fåtöljen, letar upp den nämnda boken, lånar och går hem.
Sedan är jag fast. Alkbergs poesi är driven, lättläst och griper tag utan att släppa mig förrän sista punkten är satt. Det är rakt på. Uppriktigt, ärligt. Nästan som om han tänker högt och korrigerar sina formuleringar efterhand som de kommer.
”På Guds topplista är jag nummer ett. Vänta, det är du med. Och du. Om det finns en gud och det är en han så är vi alla nummer ett på hans topplista. Och kanske är topplista i sådana fall ett missvisande ord. Eftersom en sådan indikerar en rangordning. Men kan man, och jag kan, föreställa sig något så abstrakt som en gud borde man kunna, och jag kan, acceptera en topplista där alla är nummer ett.”
Om det verkligen ordagrant var så som Sonic beskriver det – att Mattias Alkberg ville testa att vara kristen – ska jag låta vara osagt. Alkberg skriver själv i en av sina dikter att han i en tredjedel av alla intervjuer med honom tillskrivits påståenden som varit direkt felaktiga. Men titeln kristen eller inte spelar inte så stor roll här. Det som får mig att svepas med så totalt i dikterna är själva angreppssättet – uppriktigheten som sagt, och hela avsaknaden av inställsamhet.
”Finns Gud? Finns det en gud? Om det gör det är det en skit- och pissgud. Om man kan tillskriva Gud några mänskliga egenskaper alls så är det en skit- och pissgud som mördar barn. Eller låter det ske. Och skulle så vara att man inte kan applicera mänskliga drag på Gud så förlorar Gud all relevans för mig. Det är inget teologiskt resonerande bakom detta påstående. Gud förtjänar inte människorna. Helt enkelt. Här skulle det kunna sluta. Men det gör inte det. Inget vare sig slutar eller börjar.”
Fem år efter boken ”Göta Kanal” kom alltså skivan ”Nerverna”. Och texterna på den senare pekar på att Mattias Alkberg till sist tog ett definitivt avsked av sina funderingar kring Gud, tro och religiösa dogmer. Kvar hos mig dröjer sig den starka känslan av att han, under en kort tid, verkar ha skådat in mot själva centrum. Att han bara genom sitt sätt att ta sig an ämnet har fattat grejen. Jag utser mig inte till expert på Gud (några sådana experter finns inte) men detta att Gud riktar en outgrundlig kärleksblick mot alla – helt utan undantag – det tror jag ju på. Och att varje människa därför också kallas exakt där hon är, exakt sådan hon är.
I ett kort och nu förgånget ögonblick tycks Mattias Alkberg ha fångat just den insikten.
”Men jag önskar. Jag vill att du ska veta: Det är inget personligt. Det är bara så. Jag tycker inte illa om enskilda. Jag tycker illa om sakernas tillstånd. Ändå, för att fortsätta, för att orka fortsätta, måste följande gälla: Alla är värda lika mycket. På Guds topplista är vi alla nummer ett. En dag blir vi sams. Du och jag och alla.”
Den stora staden i väster visar sig från sin allra bästa sida. Jag ägnar dagen åt att ströva upp och ner längs dess breda, centrala paradgata. In och ut i affärer, besöker snabbmatsrestauranger och jourbutiker. Får hjälp att lokalisera närliggande områden av hjälpsamma människor innanför skyltfönstren. Fyndar skivor (så klart) och plockar ett kändispoäng när Mia Skäringer sitter och signerar böcker i en galleria.
I den gamla delen av stan tar jag en fika med en vän. De här undangömda gatorna är fulla av vackert bevarade träfasader med trånga, mysiga caféer och småskaliga butiker under taken. Det är november och så varmt att vi kan sitta ute. Växthuseffekten låtsas vi inte om. Inte idag.
På kvällen ser jag Contagion på bio. Besvikna röster hörs på vägen ut och visst, trailern blåste oss hårt med sina löften om en tät och blixtrande intensiv historia. Rullen lever i själva verket på sina skådisar och enskilda scener, inte på helhetsberättandet. Plustecken är bl.a. Gwyneth Paltrow som gör en kort men obehagligt bra insats som snabbt insjuknande i det virus som drabbar världen på rekordtid. Filmens sista två minuter är bäst. Så var det med det.
Sedan promenerar jag en sista gång upp till övre änden av huvudgatan och ställer mig i kö med min biljett i fickan. Förbi väktare och uppför en spiraltrappa bär det, till stadsteaterns foajébar. Tjusigt värre. Medan det andäktiga orgelintrot till ”Stockholm” sveper fram i den nedsläckta lokalen anländer Jonathan Johansson i hiss alldeles bredvid scenen. Liksom nedstigen från himlen kliver han ut med ett glas vitt i handen och allt börjar.
Han är inte stans störste publikfriare direkt. Men det släpper efter några låtar. Han skojar och konverserar utan yviga gester med publiken och verkar tacksam. Efteråt, innan jag hämtar ut min jacka ur garderoben och ger mig ut i vimlet och natten igen, köper jag nya skivan ”Klagomuren” av honom och får hans autograf i svart tusch tvärs över den genomskinliga plasten. Jag tackar honom för konserten, han tackar mig för att jag kom. Vi skiljs med ett handslag.
En vän till mig köpte nyligen loss den definitiva Twin Peaks-boxen på DVD. Hon har just börjat plöja de närmare 30 avsnitten för första gången. ”Tänk att ha den serien osedd!” utbrast en annan vän som varit såld på Twin Peaks sedan begynnelsen, märkbart fascinerad över att det faktiskt existerar människor som inte förrän nu introduceras för denna banbrytande TV-skapelse.
Själv missade jag seriens premiärvisning (1990 om jag inte missminner mig) så när som på några få avsnitt som mina kusiner hade lirat in på video. Det dröjde till första reprisrundan några år senare innan jag på allvar tillät mig sugas in i det mycket speciella universum som Twin Peaks är.
Nu finns chansen alltså inom räckhåll igen. Vid passande tillfällen får jag högtidligt slå mig ner i soffan hos min vän och göra sällskap i hennes premiärvandring genom Twin Peaks. Det är ett uppbåd av kära återseenden: den gode agent Cooper med sin perfekta backslick och korrekta sätt att formulera sig, den komplicerade romansen mellan polisen Andy och sekreteraren Lucy, den eftertraktade körsbärspajen på Double R Diners, jättar och dvärgar, The Great Northern Hotel och ugglor som inte är vad de ser ut att vara. Och då har jag ändå inte nämnt det fantastiska ledmotivet, det omsorgsfullt sammansatta persongalleriet och det där mysrysliga jazzbeatet som alltid lyckas vispa igång i bakgrunden när man minst anar det.
Inte heller har jag ju snackat ett ord om seriens grundintrig – utredningen av mordet på Laura Palmer. Men det säger också en hel del om vilken sorts serie Twin Peaks är. Sidospåren är många – ibland långsökta och mer än lovligt invecklade, vilket också sägs vara anledningen till att publiken efterhand svek och serien tvingades till nedläggning efter bara två säsonger. Därmed fick vi också uppleva TV-historiens förmodligen mest omtalade och surrealistiska urspårning.
Slutligen – inte att förglömma – är Twin Peaks naturligtvis också Audrey Horne. Vissa förälskelser försvinner visst aldrig helt, inte ens efter 20 år.
”De ser ju ut som konfirmander!” sa mamma när trummis och syntlirare i Those Dancing Days satt och käkade lunch med Kalle Moraeus på TV igår kväll. Hon syftade naturligtvis på deras unga utseenden. Jag blev själv lurad när jag såg bandet live i somras och tänkte att de knappast kunde vara en dag över 16. I själva verket är de fem medlemmarna mellan 22 och 23 bast och har alltså passerat den svenska konfirmationsåldern med närmare 10 år.
Hur som helst, att få se Those Dancing Days rensa tältluften med sitt formidabla popunder ”Can't find entrance” igår var förstås inte bara maxad valuta för TV-licensstålet, utan gav mig också en osökt anledning att skriva om när jag såg detta band och ett gäng andra på sommarfestivalen Putte i parken. Jag påbörjade en festivalrapport redan då men slutförde aldrig. Nu blir det istället en värmande återblick på ett par dagar då det fortfarande gick att gå i T-shirt på natten och ljuset aldrig ville försvinna helt. Okej, några brutala regnskurar på vägen men de var ändå snabbt glömda. Här följer fem highlights bland konsertupplevelserna.
Peter Bjorn and John En av de största anledningarna till att jag köpte festivalbiljett, eftersom bandet bara gjorde två sverigespelningar sommaren 2011. Det 90 sekunder långa punkutbrottet ”Breaker breaker” lät exakt så svinbra och rätt som jag hade vågat hoppas på, och detsamma kan egentligen sägas om hela spelningen. Avskalat, rakt på och entusiastiskt. Coolt ögonblick när trumintrot till ”Young folks” dränktes i jubel förstås, men Peter Bjorn and John visade att de är ett tillräckligt stort band även utan denna superhit.
Tove Styrke Här öppnade sig himlen och bjöd på en av sina hårdare vertikala vattenshower. Med tanke på det tycker jag nog att Tove Styrke kunde ha creddat sina fans lite mer, de höll sig trots allt kvar och dansade hela konserten igenom. Styrke själv beter sig på scen fortfarande ganska mycket som en andrahandskopia av Robyn, men det sket man givetvis fullständigt i när ”White light moment” for fram över huvudena på de skuttande gula ponchokidsen längst fram. Rysframkallande ögonblick! Den här konserten hade för övrigt den klart lägsta publikmedelåldern, den höjdes bara av folk i min egen ålder som var där med sina 10-åriga döttrar.
Manic Street Preachers Jodå, man vet att man är gammal när man blir som mest gripen av en konsert som i stort sett bara är en enda lång nostalgisk 90-talstripp. Jag såg Manic Street Preachers i Hultsfred 1999. De var giganter under det decenniet, och nu – efter år av glömska – stod de plötsligt framför mig igen. Lite äldre förstås, men med kraften och engagemanget uppenbarligen intakt i framförandet av sina mäktiga klassiker ”Motorcycle emptiness”, ”You stole the sun from my heart”, ”A design for life” och ”If you tolerate this your children will be next”. En nästan drömlik upplevelse som förstärktes av det fallande skymningsljuset. Och James Dean Bradfield och hans mannar framstår fortfarande som ett gäng väldigt hyvens killar.
