2012, del 5

Och 2012 års absolut sista inlägg blir en liten lista över det gångna årets bästa låtar. Garanterat inte komplett, men addera valfritt spår till spellistan ikväll och du har en given nyårsfest framför dig. Listan är helt utan inbördes rangordning, fast okej, vissa låtar är ändå lite bättre andra.

För övrigt: Bojkotta miljonfyrverkerierna och skåla inte mer än att ni kan ta er hem oskadda, så ses vi 2013. Gott nytt år!

Icona Pop: ”I love it”

Anders Flanderz Ensamsorkester: ”Öpp”

Petra Marklund: ”Händerna mot himlen”

Familjen: ”Vi va dom”

Hundhimlen: ”Hundra år”

Miss Li: ”Darker side of me”

Mando Diao: ”Strövtåg i hembygden”

Lilla Namo: ”Höj volymen”

First Aid Kit: ”King of the world”

Pusrad: ”Totalviagra”

Kent: "999"

Little Marbles: ”Fula gubben Hitler”

Pussy Riot: ”Putin lights up the fires”

Maskinen: ”Superbas”

Alina Devecersky: ”Flytta på dej”

Laleh: ”Vårens första dag”
Slagsmålsklubben: "Jake Blood"

Mimi Oh: ”Det går för långsamt”

2012, del 4

Varje årskrönika av rang använder sig givetvis av listor. Så här kommer en liten sådan. Imorgon, på årets sista dag, kommer en till. Spännande, va?

Årets...

Konsertögonblick: Amy Diamond öppnar med ”It’s my life” på en somrig allsångsscen i Skara.
Konsertsabotage: Ignorant festvrålande kids dränker Slagsmålsklubbens mellansnack på Putte i Parken, Karlstad.
Besvikelse: Slagsmålsklubben förlorar sig i skeva, monotona beats på emotsedda albumet ”The garage”.
Film: Palme. Årets största bioupplevelse var en dokumentär.
Blogg: Kristian Gidlunds ”I kroppen min”
Sommarpratare i P1: Clara Zimmergren
Vinterpratare i P1: Hanna Hellquist
Shoppingobjekt: Kängor från Green Laces
Slöseri med engagemang: Rabaldret kring ”Tintin i Kongo” och Lilla Hjärtat.
Matupplevelse: Veganpizza på O Mamma Mia i Stockholm.
Semesterort: Malmö
Fotbollslag: Elfsborg
Protest: Pussy Riot
Kapitulation: Spotify
Uttråkning: Facebook
Upptäckt: Solsidan
TV-serier: Solsidan, Torka aldrig tårar utan handskar, Äkta människor
Radio- och TV-program: Musikhjälpen
Mediala mysfaktor: Musikhjälpen
Engagemang: Musikhjälpen

2012, del 3

Religion, ni känner till det begreppet? Ett evigt föremål för diskussioner, så även under 2012. Senast var det frågan om skolornas adventsfirande i kyrkan och om det ska få ha ett religiöst innehåll eller ej. Den grejen diskuteras fortfarande, åtminstone i och kring den kristna dagsblaskan Dagen som var med och tog initiativ till det så kallade Adventsuppropet. Över 80 000 pers skrev under kravet på en ändring i skollagen där kontentan var: ”Samlingar i kyrkan måste få utgå från den kristna tron”.

Jag skrev själv under, med viss tvekan. Och när jag nu läser debattartiklarna i Dagen för och emot Adventsuppropet och dess syfte hittar jag helt klart hållbara argument och tankar från båda sidor, men kanske framför allt från den som valde att inte skriva under protestlistorna. Jag behöver absolut inte ångra min underskrift, men inser också efter att ha läst debattartikeln ”Adventsuppropet problematiskt” och dess efterföljande reaktioner att frågan kanske inte förtjänade riktigt så stor uppmärksamhet som den fick. Åtminstone inte i jämförelse med mycket annat som man skulle önska att kristenheten ville höja sin röst inför.

Nåväl, den diskussionen fortsätter alltså inom de kristna leden, men vart den ska leda vet jag ärligt talat inte. För icke troende riskerar den nog bara att spä på föreställningarna om en sluten kyrka som vänder blickarna inåt.

Religionen diskuterades även i SVT:s ”Annas eviga” häromdagen. Och faktiskt: Lena Andersson, som vanligtvis inte imponerar på mig med sina raljerande texter om tro och religion, inkasserade ett och annat medhåll från min sida. Okej att vi inte håller med varandra i grundfrågan, men hon kunde argumentera för sin sak på ett sansat vis och jag skriver absolut under på ifrågasättandet av ”traditioner som motiverar sig själva”.

Och det är väl egentligen någonstans där som skiljelinjen går mellan religion och tro, tänker jag. Religionen bygger i mångt och mycket på just traditioner och ritualer, medan tron börjar i en osynlig punkt i hjärtat. Den kan få en att börja söka i religiösa uttrycksformer, det är sant. Men den svävar fritt, och söker ett hopp och ett hem som egentligen är för stort för att låta sig ramas in av mänskliga konstruktioner.

2012, del 2

Någon undrar kanske om det inte smög sig in ett litet matematiskt fel när jag publicerade gårdagens inlägg? Det är helt riktigt. Naturligtvis var det 4+1 dagar kvar av året igår eftersom december har 31 dagar, inte 30 som jag hade fått för mig i det läget. Detta innebär ju också att jag måste skriva loss ännu ett inlägg för att uppfylla det ambitiösa löftet med en bloggpost per dag innan det är dags att byta almanacka.

Så vad ska jag skriva om då? Tja, efter att ikväll ha tagit del av ännu ett avsnitt av Niklas Strömstedts TV-program ”Tack för musiken” – denna gång med Darin som gäst – ligger det ju nära till hands att dribbla lite om det här med musikaliska möten. För det är ju onekligen en trend som håller i sig. Förutom ”Tack för musiken” har ”Så mycket bättre” och ”Moraeus med mera” kört nya, publikt framgångsrika TV-säsonger under 2012.

Hur nytt eller gammalt är egentligen det här konceptet? Jag vill själv gärna ha det till att det började på allvar nånstans när Laakso bjöd in Peter Jöback i studion för att göra duetten ”Italy vs Helsinki” 2007. Eller kanske sex år tidigare när Håkan Hellström gick upp på Skansen allsångsscen för första gången.

Det jag menar är att det är de oväntade musikaliska mötena som är de verkligt intressanta, och som skapar framgången hos den här typen av program. När Ane Brun gör en hel duettskiva tillsammans med artister som är lika creddiga som henne själv (Madrugada, Lars Bygdén, Tingsek, Tobias Fröberg…) är det förmodligen himmelskt för hennes fans, men inte särskilt innovativt. En helt annan nerv uppstår däremot när hon kör ”Do you remember” i Kalle Moraeus’ konserttält vid Orsasjön och i anslutning käkar lunch med Malena Ernman, Timbuktu och Linnéa Olsson.

Så, även om exempelvis ”Så mycket bättre” inte funkade lika väl 2012 som tidigare säsonger och även om konceptet riskerar att bli krystat i längden så omfamnar jag ändå de öppensinnade mötena mellan det så kallat creddiga och det som betecknas mainstream. Det är faktiskt något genuint fint med dem, och jag hoppas vi får se fler goda exempel under 2013. I de bästa stunderna lyckas dessa möten beröra på sätt som går bortom musiken.

2012, del 1

Fyra dagar kvar på året, och årsbästalistorna faller tätt som snöflingor över tidningssidor och nyhetsportaler. Även här tänkte jag vara riktigt ambitiös och slänga upp ett bakåtblickande inlägg per dag innan 2012 blir 2013.

I denna första post av fyra tänkte jag vara dagsaktuell och hylla Hanna Hellquists vinterprogram som sändes i P1 just idag. Vad ska man egentligen säga? Hanna berättade om dagen då hennes pappa tog sitt liv, och allt vad det ofrånkomligt kom att innebära för henne och hennes närmaste. Med ett genomgående allvar förstås, men på typiskt Hanna-Hellquist-vis också med korta stänk av humor.

Precis som när jag skrev om Kristian Gidlunds medverkan i ”Annas eviga” känns ens egna ord i sammanhanget helt överflödiga här. Så om ni missade programmet idag, dröj er inte kvar här utan klicka er vidare och lyssna i efterhand på en av de mer berörande personliga berättelserna som trängt igenom mediebruset det här året.

Att Hanna Hellquist är en speciell och färgstark personlighet har jag förstått länge. En sådan som blir en hjälte genom att vara sig själv. Men det är fr.o.m. idag som jag är ett fan.

 

Innan gryningen

"Så kom du då till slut, du var en främling,
en mytgestalt som jag hört talas om.
Så många hade målat dina bilder
men det var bortom bilderna du kom
Vi trodde du var användbar, till salu,
vi skrev ditt namn på våra stridsbanér,
vi byggde katedraler högt mot himlen
men du gick hela tiden längre ner.

Du är ett barn som ligger på ett jordgolv,
du fryser om vi inte griper in.
Du rör vid kroppar, hatar orättvisor,
du bjuder älskande på moget vin.
Du stiger ut ur alla tomma gravar
du är en vind som säger: det blir vår!
Du kommer som en flykting över bergen
du följer oss dit ingen annan når.

Du är den sång om livet som jag glömde
den sanning jag förrådde dag för dag.
Jag svek mig själv; den spegel som jag gömde
bär dina bråddjup, dina anletsdrag.
Kom närmare. Bli kvar hos mig. Det mörknar
och kanske ljusnar det på nytt igen.
Ditt liv ska bära mig; jag hör en koltrast
som sjunger timman innan gryningen."

