För några veckor sedan funderade jag på att skriva något om hur trist det är att Lasse Brandeby fortfarande efter alla dessa år envisas med att dra fram sin figur Kurt Olsson ur en dammig garderob när man minst anar det. Det var efter att jag hade sett ett avsnitt av Fångarna på fortet. Att se Brandeby försöka ruska ut lite humor ur en gestalt vars glansdagar är förbi sedan minst tjugo år, känns bara pinsamt, för att inte säga tragiskt och ovärdigt.
Men det där känns ju väl hårt att bygga ett blogginlägg på nu, när vi möts av beskedet att Lasse Brandeby har lämnat oss för gott. Han blev bara 66 år gammal och somnade natten till igår in på ett sjukhus i sin hemstad Göteborg.
Det var dock aldrig tänkt att min ursprungliga text skulle stanna vid en klagosång över Kurt Olssons ofrivilliga självparodi år 2011. Tanken var att komma vidare till de fornstora dagar då Lasse Brandeby för första gången intog svensk television i Kurt Olssons skepnad. Det här är ingen efterhandskonstruktion i kölvattnet av att Lasse Brandeby nu är borta – jag var verkligen ett die hard fan av Kurt Olsson och hans följeslagare Arne när de härjade som värst i slutet av 80-talet.
De studioinspelade TV-programmen ”Kurt Olssons television” och ”Kurt Olssons sommartelevision” var klart bäst. Det gjordes även en liveshow, en biofilm och en julkalender. Men det var i de förstnämnda produktionerna som Kurt Olsson var i sitt definitiva esse. En av mina kusiner var exakt lika såld som jag och vi spelade in allt vi kunde på video och såg alla avsnitt ett oräkneligt antal gånger utan att tröttna. Även våra föräldrar hade helt klart utbyte av programmen så det fanns en generationssammanfogande sida av fenomenet också.
Det enda jag idag har bevarat på video (i hyllan hemma hos mina föräldrar) är det specialavsnitt av ”Kurt Olssons television” som vann humorpriset i Montreux 1989. Jag har återsett det då och då och vet att jag kommer att göra det igen. Nästa gång med en nytillkommen känsla av tacksamhet över den kreativitet som blev Lasse Brandebys, och som han såg till att förgylla sin omgivning med. Historien hade definitivt varit tråkigare utan dig.
måndag 21 november 2011
tisdag 15 november 2011
Mattias Alkberg
”Finns ingen Gud, men det finns biologi,
finns ingen Gud, men det finns fantasi.
Finns ingen Gud, men det finns ändå tröst,
man kupar handen om hjärtat i sin nästas bröst”
Raderna framförs accapella efter några minuters tystnad allra sist på Mattias Alkbergs (lysande) skiva ”Nerverna” från 2009. En på sätt och vis logisk epilog på ett soloalbum som inleds med låten ”Nya nya testamentet”, även den någon sorts uppgörelse med tro och religiösa tankar.
Och det känns också fullt logiskt att det är just Mattias Alkberg som framför detta budskap. Jag är inte överraskad. Jag menar, Alkberg har ju stått i frontlinjen för landets kärvaste och mest kompromisslösa indieband Bear Quartet i snart 20 år. Kalla det fördomar, men av ett norrländskt gäng övertygade socialister räknar jag helt enkelt inte med att få Gud förklarad som något annat än en sagofigur och en självklar motsats till upplysning, humanism och vetenskapligt tänkande. Inga kompromisser.
Men de förutfattade meningarna fastnar i halsen när jag en eftermiddag på biblioteket läser senaste numret av Sonic. Där står att Mattias Alkberg skrev diktboken ”Göta Kanal” 2004 under en period då han ville testa att vara kristen. Jag reser mig ur fåtöljen, letar upp den nämnda boken, lånar och går hem.
Sedan är jag fast. Alkbergs poesi är driven, lättläst och griper tag utan att släppa mig förrän sista punkten är satt. Det är rakt på. Uppriktigt, ärligt. Nästan som om han tänker högt och korrigerar sina formuleringar efterhand som de kommer.
”På Guds topplista är jag nummer ett. Vänta,
det är du med. Och du. Om det finns en gud och det är en han
så är vi alla nummer ett på hans topplista.
Och kanske är topplista i sådana fall ett missvisande ord.
Eftersom en sådan indikerar en rangordning.
Men kan man, och jag kan, föreställa sig något så abstrakt som en gud
borde man kunna, och jag kan, acceptera en topplista där alla är nummer ett.”
Om det verkligen ordagrant var så som Sonic beskriver det – att Mattias Alkberg ville testa att vara kristen – ska jag låta vara osagt. Alkberg skriver själv i en av sina dikter att han i en tredjedel av alla intervjuer med honom tillskrivits påståenden som varit direkt felaktiga. Men titeln kristen eller inte spelar inte så stor roll här. Det som får mig att svepas med så totalt i dikterna är själva angreppssättet – uppriktigheten som sagt, och hela avsaknaden av inställsamhet.
