Bekännelser

Speciellt lätt att sammanfatta intrycken från Nina Hagens bok ”Bekännelser” är det minsann inte. Att det skulle bli läsning utöver det vanliga stod klart redan i somras när det först började talas om att denna självbiografi var på gång i svensk översättning. Nu fick jag den passande nog i julklapp och har just läst ut den.

Till en början blir jag besviken på det sätt som boken är skriven. Nina Hagen uttrycker sig stundtals som om hon bloggade; hon blandar in engelska ord och meningar där hon behagar (ungefär som när jag själv pratar!) och slänger in utrops- och frågetecken som i ett direkt nedtecknat talspråk. Vissa händelser i Hagens berättelse ägnas mycket tid medan andra bara nämns i förbifarten och det är ibland svårt att förstå hur hon har prioriterat. Någon borde kanske ha styrt upp det berättartekniska en aning, tänker jag, men inser också styrkan i att språket inte blivit tillrättalagt – det blir därmed verkligen Nina Hagens egen berättelse, det rättframma språket ger en personlig prägel och visar extra tydligt vem det är som skriver.

Men detta är som sagt rent tekniska invändningar. Återstår gör sedan förstås det viktigaste: Nina Hagen har ett liv att berätta. Det startar i det strikt hållna Östtyskland 1955, fortsätter sedermera i vild fart på andra sidan muren, genom Europa, USA och Asien. Resan går via trasiga relationer, politisk bannlysning, kemikaliska rus, östasiatiska religioner och en massa musik. Under en LSD-tripp när Nina är 17 år möter hon Jesus, en upplevelse som sedan aldrig lämnar henne och som i slutändan blir bokens egentliga ärende. Den kristna gudens kärlek är något Nina Hagen önskar för varje levande varelse.

Här skulle jag kunna invända att Nina Hagen i sina predikande stunder oftast använder sig av ord och uttryck som är slitna. Å andra sidan, den som tycker sig ha upplevt det största i livet vet att orden sällan känns så fattiga som när man ska försöka beskriva detta oerhörda. Genom bibelcitat och kyrkligt färgade ordval lyser här ändå en iver och glädje som känns äkta. Framför allt för att den backas upp av hela den livsberättelse som utgör ”Bekännelser”.

Jag anar att gudsfaktorn kan bli lite för mycket för de läsare ur det intellektuella och upplysta lägret som får fatt i den här boken. Samtidigt som det säkerligen kommer att finnas falanger i de kristna leden som anser att så här skriver och beter man sig bara inte! Ett möjligt moment 22 för ”Bekännelser”, men på ett vis också signifikant för Nina Hagen som alltid gått sin egen väg, oavsett vad omgivningarna ansett om saken. Man läser hennes bok lika rappt som den är skriven.

God helg!

Skrivkramp i december uppenbarligen. Fast egentligen har det funnits massor att skriva om, jag har bara inte lyckats enas med mig själv om vad jag ska välja. Men nu är det i alla fall den 23 december och för att bidra till den rådande julstämningen tänkte jag debattera lite.

Eller det ska jag inte alls förresten. Bara kommentera en grej som jag läste i den kristna dagsblaskan Dagen hemma hos mina föräldrar. Två texter där var repliker på debattartikeln ”Sluta ljuga om julen” som den 13 december publicerades i Sydsvenskan, med Humanisternas Christer Sturmark och Patrik Lindenfors som författare. Kontentan i artikeln var att julen historiskt sett inte är någon kristen högtid, att Jesus födelsedag den 25 december är en efterhandskonstruktion och att kristna inslag därför bör strykas i skolornas julfirande.

Debatten om innehållet i skolornas terminsavslutningar lämnar jag därhän. Men i ett vidare perspektiv tänker jag att Humanisterna nog har en lång väg kvar tills visionen om den religionsfria julhelgen är fulländad. Så sent som igår såg jag Magnus Carlsson framföra ”O helga natt” i en av landets största TV-kanaler, uppbackad av Lotta Engberg, Sten Nilsson, Elisa Lindström, fullt band och hela baletten. Det kanske textstarkaste som skrivits om natten för Jesu födelse följdes av jubel och applåder från en möss- och vantbeklädd publik. På bästa sändningstid.