[Ylva Eggehorn]

24 december

God jul, ungar!

Musikhjälpen 2012 – epilog

23 301 823 kronor. Det blev slutresultatet för 2012 års upplaga av Musikhjälpen. Och ja, det är definitivt anledning nog att sätta sig här igen och skriva några rader. En märkbart tagen trio släpptes runt 20.30 igår kväll ut ur glasburen på Stortorget i Malmö, ut i den regniga decemberluften för att mottas av publiken där, få sin första portion fast föda på en vecka och presentera den slutgiltiga summan insamlade pengar som alltså landade på över 23 miljoner.

Strax innan hörlurar och mikrofoner lades ner för sista gången i glasburen höll Gina Dirawi ett mycket vackert och brinnande tacktal till svenska folket för deras samlade insats och engagemang. Jag har försökt hitta det i efterhand men inte lyckats. Men just där och då när hon lade fram orden tänkte jag på en text som cirkulerade på Facebook i oktober, dagarna efter att SVT sänt insamlingsgalan ”Världens barn”. Texten:

”Sverige har hemlösa.

Barn som går till sängs utan att äta.

Äldre som går utan nödvändiga läkemedel.

Psykiskt sjuka utan behandling.

Familjer som går i ekonomisk konkurs.

MEN VI DONERAR MILJONER TILL ANDRA LÄNDER UTAN ATT HJÄLPA VÅRA EGNA FÖRST!

99% av er kommer inte att ha modet att kopiera denna text!”

Det här är förstås inget perspektiv man bara viftar undan. Problemen inom vårt eget lands gränser existerar och kräver en större diskussion. Men att en majoritet av Sveriges befolkning aktivt väljer att stödja en utsatt grupp före en annan – jag vet inte om det stämmer. Jag har ingen statistik, jag vet helt enkelt inte men tillåter mig att betvivla. Om temat för Radiohjälpens TV-gala eller för Musikhjälpen skulle vara exempelvis hemlösa i Sverige förutsätter jag att engagemanget skulle vara stort även då. Eller?

Bitterheten över vad som åstadkoms via ”Världens barn” i oktober fick sig i alla fall en allvarlig knäck i söndags när Gina hyllade svenska folkets generositet och kreativitet för att ge barn i slummen rent vatten. 23 insamlade miljoner innebär fem miljoner mer än 2011 års upplaga av Musikhjälpen. ”Det här är det riktiga Sverige!” proklamerade Gina. ”Engagemanget i år har varit större” konstaterade Jason Diakité innan hans röst brast ute på Stortorget.

Musikhjälpen 2012 är slut men lämnar efter sig en stark känsla av hopp hos mig. Egoismen har trots allt inte slagit ut all solidaritet. Kärleken vinner. Vi kan tillsammans och allt det där. Stora, sentimentala ord som jag ändå vågar tro på.

Under en veckas tid berikades vi även med ett gäng underbara, redan klassiska liveframträdanden rakt genom TV-rutan. Allt finns samlat på P3:s hemsida och en del börjar så smått även komma ut på youtube. Som enmansorkestern Anders Flanderz till exempel. En sann hjälte bland många under december 2012.

Kid size vs Musikhjälpen

Läge att släcka ner den här bloggen, eller? Tacka för sig, och kränga rättigheterna till namnet Kid size till nån tonårig videobloggande hipster med reklamfinansierat miljonkonto? Tja, tanken har slagit mig. Finns det något tristare än en blogg som aldrig uppdateras? Faktum är att jag den sista tiden har blivit så fruktansvärt trött på att spendera en massa tid framför en datorskärm. Det är med motvilja som jag loggat in för att skriva det här inlägget. I tanken skissar jag på ett avskedsbrev till Facebook och jag laddade alldeles nyligen upp mina sista skivrecensioner för nät- och pappersblaskan Ikon.

Skälet är helt enkelt att jag drabbats av nån slags pepp på att leva mer av livet offline och med sladden urdragen. Eller AFK, för att ändå använda datorspråk. Det är inte nödvändigtvis så att jag i första hand är emot datorer och internet. Mer att jag plötsligt känner mig extra mycket för allt det andra. Men det är klart, efter ett ha skådat vad som känts som tusentals uppladdningar på nygräddade lussebullar är det inte utan att man ifrågasätter på vilket sätt vi 2000-talsmänniskor väljer att leva våra liv. Frågan är om en personlig upplevelse längre är något värd om den inte först delas på minst ett socialt medium.

Men när jag nu ändå är inloggad är det klart att det finns grejer att skriva om. Nåt om den ständigt aktuella integrationsdebatten kanske? Den som de etablerade partierna tycks vägra nyansera och därmed bidrar till att effektivt öka stödet för Jimpa Åkesson och hans polare. Eller kanske några rader om hur häpnadsväckande enkelt det tycks vara att hitta rasism överallt, om man bara vill? Nu senast i pepparkaksgubbar i ett luciatåg.

Fast nej, jag väljer att fokusera på något mer glädjande, nämligen P3:s satsning ”Musikhjälpen” som just nu är i full gång för femte året i rad. Gina Dirawi, Jason Diakité och Kodjo Akolor har återigen stängts in i en glasbur på Stortorget i Malmö för att dygnet runt i en veckas tid sända radio och samla in stål till förmån för barn i slummen och deras rätt till rent vatten.

Konceptet är en vinnare på flera plan. Förutom programmets oemotståndliga mysighet, med vintern och advent som gnistrande inramning, finns det något mycket, mycket vackert och hoppfullt i att stora delar av svenska folket gör gemensam sak och på olika kreativa sätt delar med sig till betydligt mindre privilegierade. Trivseln verkar konstant i studion, gästerna avlöser varandra och utanför på Stortorget stannar folk till för att genom glasväggarna se artister spela live eller själva önska låtar och skänka pengar via sms. Programledarnas veckolånga fastande blir dessutom en stark symbolhandling av uppoffring för någon annans väl.

Musikhjälpen 2012 pågår fram till söndagen den 16/12 kl 21.00. Följ via P3, SVT och svtplay!

I kroppen min

Och när jag nu ändå skriver om Kristian Gidlund passar jag också på att tipsa om hans blogg. För om ni bara ska följa en blogg den här hösten så inte tusan är det en sporadiskt uppdaterad Kidsize ni ska välja.

Välj istället "I kroppen min", där Kristian med egna skrivna ord låter oss ta del av sin vardag hösten 2012. Senaste siffran jag hörde på antal följare var 1 miljon.

Det finns en osynlig och ändå självklar länk mellan Kristian Gidlund och Mando Diao den här hösten. Det är inte bara att Sugarplum Fairy och Mando Diao har brodersband mellan sig, det är allvaret. Det har gått att ana, och i Kristians inlägg "Strövtåg i hembygden REVISITED" blir det tydligt.

"Dagen innan satt jag i köket hos en vän i en vacker by vid älvens rand. Trots deras stundande framgångar är de redan upptagna med nästa projekt. Hos dem upphör aldrig kreativiteten. Det inspirerar mig. Tar mig vidare. Jag berättar för dem om en tanke som dök upp när jag såg dem på tv. En tanke sprungen ur storhetsvansinne. Kanske inte så konstigt. Det har jag alltid haft.

Jag berättade hur jag såg på uppmärksamheten kring det vi håller på med, på våra olika håll. För de har nog aldrig varit större här hemma. I alla fall är det så det känns. Samtidigt har de nog aldrig varit allvarligare, trots sin spontanitet och lekfullhet. För nu står sånger om oroligt blod, ett dödssjukt bröst och befriarens ande i centrum. Samtidigt följer allt fler min kamp.

– Det är som att vi båda dunkar näven i bordet och säger: ”Nu jävlar är det dags att prata allvar”, säger han.

Och Sverige vill lyssna. Det betyder något."

http://ikroppenmin.blogspot.se/

Livet, döden och livet igen

De senaste dagarna har de existentiella samtalen avlöst varandra. Det har varit med olika personer som jag känt olika länge, men gemensamt för oss har varit att vi delar samma tro. Sätten som vi kommit att bli en del av den har dock varierat, och därmed också format hur vi förhåller oss till den.

Det har varit klart givande snack, inspirerande meningsutbyten. Återkommande hos samtliga personer har varit tanken på att tron har en kärna, som finns kvar även om saker runt omkring den ändrar eller förlorar sin betydelse över tid. I takt med att vi själva förändras.

Igår tog jag initiativ till att se avsnittet om döden ur SVT:s ”Annas eviga”. Anna Lindman Barsk möter förre ärkebiskopen KG Hammar och dokumentärfilmaren Nahid Persson – men den gäst som gör det absolut djupaste intrycket är Kristian Gidlund, trummisen i Sugarplum Fairy som sedan i augusti i år bär på vetskapen om att cancern i hans kropp kommer att ta hans liv.

Jag ska här inte försöka återberätta hur Kristian föreställer sig sin sista resa, utan rekommenderar istället den intresserade att själv följa länken nedan och ta del av hela programmet. Det är svårt att hålla tårarna tillbaka.

I likhet med Kristian Gidlund känner jag mig för egen del inte speciellt rädd för själva döden. Däremot för hur de sista stegen dit kan komma att se ut.