The Ark Tja, vad säger man? Efter 20 år gav sig The Ark ut på avskedsturné med hela hitarsenalen i bagaget, redo att brisera på varenda ställe där de stannade till. Så skedde givetvis även här. Och det finns inte så mycket att säga, för de där två timmarna blev precis så där storslaget maxade och euforiska som man hade förväntat sig. Hit på hit, backdrops och scenkläder som byttes ut – och ett The Ark som gav allt och till sist dränkte hela publiken i guldfärgad konfetti medan ”Calleth you, cometh I” steg som ett fyrverkeri rakt upp mot natthimlen. Fantastiskt så klart, om än inte speciellt överraskande.
Those Dancing Days Och så var det då alltså även detta explosiva och energisprakande gäng. En fin grej med Those Dancing Days är att de verkligen känns som ett band på ett sätt som få andra gör. Exemplen är många där den ursprungliga bandtanken med tiden gått förlorad och det blir sångaren ensam som definierar konceptet, medan resten av musikanterna i praktiken fungerar som kompmusiker. Så är det inte här. I Those Dancing Days verkar tanken vara att ingen ska ta mer plats än någon annan, och på den här festivalspelningen stod hela kvintetten uppradade på scenen på ett led (inklusive trummisen) och man delade på ansvaret för mellansnacket. Fantastisk musik parad med demokrati i dess ädlaste form! Kan det ärligt talat bli bättre?
Vi hinner få två timmar tillsammans, min barndomskamrat och jag. Spenderar merparten av tiden över varsin tallrik hygglig falafel på central plats i staden.
För länge sedan, nästan som i en annan tid, bodde vi 200 meter från varandra i varsitt trähus med en dammig grusväg som gemensam transportled. Våra uppväxter där – i ett landskap av betande djur, traktorer och skogsmark – fick tidigt olika utseenden, och när vi senare kunde välja själva tog vi varsin stig därifrån.
Sedan dess har min vän och jag också levt väldigt olika liv. Då och då träffas vi som nu, och jag upptäcker vid just den här avstämningen att vi trots allt har följts åt på vissa plan. Då tänker jag inte i första hand på intresset för alternativa musikrörelser - punk, hardcore och sånt - det har varit uppenbart gemensamt sedan många år. Men tydligen har vi båda haft anledning att fundera över våra jag och hur vi kommit att förhålla oss till vår omgivning, delvis i ljuset av de tidiga uppväxtåren. Det kan inte vara helt utan betydelse att båda är ensambarn, även om det inte är hela förklaringen. Igenkänningarna svävar i alla fall fritt medan falafel, sallad och bröd minskar i omfång på det vita porslinet.
Vårt avsked sker sedan på stadens tågperrong - vilket ju om man så vill går att se som en överklyschig bild av hur våra respektive livsresor fortsätter, tills vi ses igen. Ja, kära nån. Ibland går två timmar fort. Vi får snacka längre nästa gång.
Nu är ju inte den här bloggen nödvändigtvis en blogg i tiden. Men om den hade ambitionen att vara det vore det förstås på sin plats att ge sig in i någon av de livliga debatter som pågår i media just nu. Håkan Juholt till exempel, ni känner till honom? Men där är jag i ärlighetens namn för dåligt insatt i det rent juridiska som ligger begravt under alla pajer som kastats de senaste veckorna. Har han handlat juridiskt fel eller inte? Det kan jag inte uttala mig om. Men – och det är viktigt – oavsett vilket han gjort kvarstår alltid ett moraliskt ansvar. Att handla korrekt enligt tryckta, vedertagna regelverk innebär inte automatiskt att man är moraliskt säker. Här är isen under Juholt hal, även om lagen skulle ge honom rätt.
En sak går i alla fall att konstatera med lätthet: Media älskar att se människor falla. Sanningen är alltid underordnad det journalistiska ruset i att göra scoop och kränga taskigt korrekturlästa lösnummer. Kanske handlar det också om den hisnande känslan av att vara aktivt delaktig i något som en hel nation engagerar sig i samtidigt. Det är förstås en högst mänsklig känsla, även om den lätt får obarmhärtiga följder i de här sammanhangen.
Håkan Juholt kommer sannolikt sitta kvar som Socialdemokraternas ledare – det mesta tyder i skrivande stund på det – och all oro om att valrörelsen inför 2014 ska distraheras av den här historien lär i sinom tid blåsa bort likt höstlöven en gulröd oktoberdag. Nya, gamla skelett kommer alltid att grävas fram ur garderoberna. Nya ägare, nya mediadrev. Allt är bara en fråga om tid i den fantastiska värld vi kallar Sverige.
Inlindad i kartong och plastband anlände den idag, boken ”Svensk punk 1977-81 – Varför tror du vi låter som vi låter”. Ironiskt nog har jag lyckat köpa loss en utgåva som är ungefär en tredjedel så stor som den jag lånade på biblioteket för tre år sedan (och bloggade om redan då). Därmed går en stor del av den visuella upplevelsen förlorad. De många svartvita bilderna är reducerade från breda fantastiska uppslag till en ganska sotig gråskala, och vissa bildtexter är sannerligen inget för synnedsatta. En hastig googlesökning visar att ursprungsutgåvans större version är helt slutsåld.
Men detta är ändå bara en övergående besvikelse, som sedan inte hindrar mig från att snabbt sjunka djupt, djupt in i detta omvälvande stycke svensk sociopolitisk musikhistoria. Igen. Om svallvågorna därifrån – och vilka olika intryck de gjort på mig genom åren – har jag som bekant redan skrivit massor.
”Då kapitalismen växte sig stark, då nazisterna började vinna mark Då det fanns en snut i varje knut, då du inte längre stod ut Det var då vi kom – ett tusen punks!”
Jag vänder på kartan. Den är uppochner och för några sekunder blir jag yr. Nu är vi i Peru. Vi sitter i den röda bilen, det är jag och mamma, jag ser henne inte men hon sitter i baksätet och jag vid ratten. Vi befinner oss på en skogsväg. ”Hur känns det att vi är här nu?” frågar jag mamma. ”Bra” svarar hon. ”Du tycker inte att det känns konstigt på nåt sätt?” ”Nej”. Jag funderar vidare en stund på hennes svar.
Bakluckan på bilen är öppen så jag kliver ur och stänger. När jag startat motorn tittar jag bakåt igen och ser att en koalabjörn sitter i kofferten och äter ur vår medhavda matkorg. Jag låter den vara.
Bilen tar sig ut ur skogen, plöjer fram genom högt, daggvått, gult gräs och landskapet öppnar sig. Det är tidigt på morgonen. Vi kör ut på betesmarker och passerar på höger sida en röd liten stuga med vitmålade knutar. ”Här måste det ju bo svenskar!” säger jag. Bort från huset kör vi på en liten grusväg med gräsvall i mitten. En bit bort ser jag ett ruckel med sneda brädor och lutande plåttak, det ser ut som de förfallna bondgårdarna i Rumänien. Men det här är också rödmålat med vita knutar.
Jag inser plötsligt att jag inte har några adresser med mig. Mobiltelefon har jag men jag vet ju inte vart vi ska ringa. Om ändå min vanliga mobil hade fungerat, tänker jag, då hade jag kunnat surfa fram adresserna. Men, jag hade ju ändå inte vetat vilken adress jag skulle leta efter. Och inga telefonnummer, inga namn. Hur ska vi veta vart vi ska?
Jag vaknar i min säng bakom de mönstrade draperierna. Klockan på mobilen visar 02:51, fredagen den sista september.
I det gamla pojkrummet står blandbanden fortfarande slarvigt uppradade i bokhyllan. De är i stort sett den enda egna musiken jag har att tillgå när jag kommer hit på besök. Spelas det något sker det oftast på impuls, jag lånar mammas CD-spelare med tillhörande kassettdäck och laddar med något som väljs ut på måfå. Variationen är i näst intill obefintlig, det är mest punk och hardcore på de här gamla slitna samlingarna.
Det jag väljer idag (måndag) tillhör de mest värdefulla inspelningarna. Skulle jag råka trycka fel och spela över just det här bandet vore det inte roligt minsann. Det är ett avsnitt ur ”Rockspår”, en radioserie om populärmusikens historia som gick i P3 någon gång på 90-talet (nästan allt på de här kassetterna är från det decenniet). Avsnittet är naturligtvis bandat och sparat av den enda anledningen att det handlar om punk.
Jag vet inte hur många gånger jag har lirat den inledande passagen om det sena 70-talets svenska punkexplosion, men det är ganska anmärkningsvärt att just den här kassetten inte slitits ut eller trasslat sönder efter alla lyssningar. Jörgen M Andersson var tolv år när Sex Pistols besökte hans hemstad Jönköping och berättar om åren då allting hände. Det hela är lika rakt och enkelt berättat som de tidstypiska punksmällarna som bryter av och förstärker hans redogörelse.
En annan grej: På TV såg jag en gång en snubbe som stod vid en testbana för motorfordon och förklarade att han rös varje gång ett upptrimmat fyrhjuligt monster vrålade iväg över asfalten i ett moln av avgaser och brända däck. Det jag och den här snubben har gemensamt är att vi får rysningar, fast av helt olika orsaker. Jag får det fortfarande av att höra Anderssons personliga skildring, kombinerad med de där orena ackorden, gaphalsarna och det skräpiga garageljudet. Allt som vittnar om hur dittills rådande föreställningar om vem som kan och får skapa musik plötsligt ställdes på ända.
När Andersson till sist sammanfattar vilken insikt han fick genom Sex Pistols – börjar jag plötsligt gråta. Vilket egentligen inte har någonting med vare sig punk eller Sex Pistols att göra. Jag har hört de här orden så många gånger att jag kan dem utantill, men här hittar de helt oväntat en vidöppen ingång till mitt eget pågående nu. Träff i hjärtat.
Kalla det återigen en lyckad slump, men på något sätt jag inte kan förklara tror jag att allting har ett samband i slutändan.
Jag har köpt loss några nya skivor sedan sist. ”Oh no, its Christmas” är nån slags indiejulskiva med band och artister som Suburban Kids with Biblical Names, Hello Saferide och Kristofer Åström. Hur mycket julstämning den har att erbjuda kommer visa sig efter första advent, innan dess tänker jag inte lira skivan. Vidare har jag utökat hyllcentimeterna med Stereo Total, The Cure och The Specials – trevliga plattor allihop innehållandes plojig electro, klassisk 80-talsindie och likaledes klassisk brittisk ska i nyss nämnda ordning.