Min andra tanke är att det säkerligen förekommer en del hyckleri kring hur viktig det kristna i julen är för troende människor, och då utgår jag i första hand från mig själv. En kompis frågade mig och ett gäng andra kristna personer hur mycket vi, med handen på hjärtat, egentligen tänkte på Jesus när det vankas julhelg. Svaren från oss varierade, men mitt eget svar var att den stundande julen i första hand fick mig att tänka på vilka dagar jag ville få ledigt från jobbet, tågbiljetterna som skulle bokas och julklapparna som skulle funderas ut. Julen är för mig – liksom för många andra – tätt förknippad med stämning, en alldeles speciell och härlig känsla som ökar i takt med antalet tända ljus, julsånger och rykande glöggmuggar.

Vilket för mig in på min tredje och sista fundering här. Om vi nu skulle hamna i ett läge där julen till sist är helt frikopplad från religiösa teman – på vilket sätt skulle det påverka min tro? Skulle det påverka alls? Det är ju en hypotetisk fråga men jag inbillar mig att svaret är nej. För som jag skrev i ett inlägg kring påsk i år: avskaffa alla religioner och det kommer fortfarande finnas människor som tror. Och tro (och tvivla) är något man gör året om, oavsett röda dagar i kalendern eller utsmyckade kyrkorum.

Men nu är julen hur som helst här igen. Jag har tagit tåget till föräldrahemmet, hjälpt till att lyfta in och pynta årets gran, tagit en sista rush genom julklappshysterin och ser nu fram emot glittrande dagar av gemenskap med familj, släkt och vänner denna härliga högtid.

Fast så ser julen förstås inte ut för alla. För alltför många förknippas julhelgen med en extra kännbar ensamhet, utsatthet och sorg. Heder och respekt åt alla de organisationer och föreningar som öppnar mötesplatser under just denna helg, för att skapa gemenskap för dem som annars saknar en självklar gemenskap. Humanisterna får väl stå ut med att några av dessa arrangemang kommer att äga rum i kyrkor och styras upp av människor som fortfarande inbillar sig att Jesus är Guds son.

En god jul önskar Klas.

Ryan Gosling med en tandpetare i käften

Karriären för Hollywoods nya favvohunk Ryan Gosling påminner onekligen en smula om Leonardo di Caprios. Båda fick ett publikt genombrott i breda kassasuccéer (Gosling: ”The notebook”, di Caprio: ”Titanic”) och har därefter utvecklats vidare till mångfacetterade karaktärsskådisar och kritikerälsklingar. Gosling är just nu dubbelt bioaktuell med filmerna ”Maktens män” och ”Drive”. Jag har varit iväg och sett den senare.

Goslings karaktär i ”Drive” är inte direkt en reprisering av den han gjorde i genombrottsrullen. Fast inledningsvis förefaller han vara en trivsam snubbe även här, med tandpetare istället för cigg i käften. Utan att spoila storyn för er som ännu inte sett ”Drive” kan jag säga att filmen – och Goslings rollfigur – på ett effektivt sätt snart går från ett ganska gulligt och mysigt stämningsläge till att bli riktigt grisigt brutal. Man har det på känn, orosmolnen hopar sig, men när de första våldsskildringarna väl kommer är de ändå tillräckligt chockerande grafiska för att en hel biopublik nedanför mig ska jämra och skruva på sig i fåtöljerna.

Gosling glänser i sina scener, det är fullt förståeligt att han är en av de mest uppmärksammade skådisarna just nu. Lägg ovanpå det ett 80-talsinspirerat elektropoppigt soundtrack och du fattar ju själv att du har en höjdarrulle framför dig. Fast lite utdragen känns den ändå mot slutet, av nån anledning. Slutbetyget får därför landa på en svag men likväl sevärd fyra.