”Frid väntar jag men räds ändå,
att sista sträckan blir svår att gå”
[Nils Ferlin]

http://www.svtplay.se/video/540049/del-1-av-8-doden

Miss Li

Miss Li firar just nu lördagstriumfer i ”Så mycket bättre”, i en säsong som visat sig funka betydligt bättre i praktiken än på papper. Efter att bl.a. ha gjort något helt eget av Olle Ljungströms i sig alldeles fantastiska ”Nåt för dom som väntar” var det igår hennes egna låtar som skulle tolkas. Enligt mig var det återigen Uggla som intog en topplacering med sin översatta version av ”I heard of a girl”, stöpt i nån slags 80-talssynthig new wave eller vad det var. Maja Ivarsson åstadkom äntligen nåt extra genom att göra poppunk av ”Dancing the whole way home”, och jorå – jag diggade även Darins stilfulla variant av ”I can't get you off my mind”.

Vid sidan av det musikaliska värdet är väl annars det här TV4-programmets stora förtjänst att det i många fall lyckas riva ner fördomar och omforma ens förutfattade meningar om olika artister. Miss Li's egna berättelser om hur mycket personligt mörker det kan döljas bakom en färgsprakande fasad grep tag. Och hur klyschigt det än må låta – hennes mod att blotta och erkänna sina svagheter utstrålade i förlängningen en respektingivande styrka.

Min egen musikaliska uppfattning om Miss Li tvärvände för ungefär ett år sedan. Fram till dess var jag mer än något annat bara uttröttad av det jag då uppfattade som forcerat och hysteriskt i en låt som ”Oh boy”. Men allt förändrades på Putte i Parken sommaren 2011 där Miss Li tillsammans med sina mannar lyckades skicka hela sin låtskatt – definitivt inklusive ”Oh boy” – upp till en nivå jag inte kunnat fantisera om. Ibland kan det var alldeles underbart att inse att man haft fel.

I fredags lät Miss Li dessutom meddela att hon auktionerar ut samtliga sina klänningar från ”Så mycket bättre” till förmån för Situation Sthlm's arbete. Hennes personliga kungörelse följer här nedanför. Fortsätta följa Miss Li på lördagskvällarna, försök se henne på hennes pågående turné och låt budgivandet på klänningarna börja!

”Härom natten kunde jag inte sova. Jag låg där och jag vältrade mig som vanligt i min egen ångest. Det kan bli så ibland. Man är missnöjd över sig själv, man är missnöjd över livet, man är missnöjd över allt man vill göra men som man inte hinner med, man är missnöjd över alla räkningar, man är missnöjd över att det har blivit kallt och att man måste ha alldeles för stickiga vantar på sig. Att man inte hinner städa, diska, ringa sina vänner ...och där ligger man och har ångest över alla sina materiella ting som man köpt och ändå spenderar tid på att vara missnöjd över.

Sen gick det upp för mig. Jag HAR ändå en telefon, jag HAR en dammsugare och jag HAR stickiga vantar att ha på mig. Jag HAR tak över huvudet och jag HAR faktiskt en säng som jag kan ligga och ha ångest i...

Det finns faktiskt dom som inte har det....

Det finns faktiskt folk som inte har det!

Helt plötsligt blev all min ångest så obetydlig.

...Så därför har jag valt att auktionera alla mina Så Mycket Bättre - klänningar till förmån för Situation Sthlm och deras arbete för att hjälpa hemlösa!

Nästa vecka kommer auktionen börja.”  

Den andra drömmen

Jag bestämmer mig för att jag vill göra en intervju med Clara Zimmergren till mitt fanzine. Intervjun ska utifrån hennes sommarprat handla om adoption. Jag överväger en kort stund att skriva ett brev men beslutar sedan att ringa istället. Och i samma stund som jag gör det står jag i Claras hall och hör henne prata ute i köket.

Clara är vänlig och går med på att göra intervjun, vi bestämmer dock att det ska ske vid ett senare tillfälle. Vi tar samma spårvagn in mot centrum, Göteborg förmodligen, och jag sitter av nån anledning på ett trappsteg framför förarhytten. Vi kliver av vid samma hållplats men beger oss åt olika håll.

Jag ska gena genom ett radhusområde och börjar klättra över häckar, väldigt nära husfasaderna och dess fönster. Då, när jag vänder mig om, kommer en mörk, schäferliknande hund springande och biter mig i handen. Den kopplar ett fast grepp med käkarna och blir hängande där. Jag står på någon slags altan, och när jag tittar ner ser jag ett par snubbar på marken ett par meter ner. Jag frågar om de kan hjälpa mig men de ser helt likgiltiga och blasé ut och säger att jag får ta mig till nån restaurang och be om hjälp där.

Hunden hänger kvar, med käkarna liksom mekaniskt sammanpressade. Det gör inte ont, känns bara förbannat irriterande att den ska hänga där. Situationen känns bekant liksom.

Så släpper jycken plötsligt taget. Det knakar till i käkarna på den, och den lommar iväg med sänkt huvud utan att titta på mig. Det är bara jag kvar på altanen. Jag tittar upp och framåt igen, på de tegelfärgade husfasaderna, på gräsmattorna och häckarna mellan husen. Inriktar mig på nästa steg.

Den ena drömmen

Jag drömde om undergången. Och jag var inte rädd.

Det började hemma hos mina föräldrar. Jag öppnade ett fönster och där utanför stod en tjej klädd i svart och sjöng, ljust, starkt, vackert. Och solen måste ha stått lågt för den sken precis vid sidan av hennes huvud och liksom genom det, hela hennes ansikte lyste som solen. Bakom henne höjde vargliknande hundar sina huvuden mot himlen och stämde in i sången. De skällde inte eller gnydde, det var mörka stämmor som inte lät som något jag hört tidigare. Något stort svävade över himlen.

Och sedan var det plötsligt människor som återförenades. Jag kände dem, det var människor som fortfarande lever men inte träffas ofta längre. Det var som att vi återgick till hur våra liv såg ut när jag var liten, ändå var vi exakt de personer vi är idag.

Sedan tittade jag in i ett dockhus och såg små barn, de kan inte ha varit mer än ett år gamla men de brydde sig och tog hand om varandra, någon lade sin arm runt en annan. Och jag tänkte att det här var ju lite konstigt ändå, samspel och empati sägs ju inte vara utvecklat hos så här små barn.

Kanske var det här bara början och sedan fortsättningen. Kanske fattades det ett skeende mittemellan.

Men det var så här jag drömde att den såg ut, undergången. Och jag var inte rädd.

Play

Igår kväll slog jag mig ner i soffan och såg Ruben Östlunds omdiskuterade guldbaggevinnare ”Play” från förra året. Ni minns snacket kring rullen? Vid sidan av femstjärniga betyg i välrenommerade tidningar som DN, Sydsvenskan och Nöjesguiden anklagades den också för att vara rasistisk. Aftonbladet och nämnda DN stod för några av de debattartiklar som sedermera besvarades av Ruben Östlund själv. Tyvärr blev det ett replikskifte med låsta positioner och från Östlunds sida misslyckade försök till klargöranden.

Att det tog hus i helvete kring ”Play” är inte svårt att förstå. Filmen bygger på verkliga händelser i Göteborg där ett gäng invandrarkillar systematiskt rånade infödda svenska kids genom ett utstuderat psykologiskt maktspel. ”Play” var alltså hårt kontroversiell redan på manusstadiet. Men det som provocerar mest med filmen är förmodligen att den i likhet med Östlunds tidigare verk ”Gitarrmongot” och ”De ofrivilliga” inte tar någon tydlig ställning för eller emot det den visar. Som tittare utsätts man bara för ett antal sammanhängande scener, det är som att stå och betrakta något som lika gärna kunde vara filmat i ens eget lokala köpcentrum eller på bussen till jobbet. Nöjesguiden träffar rätt när de kallar ”Play” ”en spegel som hålls upp och skapar moralen, hos tittaren”.

Jag har svårt att säga något kort och enhetligt om ”Play”, men kan i alla fall försäkra att jag berördes av den. Är rasistanklagelserna förståeliga? Ja. Är filmen därmed rasistisk? Tveksamt. Snarare känns det som att den väldigt rakt konfronterar vår egen rädsla för att bli klassade som rasister när vi upprörs över det vi ser här. Allt når någon slags kulmen och sammanfattning i filmens näst sista scen, en stark och utdragen sekvens som dessutom visar Ruben Östlunds briljans rent regimässigt. Den scenen i synnerhet och ”Play” i allmänhet kommer att dröja sig kvar länge i mitt medvetande. Se filmen och skapa din egen uppfattning!

Green Laces

För första gången på den här bloggen bjuds ni härmed lite regelrätt reklam. Förra veckan fick jag nämligen hem mina nya nätshoppade pjucks från Green Laces. Det fina med den här lilla nätbutiken är att den inriktat sig på att kränga skor (huvudsakligen) som ”har tagits fram utan att djur på något sätt behövt bli inblandade och med stor respekt för miljö och arbetsrätt”. Kängorna jag har införskaffat är följaktligen gjorda av konstläder och med en sula av återvunna bildäck.

Förutom det etiska tänkandet i tillverkningen är dojorna dessutom väldigt snygga. Lägg till detta att Nina Färdig på Green Laces var enormt hjälpsam och trevlig i den mailkorrespondens som slutligen ledde fram till mitt inköp. Det finns med andra ord flera skäl att klicka sig in på Green Laces lilla – och förhoppningsvis växande – sortiment på nätet. Gör det!

Palme

Jag klev just ut från en biograf efter att där ha sett en av höstens mesta filmsnackisar, Maud Nycander och Kristina Lindströms dokumentärfilm ”Palme”.