”Finns Gud? Finns det en gud? Om det gör det är det en skit- och pissgud.
Om man kan tillskriva Gud några mänskliga egenskaper alls så är det en skit- och pissgud
som mördar barn. Eller låter det ske.
Och skulle så vara att man inte kan applicera mänskliga drag på Gud
så förlorar Gud all relevans för mig.
Det är inget teologiskt resonerande bakom detta påstående.
Gud förtjänar inte människorna. Helt enkelt.
Här skulle det kunna sluta. Men det gör inte det. Inget vare sig slutar eller börjar.”
Fem år efter boken ”Göta Kanal” kom alltså skivan ”Nerverna”. Och texterna på den senare pekar på att Mattias Alkberg till sist tog ett definitivt avsked av sina funderingar kring Gud, tro och religiösa dogmer. Kvar hos mig dröjer sig den starka känslan av att han, under en kort tid, verkar ha skådat in mot själva centrum. Att han bara genom sitt sätt att ta sig an ämnet har fattat grejen. Jag utser mig inte till expert på Gud (några sådana experter finns inte) men detta att Gud riktar en outgrundlig kärleksblick mot alla – helt utan undantag – det tror jag ju på. Och att varje människa därför också kallas exakt där hon är, exakt sådan hon är.
I ett kort och nu förgånget ögonblick tycks Mattias Alkberg ha fångat just den insikten.
”Men jag önskar.
Jag vill att du ska veta: Det är inget personligt.
Det är bara så. Jag tycker inte illa om enskilda. Jag tycker illa om sakernas tillstånd.
Ändå, för att fortsätta, för att orka fortsätta, måste följande gälla:
Alla är värda lika mycket. På Guds topplista är vi alla nummer ett. En dag blir vi sams.
Du och jag och alla.”
finns ingen Gud, men det finns fantasi.
Finns ingen Gud, men det finns ändå tröst,
man kupar handen om hjärtat i sin nästas bröst”
Raderna framförs accapella efter några minuters tystnad allra sist på Mattias Alkbergs (lysande) skiva ”Nerverna” från 2009. En på sätt och vis logisk epilog på ett soloalbum som inleds med låten ”Nya nya testamentet”, även den någon sorts uppgörelse med tro och religiösa tankar.
Och det känns också fullt logiskt att det är just Mattias Alkberg som framför detta budskap. Jag är inte överraskad. Jag menar, Alkberg har ju stått i frontlinjen för landets kärvaste och mest kompromisslösa indieband Bear Quartet i snart 20 år. Kalla det fördomar, men av ett norrländskt gäng övertygade socialister räknar jag helt enkelt inte med att få Gud förklarad som något annat än en sagofigur och en självklar motsats till upplysning, humanism och vetenskapligt tänkande. Inga kompromisser.
Men de förutfattade meningarna fastnar i halsen när jag en eftermiddag på biblioteket läser senaste numret av Sonic. Där står att Mattias Alkberg skrev diktboken ”Göta Kanal” 2004 under en period då han ville testa att vara kristen. Jag reser mig ur fåtöljen, letar upp den nämnda boken, lånar och går hem.
Sedan är jag fast. Alkbergs poesi är driven, lättläst och griper tag utan att släppa mig förrän sista punkten är satt. Det är rakt på. Uppriktigt, ärligt. Nästan som om han tänker högt och korrigerar sina formuleringar efterhand som de kommer.
”På Guds topplista är jag nummer ett. Vänta,
det är du med. Och du. Om det finns en gud och det är en han
så är vi alla nummer ett på hans topplista.
Och kanske är topplista i sådana fall ett missvisande ord.
Eftersom en sådan indikerar en rangordning.
Men kan man, och jag kan, föreställa sig något så abstrakt som en gud
borde man kunna, och jag kan, acceptera en topplista där alla är nummer ett.”
Om det verkligen ordagrant var så som Sonic beskriver det – att Mattias Alkberg ville testa att vara kristen – ska jag låta vara osagt. Alkberg skriver själv i en av sina dikter att han i en tredjedel av alla intervjuer med honom tillskrivits påståenden som varit direkt felaktiga. Men titeln kristen eller inte spelar inte så stor roll här. Det som får mig att svepas med så totalt i dikterna är själva angreppssättet – uppriktigheten som sagt, och hela avsaknaden av inställsamhet.
”Finns Gud? Finns det en gud? Om det gör det är det en skit- och pissgud.
Om man kan tillskriva Gud några mänskliga egenskaper alls så är det en skit- och pissgud
som mördar barn. Eller låter det ske.