Men det mest intressanta nytillskottet i samlingen är kanske ändå skiva nummer fem: ”Greatest Hits” med Amy Diamond. De flesta i min bekantskapskrets har vid det här laget vant sig vid tanken på att jag utan problem kan omfamna både svåra indiegäng på små, oberoende skivbolag och en så klassiskt kommersiell artist som fröken Diamant. Klart att jag fortfarande kan lacka ur hårt på de kommersiella skivbolagens sätt att tvinga oss på sin musik (jag är trots allt musikaliskt och ideologiskt fostrad i punken), men då handlar det oftast om att musiken som sådan är så regelrätt pissig, med det kristallklara syftet att rippa försvarslösa kids på deras veckopeng.
I den genren befinner sig dock inte Amy Diamond, det skulle jag bestämt vilja påstå. Okej att hon har sin huvudsakliga fanbase bland lågstadieelever, men det material som låtskrivarna sätter i händerna på henne är ändå nåt helt annat än utstuderade idiotkoncept som Basshunter och Dr Bombay. Här handlar det trots allt om riktiga låtar, med melodier som inte bara bygger på att nöta in en monoton fras i lyssnarens skalle tills han/hon ger upp och laddar ner skiten som ringsignal.
Nu finns alltså Amy Diamond's största hits samlade på en bit plast. Med skivan i stereon och omslaget i handen kan några intressanta (enligt mig) iakttagelser göras:
*** De nya låtarna (som av nån anledning alltid presenteras med texten ”Ny Amy-låt” på låtlistan) kommer sällan eller aldrig upp i samma nivå som de klassiska superhitsen ”Thank you”, ”Shooting star”, ”It's my life” och ”Champion”. *** Amys röstutveckling från ett barn till en nästan vuxen blir påfallande när en gammal dänga som ”Welcome to the city” ställs bredvid en ny låt som ”Perfect”. *** Med ett annat arr skulle ”Big guns” lätt kunna bli en creddig livefavvis med Miss Li. *** Textmässigt har ”Shooting star” det vackraste anslaget medan ”Perfect” nog är sämst. *** ”Welcome to the city” låter väldigt mycket dagispop och framfördes bland annat i Bingolotto, vilket känns en smula bisarrt med tanke på hur iskallt cynisk texten är. *** Texterna jag pratat om i två punkter nu finns givetvis inte tryckta i CD-häftet. Inte heller står det vilket år respektive singel kom ut vilket måste betraktas som en generalmiss när man sätter ihop en samling. Vi får däremot en enorm tacklista som känns hjärtlig men också rätt intern. *** Tjena, vad bra ”It's my life” är!
Men kanske allra mest minnesvärda är de nyinspelningar av ”Shooting star”, ”It's my life” och ”What's in it for me” som avslutar skivan. En avskalad, nästan ödslig ljubild – där Amy sällskapas av en akustisk gitarr, percussion, bas och trummor – lyfter melodierna, låtarna till en annan nivå. Kanske en fingervisning om vad vi kan vänta oss av den här artisten framöver när hon nu intagit myndig ålder, men också ett tydligt bevis för styrkan i de låtar som Amy Diamond tilldelats från start. En bra låt är alltid just en bra låt, även om det ibland går att förvillas av förpackningen.
Jag såg annonsen för ”Rabbit Hole” i någon filmblaska, troligtvis Cinema. Under filmtiteln, och den fragmentariska bilden av Nicole Kidman och Aaron Eckhardt i dova färger, stod texten ”The only way out is through”. Det var då jag visste att jag ville se filmen.
Av ett tungt ämne - ett par kring de 40 har just förlorat sitt enda barn – har det blivit en inte fullt lika tung film. Bara de som själva upplevt ett så fruktansvärt trauma av det slag som behandlas i ”Rabbit Hole” vet förstås vad de pratar om här, men ur min synvinkel känns filmen inkännande och ärlig och fri från präktigt hollywoodslisk. Det är förstås ett nedtonat drama, med fokus på relationer och dialoger, där skådespelarna får arbeta med små medel.
Att Nicole Kidman äger i sin roll som Becca överraskar inte direkt, kvinnan med en inre kamp är ju en roll hon behärskar till fullo och gestaltningen här blir så en slags naturlig fortsättning på hennes briljans i ”Birth” och ”The Others”, fast i en betydligt mer diskbänksrealistisk form förstås. En snubbe som däremot överraskar är Aaron Eckhardt. Inte för att jag är nåt som helst proffs på den mannens filmkarriär, men låt oss säga så här: rollen i ”Rabbit Hole” är inte direkt snarlik dem han gör i ”Kärlek på menyn” och ”Thank you for smoking”. Här övertygar han på ett lika otippat sätt som Matthew McConaughey gjorde i mitt favvodrama ”13 Conversations about one thing”.
”Rabbit Hole” är kort sagt en rulle att rekommendera. Rollfigurernas känslor och reaktioner känns uppriktigt skildrade, och samspelet mellan Kidman och Eckhardt funkar alltså över förväntan. Flera stillsamt dramatiska scener dröjer sig kvar i skallen medan jag klistrar dit fyra stjärnor i marginalen.
Jag fick nyligen hem två beställda skivor med Camera Obscura. Det händer sällan numera att ett nyupptäckt band golvar mig på det där sättet som det kunde göra när jag var i tonåren, men Camera Obscura är bra nära! Egentligen är de ganska traditionell skotsk trivselindie, vilket dock räcker långt i det här fallet. Skönsjungande Tracyanne Campbell känns gudabenådad i sitt sätt att mejsla fram melodier. Hennes texter bjuder på fantastiska fragment som: ”No surprises in my record collection, you must have thought I was someone else” och ”Hey Lloyd, I'm ready to be heartbroken, 'cause I can't see further than my own nose at this moment” alltmedan musiken ibland drar åt det storslagna, dramatiska hållet och ibland lunkar på i okomplicerad, jovialisk fyrtakt. Oavsett vilken riktning låtarna tar låter de mestadels alldeles, alldeles underbart.
Men smaken är ju olika här i världen. Och en knapp vecka efter att den första skivan hade anlänt på posten och spelats flitigt i min stereo, möttes jag en dag efter jobbet av en handskriven lapp på hallmattan. Budskapet var författat med versaler och löd: ”Nu får det vara slut på den jävla musiken du spelar högt i tid och otid! Respektera att du inte bor ensam i huset och att kringboende inte vill lyssna på den där jävla smörjan!”
Den första reaktionen är chockartad. Klump i halsen. Vem, vem, vem är det jag har lyckats frammana denna vrede hos? Enda sättet att få reda på det är förstås att knacka dörr, tänker jag, tar lappen i darrande händer, kliver en trappa upp och ringer på. Tystnad. Jag går ner och gör samma sak hos grannen mittemot och den vägg i vägg. Ingen öppnar. Vid nästa försök hos grannen ovanpå hör jag steg i trappan som kommer åt mitt håll och en yngre kille börjar låsa upp dörren mittemot. Han nekar till att ha skrivit lappen men tipsar om att det förmodligen är just grannen vars dörr jag står vid. ”Han har klagat på mig också för att jag smäller för hårt i min ytterdörr. Ta det där med en nypa salt!” säger han vänligt innan han går in till sig.
Det där känns ju trots allt trösterikt. Jag går ner och ringer min hyresvärd. Mannen jag talar med har inte hört något om klagomål men ber mig återkomma på måndag då störningsjouren finns på plats på kontoret. Sedan hör jag steg från övervåningen och skyndar upp för att göra ett tredje försök. Jag har en puls på 180 och den handskrivna lappen i näven när jag ringer på och efter en kort stund hör steg inifrån lägenheten. Dörren låses upp och öppnas på glänt.
Framför mig står en man i 60-årsåldern med en blick av svartnat stål. För att göra en lång historia kort här så får jag snabbt fram ett erkännande av honom – det är han som skrivit lappen. Men vad han mer specifikt menar med ”högt i tid och otid” och ”den där jävla smörjan” går inte att få ur honom. Han säger att bara att det är ”väldigt störande” men när jag försöker resonera vidare tar han lappen ur näven på mig och frågar om jag förstår vad det står på den. När jag svarar ja, replikerar han med ett iskallt ”Bra” och stänger dörren just som jag försöker påbörja en ny mening. End of story.
Måndag förmiddag ringer jag min hyresvärd igen och får prata med en mycket trevlig och hjälpsam kontorist som tar sig tid och vill veta hela händelsen i detalj. Några klagomål om min musik har hon inte fått in, hon letar både i sin dator och i en pärm utan resultat. Vi har ett bra snack om ömsesidig hänsyn i ett hyreshus och hon förklarar hur klagomål bör hanteras enligt den här hyresvärdens rekommendationer. I den ingår inte att skriva anonyma lappar och lägga i sina grannars brevinkast. Den aktuella grannen visar sig dessutom vara känd och ”inte den lättaste att prata med”, enligt henne.
Det hela är förstås väldigt tragiskt när man tänker på det. Visst kan jag ha helt fel, men det känns inte som någon vågad gissning att denne granne – med fönsterpersiennerna mot gatan ständigt nerdragna – är en mycket ensam och bitter man. Hans sätt att samspela med sin omgivning må vara bedrövligt, men skrämmande nog också väldigt tidsenligt. Hela internet dräller ju av den här typen av anonyma meddelanden – i kommentarsfälten till bloggar, tidningsartiklar och videoklipp. Folk idiotförklarar varandra till höger och vänster som om det vore det mest naturliga i världen, och det finns oftast få begränsningar för hur osakligt, lågt eller brutalt man kan göra det på. Det mesta sker också bakom alias och nicknames eller helt enkelt bara titeln ”Anonym”.
Mannen en trappa upp är alltså helt rätt i tiden. Det är beklagligt att behöva inse det, men hans sätt att kommunicera med omvärlden är bara en old-school-variant av vad alltför många uppkopplade nutidsmänniskor sysselsätter sig med 2011.
