tisdag 26 april 2011

Mer om tro och såna grejer

Och så blev det påskdagen. Och annandagen. Och dagarna därefter. ”Kristus är uppstånden! Ja, han är sannerligen uppstånden!” som det uttrycktes i kyrkan dit jag gick. Jag har själv inte alltid så lätt att ta till mig vidden av budskapet om Jesu död och uppståndelse, det ska erkännas. Just de här specifika skeendena är svåra att förhålla sig till, och då bekänner jag mig ändå till den kristna tron. Det är inte så konstigt att Lena Andersson inte kan göra annat än raljera över det hela.

Dagens Nyheter publicerade på påskafton en låtsasintervju med Jesus, författad av just kolumnisten Lena Andersson. Hon förlorar uppenbarligen aldrig sin iver att idiotförklara religionen i allmänhet och kristendomen i synnerhet. Okej för mig, jag är inte så intresserad av religion. Däremot är det – surprise – viktigt för mig att tro på Gud.

Faktum är att jag gillar att få nya infallsvinklar. Jag gillar att höra andras åsikter och få bryta dem mot mina egna. Jag tycker det är fruktansvärt intressant. Det tvingar mig att tänka till på riktigt istället för att sjunka in i ett likgiltigt tillstånd av slentriantyckande utan eftertanke. Och Lena Anderssons kolumn (som för övrigt fick en kompis' fru att säga upp sin prenumeration på DN) har tveklöst sina poänger. Sen kan man förstås hävda att hon bara är ute efter provokation och inte diskussion, men om det egentligen stämmer kan bara Lena Andersson svara på.

Apropå kolumner publicerade den kristna blaskan Ikon nyligen en gästkrönika av Henrik Torehammar, förmodligen mest känd som radioröst i P3:s ”Brunchrapporten”. Om hans insats där främst kan beskrivas som extremt enerverande, är hans skrivna bidrag till Ikon intressant, rappt formulerat och definitivt underhållande. Han berättar om sin uppväxt inom ett frikyrkligt samfund och hur detta har påverkat och påverkar honom, vare sig han vill det eller inte.

Ikväll hörde jag dessutom Maria Andersson från Sahara Hotnights intervjuas i P3. Hon lät oss bland annat veta att hennes mamma är pensionerad diakon. Denna lilla detalj, tillsammans med Henrik Torehammars och Lena Anderssons texter fick mig att konstatera något.

Nämligen detta att det finns så många ställen där tron fortfarande sipprar in och sätter spår. Alltså tron på något utöver det logiska och rationella, den tro som Lena Andersson förmodligen önskar ska få ett slut och som även Carl Johan De Geer försöker bryta i slutet av sin bok ”Jakten mot nollpunkten”.

Det må vara som Torehammar skriver i sin text, att religion oftast mer är en kulturell identitet än en personlig övertygelse av något slag. Men faktum kvarstår: människans tro på något större har överlevt i tusentals år. Därmed också religionerna. Men avskaffa de organiserade religionerna och det kommer fortfarande att finnas människor som tror. Som fortfarande kan känna behov av att söka styrka och tröst hos något utöver det synliga. För trott på något högre har ju mänskligheten gjort sedan urminnes tider – har man inte kallat det Gud har det varit solen, vinden, planeter, universum. Och så där kommer det förmodligen att fortsätta, hur mycket vi än blir upplysta om att det inte är riktigt klokt.

”Kunde du ana att vi skulle sitta här två tusen år senare och fira dig?” frågar Lena Andersson till sist i sin fiktiva intervju med Jesus. ”Nej. För jag trodde himmelriket var nära” svarar han. Men det intressantaste här är kanske inte det påhittade svaret, utan den ställda frågan.


