fredag 27 januari 2012

Birro

Närhelst Marcus Birro gör ett uttalande kan man vara säker på att det rör sig om en vattendelare. Så är också fallet när han skriver sin första krönika för den kristna dagstidningen Dagen. Närmare 400 personer har tryckt på gilla-knappen och uttryckt sitt stöd, medan även företrädare för det så kallade näthatet firat nya triumfer.

Jag läser Birros text ”Sverige behöver Gud” och konstaterar att han inledningsvis rör sig i en riktning som jag gärna följer med i. Han talar om Gud som någon med ”en plan och en solidarisk del i alla människors liv” och beskriver en längtan hos mänskligheten: ”Vi drömmer om att någonting ska få förbli heligt och beständigt i en värld där allt vackert ska släpas i smutsen, ska skändas och vulgariseras”.

Problemen för min del kommer senare, när Birro lyfter fram förespråkandet av abort och aktiv dödshjälp som exempel på sådant som kristna människor borde stå upp emot. Och: ”När jag läser Aftonbladet som ideligen hånar kristna genom att skriva om 'jihad' och 'heligt krig' om det som händer i KD är jag övertygad om att vanligt folks tro behöver radikaliseras, lyftas ut ur öde kyrksalar och övergivna församlingshem.”

Min poäng är nu inte att abort och aktiv dödshjälp är ointressant att diskutera. Det är bara det att dessa ämnen sedan urminnes tider har varit så stenhårt förknippade med vad en kristen människa främst förväntas engagera sig i (läs: engagera sig emot). Och det är jag verkligen så less på. Den dag kommer att slå mig med häpnad då någon säger: ”Jaså, du är kristen. Då måste jag få fråga dig vad du egentligen tycker om den jakt på ekonomisk profit som genomsyrar vårt samhälle så mycket. Eller om romernas situation i Europa. Eller om hur vi systematiskt förstör vår miljö. Vad tycker du som troende egentligen om detta?”

Att detta ännu inte inträffat har vi ju beklagligt nog kyrkohistorien att tacka för. För även om Jesus inte pushade frågor som abort, homosexualitet, svordomar, alkohol och samboskap högst upp på dagordningen så har kyrkan genom historien gjort det – och naturligtvis är det därför dessa ämnen är först att sättas under lupp när ens kristna tro kommer på tal. Ingen rök utan eld som bekant. Birros krönika gör tyvärr inte mycket för att ändra på den saken.

Och när det gäller Aftonbladets ordval i sina angrepp på KD – jag kan hålla med om att det är barnsliga och lättköpta poänger, men knappast värre än så. Inte heller är det en kristen plikt att försvara Kristdemokraterna (eller något annat parti heller för den delen)! Det där är bara ännu en efterhängsen nidbild som Birro ironiskt nog är med och förstärker.

Ändå måste jag säga att jag gillar Marcus Birro. Han är en begåvad författare och oftast verbalt underhållande när han framträder offentligt, även de gånger då han försatt sig i smått märkliga situationer. Jag tar honom gärna i försvar mot osakliga och föraktfulla svingar, även när jag – som i det här fallet – inte håller med honom.

[Länk till Birros krönika]

måndag 2 januari 2012

Framåt

Nyårsafton förmiddag började jag skriva en slags sammanfattning av 2011. Fattas bara annat. Skrev att det inte blev nån musikvideo i år, att det var tunnsått med rörliga bilder i kameraarkivet. Och att jag inte hade lust att göra någon lista. Ni vet, årets konsert, årets besvikelse, årets shoppingfynd och så vidare. Så det blir en näve konsertbilder istället, skrev jag. Hämtad från två av årets skönaste dagar, de då jag befann mig på en livs levande musikfestival i ett sluttande skogsområde någonstans i det vackra sommarsverige.

Sen skrev jag att 2011 för övrigt var Österlen, Rumänien, psykoterapi, jobb och Kolmården. För att nämna något av det bästa. Och att det också innehöll en och annan ångestdipp sprungen ur i sig helt odramatiska situationer att lära sig något nytt av. Lären eder alltid av misstagen, ungar! Bliv aldrig ett offer för omständigheterna! Så skrev jag också.

Men det tog en sån jäkla tid att ladda upp de där bilderna. Jag lyckades inte förrän dagen därpå, och då var det ju redan 2012. Och då ska man ju blicka framåt istället, tänkte jag. Tänker jag. Och framåt finns det ju faktiskt en hel del grejer jag skulle vilja göra. Jag tänkte på dem på natten när 2012 just var fött, när fyrverkerierna dånade över hustaken och festfolket så småningom släntrade hem så nära utanför fönstret att jag kunde höra lösryckta fragment ur deras samtal med varandra.

En massa idéer. Planer är för mycket sagt, men idéer och tankar. Drömmar. Och om mayaindianerna har rätt är det väl just i år drömmarna bör förverkligas innan allt går åt pipan.

Till sist mynnade det ut i en kort mening som jag läste för fjorton år sedan, allra sist i en ledare i miljökampsfanzinet Broaktivisten. Nu åter kristallklar, som explosionerna på den nya natthimlen:

”I så fall, vad väntar du på?”