Emil Svanängen. Vad säger man? Karln är ett geni. Nu sitter hans alter ego Loney Dear i en rödmålad gammal trälada, på en scen som pyntats spartanskt med några krukväxter, en trappstege i trä och en ljusslinga som ger ifrån sig ett milt och gult sken. Hans följeslagare står bredvid med ett dragspel över bröstet. Emil håller ömt om sin gitarr och blundar sig igenom hela spelningen. Han går in till fullo i sitt eget universum och är ändå så påtagligt närvarande i det han gör här och nu.
Skit samma att Loney Dear hyllas sönder och samman i varenda svårt indiecreddig blaska världen över. Den här kvällskonserten är magi oavsett vilket. Det är något med sammansmältningen av musiken, melodierna och texterna som känns så – livsnära. Äkta. Uppriktigt. Samtidigt poetiskt och drömskt. Regnet börjar dåna på plåttaket högt över våra huvuden men kan inte nå oss nu.
Genom teknik som jag inte förstår mig på loopar Emil rytmer från ett litet trumset på scenen. Han slår några taktfasta slag på bastrumman och håller en mikrofon framför. Ljudet fortplantar sig självt och Emil går vidare till virveltrumman, gör samma sak där och på cymbalerna. Till sist har han en hel orkester bakom sig, trots att det fortfarande bara är han själv och hans kompanjon vi ser från våra sittplatser. Både sång och ordlöst nynnande lättar och stiger mot taket i ett crescendo tillsammans med de andra ljuden. Storslaget är ordet.
Jag befinner mig på Frizon, festivalen som bär undertiteln ”En festival inför Gud”. Som sådan har den genom åren mött viss kritik inifrån de kyrkliga leden för framför allt två saker: öppenheten för artister som inte setts som kristna samt en vänstervridning politiskt sett. De två konserter jag ser den här kvällen platsar båda in i den gamla kritiken: Emil Svanängen har sedan länge lämnat kyrkan bakom sig och säger i en intervju i DN att hans koppling dit är kulturell och inte andlig. Och så har vi Looptroop Rockers, den framgångsrika svenska hiphoptruppen med explicita budskap av den sort som traditionellt brukar klassas som ytterkantsvänster.
Visst, anser man att saker som fairtrade, solidaritet med tredje världen och ifrågasättande av vapenexport är typiskt vänster – ja, då är Frizon vänstervridet. Definitivt. Festivalledningen själva vill dock se de här inslagen som en följd av vad Jesus stod för. Och vad gäller de ”icke-kristna” artisterna tänker jag själv att murar mellan människor är till för att rivas. Just den här kvällen känns det faktiskt som att åtminstone ett av betongfundamenten påbörjas en efterlängtad nedmontering. Från två håll.
Looptroop går på en halvtimme före midnatt. De verkar peppade och jobbar på hårt med den månghövdade publiken. De skojar om det nya sammanhang de hamnat i den här augustikvällen. Det görs med respekt och de tackar minst ett par gånger för att de fått komma hit och spela, uppenbarligen just tacksamma, glada och en smula förbluffade. Looptroop, jag är lika glad att ni ville komma hit. Kanske är det bara jag, men det känns som ett stort ögonblick att se dessa enhetligt rödklädda hiphoprevoltörer pumpa sina taktfasta pamfletter inför studsande nyfriserade frikyrkohipsters. Stämningen är varm. Jag undrar om ens de mest hårdnackade kritikerna skulle kunna få ur sig ett klagoljud den här kvällen. Om de varit här.
För övrigt gör sig Looptroops beatburna show sig bättre i en matsalsliknande lokal som den här, än på den gigantiska utomhusscen jag såg dem uppträda på tidigare i sommar (Mer om det vid ett senare tillfälle förhoppningsvis!). Spelningen skänker mig ett leende – möjligen ett fånigt sådant – som räcker hela den slingrande vägen hem. Så var det med det.
Det måste har varit någon vuxen som berättade för mig att Nina Hagen var en hemsk person. Jag hade ingen aning vad hon var för figur, men eftersom hon alltid var sminkad på ett sätt som var så skräckinjagande att jag knappt vågade titta på bilderna av henne verkade vuxenvärldens dom fullt logisk. Min äldre kusin visade dock foton av henne som osminkad och tyckte att hon var vacker. Förvirring.
Det här var på 80-talet. 2011 snackas det återigen om Nina Hagen. Hennes självbiografi ”Bekännelser” väcker häpnad, inte främst för skildringarna av uppväxten i DDR eller åren som avantgardistisk artist på andra sidan berlinmuren – utan för att Nina Hagen bekänner sig som kristet troende. Klart att kombinationen dekadent leverne och Jesus kommer bli intressant läsning, det måste även jag erkänna.
Den mångfacetterade blaskan Filter är en av dem som storögt emotser Nina Hagens bok. I senaste numret publicerar de ett intervjufragment som trots sin korthet lyckas vara kärnfullt och späda på intresset för vad som kan bli höstens läsupplevelse. Åtminstone om ni frågar mig. Framför allt ser jag fram emot att äntligen få veta mer om personen bakom min barndoms fragmentariska minnen av neonfärgade skräckposer.
Din senaste platta heter Personal Jesus, vad är grejen? – När jag var 12 år utmanade jag Gud att bevisa sin existens. Det gjorde han genom att bryta mitt ben. Men det huvudsakliga mötet var på en LSD-tripp i tonåren. Vi stod där tillsammans, han och jag, och tittade ner på min kropp på sjukhussängen. De försökte ruska liv i mig och så sade han: ”Nina, du måste tillbaka dit ner”. Varpå jag sade: ”Nej, jag vill inte”. Då berättade han att alla liv prompt måste levas. Det har förstås präglat mitt liv. Du personifierar punk och anarki, men har alltså varit kristen sedan barnsben? – Båda mina föräldrar var ateister men jag läste den förbjudna Bibeln där hemma och brukade be tillsammans med min moster Muschel. Min musik har alltid handlat om det där. Precis som boken gör nu.
Jag jobbade i hemtjänsten då, den 11 september 2001. Det var en solig kväll, jag körde runt med leasingbilen på krokiga landsortsvägar och i varje hus eller liten stuga stod TV:n på. Alla blickar riktade mot de loopade bilderna av flygplan på väg in i New Yorks glimmande skyskrapor.
Den här gången är det Norge. Medan jag skriver det här pågår en presskonferens med grannlandets statsminister och justiteminister. Kanske är det norskan som förstärker insikten av att oskyldiga människor har drabbats. Språket låter alltid som det vänligaste och gladaste i världen, till och med i en så avgrundssvart stund som den här.
Stunder då jag gladdes tillsammans med många andra dyker plötsligt upp för min inre syn. I ett annat ljus nu. För två veckor sedan stod jag på en avskedskonsert med ett band som hade dragit massiv publik. Allsången brusade i varenda låt, kroppar studsade i takt och i slutet regnade det guldfärgad konfetti över alltsammans. Några dagar senare: en solbesökt lunch mitt i centrum av vår näst största stad. Och ytterligare en kort tid senare, strövtåg genom en ännu större stad på andra sidan sundet.
Jag var där, mina vänner var där och vi var ständigt omgivna av fler människor i aldrig sinande strömmar. Människor i mängder. Jag tror inte att någon där, just då, betänkte möjligheten att det skulle kunna dyka upp någon med avsikt att göra oss illa. Åtminstone tänkte inte jag så.
Nej, så vill man helt enkelt inte behöva tänka. Men ikväll, medan vi hastar fram och tillbaka i den långa korridoren och rapporterna oförtrutet rullar på internet och i TV, begrundar vi tyst att detta trots allt är den värld vi numera lever i.
Jag kommer hem och hör att det är fest någonstans på innergården. Sorlet, skratten och musiken hörs dovt utom enstaka sekunder då någons rop skär igenom och blir extra tydligt. Kanske har de missat kvällens nyhetssändningar, kanske försöker de att inte bry sig. Kanske tänker de helt enkelt bara samma sak som jag själv skulle vilja fortsätta tänka resten av mitt liv.
Som land har Rumänien ännu inte återhämtat sig efter decennier av totalitärt vanstyre. Utåt sett strävar landet efter att bete sig som den EU-medlem det blev för fyra år sedan, men en utbredd korruption bromsar fortfarande utvecklingen. De unga människor som lever på de institutioner som tidigare kallades barnhem saknar egentligen inte det fysiskt basala – mat, husrum, kläder – men det är ändå en skarpt dragen linje mellan deras tillvaro och den rika.
Det som saknas är framför allt känslan av trygghet. Trygghet, hopp och framtidstro. En avsaknad som följer naturligt på långvariga sociala och ekonomiska klyftor. Under de gula körsbärsträden hör vi ungdomarnas vittnesmål om misstänksamheten och föraktet som riktas mot dem för att de fått den start de fått i livet, och i vissa fall för att de råkar ha romskt blod i ådrorna. Risken för att det ska skapas bitterhet och förakt tillbaka är uppenbar. ”Organiserat våld från toppen skapar det individuella våldet i botten” skriver jag i blocket efter samtalen med kidsen. Ett klassiskt citat av anarkisten Emma Goldman som formulerade sin egen insikt om mekanismerna i ett förhårdnat samhällssystem.
Goldman skulle nog annars inte vara så förtjust i att omnämnas i det här sammanhanget. Hon var hängiven ateist. Själv har jag min tro och upplever alltså just den här sommaren en resa in mot dess kärna. Jag har tänkt mycket på vad denna består i, och vad den inte består i, och tycker bestämt att svaren klarnar under mina dagar här. Jag har gjort anteckningar om tvivel men kommer inte ifrån att Gud finns i varje möte här. Det är paradoxalt. Goldman hade kanske sagt att alla dessa uttryck för världens snedvridenhet är det ultimata beviset för Gud som en lögn och illusion. Men om jag ska tro på Gud måste jag tro på att han finns även bland skärvor och splitter. Kanske framför allt där. Jesus valde att leva mitt bland de marginaliserade och utstötta, han tog deras parti mot dåtidens religiösa elit. Jag tror att detta är sant också idag.
Två av barnen sticker små brev i handen på mig innan vi åker hem. En volontär översätter dem senare, och innehållet pendlar mellan att värma hela hjärtat och vara nästintill för plågsamt att läsa. Ett barns drömmar om något bättre lämnar en inte så lätt. För fem år sedan hade jag aldrig träffat dessa människor, jag hade aldrig tänkt speciellt mycket på rumänska barnhemsbarn överhuvudtaget. Jag valde att åka hit för att utmana min egen bekvämlighet och min dåliga vana att tacka nej till nya saker som verkar för svårt. Och nu har jag uppenbarligen vänner som väntar här varje sommar. Det är hisnande när man tänker på det.