  • [Länk till Lena Anderssons kolumn i DN]
  • [Länk till Henrik Torehammars krönika i Ikon]
  • fredag 22 april 2011

    Kong

    Någonstans under sista halvtimmen framstår King Kong plötsligt som den ultimata långfredagsfilmen. Undrar om reklamkanalen som sänder tänkte på det. Jätteapan tar sig målmedvetet upp för Empire State Building, med den lilla människan i ett stadigt grepp i ena handen. Alltmedan kulsprutesalvorna viner runt hans kropp och hela världen verkar vilja honom illa.

    Strax före, i en annan TV-kanal, pratar religionshistorikern Karen Armstrong om tron på Gud och på jultomten i Skavlans säsongssammanfattning: ”Skillnaden är att folks syn på tomten utvecklas och mognar med tiden, medan synen på Gud ofta förblir på en mycket barnslig nivå.”

    Uppenbarligen har hon rätt. Jag växlar över till King Kong som längst upp på den hisnande höga byggnaden ansätts av bestyckade flygplan. Den stege som Naomi Watts klättrar på rasar från sina fästen, men just när hon tappar taget sträcker Kong ut ena handen och räddar henne från en säker död. Han placerar henne på en trygg plats och fortsätter kampen mot stridsplanen.

    Kulsprutorna smattrar, Kong blöder.

    Jag gråter när han faller.

    lördag 16 april 2011

    Refused

    Minsann. Dennis Lyxzén sitter och skriver på en bok om sina år i hardcorebandet Refused. En kusin tipsade mig nyss om saken via SVT:s fina musikblogg PSL. I en intervju där berättar Dennis om sina dagboksanteckningar som ligger till grund för den kommande boken, och om att det blir en berättelse om honom själv under en väldigt speciell tid av hans liv.

    Intressant tajming. Precis idag har jag nämligen suttit i mitt barndomshem och städat ur gamla skrivbordslådor. Tajmingen ligger i att jag i en av lådorna hittade original och kopior av de fanzines jag började ge ut under 90-talet. Första numret av Bimbo gavs ut efter Hultsfredsfestivalen 1995. Då var jag 18 år, Dennis Lyxzén var 23 och hade startat Refused fyra år tidigare. Våra vägar korsades sommaren därpå, då Lyxzén en natt kom inspringande på Pampas-scenen i Hultsfred och förklarade att ”Nu blir det punkös!”

    Vilket det ju sannerligen också blev. Refused var i sitt esse där. I 45 minuter kändes de som ett oförfalskat kaos av punkigt gitarrskrammel, T-shirts och shorts och korta politiska brandtal mellan hardcoreutbrotten. Hösten 1996 skickade jag en brevintervju till Dennis som snart återkom med utförliga, engagerade svar. När jag sedermera sände honom ett ex av min färdigställda blaska Bimbo # 3 fick jag ett tackbrev tillbaka. Det kan tyckas självklart men betydde mycket för mig då, och säger en hel del om den relation Refused hade till sina fans och om hur vi tyckte att punk- och hardcorerörelsen skulle vara. Ömsesidig respekt.

    Två år senare såg jag Refused på nytt, återigen på Hultsfredsfestivalen. Jag läser i Mangelpop # 1 (1998) att jag direkt efteråt tyckte spelningen var utsökt, men den uppfattningen har jag med tiden kommit att ändra. Rille Bengtsson, som gjorde fanzinet Trall-Metall och som jag även brevväxlade med vid den här tiden, upplevde samma konsert som en enorm besvikelse och irriterade sig framför allt på Dennis Lyxzén. ”Han verkar ha blivit en jävla diva, och kostymprydd och sminkad var han”, skrev han uppbragt i Trall-Metall # 6.

    Det är alltid lätt att se saker i ett annat ljus när man har facit i hand. Och Rille var på sätt och vis något på spåren där i sin direkta men för all del inte särskilt djuplodande analys. För det vi båda bevittnade där sommaren 1998 var i själva verket början till slutet för Refused. De var ett fantastiskt band som just hade släppt en banbrytande skiva (”The shape of punk to come”), men stod också på randen till ett storhetsvansinne som bara några månader senare skulle få bandet att kollapsa under en pågående turné i USA.

