Garaget

Nu ska ni för första gången få höra mig säga något negativt om det där elektroniska musikkollektivet från Norrköping, numera bosatt i Stockholm. Slagsmålsklubben, ni känner till dem? Igår inhandlade jag deras fjärde skiva ”The Garage” och har idag under eftermiddagen låtit den bo in sig ordentligt i stereon.

För att uttrycka sig i klartext: ”The Garage” är Slagsmålsklubbens klart sämsta skiva hittills. Och förklaringen är enkel: Bandet har fått för sig att droppa sitt naivistiska blipblop-universum till förmån för ett mer vuxet sound som mer går ut på repetitiva beats än flipperspelsmelodier. Singeln ”Jake Blood” var den suggestiva förvarningen på vad som komma skulle.

Även jag fattade förstås att bandet inte kunde göra låtar som ”Vi och Olle” för all evighet – det är självklart positivt när ett band vill utvecklas istället för att stå still. Men även om senare grejer som ”Hänt” och ”Sponsored by Destiny” har en tyngre approach finns melodisinnet ändå tydligt kvar där under den mörkare ytan. Framför allt finns det en framåtrörelse i de låtarna. På ”The Garage” vetetusan. Flera av låtarna känns mer hypnotiskt snurrande runt sin egen axel, och i ”Come on Anybody” börjar jag undra om skivan hakat upp sig. Låten går knappt att lyssna klart på överhuvudtaget.

Visst växer ”The Garage” efterhand – det är trots allt Slagsmålsklubben vi snackar om här! – men det är bara i korta ögonblick som den tangerar nivån hos tidigare storverk. Den lär definitivt bli en skiva som jag kommer spela oftare än jag lyssnar på, om man säger så. Klart bäst är nämnda singeln ”Jake Blood” tillsammans med ”Snälla TV Plz”. Och så ”Opening the Garage” då, ett finstämt litet intro som bär tydliga drag av svenska sommarpsalmer. Tyvärr fick den inte visa väg för resten av skivan.

Puls

Ja, ungar, det här blogginlägget trodde jag nog aldrig jag skulle skriva. Men kära nån vad otippat kul det kan vara att jogga på ett löpband! Konditionsträna helt enkelt. Där ser man vad en jobbsponsrad hälsokontroll med aningens för höjda kolesterolvärden kan göra för aktivitetsivern. Fast – det ska sägas direkt – löpningen i sig har egentligen inte mycket till underhållningsvärde alls, det är hur man väljer att rama in den som gör hela skillnaden. Utan min simpla MP3-spelare (hopplöst ute 2012, men vem bryr sig?) skulle jag inte palla hälften.

Vidare snack om ökad prestationsförmåga, träningsutrustning och löptävlingar får ni se er om efter nån annanstans, det här lär aldrig bli en träningsblogg. Men som sagt, jag kan lätt rekommendera för vem som helst att plugga in favvomusiken i öronsnäckorna och sedan ge sig ut på valfri distans, maskindrivet inomhus eller i grönskan utomhus när vädret börjar tillåta framöver. Fixa en schysst playlist och fascineras över hur stegen blir lättare och längre genom puls och sköna melodier. Som exempelvis i ”Speedboats” med Slagsmålsklubben. Så klart.

Slagsmålsklubben-spinoff

Slagsmålsklubbens ”The garage” har nu funnits ute i närmare ett par veckor, och det är förstås bara en tidsfråga innan jag slungar ut en näve stål och införskaffar ett alldeles eget ex av skivan. Men innan dess tänkte jag härmed tipsa om en trevlig spinoff på bandet i fråga.

Nej, jag snackar inte om Maskinen, som i och för sig också är ett skönt och aktuellt gäng med Slagsmålsklubben-Frej i verbal högform. Bandet jag främst tänkte på här heter City, och består av Björn och Joni från Slagsmålsklubben tillsammans med Tommi från The High Fives. Nya singeln ”Hundra år” är ett dansant litet popunder som låter som om De Överlevande skulle möta The Tough Alliance. Ungefär.

Hur som helst en given addering på sommarens playlist, om jag inte lirat sönder den innan dess.

Påsktankar

Långfredagens budskap är tungt och mörkt. Vi som tror, kallar oss kristna, har att förhålla oss till en historia om hur någon torteras till döds, för vår skull. Det är svårt att ta in. Groteskt, jag kan förstå den synen på det. Vad betyder det egentligen? Går det att förstå? Jag undrar varje år.

En präst på radion talar om att Jesus döms och dödas av etablissemanget. Av makten och den religiösa eliten. Det är inte Gud som dödar, det är människorna. Jesus har ställt till oreda, han har gått omkring och påstått sig vara sänd av Gud, han har predikat kärlek och kritiserat de rådande maktstrukturerna. Till råga på allt fått människor med sig. Han är ett allvarligt hot mot makten och det är därför den måste göra sig av med honom.

Den bilden är lättare att ta in. Men resten, att Jesus och därmed Gud dör får människornas synder i alla tider, det är svårare att förstå vidden av. Knappast tidsenligt eller intellektuellt år 2012 heller. Jag får leva med att inte förstå eller kunna förklara. Väljer att tro att Gud har överseende.

Men så här måste det i alla fall vara: ”Allt vad ni gjort för dessa mina minsta bröder – det har ni gjort för mig” säger Jesus. Och förklarar att han själv finns hos de utsatta – de sjuka, de hemlösa, de fängslade – och att vi genom att sträcka ut en hjälpande hand till dessa samtidigt sträcker oss mot Gud.

Vilket i motsatt riktning borde betyda: När en människa skjuts ihjäl av militär i Syrien, torteras, våldtas och mördas i en källare i Tyskland eller misshandlas grovt på ett torg i Kortedala – så finns Jesus även där. Och fortsätter Jesus i så fall än idag att dödas, om och om igen?

”Tillvarons innersta handlar inte om makt, utan om identifikation” [Ylva Eggehorn]