Kramar och avsked för den här gången. Huset blir tyst och tomt, vi städar, tvättar och sover en sista natt. Dagen därpå styr vi minibussen tillbaka mot Ungern. Vi pratar och utvärderar mycket, sover lite och pratar igen. Sista biten, när vi nått svensk mark och sitter i flygbussen, intensifieras snacket och kommer att handla mycket om mysteriet Gud. Vi vänder och vrider på allt vi inte förstår.
Våra utbyten av tankar fortsätter ända tills bussen stannar och det är dags att ta väskorna och kliva av. Jag sover över i Linköping. När jag vaknar på onsdagsmorgonen är det svensk sommargrönska och stadsljud utanför det höga fönstret. Rumänien ligger plötsligt långt borta.
Jag har gjort den här resan till Rumänien fem år i rad nu. Jag har skrivit om tre av dem och kanske är det inte så mycket kvar att säga. Men varje sommar har sina unika upplevelser och intryck, så även den här.
En resa på flera plan, tänker jag mellan korta slumranden. Noterar det i anteckningsblocket. Vår hyrda van rullar genom Ungern under en himmel som är nästan vit, det blir tunna regnstrimmor på sidrutorna. Jag vet ännu inte exakt vad dessa dagar ska komma att betyda just i år. Men förutom att möta de människor som på något svårförklarligt vis blivit mina vänner känns det också som att jag gör en resa till kärnan i min tro. Den har jag funderat mycket på den senaste tiden. I sätet bredvid mitt sitter en ny vän som är på väg mot Rumänien för första gången. En dubbelbottnad resa för henne också vad det verkar, hennes tro är relativt nyfunnen. Vi reser alltså båda in mot kärnan, fast från två olika håll. En fiffig tanke, sänd ovanifrån rakt genom molntäcket.
I år är det dags för ett nytt koncept. Vi kör för första gången två lite kortare läger efter varandra, med 10 barn och ungdomar på varje läger istället för tjugo på ett och samma. Huvudskälet är den nya lägergården som inte rymmer lika många som den förra. Vi närmar oss platsen med viss skepsis, med goda minnesbilder från det gamla men inga från det nya. Och även om allt inte är färdigställt utan bitvis ser ut som en byggarbetsplats på utsidan konstaterar vi snart att det nya stället funkar över förväntan. Intill den ännu så länge grusiga tomten ligger ett stort öppet fält och ett stenkast bort en badanläggning med två utomhuspooler. En av ungdomarna tycker att huset vi bor i är som ett hotell.
Ny plats och ny inramning, men lägrens upplägg är i stort sett desamma som de senaste åren. Morgon- och kvällssamlingar med sånger, draman och lekar. Bad i de två utomhuspoolerna. Stafetter, fotboll och brännboll. Pyssel, spel och bakning. Lägerbål i skymningen. Och samtal via våra tre tolkar.
Just samtal och att bara hänga med kidsen får automatiskt mer tid när vi har ett färre antal personer att fokusera på åt gången. På så vis fördjupas vissa relationer den här sommaren vilket både känns roligt och förenat med ett stort allvar. Med barnens ökade tillit ökar också mitt ansvar. Det känns inte som någon stor insats att komma hit en vecka om året om man jämför med de volontärer som bott här i flera år – deras brinnande engagemang förundras vi ständigt över. Ändå är det uppenbarligen en vecka som sätter sina spår hos dem vi träffar. I de små händelserna uppstår något större och starkare som är svårt att förklara.
Jag tänkte på revolution. Spränga betong i luften, göra rent hus med allt som någonsin hållit er nere. Men det är bara den instinktiva reaktionen, den första tanken, helt baserad på ett plötsligt upplopp av känslor. Om jag kunde förändra de politiska och ekonomiska strukturerna med ett fingerknäpp skulle jag göra det.
Vi satt i skuggan under träd som bar gula körsbärsliknande frukter. Vi lyssnade på kidsens berättelser om att växa upp med lögnen att man inte är något värd, att man inte har en chans att hamna någon annanstans än på gatan. Ständigt dessa kontraster. Solstrimmorna genom grenverken, värmen mot våra ansikten ställs mot vittnesmål om en iskall cirkel av hopplöshet. Jag vänjer mig aldrig.
Det kan låta på mig som att det bara är misär och mörker på en sån här resa. Det är det inte! Resväskan är full med bilder, kommentarer och händelser att plocka fram och le eller skratta gott åt. Skrattar gör vi mycket under en sådan här vecka. I utomhuspoolen är vattnet varmt och livet härligt. När skymningen faller spontankickar vi lite fotboll och klappar en häst innan lägerbålet tänds.
Men det är också tvära kast. Vi provoceras av det verbala våld som kidsen plötsligt riktar mot varandra eller mot oss. Och att höra dem berätta om alla dessa lögner de tvångsmatats med om och om igen – i detta finns inget skratt. Det är å andra sidan därför jag återvänder hit. För att vara en motpol till lögnerna. Lögnerna får aldrig få sista ordet.
I den anteckningsbok jag hade med mig i år skrev jag fortlöpande ner tankar när de kom under resans gång. Kommande inlägg blir någon slags renskrivning av dessa fragment. Jag kom tillbaka till Sverige för tre dygn sedan efter att ha varit i Rumänien i närmare tio dagar. Om jag blundar är jag fortfarande kvar.
Jag ser TT:s omtalade intervju med Sveriges konung, Carl XVI Gustaf. Det hela är oerhört plågsamt. Nog för att kungen aldrig någonsin gett intrycket av att trivas framför en mikrofon, men så här darrande har vi nog aldrig sett honom. Blicken flackar, söker en trygg plats att landa på men hittar ingen. Han är ensam nu.
Nervositet uppstår ofta när man inom sig känner att man har något att förlora. Och det har kungen. På spel, likt en orolig kula i en roulette, står den allmänna respekten för honom själv och för det statsskick han representerar. Om ryktena om honom – porrklubbsbesöken och förekomsten på ”kompremetterande bilder” (TT-intervjuarens ord) – är sanna vet vi inte. Det kan mycket väl vara så, kungens insats i intervjun gör åtminstone ingenting för att övertyga om motsatsen. Men det som alldeles klart händer framför våra ögon är att verkligheten slår en trubbig påle rakt genom monarkins sagovärld. Och det är just detta som gör situationen så känslig.
Kungen förnekar eller väljer att inte alls kommentera. Han gör det för att han tvingas bära en sagovärlds ideal på sina axlar. Så har det varit hela hans liv, monarkin ger honom inget val. Bilden som ska upprätthållas för allmänheten är att kungar och prinsessor bugar och niger, färdas i hästdragna vagnar och vinkar leende till flaggviftande undersåtar. Inte att de går på porrklubb.
Det är annorlunda när en politiker hamnar i en sits som denna. Otaliga är de exempel på ministrar som tvingats bekänna och sedan avgå från sina poster när det uppdagats att de fifflat med betalningar, haft svart städhjälp eller just besökt nattklubbar med pornografisk agenda. Politiker behandlas annorlunda eftersom de representerar verkligheten. Och i verkligheten lever verkliga människor som begår verkliga misstag. Idiotiska och oförsvarliga misstag som med rätta får följder.
Men kungen tillåts alltså inte att behandlas som en verklig människa. Bakom och framför honom är ett hav av rojalister och monarkister som förvägrar honom det. Som till varje pris vill bevara sagoböckernas blanka blad och färggnistrande bilder. Så kungen gör bara vad han måste göra. Dementerar. Väjer undan. Hur genomskinligt det än verkar.
Någon borde befria honom från hans guldkrona och mantel, kalla ner honom från piedestalen, både för hans egen och allmänhetens skull. För det som utspelar sig framför TT:s mikrofon är bara ett desperat försök att hålla upp en illa monterad kuliss. Och skäl nog för mig att fortsätta vara icke-rojalist.
Sent igår kväll lyckades alltså Eric Saade placera sig själv och Sverige på bronsplats i det maffiga spektaklet Eurovision Song Contest. Inte illa. Märkvärdigt vad en låt plötsligt kan låta bra bara för att man hoppas att den ska ha en chans. Annars anser jag ju att ”Popular” suger, bortsett från det där korta mellanpartiet i refrängen där den för några sekunder inte låter som en skiva som hakat upp sig. Jag hade annars Österrike som favvis efter andra semifinalen, men under finaltimmarna kändes det som att det mesta bara försvann i mängden. Vilket förmodligen beror på att 25 bidrag är minst 10 fler än man mäktar med på ett bräde.
Saade på bronsplats alltså. Men låt oss nu backa tillbaka i tiden ett par månader. Kvällen den 12 mars, strax efter att grabben hade krossat allt motstånd och glas i Melodifestivalens final skrev en Facebook-vän (och alla vet ju hur djup en vänskap på Facebook är) på sin logg: ”Mobbarlåten vann! Väntat men trist.” Hon förtydligade senare: ”Handlade ju bara om att bli populääär då blir allt bra, liksom. Värdelöst budskap, tycker jag, att det ska vara så viktigt att vara populär. Får mig att tänka på poppisbruttorna och dom coola killarna på högstadiet. SÅN ska man vara, liksom.”
Helgen därpå satt jag med några kompisar hemma hos den odiskutabelt mest schlagerhängivna personen i min vänskapskrets. Hon hade personligen varit på plats i Globen den 12 mars och delgav euforiskt detaljer från den kväll som uppenbarligen varit en av hennes livs bästa. Medan vi intog fruktsalladen började finalbidragen rulla i bakgrunden, och någon gav sig på att syna texten till ”Popular” i sömmarna. Kontentan blev att den var totalt tom. ”Fast det är ju bara schlager. Det är ju inget djupt, det ska bara vara kul liksom” försvarade värdinnan för kvällen.
Det är ju onekligen ett intressant påstående, tänkte jag senare. I praktiken innebär det ju nämligen att melodifestivalsbidragen – och i förlängningen all kommersiell musik – befinner sig i någon slags immun zon. Den kritik om ytlighet och fördummande som denna genre ofta får utstå, är egentligen helt meningslös att ens framföra. Det är helt enkelt en felaktig grundinställning att överhuvudtaget förvänta sig att texterna till schlagers eller sommarhits ska ha något djupare att säga.