    Gitarristen Kristofer Steen skildrar känslosamt denna sista resa i sin dokumentärfilm ”Refused are fucking dead” från 2006. Och nu är det alltså dags för sångaren Lyxzén att skriva sin personliga redogörelse av åren med Refused. Steens film är vacker och suggestiv men knappast romantiserande, och inte heller Lyxzén utlovar något förskönande skimmer över sin version. Det tycks i intervjun som att han har kommit till en punkt av självrannsakan, och att berättelsen lika mycket kommer att bli en resa genom hans egen person som genom ett av 90-talets viktigaste band. Det finns alltså dubbla skäl - minst - att se fram emot boken om Refused.

    söndag 10 april 2011

    The life and death of Spotify

    Till slut skaffade även jag Spotify. Det var dock inte kompisars idoga tjat som till slut fick mig att logga in på den hårt hypade musiktjänsten. Nej, den avgörande orsaken var att min mamma (som själv har Spotify) hade hittat en låt där som hon ville bränna på en CD för att använda till linedance. Men att ladda ner låtar från Spotify går ju inte såvida man inte förstår sig på diverse rippningsprogram (det gör inte jag) så det enda jag kunde erbjuda min kära mor var att från min dator via min 90-talsstereo spela av låten till ett gammalt hederlig kassettband. Jag utförde uppdraget, men var alltså först tvungen att skaffa mig ett alldeles eget Spotify-konto.

    När jag nu ändå hade tillgång till musiktjänsten, vare sig jag ville eller inte, var det ju lika bra att testa spektaklet. Det visade sig vara riktigt bra. Efter ett kort tag alldeles bedårande faktiskt. Även om jag inte hittade allt jag letade efter kunde jag snart presentera en låtlista med både aktuella och dittills nästan bortglömda personliga favvisar. ”Moln på marken” med Webstrarna, bara en sån sak! Eller ”Blue boy” med Orange Juice. ”Vi skatar, dom dör” med DS-13. ”Jag bara tänkte liksom att” med Mattias Alkberg. Listan växte i takt med fascinationen för möjligheterna.

    Förälskelsen blev dock kortvarig. Efter nån vecka hade jag kört den där för all del optimala spellistan till leda, samt mindre tålmodigt testlyssnat några hela album som ständigt trasades sönder av radioreklam. Kära nån. Jag loggade ut från tjänsten och försökte faktiskt inte logga in igen förrän en sen kväll när ett par kompisar till mig kläckte den i sig goda idén att dra igång ett musikquiz. Då gick det inte ens att starta skiten. Det var nåt tekniskt fel som ingen av oss förstod sig på, och som jag i ärlighetens namn inte heller sörjde särskilt mycket.

    Men det som på allvar fick mig att tappa hela Spotify-intresset var ett lyckosamt besök på en livs levande i skivrea i stan, snart följd av en resa till ett soligt Göteborg där ytterligare en bunt skivor inhandlades. Här påmindes jag om det jag redan visste att jag tyckte. Musik må till syvende och sist handla om ljud som vi antingen tycker om eller inte. Men min egen upplevelse av den – och jag vet att jag inte är ensam – sträcker sig vidare än så. Jag gillar helt enkelt känslan av att lägga en riktig skiva i stereon, slå mig ner i soffan med bookleten och läsa texterna medan favvolåtarna en efter en skapar fantastiska känslor i rummet.

    Sorry framtiden, men dina streamade musikfiler kommer aldrig att vinna över mina skivor.

    lördag 9 april 2011

    Lördag kväll den 9 april

    Den egensinniga, smått bångstyriga och väldigt behagliga musiken med Komeda fyller rummet denna aprilkväll. Jag kom just hem, och borde skynda mig i säng för att få så många sömntimmar som möjligt inför nästa arbetspass. Det borde jag absolut.