Jag har tidigare här på bloggen berättat om mina tidiga tonårs intensiva intresse för Palmemordet. När jag för första gången hörde teorierna om att mordet kunde ha politiska skäl och vara planerat av fler än en person både skrämdes och fascinerades jag, och drogs sedermera under flera år närmast magnetiskt till böcker och TV-program som avhandlade ämnet. Därför känns det inte minst på det personliga planet som att filmskaparna Nycander och Lindström är på pricken när de inför sin film påpekat att mordet på Olof Palme helt har kommit att överskugga hans person. Ärendet med dokumentären ”Palme” är därför just detta – att både för dem som var med och dem som ännu inte var födda försöka berätta vem personen Olof Palme egentligen var.

Arkivklipp i massor, och nya och gamla intervjuer utgör grunden för ”Palme”. De för första gången visade privata familjefilmerna, där en leende Olof Palme bl.a. ligger raklång i gräset med en av sina små söner klättrande över sig är förstås fantastiska. Kontrasten blir sedan brutal när de övergår i bombregn över Vietnam, vettskrämda civila människor i panik och så Palmes berömda fördömande av USA:s krigföring. Och det är någonstans där det tycks börja, det utrikespolitiska blåsväder som Sveriges statsminister sedan upprepade gånger hamnade i.

”Palme” är också en resa genom ett Sverige som börjar i svartvitt med Olof Palme vid sidan av Tage Erlander, en socialdemokratisk statsminister som mer än något annat känns som en skön, glad gubbe i hängslebyxor. Dessa 50- och 60-tal framstår som oskyldiga och hoppfulla decennier med svensk välfärd på frammarsch. Ju närmare nutid vi kommer, ju skarpare färgerna blir i filminslagen desto mer hopas orosmolnen och desto mer bekymrad blir Palmes blick i de offentliga rummen. Hatkampanjerna mot honom tar fart i direkt groteska och motbjudande former.

Ingen svensk politiker har varit som Olof Palme varken före eller efter, brukar det hävdas. Och det är lätt att instämma efter att ha sett ”Palme”. Ingen svensk statsminister har haft en så vid internationell utblick och så klart och tydligt talat för eller emot enskilda politiska handlingar eller system. På gott och ont, bör det väl tilläggas. Palme visade ofta stort mod, men också högmod. Han var mer inkonsekvent än han önskade påskina och vid några tillfällen ljög han helt uppenbart. Trumfkortet var i alla lägen språket. Palmes formuleringar var alltid retoriskt eleganta, men i de inrikespolitiska debatterna blev tonen ibland också så nedlåtande att jag själv minns hur mamma och pappa retade sig på det hemma i TV-soffan.

För den som är det minsta intresserad av svensk nutidshistoria är ”Palme” ett måste. Maud Nycander har bl.a. den strålande, prisbelönta dokumentären ”Nunnan” på meritlistan och det här ligger definitivt på samma höga nivå. Det är 1 timme och 49 minuter som passerar mycket snabbt – en film som väcker många olika slags känslor, precis som politikern och människan Olof Palme bevisligen gjorde.

Aldrig godnatt

Igår läste jag ut Coco Moodyssons självbiografiska serieroman ”Aldrig godnatt” från 2008. Jag köpte den efter att ha nåtts av ryktet att Lukas Moodysson nu i höst påbörjar en filmatisering av boken som alltså är författad av hans fru. Filmen har än så länge arbetstiteln ”Vi är bäst!”.

År 1982 är Coco tolv år och bor i Stockholm tillsammans med sin mamma och storasyster. Pappan bor i Göteborg; mamman syns sällan i hemmet utan tillbringar hellre tiden på Café Opera och olika fester. Genom storasystern Magda upptäcker Coco punken och bestämmer sig för att starta ett punkband tillsammans med två jämnåriga vänner, trots att den allmänna uppfattningen i början på 80-talet är att punken är död.

”Aldrig godnatt” följer väldigt mycket mallen för svenska serieromaner med sina naivistiska och rätt grovhuggna teckningar i svartvitt. Pallar man den estetiken är Coco Moodyssons redogörelse gripande, sorgsen, rolig och svår att lägga ifrån sig. För mig personligen är punktemat givetvis starkt bidragande till att jag diggar boken. Men jag uppskattar även den självbiografiska serieformen som sådan och tycker att ”Aldrig godnatt” hör till de klart bättre i den genren.

Lukas Moodyssons filmatisering beräknas ha premiär om ett år, hösten 2013. Det kan bli hur bra som helst! Invänta den, eller ladda redan nu genom att läsa den drygt 200 sidor tjocka – och i vikt ganska tunga! – ”Aldrig godnatt”.

Rally

Under sista halvan av 90-talet var Rally det fulländade fredagsprogrammet. Tiden mellan klockan 17 och 20 på fredagar var högtidsstunder framför radion, ett tre timmars lyckorus där programledaren Stefan Livh – framför ett aldrig tystnande festsorl – pratade med inringande lyssnare som ville ta chansen att vinna 100 spänn, och lotsade genom sketcher signerade Peter Apelgren, Anna Mannheimer, Fredrik Wegraeus, Åsa Larsson och Ulf Reneland för att nämna några. En specialitet blev att ta aktuella, populära låtar och ändra texterna, ett studentikost tilltag som skulle resultera i ett antal mer eller mindre storsäljande skivor.

När jag nu via Youtube gör ännu en tripp genom nostalgins alléer är det tydligt att den gamla kärleken till Rally inte har utsätts för någon rost längs vägen. Sketcherna är fortfarande lika hysteriskt roliga. Samtidigt är det uppenbart att tiden sprungit ifrån dem. Inte många av dem skulle funka idag, eftersom de ofta spann runt fenomen som var aktuella just där och då på 90-talet. Karaktärerna Lotus och Lasse var direkta pastischer på Leif ”Loket” Olsson och Lasse Kronér och placerades alltid i sketcher som på ett eller annat sätt parodierade Bingolotto. På samma sätt var figuren Gunde, som gapade och skrek och presenterade sig som ”styrkan, klättervilligheten och klurigheten”, ett direkt resultat av Gunde Svans högljudda programledarskap i ”Fångarna på fortet”.

Rally hade aldrig några krav på sig att vara politiskt korrekta vilket innebar både för- och nackdelar. Fördelar genom att de kunde skämta om etniska minoriteter utan att rädas rasiststämpeln, nackdelar genom att vissa inslag blev raggarsexistiska på ett lika finesslöst vis som hos Björn Rosenström. Med säte i Radiohuset i Göteborg genomsyrades programmet också av så mycket göteborgshumor att det egentligen är häpnadsväckande att det alls kunde slå utanför västra götalandsregionen.

Lika lätt som jag kan förstå min egen förkärlek, lika lätt är det att förstå dem som avfärdade Rally som töntigt och billigt trams. Töntstämpeln ligger alltid nära till hands för de humorproducenter som medvetet rör sig långt från det creddiga och kritikerhyllade. Men för mig spelade det aldrig någon roll. Rally hade del i att rädda mitt 90-tal, det är helt tydligt.

Intresseklubben antecknar

Den 8 september startar SVT:s nya lördagssatsning ”Intresseklubben”. Vilket förstås osökt leder tankarna till det skojiga uttrycket ”Intresseklubben antecknar”. Någon som hört det på länge? Nej, tänkte väl det. Det var kanske t.o.m. flera år sen, va? Men förklaringen är inte i första hand att uttrycket är gammalt och kanske förlegat och ute. Utan att det helt enkelt inte går att använda längre. Kraften och udden i det har fullständigt gått förlorat – och allt är internets fel.

”Intresseklubben antecknar” var ju nämligen en ironisk syrlighet att ta till när någon berättade något som egentligen inte kändes speciellt intressant eller allmängiltigt. Men idag, när nätet och osannolikt populära sociala medier (överflödig parentes men ändå: Facebook, Instagram, Twitter) dagligen bombarderar oss med information om vad folk käkat till frukost, vilka skor de shoppat, vad deras hundar och katter släpat in på hallgolvet, hur länge kidsen varit förkylda och vilken ölsort som korkas upp på fredagskvällen – har ”Intresseklubben antecknar” av naturliga skäl spelat ut sin roll. Helt enkelt eftersom det inte längre finns något som inte är tillräckligt intressant för att lägga ut till allmän beskådan. Varje dag. Hela tiden.

Nu invänder någon att detta inte direkt är dagens newsflash, och det är ju helt riktigt. Sociala medier har ju redan varit etablerade i vad som verkar vara en evighet. Men ämnet är ständigt aktuellt, vilket bl.a. märktes i P1:s ”Spanarna” i fredags då Jessika Gedin berättade att man till sin telefon nu kan skaffa appen ”Unbaby me”. Som namnet antyder handlar det om en funktion som automatiskt filtrerar bort folks bilder och statusuppdateringar på sociala medier så fort de handlar om småbarn. Appen har tydligt blivit kolossalt poppis och utvecklats till att även kunna ta bort semesterfoton och bilder på mat.

Nu gillar jag ju exempelvis katter och hundar, ser gärna en väns nyfödda dotter omhuldas av en stolt brödraskara och tar med intresse del av vilken sorts låtar folk lyssnar på. Problemet är liksom inte husdjur, spädbarn eller musik. Problemet, om man nu överhuvudtaget vill kalla det så, är omfånget och bristen på urskiljning. Att det inte finns några gränser för hur mycket, hur ofta och på vilken detaljnivå vi kan välja att vräka ut våra liv på dataskärmar världen över. En riktigt rätt nutidsmänniska lever så mycket av sitt liv som möjligt genom den perfekta statusuppdateringen och det snabbast växande fotoalbumet.

Intresseklubben antecknar alltså inte längre. Helt enkelt för att ingenting är för ointressant att delge. Och naturligtvis är det också just därför – vilket du säkerligen har tänkt under hela tiden du läst det här inlägget – som jag själv ser till att sprida mina tankar på en alldeles egen blogg.