Och skulle så vara att man inte kan applicera mänskliga drag på Gud
så förlorar Gud all relevans för mig.
Det är inget teologiskt resonerande bakom detta påstående.
Gud förtjänar inte människorna. Helt enkelt.
Här skulle det kunna sluta. Men det gör inte det. Inget vare sig slutar eller börjar.”
Fem år efter boken ”Göta Kanal” kom alltså skivan ”Nerverna”. Och texterna på den senare pekar på att Mattias Alkberg till sist tog ett definitivt avsked av sina funderingar kring Gud, tro och religiösa dogmer. Kvar hos mig dröjer sig den starka känslan av att han, under en kort tid, verkar ha skådat in mot själva centrum. Att han bara genom sitt sätt att ta sig an ämnet har fattat grejen. Jag utser mig inte till expert på Gud (några sådana experter finns inte) men detta att Gud riktar en outgrundlig kärleksblick mot alla – helt utan undantag – det tror jag ju på. Och att varje människa därför också kallas exakt där hon är, exakt sådan hon är.
I ett kort och nu förgånget ögonblick tycks Mattias Alkberg ha fångat just den insikten.
”Men jag önskar.
Jag vill att du ska veta: Det är inget personligt.
Det är bara så. Jag tycker inte illa om enskilda. Jag tycker illa om sakernas tillstånd.
Ändå, för att fortsätta, för att orka fortsätta, måste följande gälla:
Alla är värda lika mycket. På Guds topplista är vi alla nummer ett. En dag blir vi sams.
Du och jag och alla.”
torsdag 10 november 2011
Rikets andra stad
Den stora staden i väster visar sig från sin allra bästa sida. Jag ägnar dagen åt att ströva upp och ner längs dess breda, centrala paradgata. In och ut i affärer, besöker snabbmatsrestauranger och jourbutiker. Får hjälp att lokalisera närliggande områden av hjälpsamma människor innanför skyltfönstren. Fyndar skivor (så klart) och plockar ett kändispoäng när Mia Skäringer sitter och signerar böcker i en galleria.
I den gamla delen av stan tar jag en fika med en vän. De här undangömda gatorna är fulla av vackert bevarade träfasader med trånga, mysiga caféer och småskaliga butiker under taken. Det är november och så varmt att vi kan sitta ute. Växthuseffekten låtsas vi inte om. Inte idag.
På kvällen ser jag Contagion på bio. Besvikna röster hörs på vägen ut och visst, trailern blåste oss hårt med sina löften om en tät och blixtrande intensiv historia. Rullen lever i själva verket på sina skådisar och enskilda scener, inte på helhetsberättandet. Plustecken är bl.a. Gwyneth Paltrow som gör en kort men obehagligt bra insats som snabbt insjuknande i det virus som drabbar världen på rekordtid. Filmens sista två minuter är bäst. Så var det med det.
Sedan promenerar jag en sista gång upp till övre änden av huvudgatan och ställer mig i kö med min biljett i fickan. Förbi väktare och uppför en spiraltrappa bär det, till stadsteaterns foajébar. Tjusigt värre. Medan det andäktiga orgelintrot till ”Stockholm” sveper fram i den nedsläckta lokalen anländer Jonathan Johansson i hiss alldeles bredvid scenen. Liksom nedstigen från himlen kliver han ut med ett glas vitt i handen och allt börjar.
Han är inte stans störste publikfriare direkt. Men det släpper efter några låtar. Han skojar och konverserar utan yviga gester med publiken och verkar tacksam. Efteråt, innan jag hämtar ut min jacka ur garderoben och ger mig ut i vimlet och natten igen, köper jag nya skivan ”Klagomuren” av honom och får hans autograf i svart tusch tvärs över den genomskinliga plasten. Jag tackar honom för konserten, han tackar mig för att jag kom. Vi skiljs med ett handslag.
I den gamla delen av stan tar jag en fika med en vän. De här undangömda gatorna är fulla av vackert bevarade träfasader med trånga, mysiga caféer och småskaliga butiker under taken. Det är november och så varmt att vi kan sitta ute. Växthuseffekten låtsas vi inte om. Inte idag.
På kvällen ser jag Contagion på bio. Besvikna röster hörs på vägen ut och visst, trailern blåste oss hårt med sina löften om en tät och blixtrande intensiv historia. Rullen lever i själva verket på sina skådisar och enskilda scener, inte på helhetsberättandet. Plustecken är bl.a. Gwyneth Paltrow som gör en kort men obehagligt bra insats som snabbt insjuknande i det virus som drabbar världen på rekordtid. Filmens sista två minuter är bäst. Så var det med det.
