...

"Nya allianser med makten uppstod snabbt ur det nätverk som kallades Jesus-rörelsen. Och nya allianser med makten kommer alltid att uppstå, så länge människor tror att Gud kan användas till något. Men att Gud är ett frysande barn på jordgolvet i grottan utanför Betlehem, innehåller en helt annan sorts allvar. Vi måste böja oss ner och värma Gud, annars går Gud under. Tillvarons innersta handlar inte om makt, utan om identifikation."

[Ylva Eggehorn]

Telegram

Okej, årets mesta melodispektakel tog just slut, åtminstone på nationell nivå. Måste givetvis posta några snabba tankar om utgången av det hela.

Av de två lirare som - föga oväntat - utkämpade slutstriden var det alltså hjärt- och fönsterkrossaren Saade som får åka till Düsseldorf. Man får tacka landets kids i nedre tonåren för ett väl utfört sms-jobb där det till sist alltså blev att välja mellan pest och kolera. Men äh, Saade var lite bättre, om än väldigt marginellt.

Min mamma hoppades att Playtones skulle komma sist och bevisade alltså än en gång sin goda smak när det gäller musik (hon telefonröstade på Fakiren förra året). Min egen sms-röst gick under kvällen iväg till - håll i er, ungar - Sanna Nielsen. Tidigare har jag aldrig diggat så mycket som en halv strof med den damen, men "I'm in love" hade nåt klart schysst i melodin och bakgrundsslingan. Ikväll var första gången jag hörde låten så om jag ångrar mig kommer jag att skylla på det. Första intrycket är inte alltid att lita på. Jag hyllade ju "Me and my drum" i första delfinalen men sedan dess har den sjunkit stadigt för att ikväll vara helt kass. Swingfly räddades enbart av sin gulliga unge den här kvällen.

Ja ja, Danny stupade alltså på mållinjen men lär kunna trösta sig med en bunt cash rakt ner i fickan, om hans brorsa är givmild vill säga. Denne hade ju satsat stål på att någon annan än Danny skulle vinna 2011 års festivalfinal vilket visade sig vara ett smart drag. Det är bra för honom om han kan dryga ut dagskassan lite. Finanssnubbarna för en tuff tillvaro har jag hört.

Weezer

Nostalgin vet uppenbarligen inga gränser på denna blogg för närvarande. Eller så handlar det bara om att jag gillar musik.

Weezer alltså. Snacka kanonband. Åtminstone år 1994. Rätt som det var fanns den där blå skivan bara där. Vi hade redan kommit i kontakt med låtarna ”Buddy Holly” och ”Undone – the sweater song”, fascinerats över det snyggast distade gitarrljudet vi någonsin hört och slagits av de uppenbart coola videorna. Nu hade en klasspolare på gymnasiet införskaffat debutskivan och vår fascination bara växte. Snart övergick den i ren förälskelse. Någon mer fulländad definition av ordet mangelpop hade jag aldrig hört.

Just nu har Weezer's blå skiva en revival i min stereo, den stereo som hade varit min i kanske två år när jag för första gången spelade Weezer i den. Skivan är fortfarande lika svinbra. 17 år har gått, men jag har ännu inte hört någon mer självklar sammansmältning av bitterljuva popmelodier och skräpdistade gitarrer. Dessvärre inte ens från Weezer själva. Bara i korta stunder har de på sina efterkommande skivor varit i närheten av magin på sitt debutalbum.

Det var förstås inte bara musiken då, 1994. Rivers Cuomos texter hade hela tiden en kännbar sorgsen underton och var skrivna ur ett tydligt outsider-perspektiv, vilket för en tonåring med självförakt som ofrivillig livsstil blev något av en uppenbarelse. ”In the garage” var på den punkten töntarnas obestridliga nationalsång. Cuomo sjöng om sin elgitarr och Kiss-affischerna på väggarna och slog huvudet på spiken i refrängen: ”In the garage I feel safe, no one cares about my ways”.

Den blå skivan innehåller inga dåliga låtar, bara tio spår att återvända till om och om igen. Av någon anledning har jag dock extra svårt att släppa ”Undone – the sweater song”. Till en början ser den egentligen inte mycket ut för världen, den lunkar på i ganska sakta mak men snart blixtrar det till och stegrar sedan mot ett larmande crescendo. Till låten gjordes dessutom en enkel men alldeles enastående video, filmad i en enda tagning, som bara höjer upplevelsen ytterligare.

Det går att skratta åt att Rivers Cuomo i låten bara verkar sjunga om att göra sönder en tröja. Men innebörden är naturligtvis djupare än så.

Musikminne: Komeda

Idén med en blogg är väl egentligen att den ska sammanfatta nuet. Ändå händer det ofta för mig att det istället är det förflutna som dyker upp och ber om att få skrivas ner. Tja, all tid hänger väl egentligen samman i en människas liv – det som varit, nuet och det som kommer. Hur som helst, de där stunderna när orden tycks flöda uppifrån skallen hela vägen ut genom fingrarna gäller det att passa på. Man vet aldrig när inspirationen kommer på besök nästa gång.

Okej, året var troligtvis 1997. Jag var på Hultsfredsfestivalen för tredje gången i mitt liv och mina tonår jobbade på övertid. Någon natt – det bör ha varit natt för jag minns att det var mörkt – spelade Komeda på min favvoscen Teaterladan. Komeda var stora då, svensk indiepop överhuvudtaget var stort på ett sätt då som jag inbillar mig att det inte är idag. Åtminstone var det en annan känsla av rörelse, scen och sammanhang då jämfört med nu. Men det är kanske bara en romantisering av historien, kanske bara färgad av att jag var ung då och musiken viktigare. På liv och död.

I alla fall, Komeda spelade alltså där i Teaterladan en natt och jag stod på avstånd och såg merparten av konserten. Jag minns Lena Karlsson i vitt med en rykande cigarett mellan pek- och långfingret sjungandes på det där svala men engagerade viset. Jag minns känslan av natt, festival och tusen konserter som var meningen med livet.

Liksom många andra svenska indiegäng lirades Komeda regelbundet på P3. Jag hade hört dem där flera gånger men kunde inte så många låtar i huvudet. Förutom en då förstås: ”Boogie woogie rock 'n' roll”, som egentligen inte alls var speciellt karaktäristisk för bandet. För det första var det inte Lena som sjöng och för det andra var inte musiken så där Komeda-typiskt underfundig och skruvad. Den var istället struttig och monoton new wave. Men kära nån, vad det svängde!

Jag funderade på vad Komeda egentligen tyckte om att just denna låt – som lät som att den skojats ihop på några minuter i studion efter avslutad ordinarie inspelning - var deras största hit den här sommaren. Kanske irriterade det också bandets verkliga fans att det var först när just ”Boogie woogie rock 'n' roll” drog igång som jag lösgjorde mig från min plats vid sidan av och målmedvetet tog mig in mot mitten framför scenen. Dansen i publiken tycktes oändlig eftersom Komeda med muntra miner körde låten i nån slags extended version som till vår stora förtjusning bara fortsatte och fortsatte.

Jag minns fortfarande inte att det överhuvudtaget tog slut.