Dom där dansande dagarna

”De ser ju ut som konfirmander!” sa mamma när trummis och syntlirare i Those Dancing Days satt och käkade lunch med Kalle Moraeus på TV igår kväll. Hon syftade naturligtvis på deras unga utseenden. Jag blev själv lurad när jag såg bandet live i somras och tänkte att de knappast kunde vara en dag över 16. I själva verket är de fem medlemmarna mellan 22 och 23 bast och har alltså passerat den svenska konfirmationsåldern med närmare 10 år.

Hur som helst, att få se Those Dancing Days rensa tältluften med sitt formidabla popunder ”Can't find entrance” igår var förstås inte bara maxad valuta för TV-licensstålet, utan gav mig också en osökt anledning att skriva om när jag såg detta band och ett gäng andra på sommarfestivalen Putte i parken. Jag påbörjade en festivalrapport redan då men slutförde aldrig. Nu blir det istället en värmande återblick på ett par dagar då det fortfarande gick att gå i T-shirt på natten och ljuset aldrig ville försvinna helt. Okej, några brutala regnskurar på vägen men de var ändå snabbt glömda. Här följer fem highlights bland konsertupplevelserna.

Peter Bjorn and John
En av de största anledningarna till att jag köpte festivalbiljett, eftersom bandet bara gjorde två sverigespelningar sommaren 2011. Det 90 sekunder långa punkutbrottet ”Breaker breaker” lät exakt så svinbra och rätt som jag hade vågat hoppas på, och detsamma kan egentligen sägas om hela spelningen. Avskalat, rakt på och entusiastiskt. Coolt ögonblick när trumintrot till ”Young folks” dränktes i jubel förstås, men Peter Bjorn and John visade att de är ett tillräckligt stort band även utan denna superhit.

Tove Styrke
Här öppnade sig himlen och bjöd på en av sina hårdare vertikala vattenshower. Med tanke på det tycker jag nog att Tove Styrke kunde ha creddat sina fans lite mer, de höll sig trots allt kvar och dansade hela konserten igenom. Styrke själv beter sig på scen fortfarande ganska mycket som en andrahandskopia av Robyn, men det sket man givetvis fullständigt i när ”White light moment” for fram över huvudena på de skuttande gula ponchokidsen längst fram. Rysframkallande ögonblick! Den här konserten hade för övrigt den klart lägsta publikmedelåldern, den höjdes bara av folk i min egen ålder som var där med sina 10-åriga döttrar.

Manic Street Preachers
Jodå, man vet att man är gammal när man blir som mest gripen av en konsert som i stort sett bara är en enda lång nostalgisk 90-talstripp. Jag såg Manic Street Preachers i Hultsfred 1999. De var giganter under det decenniet, och nu – efter år av glömska – stod de plötsligt framför mig igen. Lite äldre förstås, men med kraften och engagemanget uppenbarligen intakt i framförandet av sina mäktiga klassiker ”Motorcycle emptiness”, ”You stole the sun from my heart”, ”A design for life” och ”If you tolerate this your children will be next”. En nästan drömlik upplevelse som förstärktes av det fallande skymningsljuset. Och James Dean Bradfield och hans mannar framstår fortfarande som ett gäng väldigt hyvens killar.

The Ark
Tja, vad säger man? Efter 20 år gav sig The Ark ut på avskedsturné med hela hitarsenalen i bagaget, redo att brisera på varenda ställe där de stannade till. Så skedde givetvis även här. Och det finns inte så mycket att säga, för de där två timmarna blev precis så där storslaget maxade och euforiska som man hade förväntat sig. Hit på hit, backdrops och scenkläder som byttes ut – och ett The Ark som gav allt och till sist dränkte hela publiken i guldfärgad konfetti medan ”Calleth you, cometh I” steg som ett fyrverkeri rakt upp mot natthimlen. Fantastiskt så klart, om än inte speciellt överraskande.

Those Dancing Days
Och så var det då alltså även detta explosiva och energisprakande gäng. En fin grej med Those Dancing Days är att de verkligen känns som ett band på ett sätt som få andra gör. Exemplen är många där den ursprungliga bandtanken med tiden gått förlorad och det blir sångaren ensam som definierar konceptet, medan resten av musikanterna i praktiken fungerar som kompmusiker. Så är det inte här. I Those Dancing Days verkar tanken vara att ingen ska ta mer plats än någon annan, och på den här festivalspelningen stod hela kvintetten uppradade på scenen på ett led (inklusive trummisen) och man delade på ansvaret för mellansnacket. Fantastisk musik parad med demokrati i dess ädlaste form! Kan det ärligt talat bli bättre?

Falafel

Vi hinner få två timmar tillsammans, min barndomskamrat och jag. Spenderar merparten av tiden över varsin tallrik hygglig falafel på central plats i staden.

För länge sedan, nästan som i en annan tid, bodde vi 200 meter från varandra i varsitt trähus med en dammig grusväg som gemensam transportled. Våra uppväxter där – i ett landskap av betande djur, traktorer och skogsmark – fick tidigt olika utseenden, och när vi senare kunde välja själva tog vi varsin stig därifrån.

