Jag jobbade i hemtjänsten då, den 11 september 2001. Det var en solig kväll, jag körde runt med leasingbilen på krokiga landsortsvägar och i varje hus eller liten stuga stod TV:n på. Alla blickar riktade mot de loopade bilderna av flygplan på väg in i New Yorks glimmande skyskrapor.
Den här gången är det Norge. Medan jag skriver det här pågår en presskonferens med grannlandets statsminister och justiteminister. Kanske är det norskan som förstärker insikten av att oskyldiga människor har drabbats. Språket låter alltid som det vänligaste och gladaste i världen, till och med i en så avgrundssvart stund som den här.
Stunder då jag gladdes tillsammans med många andra dyker plötsligt upp för min inre syn. I ett annat ljus nu. För två veckor sedan stod jag på en avskedskonsert med ett band som hade dragit massiv publik. Allsången brusade i varenda låt, kroppar studsade i takt och i slutet regnade det guldfärgad konfetti över alltsammans. Några dagar senare: en solbesökt lunch mitt i centrum av vår näst största stad. Och ytterligare en kort tid senare, strövtåg genom en ännu större stad på andra sidan sundet.
Jag var där, mina vänner var där och vi var ständigt omgivna av fler människor i aldrig sinande strömmar. Människor i mängder. Jag tror inte att någon där, just då, betänkte möjligheten att det skulle kunna dyka upp någon med avsikt att göra oss illa. Åtminstone tänkte inte jag så.
Nej, så vill man helt enkelt inte behöva tänka. Men ikväll, medan vi hastar fram och tillbaka i den långa korridoren och rapporterna oförtrutet rullar på internet och i TV, begrundar vi tyst att detta trots allt är den värld vi numera lever i.
Jag kommer hem och hör att det är fest någonstans på innergården. Sorlet, skratten och musiken hörs dovt utom enstaka sekunder då någons rop skär igenom och blir extra tydligt. Kanske har de missat kvällens nyhetssändningar, kanske försöker de att inte bry sig. Kanske tänker de helt enkelt bara samma sak som jag själv skulle vilja fortsätta tänka resten av mitt liv.
Det händer aldrig här.
fredag 22 juli 2011
lördag 16 juli 2011
Rumänien 2011 (del 2/2)
Som land har Rumänien ännu inte återhämtat sig efter decennier av totalitärt vanstyre. Utåt sett strävar landet efter att bete sig som den EU-medlem det blev för fyra år sedan, men en utbredd korruption bromsar fortfarande utvecklingen. De unga människor som lever på de institutioner som tidigare kallades barnhem saknar egentligen inte det fysiskt basala – mat, husrum, kläder – men det är ändå en skarpt dragen linje mellan deras tillvaro och den rika.
Det som saknas är framför allt känslan av trygghet. Trygghet, hopp och framtidstro. En avsaknad som följer naturligt på långvariga sociala och ekonomiska klyftor. Under de gula körsbärsträden hör vi ungdomarnas vittnesmål om misstänksamheten och föraktet som riktas mot dem för att de fått den start de fått i livet, och i vissa fall för att de råkar ha romskt blod i ådrorna. Risken för att det ska skapas bitterhet och förakt tillbaka är uppenbar. ”Organiserat våld från toppen skapar det individuella våldet i botten” skriver jag i blocket efter samtalen med kidsen. Ett klassiskt citat av anarkisten Emma Goldman som formulerade sin egen insikt om mekanismerna i ett förhårdnat samhällssystem.
Goldman skulle nog annars inte vara så förtjust i att omnämnas i det här sammanhanget. Hon var hängiven ateist. Själv har jag min tro och upplever alltså just den här sommaren en resa in mot dess kärna. Jag har tänkt mycket på vad denna består i, och vad den inte består i, och tycker bestämt att svaren klarnar under mina dagar här. Jag har gjort anteckningar om tvivel men kommer inte ifrån att Gud finns i varje möte här. Det är paradoxalt. Goldman hade kanske sagt att alla dessa uttryck för världens snedvridenhet är det ultimata beviset för Gud som en lögn och illusion. Men om jag ska tro på Gud måste jag tro på att han finns även bland skärvor och splitter. Kanske framför allt där. Jesus valde att leva mitt bland de marginaliserade och utstötta, han tog deras parti mot dåtidens religiösa elit. Jag tror att detta är sant också idag.