Tja, det är väl ingen newsflash direkt. Men här har vi kanske den verkliga orsaken till att det kan ses som pinsamt att digga musiken i fråga. Problemet är egentligen inte hur den låter – en bra melodi är alltid en bra melodi – utan att man inte vill gå runt och lalla på vilken sorts texter som helst. Mobbartexter exempelvis. Tänk er själva om Saade skulle smasha glasbur till en text om att utöka biståndet till tredje världen. Då skulle ”Popular” förmodligen inte längre vara lika genant att tycka om. Eller?
Ja, det kan man ju fundera över. Men tesen verkar i alla fall fungera på mig själv. För det pinsamma i att erkänna att jag diggar ”I love Europe” med Christer Sjögren ligger egentligen inte på det musikaliska planet. Det pinsamma ligger i att texten kunde vara hämtad från Moderaternas senaste EU-kampanj.
Jag skriver, undertecknar och skickar iväg avvikelserapporten. Min överordnade lägger sin varma hand på min axel och säger att jag inte ska rannsaka mig själv för hårt. Mitt i prick.
Vid matbordet för en tid sedan sa den ene av dem som uppfostrat mig: ”När man har mycket att sysselsätta sig med tänker man inte så mycket på allt det tokiga man gjort”. Den andre sa: ”Sånt där är det väl ingen idé att gå runt och fundera på".
Snacka om mitt sociala arv i ett nötskal. Mellan dessa två fantastiska – och det menar jag verkligen – människor har jag växt upp. Med den enes okomplicerade teori och den andres komplicerade praktik.
Och så blev det påskdagen. Och annandagen. Och dagarna därefter. ”Kristus är uppstånden! Ja, han är sannerligen uppstånden!” som det uttrycktes i kyrkan dit jag gick. Jag har själv inte alltid så lätt att ta till mig vidden av budskapet om Jesu död och uppståndelse, det ska erkännas. Just de här specifika skeendena är svåra att förhålla sig till, och då bekänner jag mig ändå till den kristna tron. Det är inte så konstigt att Lena Andersson inte kan göra annat än raljera över det hela.
Dagens Nyheter publicerade på påskafton en låtsasintervju med Jesus, författad av just kolumnisten Lena Andersson. Hon förlorar uppenbarligen aldrig sin iver att idiotförklara religionen i allmänhet och kristendomen i synnerhet. Okej för mig, jag är inte så intresserad av religion. Däremot är det – surprise – viktigt för mig att tro på Gud.
Faktum är att jag gillar att få nya infallsvinklar. Jag gillar att höra andras åsikter och få bryta dem mot mina egna. Jag tycker det är fruktansvärt intressant. Det tvingar mig att tänka till på riktigt istället för att sjunka in i ett likgiltigt tillstånd av slentriantyckande utan eftertanke. Och Lena Anderssons kolumn (som för övrigt fick en kompis' fru att säga upp sin prenumeration på DN) har tveklöst sina poänger. Sen kan man förstås hävda att hon bara är ute efter provokation och inte diskussion, men om det egentligen stämmer kan bara Lena Andersson svara på.
Apropå kolumner publicerade den kristna blaskan Ikon nyligen en gästkrönika av Henrik Torehammar, förmodligen mest känd som radioröst i P3:s ”Brunchrapporten”. Om hans insats där främst kan beskrivas som extremt enerverande, är hans skrivna bidrag till Ikon intressant, rappt formulerat och definitivt underhållande. Han berättar om sin uppväxt inom ett frikyrkligt samfund och hur detta har påverkat och påverkar honom, vare sig han vill det eller inte.
Ikväll hörde jag dessutom Maria Andersson från Sahara Hotnights intervjuas i P3. Hon lät oss bland annat veta att hennes mamma är pensionerad diakon. Denna lilla detalj, tillsammans med Henrik Torehammars och Lena Anderssons texter fick mig att konstatera något.
Nämligen detta att det finns så många ställen där tron fortfarande sipprar in och sätter spår. Alltså tron på något utöver det logiska och rationella, den tro som Lena Andersson förmodligen önskar ska få ett slut och som även Carl Johan De Geer försöker bryta i slutet av sin bok ”Jakten mot nollpunkten”.
Det må vara som Torehammar skriver i sin text, att religion oftast mer är en kulturell identitet än en personlig övertygelse av något slag. Men faktum kvarstår: människans tro på något större har överlevt i tusentals år. Därmed också religionerna. Men avskaffa de organiserade religionerna och det kommer fortfarande att finnas människor som tror. Som fortfarande kan känna behov av att söka styrka och tröst hos något utöver det synliga. För trott på något högre har ju mänskligheten gjort sedan urminnes tider – har man inte kallat det Gud har det varit solen, vinden, planeter, universum. Och så där kommer det förmodligen att fortsätta, hur mycket vi än blir upplysta om att det inte är riktigt klokt.
”Kunde du ana att vi skulle sitta här två tusen år senare och fira dig?” frågar Lena Andersson till sist i sin fiktiva intervju med Jesus. ”Nej. För jag trodde himmelriket var nära” svarar han. Men det intressantaste här är kanske inte det påhittade svaret, utan den ställda frågan.
Någonstans under sista halvtimmen framstår King Kong plötsligt som den ultimata långfredagsfilmen. Undrar om reklamkanalen som sänder tänkte på det. Jätteapan tar sig målmedvetet upp för Empire State Building, med den lilla människan i ett stadigt grepp i ena handen. Alltmedan kulsprutesalvorna viner runt hans kropp och hela världen verkar vilja honom illa.
Strax före, i en annan TV-kanal, pratar religionshistorikern Karen Armstrong om tron på Gud och på jultomten i Skavlans säsongssammanfattning: ”Skillnaden är att folks syn på tomten utvecklas och mognar med tiden, medan synen på Gud ofta förblir på en mycket barnslig nivå.”
Uppenbarligen har hon rätt. Jag växlar över till King Kong som längst upp på den hisnande höga byggnaden ansätts av bestyckade flygplan. Den stege som Naomi Watts klättrar på rasar från sina fästen, men just när hon tappar taget sträcker Kong ut ena handen och räddar henne från en säker död. Han placerar henne på en trygg plats och fortsätter kampen mot stridsplanen.
Minsann. Dennis Lyxzén sitter och skriver på en bok om sina år i hardcorebandet Refused. En kusin tipsade mig nyss om saken via SVT:s fina musikblogg PSL. I en intervju där berättar Dennis om sina dagboksanteckningar som ligger till grund för den kommande boken, och om att det blir en berättelse om honom själv under en väldigt speciell tid av hans liv.
Intressant tajming. Precis idag har jag nämligen suttit i mitt barndomshem och städat ur gamla skrivbordslådor. Tajmingen ligger i att jag i en av lådorna hittade original och kopior av de fanzines jag började ge ut under 90-talet. Första numret av Bimbo gavs ut efter Hultsfredsfestivalen 1995. Då var jag 18 år, Dennis Lyxzén var 23 och hade startat Refused fyra år tidigare. Våra vägar korsades sommaren därpå, då Lyxzén en natt kom inspringande på Pampas-scenen i Hultsfred och förklarade att ”Nu blir det punkös!”
Vilket det ju sannerligen också blev. Refused var i sitt esse där. I 45 minuter kändes de som ett oförfalskat kaos av punkigt gitarrskrammel, T-shirts och shorts och korta politiska brandtal mellan hardcoreutbrotten. Hösten 1996 skickade jag en brevintervju till Dennis som snart återkom med utförliga, engagerade svar. När jag sedermera sände honom ett ex av min färdigställda blaska Bimbo # 3 fick jag ett tackbrev tillbaka. Det kan tyckas självklart men betydde mycket för mig då, och säger en hel del om den relation Refused hade till sina fans och om hur vi tyckte att punk- och hardcorerörelsen skulle vara. Ömsesidig respekt.
Två år senare såg jag Refused på nytt, återigen på Hultsfredsfestivalen. Jag läser i Mangelpop # 1 (1998) att jag direkt efteråt tyckte spelningen var utsökt, men den uppfattningen har jag med tiden kommit att ändra. Rille Bengtsson, som gjorde fanzinet Trall-Metall och som jag även brevväxlade med vid den här tiden, upplevde samma konsert som en enorm besvikelse och irriterade sig framför allt på Dennis Lyxzén. ”Han verkar ha blivit en jävla diva, och kostymprydd och sminkad var han”, skrev han uppbragt i Trall-Metall # 6.
Det är alltid lätt att se saker i ett annat ljus när man har facit i hand. Och Rille var på sätt och vis något på spåren där i sin direkta men för all del inte särskilt djuplodande analys. För det vi båda bevittnade där sommaren 1998 var i själva verket början till slutet för Refused. De var ett fantastiskt band som just hade släppt en banbrytande skiva (”The shape of punk to come”), men stod också på randen till ett storhetsvansinne som bara några månader senare skulle få bandet att kollapsa under en pågående turné i USA.
Gitarristen Kristofer Steen skildrar känslosamt denna sista resa i sin dokumentärfilm ”Refused are fucking dead” från 2006. Och nu är det alltså dags för sångaren Lyxzén att skriva sin personliga redogörelse av åren med Refused. Steens film är vacker och suggestiv men knappast romantiserande, och inte heller Lyxzén utlovar något förskönande skimmer över sin version. Det tycks i intervjun som att han har kommit till en punkt av självrannsakan, och att berättelsen lika mycket kommer att bli en resa genom hans egen person som genom ett av 90-talets viktigaste band. Det finns alltså dubbla skäl - minst - att se fram emot boken om Refused.
Till slut skaffade även jag Spotify. Det var dock inte kompisars idoga tjat som till slut fick mig att logga in på den hårt hypade musiktjänsten. Nej, den avgörande orsaken var att min mamma (som själv har Spotify) hade hittat en låt där som hon ville bränna på en CD för att använda till linedance. Men att ladda ner låtar från Spotify går ju inte såvida man inte förstår sig på diverse rippningsprogram (det gör inte jag) så det enda jag kunde erbjuda min kära mor var att från min dator via min 90-talsstereo spela av låten till ett gammalt hederlig kassettband. Jag utförde uppdraget, men var alltså först tvungen att skaffa mig ett alldeles eget Spotify-konto.