Pussy Riot del 2

Eftersom den här bloggen gör vissa anspråk på att ha populärkulturell koll, och eftersom jag har ett förflutet som hängivet tonårigt punk-wannabe, är det kanske på sin plats att också bedöma hur Pussy Riot klarar sig rent punkmässigt.

Tja, för att fatta sig kort så är den omtalade första singeln, den så kallade punkbönen, en klart kass punklåt. Det är mest skrän och kaos utan finess, på det vis som gärna framhävs när punk ska parodieras.

Den nya singeln, som i fri översättning heter ”Putin tänder revolutionens eldar” är däremot en svinbra punklåt. För den oinvigde är det förmodligen samma brus som i föregångaren, men här har Pussy Riot hittat en tydligare struktur, med effektiva pumpande fyrtaktsverser som så småningom leder fram till en lika delar gapig och melodiös refräng.

Budskapsmässigt står Pussy Riot med sina låtar dessutom i en klass för sig. Även om de svenska punkband jag lyssnade på när det begav sig högljutt attackerade högerpolitik och en utsäljande socialdemokrati, så verkade de i ett land som inte har för vana att fängsla eller mörda medborgare som använder sin yttrandefrihet. De hade med andra ord en arena som trots allt var väldigt skyddad.

Kontrasten till vardagen och situationen för Pussy Riot är uppenbar. Det är skillnad mellan Sverige och Ryssland, och mellan Ebba Grön och Pussy Riot. För de senare blir punken i realitet en fråga om liv och död.

Pussy Riot

På väg in mot centrala Göteborg i fredags körde jag fel och fann mig plötsligt passerande Rysslands konsulat. Ett oansenlig byggnad som jag säkerligen hade missat helt om det inte varit för den demonstrerande folkmassan utanför. Fredagen den 17 augusti 2012 nådde engagemanget för Pussy Riot någon form av världsomfattande peak.

Det som provocerar och upprör mig i fallet Pussy Riot är inte vad det här punkbandet (egentligen konstnärskollektivet) företog sig framme vid altaret i Frälsarkatedralen i Moskva. Även om jag verkligen har full förståelse för att de människor som hade tagit sig dit för att söka stillheten blev illa berörda av att mötas av det rånluveförsedda spektaklet. Men för min egen del – i egenskap av kristen/troende/religiös eller vad man nu vill kalla mig – känner jag mig inte det minsta kränkt av Pussy Riot's ärende.

Det som däremot provocerar och upprör mig är hur den rysk-ortodoxa kyrkan fullständigt har tagit parti mot Pussy Riot, uttalat sig om att de borde brännas på bål eller brinna i helvetet. Samtidigt som institutionen ger Putin sitt helhjärtade stöd. Vilket förstås bara blir ett övertydligt bevis på hur befogad Pussy Riot's kritik har varit – lojaliteten mellan den ryska kyrkan och staten är cementerad, därmed osund och farlig.

Enligt Pussy Riot själva var det just detta som aktionen gick ut på. Protesten riktade sig mot premiärminister Putin, mot rysk-ortodoxa kyrkans patriark Kirill och mot beroendeförhållandet deras institutioner emellan. Det var aldrig fråga om en attack mot troende människor (vissa av bandmedlemmarna säger sig själva vara troende). Ändå var det just anklagelserna ”hat och fientlighet mot troende” och ”huliganism” som fick ligga till grund för den tvååriga fängelsedomen mot Nadezjda Tolokonnikova, Jekaterina Samutsevitj och Maria Aljochina. Påhitt, anser de flesta; det var ingenting annat än de höjda rösterna mot landets ledning som satte de här människorna i glasbur och sedermera fängelse.

Min åsikt är att Pussy Riot borde släppas fria. I den bästa av världar skulle så redan ha skett, och de skulle aldrig behöva titta sig över axeln för vad de gjort i ett land som utger sig för att vara civiliserat. Och i den bästa av världar skulle det gå att inse skillnaden mellan att kritisera en maktfullkomlig kyrka och troende människor. En religiös institution och individer som söker Gud. Må så vara att kyrkan förfäras över Pussy Riot, men jag tror inte att Gud gör det.

Semesteravslutning

Festivalen Frizon knöt ihop säcken i förmiddags. OS i London gör detsamma ikväll. Och själv avrundar jag just nu fyra veckors härlig ledighet – snart, mycket snart är jag tillbaka på min kära arbetsplats.

Några höjdpunkter från semesterveckorna som gått: Att se en vän sjunga Sonja Aldéns ”Du är allt” direkt till sin älskade under en vigselceremoni i Skellefteå. Att kasta sig ut i klart vatten från en brygga i Malmö några timmar innan solen färgar horisonten rosa och sjunker i havet. Den lika delar surrealistiska och överväldigande känslan när Amy Diamond kliver upp på en allsångsscen i Skara och släpper lös ”It's my life” med liveband och allt.

För att nämna något av allt det fina. Men nu är det alltså finito för den här gången. Tack för den här sommaren!

Festivalrapport, lördagen den 7 juli.

Det fina med festivalen Putte i Parken är den åldermässigt hyfsat mixade publiken. Gymnasiekids till största del förstås, men även barnfamiljer med neonfärgade hörselkåpor till de yngsta, samt par i 50- och 60-årsåldern, rör sig avslappnat mellan scener och matserveringar. Inramningen blir på så vis klart trivsam och familjär.

När min festivaldag inleddes med Slagsmålsklubben dominerade dock den tonåriga publiken. Vilket i det här fallet tyvärr innebar en kakafoni av skrikande i mobiler, och att allehanda grejer och skräp kastades mot scenen. När någon börjde svinga en tvåliters vattenflaska och tömma den över främre delen av publiken backades säkerhetsfunktionärerna upp av äldre huvudansvariga som kom och sträckte sig ut över kravallstängslet med bistra blickar. Vilket faktiskt gav effekt. Brustna vrål och illskrik fortsatte dock att dränka det mesta av mellansnacket, och jag sammanfattade beteendet hos min 15-20 år yngre medpublik med det väldigt vuxna ordet respektlöshet.

Nu vet ni hur publiken var, men hur lät egentligen Slagsmålsklubben? Jodå, kolossalt våldsamt bra! Iklädda enhetligt svarta jackor kom de in till tonerna av introt till Abba's ”Mamma mia”, som de uppenbarligen hade kört genom någon 80-talssynt. De halvchockade sedan genom att inte starta med något från senaste skivan utan istället hamra igång fem år gamla ”Hänt” och fortsätta med ännu äldre ”Kom igen kommissarien”. En klockren upptakt. Sammantaget körde de två låtar från varje skiva mixat med lite övrigt godis, och även om urvalet var bra finns det ju en uppsjö av fler hits som jag gärna hade hört. Men en klart skön spelning, som vanligt kryddad med improviserat mellansnack (Bäst: ”Den här sladden har jag aldrig sett förut!”) och stilfulla vridanden på knappar och reglage.

Nästa man ut var Freddie Wadling, ett sant unikum i svenskt musikliv. Mest unikt är kanske att mannen fortfarande lever och har sin säregna, skarpa röst i behåll. Sittandes ned med en textpärm i knät gjorde han sina egna personliga tolkningar av bl.a. några James Bond-teman, Beatles' ”Strawberry fields forever” och Radiohead's ”Creep” (som tillägnades Pernilla Wahlgren och hennes omtalade blogginlägg om Wadling). Kanske smög det sig också in någon gammal Cortex- och Blue for Two-låt, det vet i så fall bara de sanna Wadling-fansen. Konserten var i alla fall den mest nedtonade och avslappnade den här dagen.

Markus Krunegård har i mina ögon gjort två stora musikhistoriska välgärningar. Det ena var att i mitten av 00-talet bilda punkbandet Hets, det andra när han med sitt Laakso bjöd in Peter Jöback till duett och på allvar bidrog till att sparka ner den koketta muren mellan indie och mainstream. Hans solokarriär har jag däremot inte följt i någon nämnvärd grad, så hans spelning den här kvällen blev någon slags introduktion. Vad som slog mig är vilka livsvisdomar mannen lyckas leverera med ganska enkla textmedel. Valfri livscoach skulle betala bra för att få patent på vissa formuleringar i ”Ibland gör man rätt, ibland gör man fel” och ”Askan är den bästa jorden”. Musikaliskt var det inte lika märkvärdigt. Välljudande och bra, men varken mer eller mindre än folklig indierock på det genuint svenska viset.

Deportees gjorde sedan en väldigt njutbar spelning på samma scen där Wadling suttit tidigare. De sluttande läktarraderna och taket ovanför bidrog nog till den mysiga, lite hemtrevliga känslan. Bandet är rutinerat och avspänt, inte minst i mellansnacket. Och ”Under the pavement the beach” låter alltid lika fantastiskt.

Dagens odiskutabla energiknippe var annars Timbuktu, förstärkt med ett Damn! i högform. Det svängde med andra ord hårdast i stan. I likhet med exempelvis Laleh är Timbuktu en artist som sannolikt kan tacka ett visst TV4-program för att hans publik breddats det senaste året. Den här konserten var följaktligen välbesökt och en av dem som tydligast visade det publikmässiga åldersspannet på Putte i Parken. Artistens mer renodlade hiphop-bakgrund representerades bara genom ett medley, i övrigt var det de senaste årens hits som dominerade. ”Alla vill till himmelen” fixade mäktigaste allsången, tätt följd av ”The botten is nådd”. För mig var det även en trevlig bonus att få återse bröderna Jens och Petter Lindgård i aktion, en gång i tiden två tredjedelar av tokroliga The Mopeds, numera alltså mest aktiva som delar av blåssektionen i Damn!