Två av barnen sticker små brev i handen på mig innan vi åker hem. En volontär översätter dem senare, och innehållet pendlar mellan att värma hela hjärtat och vara nästintill för plågsamt att läsa. Ett barns drömmar om något bättre lämnar en inte så lätt. För fem år sedan hade jag aldrig träffat dessa människor, jag hade aldrig tänkt speciellt mycket på rumänska barnhemsbarn överhuvudtaget. Jag valde att åka hit för att utmana min egen bekvämlighet och min dåliga vana att tacka nej till nya saker som verkar för svårt. Och nu har jag uppenbarligen vänner som väntar här varje sommar. Det är hisnande när man tänker på det.
Kramar och avsked för den här gången. Huset blir tyst och tomt, vi städar, tvättar och sover en sista natt. Dagen därpå styr vi minibussen tillbaka mot Ungern. Vi pratar och utvärderar mycket, sover lite och pratar igen. Sista biten, när vi nått svensk mark och sitter i flygbussen, intensifieras snacket och kommer att handla mycket om mysteriet Gud. Vi vänder och vrider på allt vi inte förstår.
Våra utbyten av tankar fortsätter ända tills bussen stannar och det är dags att ta väskorna och kliva av. Jag sover över i Linköping. När jag vaknar på onsdagsmorgonen är det svensk sommargrönska och stadsljud utanför det höga fönstret. Rumänien ligger plötsligt långt borta.
Det som saknas är framför allt känslan av trygghet. Trygghet, hopp och framtidstro. En avsaknad som följer naturligt på långvariga sociala och ekonomiska klyftor. Under de gula körsbärsträden hör vi ungdomarnas vittnesmål om misstänksamheten och föraktet som riktas mot dem för att de fått den start de fått i livet, och i vissa fall för att de råkar ha romskt blod i ådrorna. Risken för att det ska skapas bitterhet och förakt tillbaka är uppenbar. ”Organiserat våld från toppen skapar det individuella våldet i botten” skriver jag i blocket efter samtalen med kidsen. Ett klassiskt citat av anarkisten Emma Goldman som formulerade sin egen insikt om mekanismerna i ett förhårdnat samhällssystem.
Goldman skulle nog annars inte vara så förtjust i att omnämnas i det här sammanhanget. Hon var hängiven ateist. Själv har jag min tro och upplever alltså just den här sommaren en resa in mot dess kärna. Jag har tänkt mycket på vad denna består i, och vad den inte består i, och tycker bestämt att svaren klarnar under mina dagar här. Jag har gjort anteckningar om tvivel men kommer inte ifrån att Gud finns i varje möte här. Det är paradoxalt. Goldman hade kanske sagt att alla dessa uttryck för världens snedvridenhet är det ultimata beviset för Gud som en lögn och illusion. Men om jag ska tro på Gud måste jag tro på att han finns även bland skärvor och splitter. Kanske framför allt där. Jesus valde att leva mitt bland de marginaliserade och utstötta, han tog deras parti mot dåtidens religiösa elit. Jag tror att detta är sant också idag.
Två av barnen sticker små brev i handen på mig innan vi åker hem. En volontär översätter dem senare, och innehållet pendlar mellan att värma hela hjärtat och vara nästintill för plågsamt att läsa. Ett barns drömmar om något bättre lämnar en inte så lätt. För fem år sedan hade jag aldrig träffat dessa människor, jag hade aldrig tänkt speciellt mycket på rumänska barnhemsbarn överhuvudtaget. Jag valde att åka hit för att utmana min egen bekvämlighet och min dåliga vana att tacka nej till nya saker som verkar för svårt. Och nu har jag uppenbarligen vänner som väntar här varje sommar. Det är hisnande när man tänker på det.
Kramar och avsked för den här gången. Huset blir tyst och tomt, vi städar, tvättar och sover en sista natt. Dagen därpå styr vi minibussen tillbaka mot Ungern. Vi pratar och utvärderar mycket, sover lite och pratar igen. Sista biten, när vi nått svensk mark och sitter i flygbussen, intensifieras snacket och kommer att handla mycket om mysteriet Gud. Vi vänder och vrider på allt vi inte förstår.
Våra utbyten av tankar fortsätter ända tills bussen stannar och det är dags att ta väskorna och kliva av. Jag sover över i Linköping. När jag vaknar på onsdagsmorgonen är det svensk sommargrönska och stadsljud utanför det höga fönstret. Rumänien ligger plötsligt långt borta.