När jag nu ändå hade tillgång till musiktjänsten, vare sig jag ville eller inte, var det ju lika bra att testa spektaklet. Det visade sig vara riktigt bra. Efter ett kort tag alldeles bedårande faktiskt. Även om jag inte hittade allt jag letade efter kunde jag snart presentera en låtlista med både aktuella och dittills nästan bortglömda personliga favvisar. ”Moln på marken” med Webstrarna, bara en sån sak! Eller ”Blue boy” med Orange Juice. ”Vi skatar, dom dör” med DS-13. ”Jag bara tänkte liksom att” med Mattias Alkberg. Listan växte i takt med fascinationen för möjligheterna.
Förälskelsen blev dock kortvarig. Efter nån vecka hade jag kört den där för all del optimala spellistan till leda, samt mindre tålmodigt testlyssnat några hela album som ständigt trasades sönder av radioreklam. Kära nån. Jag loggade ut från tjänsten och försökte faktiskt inte logga in igen förrän en sen kväll när ett par kompisar till mig kläckte den i sig goda idén att dra igång ett musikquiz. Då gick det inte ens att starta skiten. Det var nåt tekniskt fel som ingen av oss förstod sig på, och som jag i ärlighetens namn inte heller sörjde särskilt mycket.
Men det som på allvar fick mig att tappa hela Spotify-intresset var ett lyckosamt besök på en livs levande i skivrea i stan, snart följd av en resa till ett soligt Göteborg där ytterligare en bunt skivor inhandlades. Här påmindes jag om det jag redan visste att jag tyckte. Musik må till syvende och sist handla om ljud som vi antingen tycker om eller inte. Men min egen upplevelse av den – och jag vet att jag inte är ensam – sträcker sig vidare än så. Jag gillar helt enkelt känslan av att lägga en riktig skiva i stereon, slå mig ner i soffan med bookleten och läsa texterna medan favvolåtarna en efter en skapar fantastiska känslor i rummet.
Sorry framtiden, men dina streamade musikfiler kommer aldrig att vinna över mina skivor.
Den egensinniga, smått bångstyriga och väldigt behagliga musiken med Komeda fyller rummet denna aprilkväll. Jag kom just hem, och borde skynda mig i säng för att få så många sömntimmar som möjligt inför nästa arbetspass. Det borde jag absolut.
På väg hem märkte jag att den hårda blåsten från tidigare på dagen hade upphört. Luften var fridfull, staden hade det där milda gula ljuset över sig och jag kunde cykla utan motstånd. Frånvaron av stormvindar fick mig att tänka på en vän.
Det var en sak hon berättade för mig en gång, som jag kom att tänka på. Hon skulle förlova sig, och hon och hennes pojkvän hade i förväg sett ut stället - en brygga vid ett större vatten – där det romantiska ringbytet skulle ske. När dagen väl var kommen och de hade tagit sig ut till platsen tillsammans, var himlen grå och luften öste in iskalla kastvindar, vattnet gjorde uppror och träbryggan krängde under dem. Min vän tänkte ”Det här är inte sant. Det här är vår förlovningsdag och vädret är bara total misär.”
Besvikelsen hann aldrig gräva sig djupare än så. I situationen såg min vän plötsligt - berättade hon - liksom en bild av hela tillvaron. Så här är livet. Det är inte och kommer inte alltid att vara vindstilla, ibland är det ansatt av storm och ett allmänt kaos.
Och mitt i detta står nu alltså mina vänner och väljer att ta ett nytt steg framåt. Jag var förstås inte där, men kan ändå se dem framför mig. Vindarna som rister i deras frisyrer, hur de tvingas stå tungt och stadigt på trävirket under dem för att inte tappa balansen. Slutligen också symbolhandlingen för ett gemensamt beslut, stormbyarna till trots.
Komeda har tonat ut. Tjutandet i fönsterkarmarnas glipor har tystnat. God afton, stillhet. Jag hoppas du kommit för att stanna ett tag.
Min kära diakon får ett av mina mail för första gången på några år. Att inse sina svaga punkter är sällan roligt, men det är viktigt att ständigt jobba med dem, aldrig låta dem stelna. I hennes bekväma fåtöljer säger hon som vanligt saker som jag hade kunnat lista ut själv. Och det är just det som är grejen. Ibland behövs det någon annan som pekar på självklarheterna, som lyfter fram dem i ljuset och ger processen ny fart. Jag berättar för henne att hon varit viktig för mig genom åren, innan jag ger mig ut i duggregnet igen.
I söndags gick jag till kyrkan. Gudstjänsten byggde i stort sett helt och hållet på vittnesbörd. Det vill säga: vem som helst fick gå fram och berätta om någon personlig upplevelse av Gud. Eller om att uppleva frånvaron av Gud. Här fanns hela spektrat. Allt från att bjuda någon på Singoalla-kex vid rätt tidpunkt, till helande av benskörhet.
Exemplet med Singoalla-kexen är det jag lättast kan relatera till när det gäller min egen tro. Den ligger väl helt enkelt på en Singoalla-nivå, om man så vill. Detta att Gud verkar genom till synes obetydliga ting – exempelvis fabrikstillverkade kex – det känner jag mig helt övertygad om. Jag har själv upplevt det för många gånger för att kunna komma med bortförklaringar. Gud talar genom filmsekvenser, fragment ur låttexter, små detaljer ur vardagslivet – vad som helst, det finns inga koder – och alltid när jag minst hade kunnat förutse det.
Med en sådan inställning riskerar man förstås att bli betraktad som en lättlurad idiot. För det där jag tolkar som gudsupplevelser är ju i själva verkat bara slump och tillfälligheter. Jag säger egentligen inte att den som tycker så har fel. Att en scen ur ”Sagan om ringen” plötsligt blir en knivskarp bild av mina egna personliga funderingar ser ju onekligen ut som något som bara råkar hända. Det är bara det att jag i en sådan situation väljer att se det som något större än så. Väljer att se det som ett trösterikt meddelande från den Gud jag tror på, hur orimligt och idiotiskt det än kan verka.
"Nya allianser med makten uppstod snabbt ur det nätverk som kallades Jesus-rörelsen. Och nya allianser med makten kommer alltid att uppstå, så länge människor tror att Gud kan användas till något. Men att Gud är ett frysande barn på jordgolvet i grottan utanför Betlehem, innehåller en helt annan sorts allvar. Vi måste böja oss ner och värma Gud, annars går Gud under. Tillvarons innersta handlar inte om makt, utan om identifikation."
Okej, årets mesta melodispektakel tog just slut, åtminstone på nationell nivå. Måste givetvis posta några snabba tankar om utgången av det hela.
Av de två lirare som - föga oväntat - utkämpade slutstriden var det alltså hjärt- och fönsterkrossaren Saade som får åka till Düsseldorf. Man får tacka landets kids i nedre tonåren för ett väl utfört sms-jobb där det till sist alltså blev att välja mellan pest och kolera. Men äh, Saade var lite bättre, om än väldigt marginellt.
Min mamma hoppades att Playtones skulle komma sist och bevisade alltså än en gång sin goda smak när det gäller musik (hon telefonröstade på Fakiren förra året). Min egen sms-röst gick under kvällen iväg till - håll i er, ungar - Sanna Nielsen. Tidigare har jag aldrig diggat så mycket som en halv strof med den damen, men "I'm in love" hade nåt klart schysst i melodin och bakgrundsslingan. Ikväll var första gången jag hörde låten så om jag ångrar mig kommer jag att skylla på det. Första intrycket är inte alltid att lita på. Jag hyllade ju "Me and my drum" i första delfinalen men sedan dess har den sjunkit stadigt för att ikväll vara helt kass. Swingfly räddades enbart av sin gulliga unge den här kvällen.
Ja ja, Danny stupade alltså på mållinjen men lär kunna trösta sig med en bunt cash rakt ner i fickan, om hans brorsa är givmild vill säga. Denne hade ju satsat stål på att någon annan än Danny skulle vinna 2011 års festivalfinal vilket visade sig vara ett smart drag. Det är bra för honom om han kan dryga ut dagskassan lite. Finanssnubbarna för en tuff tillvaro har jag hört.
Nostalgin vet uppenbarligen inga gränser på denna blogg för närvarande. Eller så handlar det bara om att jag gillar musik.
Weezer alltså. Snacka kanonband. Åtminstone år 1994. Rätt som det var fanns den där blå skivan bara där. Vi hade redan kommit i kontakt med låtarna ”Buddy Holly” och ”Undone – the sweater song”, fascinerats över det snyggast distade gitarrljudet vi någonsin hört och slagits av de uppenbart coola videorna. Nu hade en klasspolare på gymnasiet införskaffat debutskivan och vår fascination bara växte. Snart övergick den i ren förälskelse. Någon mer fulländad definition av ordet mangelpop hade jag aldrig hört.
Just nu har Weezer's blå skiva en revival i min stereo, den stereo som hade varit min i kanske två år när jag för första gången spelade Weezer i den. Skivan är fortfarande lika svinbra. 17 år har gått, men jag har ännu inte hört någon mer självklar sammansmältning av bitterljuva popmelodier och skräpdistade gitarrer. Dessvärre inte ens från Weezer själva. Bara i korta stunder har de på sina efterkommande skivor varit i närheten av magin på sitt debutalbum.
Det var förstås inte bara musiken då, 1994. Rivers Cuomos texter hade hela tiden en kännbar sorgsen underton och var skrivna ur ett tydligt outsider-perspektiv, vilket för en tonåring med självförakt som ofrivillig livsstil blev något av en uppenbarelse. ”In the garage” var på den punkten töntarnas obestridliga nationalsång. Cuomo sjöng om sin elgitarr och Kiss-affischerna på väggarna och slog huvudet på spiken i refrängen: ”In the garage I feel safe, no one cares about my ways”.
Den blå skivan innehåller inga dåliga låtar, bara tio spår att återvända till om och om igen. Av någon anledning har jag dock extra svårt att släppa ”Undone – the sweater song”. Till en början ser den egentligen inte mycket ut för världen, den lunkar på i ganska sakta mak men snart blixtrar det till och stegrar sedan mot ett larmande crescendo. Till låten gjordes dessutom en enkel men alldeles enastående video, filmad i en enda tagning, som bara höjer upplevelsen ytterligare.
