söndag 5 juni 2011

Kungen

Jag ser TT:s omtalade intervju med Sveriges konung, Carl XVI Gustaf. Det hela är oerhört plågsamt. Nog för att kungen aldrig någonsin gett intrycket av att trivas framför en mikrofon, men så här darrande har vi nog aldrig sett honom. Blicken flackar, söker en trygg plats att landa på men hittar ingen. Han är ensam nu.

Nervositet uppstår ofta när man inom sig känner att man har något att förlora. Och det har kungen. På spel, likt en orolig kula i en roulette, står den allmänna respekten för honom själv och för det statsskick han representerar. Om ryktena om honom – porrklubbsbesöken och förekomsten på ”kompremetterande bilder” (TT-intervjuarens ord) – är sanna vet vi inte. Det kan mycket väl vara så, kungens insats i intervjun gör åtminstone ingenting för att övertyga om motsatsen. Men det som alldeles klart händer framför våra ögon är att verkligheten slår en trubbig påle rakt genom monarkins sagovärld. Och det är just detta som gör situationen så känslig.

Kungen förnekar eller väljer att inte alls kommentera. Han gör det för att han tvingas bära en sagovärlds ideal på sina axlar. Så har det varit hela hans liv, monarkin ger honom inget val. Bilden som ska upprätthållas för allmänheten är att kungar och prinsessor bugar och niger, färdas i hästdragna vagnar och vinkar leende till flaggviftande undersåtar. Inte att de går på porrklubb.

Det är annorlunda när en politiker hamnar i en sits som denna. Otaliga är de exempel på ministrar som tvingats bekänna och sedan avgå från sina poster när det uppdagats att de fifflat med betalningar, haft svart städhjälp eller just besökt nattklubbar med pornografisk agenda. Politiker behandlas annorlunda eftersom de representerar verkligheten. Och i verkligheten lever verkliga människor som begår verkliga misstag. Idiotiska och oförsvarliga misstag som med rätta får följder.

Men kungen tillåts alltså inte att behandlas som en verklig människa. Bakom och framför honom är ett hav av rojalister och monarkister som förvägrar honom det. Som till varje pris vill bevara sagoböckernas blanka blad och färggnistrande bilder. Så kungen gör bara vad han måste göra. Dementerar. Väjer undan. Hur genomskinligt det än verkar.

Någon borde befria honom från hans guldkrona och mantel, kalla ner honom från piedestalen, både för hans egen och allmänhetens skull. För det som utspelar sig framför TT:s mikrofon är bara ett desperat försök att hålla upp en illa monterad kuliss. Och skäl nog för mig att fortsätta vara icke-rojalist.