Sedan dess har min vän och jag också levt väldigt olika liv. Då och då träffas vi som nu, och jag upptäcker vid just den här avstämningen att vi trots allt har följts åt på vissa plan. Då tänker jag inte i första hand på intresset för alternativa musikrörelser - punk, hardcore och sånt - det har varit uppenbart gemensamt sedan många år. Men tydligen har vi båda haft anledning att fundera över våra jag och hur vi kommit att förhålla oss till vår omgivning, delvis i ljuset av de tidiga uppväxtåren. Det kan inte vara helt utan betydelse att båda är ensambarn, även om det inte är hela förklaringen. Igenkänningarna svävar i alla fall fritt medan falafel, sallad och bröd minskar i omfång på det vita porslinet.

Vårt avsked sker sedan på stadens tågperrong - vilket ju om man så vill går att se som en överklyschig bild av hur våra respektive livsresor fortsätter, tills vi ses igen. Ja, kära nån. Ibland går två timmar fort. Vi får snacka längre nästa gång.

Den hyfsat nya killen i Socialdemokraterna

Nu är ju inte den här bloggen nödvändigtvis en blogg i tiden. Men om den hade ambitionen att vara det vore det förstås på sin plats att ge sig in i någon av de livliga debatter som pågår i media just nu. Håkan Juholt till exempel, ni känner till honom? Men där är jag i ärlighetens namn för dåligt insatt i det rent juridiska som ligger begravt under alla pajer som kastats de senaste veckorna. Har han handlat juridiskt fel eller inte? Det kan jag inte uttala mig om. Men – och det är viktigt – oavsett vilket han gjort kvarstår alltid ett moraliskt ansvar. Att handla korrekt enligt tryckta, vedertagna regelverk innebär inte automatiskt att man är moraliskt säker. Här är isen under Juholt hal, även om lagen skulle ge honom rätt.

En sak går i alla fall att konstatera med lätthet: Media älskar att se människor falla. Sanningen är alltid underordnad det journalistiska ruset i att göra scoop och kränga taskigt korrekturlästa lösnummer. Kanske handlar det också om den hisnande känslan av att vara aktivt delaktig i något som en hel nation engagerar sig i samtidigt. Det är förstås en högst mänsklig känsla, även om den lätt får obarmhärtiga följder i de här sammanhangen.

Håkan Juholt kommer sannolikt sitta kvar som Socialdemokraternas ledare – det mesta tyder i skrivande stund på det – och all oro om att valrörelsen inför 2014 ska distraheras av den här historien lär i sinom tid blåsa bort likt höstlöven en gulröd oktoberdag. Nya, gamla skelett kommer alltid att grävas fram ur garderoberna. Nya ägare, nya mediadrev. Allt är bara en fråga om tid i den fantastiska värld vi kallar Sverige.

Mera punk

Inlindad i kartong och plastband anlände den idag, boken ”Svensk punk 1977-81 – Varför tror du vi låter som vi låter”. Ironiskt nog har jag lyckat köpa loss en utgåva som är ungefär en tredjedel så stor som den jag lånade på biblioteket för tre år sedan (och bloggade om redan då). Därmed går en stor del av den visuella upplevelsen förlorad. De många svartvita bilderna är reducerade från breda fantastiska uppslag till en ganska sotig gråskala, och vissa bildtexter är sannerligen inget för synnedsatta. En hastig googlesökning visar att ursprungsutgåvans större version är helt slutsåld.

Men detta är ändå bara en övergående besvikelse, som sedan inte hindrar mig från att snabbt sjunka djupt, djupt in i detta omvälvande stycke svensk sociopolitisk musikhistoria. Igen. Om svallvågorna därifrån – och vilka olika intryck de gjort på mig genom åren – har jag som bekant redan skrivit massor.

”Då kapitalismen växte sig stark,
då nazisterna började vinna mark
Då det fanns en snut i varje knut,
då du inte längre stod ut
Det var då vi kom – ett tusen punks!”

Dröm

Jag vänder på kartan. Den är uppochner och för några sekunder blir jag yr. Nu är vi i Peru. Vi sitter i den röda bilen, det är jag och mamma, jag ser henne inte men hon sitter i baksätet och jag vid ratten. Vi befinner oss på en skogsväg. ”Hur känns det att vi är här nu?” frågar jag mamma. ”Bra” svarar hon. ”Du tycker inte att det känns konstigt på nåt sätt?” ”Nej”. Jag funderar vidare en stund på hennes svar.

Bakluckan på bilen är öppen så jag kliver ur och stänger. När jag startat motorn tittar jag bakåt igen och ser att en koalabjörn sitter i kofferten och äter ur vår medhavda matkorg. Jag låter den vara.

Bilen tar sig ut ur skogen, plöjer fram genom högt, daggvått, gult gräs och landskapet öppnar sig. Det är tidigt på morgonen. Vi kör ut på betesmarker och passerar på höger sida en röd liten stuga med vitmålade knutar. ”Här måste det ju bo svenskar!” säger jag. Bort från huset kör vi på en liten grusväg med gräsvall i mitten. En bit bort ser jag ett ruckel med sneda brädor och lutande plåttak, det ser ut som de förfallna bondgårdarna i Rumänien. Men det här är också rödmålat med vita knutar.

Jag inser plötsligt att jag inte har några adresser med mig. Mobiltelefon har jag men jag vet ju inte vart vi ska ringa. Om ändå min vanliga mobil hade fungerat, tänker jag, då hade jag kunnat surfa fram adresserna. Men, jag hade ju ändå inte vetat vilken adress jag skulle leta efter. Och inga telefonnummer, inga namn. Hur ska vi veta vart vi ska?

Jag vaknar i min säng bakom de mönstrade draperierna. Klockan på mobilen visar 02:51, fredagen den sista september.