Rumänien 2011 (del 1/2)
Jag har gjort den här resan till Rumänien fem år i rad nu. Jag har skrivit om tre av dem och kanske är det inte så mycket kvar att säga. Men varje sommar har sina unika upplevelser och intryck, så även den här.
En resa på flera plan, tänker jag mellan korta slumranden. Noterar det i anteckningsblocket. Vår hyrda van rullar genom Ungern under en himmel som är nästan vit, det blir tunna regnstrimmor på sidrutorna. Jag vet ännu inte exakt vad dessa dagar ska komma att betyda just i år. Men förutom att möta de människor som på något svårförklarligt vis blivit mina vänner känns det också som att jag gör en resa till kärnan i min tro. Den har jag funderat mycket på den senaste tiden. I sätet bredvid mitt sitter en ny vän som är på väg mot Rumänien för första gången. En dubbelbottnad resa för henne också vad det verkar, hennes tro är relativt nyfunnen. Vi reser alltså båda in mot kärnan, fast från två olika håll. En fiffig tanke, sänd ovanifrån rakt genom molntäcket.
I år är det dags för ett nytt koncept. Vi kör för första gången två lite kortare läger efter varandra, med 10 barn och ungdomar på varje läger istället för tjugo på ett och samma. Huvudskälet är den nya lägergården som inte rymmer lika många som den förra. Vi närmar oss platsen med viss skepsis, med goda minnesbilder från det gamla men inga från det nya. Och även om allt inte är färdigställt utan bitvis ser ut som en byggarbetsplats på utsidan konstaterar vi snart att det nya stället funkar över förväntan. Intill den ännu så länge grusiga tomten ligger ett stort öppet fält och ett stenkast bort en badanläggning med två utomhuspooler. En av ungdomarna tycker att huset vi bor i är som ett hotell.
Ny plats och ny inramning, men lägrens upplägg är i stort sett desamma som de senaste åren. Morgon- och kvällssamlingar med sånger, draman och lekar. Bad i de två utomhuspoolerna. Stafetter, fotboll och brännboll. Pyssel, spel och bakning. Lägerbål i skymningen. Och samtal via våra tre tolkar.
Just samtal och att bara hänga med kidsen får automatiskt mer tid när vi har ett färre antal personer att fokusera på åt gången. På så vis fördjupas vissa relationer den här sommaren vilket både känns roligt och förenat med ett stort allvar. Med barnens ökade tillit ökar också mitt ansvar. Det känns inte som någon stor insats att komma hit en vecka om året om man jämför med de volontärer som bott här i flera år – deras brinnande engagemang förundras vi ständigt över. Ändå är det uppenbarligen en vecka som sätter sina spår hos dem vi träffar. I de små händelserna uppstår något större och starkare som är svårt att förklara.
En resa på flera plan, tänker jag mellan korta slumranden. Noterar det i anteckningsblocket. Vår hyrda van rullar genom Ungern under en himmel som är nästan vit, det blir tunna regnstrimmor på sidrutorna. Jag vet ännu inte exakt vad dessa dagar ska komma att betyda just i år. Men förutom att möta de människor som på något svårförklarligt vis blivit mina vänner känns det också som att jag gör en resa till kärnan i min tro. Den har jag funderat mycket på den senaste tiden. I sätet bredvid mitt sitter en ny vän som är på väg mot Rumänien för första gången. En dubbelbottnad resa för henne också vad det verkar, hennes tro är relativt nyfunnen. Vi reser alltså båda in mot kärnan, fast från två olika håll. En fiffig tanke, sänd ovanifrån rakt genom molntäcket.
I år är det dags för ett nytt koncept. Vi kör för första gången två lite kortare läger efter varandra, med 10 barn och ungdomar på varje läger istället för tjugo på ett och samma. Huvudskälet är den nya lägergården som inte rymmer lika många som den förra. Vi närmar oss platsen med viss skepsis, med goda minnesbilder från det gamla men inga från det nya. Och även om allt inte är färdigställt utan bitvis ser ut som en byggarbetsplats på utsidan konstaterar vi snart att det nya stället funkar över förväntan. Intill den ännu så länge grusiga tomten ligger ett stort öppet fält och ett stenkast bort en badanläggning med två utomhuspooler. En av ungdomarna tycker att huset vi bor i är som ett hotell.