Timbuktu ville nästan inte gå av, men när han väl gjorde det gick startskottet för Den Svenska Björnstammen på scenen bredvid. Trångt i publiken var det, vilket vissa överförfriskade kids inte låtsades om utan svingade armar och kroppar som om var och en i själva verket hade en svängradie på 2 meter. Men skit i det! Björnstammen klarade i alla fall skivan galant. Sångarna stod för öset medan resten mest höll sig stilla i bakgrunden och såg till att rytmer och beats fungerade som de skulle. Populariteten hos singelspåren ”Vart jag mig i världen vänder” och ”Svalkar vinden” är fullt förståelig; optimala melodier och funderande texter är oftast en vinnande kombination. Med sina färgglada ljusprojektioner var detta också den visuellt näst snyggaste spelningen den här dagen. Vinnaren i det slaget väntade dock fortfarande i kulisserna.

Och jo, det är hela Sveriges Lars Winnerbäck jag talar om. Rent visuellt kunde ingen mäta sig med de väldiga videoprojektioner som rörde sig bakom hans rygg genom hela konserten. Artisten själv, som jag den här kvällen såg live för första gången, uppträdde ungefär som jag hade väntat mig även om inledningen var förvånansvärt svart (både visuellt och musikaliskt) och lät mer Thåström än Winnerbäck: ”Jag var och köpte en kostym, till min egen begravning...”. När första mellansnacket kom efter sex låtar erkände han själv att han kommit med en bunt dystra sånger. Men det är ändå lätt att förstå varför denne man fångat och berört en så stor publik, kanske är han den främste vardagsexistentiella rockpoet vi har i det här landet. När han ensam med en akustisk gitarr släppte iväg ”Elegi” genom natten fick jag själv rysningar och tårar i ögonen. Med ett kompband bestående av folk från bl.a. Hellacopters och Weeping Willows utstrålade hela konserten dessutom en självklar musikalisk pondus från början till slut.

Winnerbäck avslutade hela festivalen, och lagom till sista extranumret började regndropparna falla. Detta blev alltså min festivaldag på Putte i Parken 2012. En dag utan några egentliga aha-upplevelser men med ytterligare en bunt sköna, somriga konserter att sortera in i minnesalbumen.

Rumänien del 6

Och så blev det måndag igen. Alldeles vanlig måndag. Med 11 grader i luften och ett gråmelerat regn som aldrig avtar. En måndag med patientinskrivningar och telefonsamtal. Med arbetskamrater klädda i vitt och blått. Te och marmeladmackor i fikarummet. Dryga läkare. Trevliga läkare. De dagliga rutinerna.

Jag är fysiskt närvarande, men med mitt inre kvar någon annanstans. Under en sol som får kvicksilvret att nudda 40-strecket och kläderna att klibba fast mot kroppen. Bland hästskjutsar, och rufsiga hundar som springer lösa bland bilar och människor på huvudgatan. Trasiga, dammiga kvarter med ett och annat flashigt supermarket insprängt mellan betongblocken. Lite längre bort en bygata med ankor som makligt vaggar fram i flock medan korna vandrar hem från fälten i rosafärgat motljus. Bakom dem gamla öststatsgummor i scharlett som vallar hjorden.

Och så huvudpersonerna förstås: barnen och ungdomarna som tillfälligt får lämna sitt barnhem för tre dagars somriga aktiviteter på en lägergård tillsammans med oss.

Men det är annorlunda i år. Barnhemmet har nyligen sålts av staten till en privat organisation som börjat genomföra förändringar. Den gamla personalen erbjöds vara kvar om de gick med på sänkta löner, vilket vissa gjorde och andra inte. Sådan är kapitalismen, skulle man kunna säga. Men det är inte svartvitt. Ny personal innebär i det här fallet att man gjort sig av med vissa personer som begick övergrepp på de barn de var satta att beskydda. Den förändringen är på alla sätt god. Ungarna själva säger att de får bättre mat och att den nya personalen deltar i aktiviteter med dem.

Samtidigt som vi av hela vårt hjärta hoppas att det ska vara och bli lika bra som det låter, konstaterar vi att årets läger blir det sista i sitt slag. Hjälporganisationen Fundatia Crestina Elim som jag är knuten till hade volontärkontrakt med barnhemmets statliga ägare men inte med de nya privata. De nya vill hädanefter utforma sina egna sommarläger och låter oss därför bara vara kvar på nåder den här sommaren.

Vår grupp av barn är det här året ovanligt homogen vad gäller mental nivå, de flesta beter sig till det yttre som ungar gör mest. Åldersmässigt är medelåldern den lägsta hittills. De ungdomar som jag följt de senaste fem åren är inte med, utan sitter istället med slutexaminationer i skolan. Dem träffar vi dock ett par dagar efter att lägret tagit slut, på grusplanen utanför deras betongkomplex till hem där vi som vanligt varken får komma in eller fotografera.

Det är varma, kära återseenden. Hon som säger att jag är hennes bror står på tröskeln till vuxenlivet nu, skolan är slut och hon pratar om pojkvän, jobb och framtidstankar. Vi pratar mycket och länge via tolk men jag glömmer säga att hon ska vara rädd om sig själv, inte låta sig lockas eller luras av vackert tal om pengar och jobb utomlands. Trafficking är ett satans påhitt. Där får du aldrig, aldrig hamna.

Sedan rullar minibussen iväg och känslan av sista gången häver sig plötsligt över mig, jag tittar genom bakrutan och ser kidsen bli mindre och mindre medan betongkolosserna växer. Jag kan inte slita blicken, ser allt försvinna när bussen svänger runt hörnet, och jag säger ”Konstigt om det här är sista gången, det kan inte vara sista gången” och hon som sitter bredvid mig, som rest hit från USA varje sommar sedan hon var tolv, hon ser och förstår och säger att nej, det kan det inte vara och då tänker jag att hon har rätt. Det kan inte vara sista gången.

Det går att älska ett barn. Det går att föda det till världen med kärlek, ta hand om det, beskydda och fostra det att bli en hel människa som tar steg för steg mot ett självständigt liv. En självklarhet för de flesta. Men det är ändlöst skrämmande att det också går att förstöra ett barn. Att det som vuxen går att missbruka sitt ansvar, sin position, utnyttja barnets beroende. Att det alternativet finns, och att vissa väljer det. De rostiga, djupa knivhuggen det sätter i en ung människas själ. Söndertrasad självrespekt. Inom mig viner gatstenarna i rasande upplopp, när jag ser er och bara snuddar vid tanken på vad ni varit med om.

”Se till att ni inte föraktar någon enda av dessa små. Jag säger er att deras änglar i himlen alltid ser min himmelske Faders ansikte.”

Om du inte finns här, Gud, finns du ingenstans.

”The story of my life”

Året var 1993 och jag hade just spelat av Millencolins första EP ”Use your nose” på kassett. Äh, det där får räcka som tillbakablickande. Det jag vill komma till här är att jag i fredags natt bevittnade nämnda Millencolin framföra 25 låtar från den karriär som i år fyller smått ofattbara 20 bast. Mitt livs kanske mest maxade musikaliska nostalgitripp hittills varade i 90 minuter framför en utomhusscen i bandets hemstad Örebro.

Knappt en timme innan Millencolin gick på hade inga mindre än The Hives sett till att värma upp publiken ordentligt. Och det är klart, i jämförelse med The Hives bjöd Millencolin knappast på världens mest yviga liveshow, men det behövdes heller aldrig – det var som sagt nostalgin som skickade den här spelningen spikrakt upp i den svala junihimlen. De smattrade igång storstilat med debutskivans öppningsspår ”In a room”, släppte lös ”Bullion” och ”Domestic subway”, ”Dance craze” och ”Killercrush” – och allt lät verkligen fullständigt svinbra.

När sedan trumintrot och gitarrslingorna i ”The story of my life” plötsligt skickades ut över publikhavet spred sig svallvågorna snabbt från moshpiten längst fram ut mot det dittills lite lugnare området där jag stod. En oemotståndlig eufori jag nästan inte trodde att en simpel låt kunde uppbringa längre. Vi höjde nävarna och deltog i dansen.

Grannkontakt

Klockan är 09.30 på min lediga dag när jag kliver ur sängen och knäpper på stereon. Slagsmålsklubben hinner bara avverka några takter på ”Sponsored by destiny” innan jag någonstans ovanifrån hör ett muller. Är det åska? Dundrar en lastbil modell större förbi på gatan utanför? Alls icke. Ute i hallen hörs ljudet tydligare och allt tyder på att det är grannen ovanför som får spel på att ”den där jävla smörjan” ännu en gång sipprar upp i hans lägenhet. Hans hämnd är ett tiotal hårt och koncentrerat stampande steg i golvet.

Jag reagerar faktiskt med att låta musiken fortsätta. För det är ju egentligen varken den eller dess volym som är problemet här. Mannen på övervåningen är välkänd av min hyresvärd och av andra grannar (se inlägget ”Camera Obscura och grannfejden” från 2011 för bakgrundshistoria). Han sitter till synes ensam, kommunicerar på sin höjd med omvärlden genom arga skrivna lappar utan avsändare och var ovillig att diskutera den enda gång jag försökt konfrontera honom. Någon enstaka gång möter jag honom på gatan utanför och hans blick är alldeles svart, förmörkad av något jag inte vet vad det är.