Sedan promenerar jag en sista gång upp till övre änden av huvudgatan och ställer mig i kö med min biljett i fickan. Förbi väktare och uppför en spiraltrappa bär det, till stadsteaterns foajébar. Tjusigt värre. Medan det andäktiga orgelintrot till ”Stockholm” sveper fram i den nedsläckta lokalen anländer Jonathan Johansson i hiss alldeles bredvid scenen. Liksom nedstigen från himlen kliver han ut med ett glas vitt i handen och allt börjar.
Han är inte stans störste publikfriare direkt. Men det släpper efter några låtar. Han skojar och konverserar utan yviga gester med publiken och verkar tacksam. Efteråt, innan jag hämtar ut min jacka ur garderoben och ger mig ut i vimlet och natten igen, köper jag nya skivan ”Klagomuren” av honom och får hans autograf i svart tusch tvärs över den genomskinliga plasten. Jag tackar honom för konserten, han tackar mig för att jag kom. Vi skiljs med ett handslag.
tisdag 1 november 2011
Twin Peaks
En vän till mig köpte nyligen loss den definitiva Twin Peaks-boxen på DVD. Hon har just börjat plöja de närmare 30 avsnitten för första gången. ”Tänk att ha den serien osedd!” utbrast en annan vän som varit såld på Twin Peaks sedan begynnelsen, märkbart fascinerad över att det faktiskt existerar människor som inte förrän nu introduceras för denna banbrytande TV-skapelse.
Själv missade jag seriens premiärvisning (1990 om jag inte missminner mig) så när som på några få avsnitt som mina kusiner hade lirat in på video. Det dröjde till första reprisrundan några år senare innan jag på allvar tillät mig sugas in i det mycket speciella universum som Twin Peaks är.
Nu finns chansen alltså inom räckhåll igen. Vid passande tillfällen får jag högtidligt slå mig ner i soffan hos min vän och göra sällskap i hennes premiärvandring genom Twin Peaks. Det är ett uppbåd av kära återseenden: den gode agent Cooper med sin perfekta backslick och korrekta sätt att formulera sig, den komplicerade romansen mellan polisen Andy och sekreteraren Lucy, den eftertraktade körsbärspajen på Double R Diners, jättar och dvärgar, The Great Northern Hotel och ugglor som inte är vad de ser ut att vara. Och då har jag ändå inte nämnt det fantastiska ledmotivet, det omsorgsfullt sammansatta persongalleriet och det där mysrysliga jazzbeatet som alltid lyckas vispa igång i bakgrunden när man minst anar det.
Inte heller har jag ju snackat ett ord om seriens grundintrig – utredningen av mordet på Laura Palmer. Men det säger också en hel del om vilken sorts serie Twin Peaks är. Sidospåren är många – ibland långsökta och mer än lovligt invecklade, vilket också sägs vara anledningen till att publiken efterhand svek och serien tvingades till nedläggning efter bara två säsonger. Därmed fick vi också uppleva TV-historiens förmodligen mest omtalade och surrealistiska urspårning.
Slutligen – inte att förglömma – är Twin Peaks naturligtvis också Audrey Horne. Vissa förälskelser försvinner visst aldrig helt, inte ens efter 20 år.
Själv missade jag seriens premiärvisning (1990 om jag inte missminner mig) så när som på några få avsnitt som mina kusiner hade lirat in på video. Det dröjde till första reprisrundan några år senare innan jag på allvar tillät mig sugas in i det mycket speciella universum som Twin Peaks är.
Nu finns chansen alltså inom räckhåll igen. Vid passande tillfällen får jag högtidligt slå mig ner i soffan hos min vän och göra sällskap i hennes premiärvandring genom Twin Peaks. Det är ett uppbåd av kära återseenden: den gode agent Cooper med sin perfekta backslick och korrekta sätt att formulera sig, den komplicerade romansen mellan polisen Andy och sekreteraren Lucy, den eftertraktade körsbärspajen på Double R Diners, jättar och dvärgar, The Great Northern Hotel och ugglor som inte är vad de ser ut att vara. Och då har jag ändå inte nämnt det fantastiska ledmotivet, det omsorgsfullt sammansatta persongalleriet och det där mysrysliga jazzbeatet som alltid lyckas vispa igång i bakgrunden när man minst anar det.
Inte heller har jag ju snackat ett ord om seriens grundintrig – utredningen av mordet på Laura Palmer. Men det säger också en hel del om vilken sorts serie Twin Peaks är. Sidospåren är många – ibland långsökta och mer än lovligt invecklade, vilket också sägs vara anledningen till att publiken efterhand svek och serien tvingades till nedläggning efter bara två säsonger. Därmed fick vi också uppleva TV-historiens förmodligen mest omtalade och surrealistiska urspårning.
Slutligen – inte att förglömma – är Twin Peaks naturligtvis också Audrey Horne. Vissa förälskelser försvinner visst aldrig helt, inte ens efter 20 år.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)