    På väg hem märkte jag att den hårda blåsten från tidigare på dagen hade upphört. Luften var fridfull, staden hade det där milda gula ljuset över sig och jag kunde cykla utan motstånd. Frånvaron av stormvindar fick mig att tänka på en vän.

    Det var en sak hon berättade för mig en gång, som jag kom att tänka på. Hon skulle förlova sig, och hon och hennes pojkvän hade i förväg sett ut stället - en brygga vid ett större vatten – där det romantiska ringbytet skulle ske. När dagen väl var kommen och de hade tagit sig ut till platsen tillsammans, var himlen grå och luften öste in iskalla kastvindar, vattnet gjorde uppror och träbryggan krängde under dem. Min vän tänkte ”Det här är inte sant. Det här är vår förlovningsdag och vädret är bara total misär.”

    Besvikelsen hann aldrig gräva sig djupare än så. I situationen såg min vän plötsligt - berättade hon - liksom en bild av hela tillvaron. Så här är livet. Det är inte och kommer inte alltid att vara vindstilla, ibland är det ansatt av storm och ett allmänt kaos.

    Och mitt i detta står nu alltså mina vänner och väljer att ta ett nytt steg framåt. Jag var förstås inte där, men kan ändå se dem framför mig. Vindarna som rister i deras frisyrer, hur de tvingas stå tungt och stadigt på trävirket under dem för att inte tappa balansen. Slutligen också symbolhandlingen för ett gemensamt beslut, stormbyarna till trots.

    Komeda har tonat ut. Tjutandet i fönsterkarmarnas glipor har tystnat. God afton, stillhet. Jag hoppas du kommit för att stanna ett tag.

    onsdag 6 april 2011

    Singoalla-nivån

    Min kära diakon får ett av mina mail för första gången på några år. Att inse sina svaga punkter är sällan roligt, men det är viktigt att ständigt jobba med dem, aldrig låta dem stelna. I hennes bekväma fåtöljer säger hon som vanligt saker som jag hade kunnat lista ut själv. Och det är just det som är grejen. Ibland behövs det någon annan som pekar på självklarheterna, som lyfter fram dem i ljuset och ger processen ny fart. Jag berättar för henne att hon varit viktig för mig genom åren, innan jag ger mig ut i duggregnet igen.

    I söndags gick jag till kyrkan. Gudstjänsten byggde i stort sett helt och hållet på vittnesbörd. Det vill säga: vem som helst fick gå fram och berätta om någon personlig upplevelse av Gud. Eller om att uppleva frånvaron av Gud. Här fanns hela spektrat. Allt från att bjuda någon på Singoalla-kex vid rätt tidpunkt, till helande av benskörhet.

    Exemplet med Singoalla-kexen är det jag lättast kan relatera till när det gäller min egen tro. Den ligger väl helt enkelt på en Singoalla-nivå, om man så vill. Detta att Gud verkar genom till synes obetydliga ting – exempelvis fabrikstillverkade kex – det känner jag mig helt övertygad om. Jag har själv upplevt det för många gånger för att kunna komma med bortförklaringar. Gud talar genom filmsekvenser, fragment ur låttexter, små detaljer ur vardagslivet – vad som helst, det finns inga koder – och alltid när jag minst hade kunnat förutse det.

    Med en sådan inställning riskerar man förstås att bli betraktad som en lättlurad idiot. För det där jag tolkar som gudsupplevelser är ju i själva verkat bara slump och tillfälligheter. Jag säger egentligen inte att den som tycker så har fel. Att en scen ur ”Sagan om ringen” plötsligt blir en knivskarp bild av mina egna personliga funderingar ser ju onekligen ut som något som bara råkar hända. Det är bara det att jag i en sådan situation väljer att se det som något större än så. Väljer att se det som ett trösterikt meddelande från den Gud jag tror på, hur orimligt och idiotiskt det än kan verka.

    Det hände alldeles nyss igen.