Nej, jag vet som sagt inte vilken livshistoria den här personen bär på. Något bottenlöst tragiskt kan finnas dolt bakom den förhärdade fasaden, ingenting vet jag. Ibland ber jag Gud att han ska bryta igenom med lite ljus och kärlek, men i stundens hetta – det kan jag erkänna utan omsvep – blir det ofta bara ett ”Fuck off, gubbjävel” som blixtrar genom skallen. Men att vara ärlig mot sina känslor måste vara en sak, och en helt annan att låta dem förstöra ens förmåga att bemöta sin omgivning med respekt.

Vad du än varit med om, du borde öppna dina fönster på vid gavel och släppa in livet igen. För min egen del kan jag leva med stampanden i golvet eller t.o.m. fler rasande papperslappar skrivna med versaler. Det är inga problem. Att sitta bakom neddragna persienner och långsamt gå under av bitterhet vore långt mycket värre.

Loreen etc

Det har snart gått en hel vecka sedan Loreen gav Sverige en övertygande seger i Eurovision Song Contest i Baku. Media har givetvis svämmat över av hyllningar och superlativ, men vart tog hypen kring Den Stora Musiktävlingen vägen på just den här bloggen?

Ja, det kan man ju fråga sig. Förklaringen är att jag alltid har tyckt att det stora europeiska slaget känts som en musikalisk överdos med sin massiva lista av tävlande bidrag och evighetslånga poängprocedur. Om det svenska upplägget är en bläckfisk är det europeiska en, eh, jättebläckfisk.

Men, i lördags visade spektaklet sig ju tveklöst från sin bästa sida. En helt svinbra Loreen gick upp och gjöt fast ”Euphoria” i scengolvet, håvade sedan in mer eller mindre maxade poäng från alla länder utom Italien av nån anledning. Jag vet att jag i den inhemska finalen diggade Dannys ”Amazing” snäppet bättre, men med facit i hand är det bara att konstatera att den låten aldrig hade kunnat aspirera om en internationell guldmedalj på detta självklara vis. ”Euphoria” vann på pondus och att inte likna någonting annat i Baku denna lördagskväll.

Så, även jag stämmer så klart in i gratulationskören och tackar Loreen för ett optimalt utfört jobb. Hennes ställningstagande för mänskliga rättigheter i Azerbajdzjan skänker dessutom segern ett extra mått av triumf.

Dop

Jag bevittnade ett barndop häromdagen. Och fick samma slags känslor som när pappan till barnet i fråga tillkännagav födelsen en tidig morgon på ett av landets sjukhus. En familjs glädje håller man inte tillbaka så lätt. Den är vacker när den lyser igenom.

Barnet, dottern bars storögd och förundrad genom hela ceremonin. Satt i pappas knä medan mamman läste en bön för de samlade. Visade ingen ansats till missnöje när prästen hällde dopvatten över hennes lilla huvud.

Vackra, eviga ögonblick som sagt. Att de sedan ramades in av ett groteskt, kamerablixtrande mediaspektakel, där en ändlös gästlista av kungaättlingar och celebriteter och deras nyskräddade outfits verkade vara den mest intressanta snackisen efteråt – är i vanlig ordning bara att beklaga.

Partiledardebatt

Igår kväll såg jag partiledardebatten i SVT. Här några korta reflektioner:

Miljöpartiets Gustav Fridolin var den enda som inte ägnade sitt inledningssnack åt att dissa motståndarna. Ett klart unikt anslag.

Jonas Sjöstedt, Vänsterpartiet, svarade ett rakt nej på frågan om Sverige ska kränga vapen till diktaturer. Det gjorde inte Reinfeldt.

Kristdemokraternas Göran Hägglund svarade nej på samma fråga, och erkände att nuvarande lagstiftning är kass som tillåter vapenexport till totalitära stater. Plus i kanten för självrannsakan där.

Moderatledaren Fredrik Reinfeldt gav ett allmänt pressat intryck genom hela debatten.

Jimmie Åkesson, Sverigedemokraterna, ville koppla minst två diskussionsfrågor direkt till invandringspolitiken, dock inte vapenexportfrågan. Inte helt logiskt, va? En diktaturstat som riktar köpta vapen mot sin egen befolkning borde väl rimligtvis innebära ökade flyktingströmmar som ska ta vägen någonstans.

Det var dock ett minus att just migrationspolitiken aldrig fanns med som fast programpunkt. Den tystnaden tjänar som vanligt bara Sverigedemokraterna på.

Socialdemokraternas Stefan Löfvén försökte öppna dörren för ett blocköverskridande samtal om energipolitiken. Diskussion utan prestige, hette det, och att samtal över gränserna är att ta ansvar för Sverige. Helt rätt inställning; återstår dock att se om det är något mer än vackra ord.

För övrigt är det fascinerande hur mycket retoriken och ansiktet utåt betyder i politiken. Jag hade rätt höga förväntningar på Jonas Sjöstedt men tycker att han från start föll in i ledet med uttjatade raljerande attacker. Och så vill man kanske ha just en vänsterledare. Men jag har samma förväntningar på Sjöstedt som på alla andra partiledare – nämligen att de i första hand ska presentera och förklara sitt partis politik istället för att påpeka hur mycket motståndarsidans idéer suger. Pajkastning som debattform är en viktig orsak till det så kallade politikerföraktet.

Men om jag ändå måste välja en favvis i den här showen av dissande och raljerande retorik så får det faktiskt bli Folkpartiets Jan Björklund. Det är kanske bara min lokalpatriotiska sida som färgar av sig, men närhelst karln börjar ösa på med sina syrligheter på bred boråsdialekt är TV-underhållningen ett faktum. Säga vad man vill om Alliansen, men i Göran Hägglund och Jan Björklund sitter de inne med valrörelsens främsta komiska talanger.

Adam Yauch (1964-2012)

Han var kanske för gammal för att fortsätta framföra en låt som ”Fight for your right” med samma entusiasm som 1986 – men han var definitivt för ung för att dö. Igår den 4 maj förlorade Adam Yauch's kropp mot cancern, en kamp som hade pågått i tre år. Yauch, även känd som MCA när han äntrade scenen tillsammans med sitt Beastie Boys, blev drygt 47 år.

Samtidigt som tankarna en dag som denna går till Adam Yauchs familj (han efterlämnar fru, dotter och föräldrar) poppar förstås också mina personliga minnen av hiphop-pionjärerna Beastie Boys upp. Ironiskt nog var just ”Fight for your right” mitt första riktiga möte med bandet. Av alla Beastie Boys-låtar är denna totalparodi på partyhårdrock a la 80-tal den absolut minst representativa, men också den som fått det bredaste genomslaget (så sent som igår kunde den höras över Globens is när Sverige mötte Norge i ishockey). Som Yauch själv uttryckte det några år senare: ”By my recollection it was a joke that went too far”.

Men det var på 90-talet som Beastie Boys på allvar fångade mitt intresse. Den heta sommaren 1994 (med Sveriges sagolika framgångar i fotbolls-VM i USA som fond) införskaffade en kompis Beastie Boys-samlingen ”Some old bullshit”. Skivan var full av rå, taggig hardcorepunk från det tidiga 80-talet, och min kompis bestred helt att detta Beastie Boys skulle bestå av samma killar som samtidigt denna sommar firade breda triumfer med skivan ”Ill communication” i allmänhet och singeln ”Sabotage” i synnerhet. Inte förrän jag hade spelat av min äldre kusins ”Ill communication”-skiva på kassett och kunde spela upp punkattackerna ”Tough guy” och ”Heart attack man” gav polaren med sig.

Just detta att Beastie Boys var en hiphop-trio som aldrig helt slutade vurma för den hardcorepunk de växt upp med, gjorde dem till ett band jag kände en klar respekt för. När jag idag har lyssnat igenom deras dubbelsamling ”The sounds of science” från start till mål slås jag som vanligt av det ständigt lekfulla anslaget och oviljan att ta sig själva på blodigt allvar. Det är tydligt att hiphopen verkligen behövde det här bandet.

Men Beastie Boys, hiphop och musik har på ett vis väldigt liten betydelse just idag. En röst har tystnat och kommer i första hand att saknas som kär livskamrat, pappa och son. Frid över Adam Yauchs minne, tack för all nyfiken kreativitet och inspirerande avtryck i historien.

Järnladyn

Mer populärkultur, denna gång med en klart allmänbildande touch. I helgen var jag nämligen på bio och såg ”The Iron Lady”, filmen om Margaret Thatcher. Från min barndom har jag korta minnesbilder av denna legendariska brittiska politiker; nyhetsinslag på TV där en tant som verkar sträng talar med ryggen vänd åt en massa kostymklädda gubbar som högljutt kommenterar det som sägs. ”En riktig isbit!” minns jag att mamma säger om tanten, och så skrattar hon lite. Mamma alltså.

Regissören Phyllida Lloyd verkar dock inte ha kunnat bestämma sig för vilken film hon velat göra. ”The Iron Lady” är bara till hälften en skildring av Margaret Thatchers politiska liv, den andra halvan är berättelsen om en gammal människa som glider in i demens. Och även om båda delarna övertygar – Meryl Streep är helt knäckande bra i huvudrollen – blir jag besviken över att det politiska 70- och 80-talet inte får ett större utrymme. Varje gång man tycker att historien löper på som bäst kastas man åter tillbaka till nutiden och den åldrade Thatchers vandring genom minnen och glömska. Den skildringen är gripande och tankeväckande, men får som sagt lite för stort utrymme just här.