Det går att skratta åt att Rivers Cuomo i låten bara verkar sjunga om att göra sönder en tröja. Men innebörden är naturligtvis djupare än så.
Idén med en blogg är väl egentligen att den ska sammanfatta nuet. Ändå händer det ofta för mig att det istället är det förflutna som dyker upp och ber om att få skrivas ner. Tja, all tid hänger väl egentligen samman i en människas liv – det som varit, nuet och det som kommer. Hur som helst, de där stunderna när orden tycks flöda uppifrån skallen hela vägen ut genom fingrarna gäller det att passa på. Man vet aldrig när inspirationen kommer på besök nästa gång.
Okej, året var troligtvis 1997. Jag var på Hultsfredsfestivalen för tredje gången i mitt liv och mina tonår jobbade på övertid. Någon natt – det bör ha varit natt för jag minns att det var mörkt – spelade Komeda på min favvoscen Teaterladan. Komeda var stora då, svensk indiepop överhuvudtaget var stort på ett sätt då som jag inbillar mig att det inte är idag. Åtminstone var det en annan känsla av rörelse, scen och sammanhang då jämfört med nu. Men det är kanske bara en romantisering av historien, kanske bara färgad av att jag var ung då och musiken viktigare. På liv och död.
I alla fall, Komeda spelade alltså där i Teaterladan en natt och jag stod på avstånd och såg merparten av konserten. Jag minns Lena Karlsson i vitt med en rykande cigarett mellan pek- och långfingret sjungandes på det där svala men engagerade viset. Jag minns känslan av natt, festival och tusen konserter som var meningen med livet.
Liksom många andra svenska indiegäng lirades Komeda regelbundet på P3. Jag hade hört dem där flera gånger men kunde inte så många låtar i huvudet. Förutom en då förstås: ”Boogie woogie rock 'n' roll”, som egentligen inte alls var speciellt karaktäristisk för bandet. För det första var det inte Lena som sjöng och för det andra var inte musiken så där Komeda-typiskt underfundig och skruvad. Den var istället struttig och monoton new wave. Men kära nån, vad det svängde!
Jag funderade på vad Komeda egentligen tyckte om att just denna låt – som lät som att den skojats ihop på några minuter i studion efter avslutad ordinarie inspelning - var deras största hit den här sommaren. Kanske irriterade det också bandets verkliga fans att det var först när just ”Boogie woogie rock 'n' roll” drog igång som jag lösgjorde mig från min plats vid sidan av och målmedvetet tog mig in mot mitten framför scenen. Dansen i publiken tycktes oändlig eftersom Komeda med muntra miner körde låten i nån slags extended version som till vår stora förtjusning bara fortsatte och fortsatte.
Jag minns fortfarande inte att det överhuvudtaget tog slut.
Jag är gammal nog att komma ihåg dagen då statsminister Olof Palme mördades. Eller rättare sagt, det är dagen därpå jag minns. Den 1 mars 1986 var en lördag, jag var drygt åtta år och klev som vanligt upp för att se "Go'morron Sverige" på TV. Det hörde till familjetraditionerna på lördagar. Men inte den här morgonen skulle det visa sig. Som ett fotografi minns jag pappa stående på köksgolvet med en bekymrad blick riktad rakt mot mig när jag öppnade dörren. ”Dom säger på radion att Palme är död” sa han, just som en kvinnoröst gjorde exakt det i radion vid fönstret.
Nästa bild: Mamma, pappa och jag sitter i soffan och ser en extrainsatt nyhetssändning på TV. Alla är tysta. På eftermiddagen har vi gäster och jag minns bara ett av samtalsämnena.
Under tiden som följde närmast härefter lärde jag mig ordet presskonferens. Ständigt dessa presskonferenser på TV, med blixtrande kameror och spaningsledare Hans Holmér som snackade om PKK. Mamma lärde mig vad det var för något. I skolans matsal hölls en tyst minut där några kids givetvis började garva, och senare blev det en himla massa snack om Christer Pettersson.
Man trodde på något vis att det som sades på TV, det som de vuxna sa, måste vara sant. Alltså måste det ha varit den där Pettersson som hållit i mordvapnet. Att han ändå friades i hovrätten var förstås förvirrande, men det var inte förrän några år senare som jag för första gången började inse att det kan finnas mer bakom fasaderna än det som får störst plats i medierna.
Ögonöppnaren kom i form av en serie reportage på SVT när jag gick i högstadiet. Avslöjandena om att det kunde ha varit en politisk sammansvärjning som låg bakom Palme-mordet kom helt oväntat och skrämde skiten ur mig, inte minst genom det hotfulla Twin Peaks-muller till musik som tonsatte programmen.
Leif GW Persson sa alldeles nyligen i ”Veckans brott” (även det i SVT) att han genom åren lagt ner alldeles för många timmar på gåtan vem som mördade Olof Palme. Så har det förstås inte varit för mig, men tiden efter att jag såg de där reportagen på högstadiet fascinerades – och skrämdes – jag av konspirationsteorierna och läste alltid om dem när jag fick chansen. Bland mina skolkamrater var intresset alltid svalt när ämnet kom på tal.
GW Persson var det, ja. Han är idag tydligare än någonsin med sin åsikt att Sveriges statsminister mördades på politiska grunder för 25 år sedan, troligtvis efter planering av en mindre grupp personer med bakgrund inom säkerhetsväsendet. Jag är benägen att sälla mig till den teorin. Varför? Tja, av alla befintliga argument för ett politiskt motiv låter jag GW själv kommentera det mest uppenbara: ”Palme var en politisk person, en politiskt mycket kontroversiell person. Sådana personer mördas i flertalet fall av politiska motiv.”
Ja, här sitter man. Jag har tillfälligt lånat ett par vänners lägenhet medan de själva befinner sig långt bort från Sverige, på betydligt varmare breddgrader. Min uppgift under deras semester är att se till så att deras stereo och TV inte står och rostar ihop. Risken för det är inte överhängande för tillfället. Man gör så gott man kan.
Igår intog febern min kropp. Det var länge sedan sist. Inlindad i dubbla tröjor och filt sov jag bort det mesta av eftermiddagen. Försökte även kolla en del på den där TV:n. Vinterstudion, nåt minnesprogram om Lena Nyman, Jakten på lycka (klart bra) och en halv konsert med Eldkvarn passerade revy. Alltsammans kört genom det där feberfiltret som gör upplevelsen annorlunda, omständligare och nästan drömsk.
Såg även mina egna DVD-dokumentärer ”Fuck you, fuck you very much” och ”The filth and the fury” om Leila K respektive Sex Pistols. De ryckiga kameraåkningarna och blinkande liveklippen i Leila K-dokumentären var inte direkt det ultimata för min överhettade och sprängvärkande skalle. Sex Pistols-filmen funkade bättre. Och ja, jag grät över Sid Vicious' öde den här gången också.
På kvällen drog delfinal nummer tre igång av den där melodifestivalen, ni vet. Jag lyckades styra ihop en ostmacka och ett glas apelsinjuice och såg sedan kvällens åtta bidrag. En sms-röst blippades iväg på Sebastians låt ”No one else could”, med förhoppningen att denna rätt anspråkslösa och skönt elektroniskt minnande popdänga skulle få förgylla finalen. Men icke. Svenska folket ville istället ha ett gäng dansbandifierade rockabilly-snubbar i smurfblå kostymer samt han den där Manboy-killen. Var är Salem Al Fakir och Amy Diamond när man behöver dem som bäst?
Finns det förresten någon som på fullt allvar tycker att spänningen är olidlig när de här välkoreograferade flickfavvisarna finns med i startfältet? Tror inte det, va? Fjortisgenerationens telefonröstare behöver inte höra så mycket som en strof av bidragen för att skicka Danny och Eric Saade raka vägen upp i innertaket på Globen. Det ska väl i och för sig sägas att årets övriga startfält inte bjuder så värst mycket motstånd.
Ja ja, härnäst ska väl Melody Club upp i ringen och leka om jag inte missminner mig. Alltid nåt. Och trummisen väljer att hoppa av bandet av just den anledningen. Rätt hård i tonen var han dessutom om man nu ska tro en av landets kvällsblaskor. Tja, vad säger man? Å ena sidan tycker jag det är uppfriskande med människor som så här konsekvent väljer att följa sin egen övertygelse. Å andra sidan har väl Håkan Hellström en gång för alla visat (om än inte i melodifestivalen) att folklighet och så kallad kreddighet mycket väl kan gå hand i hand, att det faktiskt går att beträda en maxad scen kl 20.00 på rikssänd TV utan att förlora sin själ.
Efter några välriktade tangenttryck och skärmklick kommer här nu till sist den halvt utlovade årskrönikan. Självklart var det inte jag utan min vän Niklas som visste vilka interaktiva trådar man skulle dra i. Varmt tack till honom!
Fjolåret 2010 på 1 minut och 39 sekunder som sagt, med fina Doroteas "My guilty conscience" som taktfast ressällskap. Sedan fortsätter vi ta oss an 2011.
Jag gör en resa bakåt och minns dagen då Gud just hade sprängt mitt bluffbygge till korthus i luften. Eftersom han är Gud sa jag till honom att det väl hade räckt om han bara hade blåst lite på det, skiten hade ju rasat ihop ändå. Men det var som att han svarade att han var tvungen att göra det så där drastiskt för att jag skulle förstå till slut.
Det var sensommaren 2008, och något av det bästa som hänt mig.
Okej, folk! Tanken var att ni just i detta läge skulle kunna avnjuta en liten musikvideo sammanfogad av små filmklipp ur min digitalkamera. Under vissa lediga stunder de senaste veckorna har jag suttit och klippt och klistrat i ett behändigt redigeringsprogram på datorn, men nu när skiten ska laddas upp stöter jag givetvis på patrull.
Nåväl, poängen med det lilla projektet (1 minut och 39 sekunder långt, med Doroteas "My guilty conscience" som soundtrack) var i alla fall att göra en årskrönika över 2010 i bilder istället för ord. Om jag inte lyckas konsultera något IT-under till person, får ni istället bara försöka föreställa er hur det kan ha sett ut. Eller komma hem till mig och se spektaklet direkt på min dator.
Hur som helst, 2011 är i full gång. Be sure to keep the good work up, kids.