Ny plats och ny inramning, men lägrens upplägg är i stort sett desamma som de senaste åren. Morgon- och kvällssamlingar med sånger, draman och lekar. Bad i de två utomhuspoolerna. Stafetter, fotboll och brännboll. Pyssel, spel och bakning. Lägerbål i skymningen. Och samtal via våra tre tolkar.
Just samtal och att bara hänga med kidsen får automatiskt mer tid när vi har ett färre antal personer att fokusera på åt gången. På så vis fördjupas vissa relationer den här sommaren vilket både känns roligt och förenat med ett stort allvar. Med barnens ökade tillit ökar också mitt ansvar. Det känns inte som någon stor insats att komma hit en vecka om året om man jämför med de volontärer som bott här i flera år – deras brinnande engagemang förundras vi ständigt över. Ändå är det uppenbarligen en vecka som sätter sina spår hos dem vi träffar. I de små händelserna uppstår något större och starkare som är svårt att förklara.
fredag 1 juli 2011
Prolog/Epilog
Jag tänkte på revolution. Spränga betong i luften, göra rent hus med allt som någonsin hållit er nere. Men det är bara den instinktiva reaktionen, den första tanken, helt baserad på ett plötsligt upplopp av känslor. Om jag kunde förändra de politiska och ekonomiska strukturerna med ett fingerknäpp skulle jag göra det.
Vi satt i skuggan under träd som bar gula körsbärsliknande frukter. Vi lyssnade på kidsens berättelser om att växa upp med lögnen att man inte är något värd, att man inte har en chans att hamna någon annanstans än på gatan. Ständigt dessa kontraster. Solstrimmorna genom grenverken, värmen mot våra ansikten ställs mot vittnesmål om en iskall cirkel av hopplöshet. Jag vänjer mig aldrig.
Det kan låta på mig som att det bara är misär och mörker på en sån här resa. Det är det inte! Resväskan är full med bilder, kommentarer och händelser att plocka fram och le eller skratta gott åt. Skrattar gör vi mycket under en sådan här vecka. I utomhuspoolen är vattnet varmt och livet härligt. När skymningen faller spontankickar vi lite fotboll och klappar en häst innan lägerbålet tänds.
Men det är också tvära kast. Vi provoceras av det verbala våld som kidsen plötsligt riktar mot varandra eller mot oss. Och att höra dem berätta om alla dessa lögner de tvångsmatats med om och om igen – i detta finns inget skratt. Det är å andra sidan därför jag återvänder hit. För att vara en motpol till lögnerna. Lögnerna får aldrig få sista ordet.
I den anteckningsbok jag hade med mig i år skrev jag fortlöpande ner tankar när de kom under resans gång. Kommande inlägg blir någon slags renskrivning av dessa fragment. Jag kom tillbaka till Sverige för tre dygn sedan efter att ha varit i Rumänien i närmare tio dagar. Om jag blundar är jag fortfarande kvar.
Vi satt i skuggan under träd som bar gula körsbärsliknande frukter. Vi lyssnade på kidsens berättelser om att växa upp med lögnen att man inte är något värd, att man inte har en chans att hamna någon annanstans än på gatan. Ständigt dessa kontraster. Solstrimmorna genom grenverken, värmen mot våra ansikten ställs mot vittnesmål om en iskall cirkel av hopplöshet. Jag vänjer mig aldrig.
Det kan låta på mig som att det bara är misär och mörker på en sån här resa. Det är det inte! Resväskan är full med bilder, kommentarer och händelser att plocka fram och le eller skratta gott åt. Skrattar gör vi mycket under en sådan här vecka. I utomhuspoolen är vattnet varmt och livet härligt. När skymningen faller spontankickar vi lite fotboll och klappar en häst innan lägerbålet tänds.
Men det är också tvära kast. Vi provoceras av det verbala våld som kidsen plötsligt riktar mot varandra eller mot oss. Och att höra dem berätta om alla dessa lögner de tvångsmatats med om och om igen – i detta finns inget skratt. Det är å andra sidan därför jag återvänder hit. För att vara en motpol till lögnerna. Lögnerna får aldrig få sista ordet.
I den anteckningsbok jag hade med mig i år skrev jag fortlöpande ner tankar när de kom under resans gång. Kommande inlägg blir någon slags renskrivning av dessa fragment. Jag kom tillbaka till Sverige för tre dygn sedan efter att ha varit i Rumänien i närmare tio dagar. Om jag blundar är jag fortfarande kvar.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)