När jag berättar om filmen för en arbetskamrat som är uppvuxen i England har han sina egna personliga minnen av Thatcher-eran. En mörk period, säger han, och berättar om hur hårt fackföreningsrörelsen behandlades och hur demonstrationer mot Falklandskriget ibland slogs ner på sätt som aldrig kom fram ordentligt i media. Det var inte för inte som Margaret Thatcher fick sitt alias Järnladyn. Se gärna filmen, men utan att räkna med någon heltäckande historisk skildring av politikern som blev Storbritanniens första kvinnliga premiärminister.

Garaget

Nu ska ni för första gången få höra mig säga något negativt om det där elektroniska musikkollektivet från Norrköping, numera bosatt i Stockholm. Slagsmålsklubben, ni känner till dem? Igår inhandlade jag deras fjärde skiva ”The Garage” och har idag under eftermiddagen låtit den bo in sig ordentligt i stereon.

För att uttrycka sig i klartext: ”The Garage” är Slagsmålsklubbens klart sämsta skiva hittills. Och förklaringen är enkel: Bandet har fått för sig att droppa sitt naivistiska blipblop-universum till förmån för ett mer vuxet sound som mer går ut på repetitiva beats än flipperspelsmelodier. Singeln ”Jake Blood” var den suggestiva förvarningen på vad som komma skulle.

Även jag fattade förstås att bandet inte kunde göra låtar som ”Vi och Olle” för all evighet – det är självklart positivt när ett band vill utvecklas istället för att stå still. Men även om senare grejer som ”Hänt” och ”Sponsored by Destiny” har en tyngre approach finns melodisinnet ändå tydligt kvar där under den mörkare ytan. Framför allt finns det en framåtrörelse i de låtarna. På ”The Garage” vetetusan. Flera av låtarna känns mer hypnotiskt snurrande runt sin egen axel, och i ”Come on Anybody” börjar jag undra om skivan hakat upp sig. Låten går knappt att lyssna klart på överhuvudtaget.

Visst växer ”The Garage” efterhand – det är trots allt Slagsmålsklubben vi snackar om här! – men det är bara i korta ögonblick som den tangerar nivån hos tidigare storverk. Den lär definitivt bli en skiva som jag kommer spela oftare än jag lyssnar på, om man säger så. Klart bäst är nämnda singeln ”Jake Blood” tillsammans med ”Snälla TV Plz”. Och så ”Opening the Garage” då, ett finstämt litet intro som bär tydliga drag av svenska sommarpsalmer. Tyvärr fick den inte visa väg för resten av skivan.

Puls

Ja, ungar, det här blogginlägget trodde jag nog aldrig jag skulle skriva. Men kära nån vad otippat kul det kan vara att jogga på ett löpband! Konditionsträna helt enkelt. Där ser man vad en jobbsponsrad hälsokontroll med aningens för höjda kolesterolvärden kan göra för aktivitetsivern. Fast – det ska sägas direkt – löpningen i sig har egentligen inte mycket till underhållningsvärde alls, det är hur man väljer att rama in den som gör hela skillnaden. Utan min simpla MP3-spelare (hopplöst ute 2012, men vem bryr sig?) skulle jag inte palla hälften.

Vidare snack om ökad prestationsförmåga, träningsutrustning och löptävlingar får ni se er om efter nån annanstans, det här lär aldrig bli en träningsblogg. Men som sagt, jag kan lätt rekommendera för vem som helst att plugga in favvomusiken i öronsnäckorna och sedan ge sig ut på valfri distans, maskindrivet inomhus eller i grönskan utomhus när vädret börjar tillåta framöver. Fixa en schysst playlist och fascineras över hur stegen blir lättare och längre genom puls och sköna melodier. Som exempelvis i ”Speedboats” med Slagsmålsklubben. Så klart.

Slagsmålsklubben-spinoff

Slagsmålsklubbens ”The garage” har nu funnits ute i närmare ett par veckor, och det är förstås bara en tidsfråga innan jag slungar ut en näve stål och införskaffar ett alldeles eget ex av skivan. Men innan dess tänkte jag härmed tipsa om en trevlig spinoff på bandet i fråga.

Nej, jag snackar inte om Maskinen, som i och för sig också är ett skönt och aktuellt gäng med Slagsmålsklubben-Frej i verbal högform. Bandet jag främst tänkte på här heter City, och består av Björn och Joni från Slagsmålsklubben tillsammans med Tommi från The High Fives. Nya singeln ”Hundra år” är ett dansant litet popunder som låter som om De Överlevande skulle möta The Tough Alliance. Ungefär.

Hur som helst en given addering på sommarens playlist, om jag inte lirat sönder den innan dess.

Påsktankar

Långfredagens budskap är tungt och mörkt. Vi som tror, kallar oss kristna, har att förhålla oss till en historia om hur någon torteras till döds, för vår skull. Det är svårt att ta in. Groteskt, jag kan förstå den synen på det. Vad betyder det egentligen? Går det att förstå? Jag undrar varje år.

En präst på radion talar om att Jesus döms och dödas av etablissemanget. Av makten och den religiösa eliten. Det är inte Gud som dödar, det är människorna. Jesus har ställt till oreda, han har gått omkring och påstått sig vara sänd av Gud, han har predikat kärlek och kritiserat de rådande maktstrukturerna. Till råga på allt fått människor med sig. Han är ett allvarligt hot mot makten och det är därför den måste göra sig av med honom.

Den bilden är lättare att ta in. Men resten, att Jesus och därmed Gud dör får människornas synder i alla tider, det är svårare att förstå vidden av. Knappast tidsenligt eller intellektuellt år 2012 heller. Jag får leva med att inte förstå eller kunna förklara. Väljer att tro att Gud har överseende.

Men så här måste det i alla fall vara: ”Allt vad ni gjort för dessa mina minsta bröder – det har ni gjort för mig” säger Jesus. Och förklarar att han själv finns hos de utsatta – de sjuka, de hemlösa, de fängslade – och att vi genom att sträcka ut en hjälpande hand till dessa samtidigt sträcker oss mot Gud.

Vilket i motsatt riktning borde betyda: När en människa skjuts ihjäl av militär i Syrien, torteras, våldtas och mördas i en källare i Tyskland eller misshandlas grovt på ett torg i Kortedala – så finns Jesus även där. Och fortsätter Jesus i så fall än idag att dödas, om och om igen?

”Tillvarons innersta handlar inte om makt, utan om identifikation” [Ylva Eggehorn]

Bröderna Marx

Bröderna Marx är ett unikum i filmhistorien. Och i min filmhylla. Ända sedan mamma en eftermiddag på 80-talet tipsade om att det skulle gå en Marx-rulle på TV har jag varit totalt såld på dessa bröders upptåg i svartvitt. På den tiden hade SVT den goda traditionen att med jämna mellanrum visa någon av brödernas filmer, företrädesvis som matinéer under helgerna. Jag har en handfull av dem inspelade på video, och upplever just nu en revival i och med att jag kommit över några av dem på DVD.

Komedier från 30- och 40-talen är förstås inte helt okomplicerade att se med 2000-talsögon. Bröderna Marx' värld vimlar av stereotyper; i de tidigaste filmerna är sexismen stundtals så grovhuggen att man häpnas över att det funnits en tid då det gick att lansera sådant trams utan protester. Å andra sidan kan man 2012 fundera över hur långt Hollywood egentligen har kommit i de här frågorna på 80 år, åtminstone i komedifacket.

Det stereotypa i Marx-filmerna gäller också skildringen av minoriteter. När brödraskaran i ”En dag i vilda västern” övernattar i ett indianläger möter de naturligtvis en fjäderbeklädd, bister hövding med armarna i kors som talar ett indianspråk som mest går ut på att utstöta hårda vokaler. Och när Harpo Marx hamnar i ett afroamerikansk ghetto i ”En dag på kapplöpningarna” är han storögt fascinerad genom ett långt sång- och dansnummer där de svarta visar prov på både gospelstämmor och rytmen i blodet.

De här skildringarna är definitivt exotism men knappast rasism, skulle jag säga. De är hämtade från en annan tidsanda, och istället för att skrika efter censur kan man helt enkelt använda sitt sunda förnuft när man ser filmerna idag, på samma sätt som när man läser om Pippi Långstrumps pappa ”negerkungen” i Astrid Lindgrens första böcker.

Nu har jag snackat om de svaga bitarna, men dessa står sig ändå slätt mot de verkliga styrkorna hos Bröderna Marx. Groucho far runt med cigarr och målad mustasch och droppar litervis med oneliners omkring sig. Harpo är pajasen utan tal vilket gör honom till en mästare på mimik och vilt kroppsspråk när han ska förklara något. Chico, slutligen, är den mest normala av de tre och ser alltid till att passera ett piano där hans fingrar kan briljera i kvicka ragtime-stycken.

Om jag ska välja en personlig favvis bland filmerna blir det ”En dag i varuhuset” från 1941. Det har här gått tolv år sedan långfilmsdebuten och bröderna har tagit tydliga steg från den tidens mest anarkistiska humor till mer strukturerade berättelser, varav detta kan sägas vara den sista från deras mest gyllene era. Storyn är densamma som i de flesta av deras filmer: brödratrion hjälper ett ungt, idealistiskt och förälskat par att klara sig ur en ekonomisk knipa och ställs mot lömska, hårdföra skurkar. Blixtrande slapstick och verbala kvickheter samt några mer eller mindre daterade sång- och danssscener följer, och slutuppgörelsen är i vanlig ordning spektakulär.

En sisådär 25 år har alltså gått sedan min mamma introducerade mitt barndomsjag för Bröderna Marx. Jag skrattade då och gör det fortfarande. Gammaldags eller inte, feelgood-underhållning i den här klassen görs helt enkelt inte längre.