Loreen etc

Det har snart gått en hel vecka sedan Loreen gav Sverige en övertygande seger i Eurovision Song Contest i Baku. Media har givetvis svämmat över av hyllningar och superlativ, men vart tog hypen kring Den Stora Musiktävlingen vägen på just den här bloggen?

Ja, det kan man ju fråga sig. Förklaringen är att jag alltid har tyckt att det stora europeiska slaget känts som en musikalisk överdos med sin massiva lista av tävlande bidrag och evighetslånga poängprocedur. Om det svenska upplägget är en bläckfisk är det europeiska en, eh, jättebläckfisk.

Men, i lördags visade spektaklet sig ju tveklöst från sin bästa sida. En helt svinbra Loreen gick upp och gjöt fast ”Euphoria” i scengolvet, håvade sedan in mer eller mindre maxade poäng från alla länder utom Italien av nån anledning. Jag vet att jag i den inhemska finalen diggade Dannys ”Amazing” snäppet bättre, men med facit i hand är det bara att konstatera att den låten aldrig hade kunnat aspirera om en internationell guldmedalj på detta självklara vis. ”Euphoria” vann på pondus och att inte likna någonting annat i Baku denna lördagskväll.

Så, även jag stämmer så klart in i gratulationskören och tackar Loreen för ett optimalt utfört jobb. Hennes ställningstagande för mänskliga rättigheter i Azerbajdzjan skänker dessutom segern ett extra mått av triumf.

Dop

Jag bevittnade ett barndop häromdagen. Och fick samma slags känslor som när pappan till barnet i fråga tillkännagav födelsen en tidig morgon på ett av landets sjukhus. En familjs glädje håller man inte tillbaka så lätt. Den är vacker när den lyser igenom.

Barnet, dottern bars storögd och förundrad genom hela ceremonin. Satt i pappas knä medan mamman läste en bön för de samlade. Visade ingen ansats till missnöje när prästen hällde dopvatten över hennes lilla huvud.

Vackra, eviga ögonblick som sagt. Att de sedan ramades in av ett groteskt, kamerablixtrande mediaspektakel, där en ändlös gästlista av kungaättlingar och celebriteter och deras nyskräddade outfits verkade vara den mest intressanta snackisen efteråt – är i vanlig ordning bara att beklaga.

Partiledardebatt

Igår kväll såg jag partiledardebatten i SVT. Här några korta reflektioner:

Miljöpartiets Gustav Fridolin var den enda som inte ägnade sitt inledningssnack åt att dissa motståndarna. Ett klart unikt anslag.

Jonas Sjöstedt, Vänsterpartiet, svarade ett rakt nej på frågan om Sverige ska kränga vapen till diktaturer. Det gjorde inte Reinfeldt.

Kristdemokraternas Göran Hägglund svarade nej på samma fråga, och erkände att nuvarande lagstiftning är kass som tillåter vapenexport till totalitära stater. Plus i kanten för självrannsakan där.

Moderatledaren Fredrik Reinfeldt gav ett allmänt pressat intryck genom hela debatten.

Jimmie Åkesson, Sverigedemokraterna, ville koppla minst två diskussionsfrågor direkt till invandringspolitiken, dock inte vapenexportfrågan. Inte helt logiskt, va? En diktaturstat som riktar köpta vapen mot sin egen befolkning borde väl rimligtvis innebära ökade flyktingströmmar som ska ta vägen någonstans.

Det var dock ett minus att just migrationspolitiken aldrig fanns med som fast programpunkt. Den tystnaden tjänar som vanligt bara Sverigedemokraterna på.

Socialdemokraternas Stefan Löfvén försökte öppna dörren för ett blocköverskridande samtal om energipolitiken. Diskussion utan prestige, hette det, och att samtal över gränserna är att ta ansvar för Sverige. Helt rätt inställning; återstår dock att se om det är något mer än vackra ord.

För övrigt är det fascinerande hur mycket retoriken och ansiktet utåt betyder i politiken. Jag hade rätt höga förväntningar på Jonas Sjöstedt men tycker att han från start föll in i ledet med uttjatade raljerande attacker. Och så vill man kanske ha just en vänsterledare. Men jag har samma förväntningar på Sjöstedt som på alla andra partiledare – nämligen att de i första hand ska presentera och förklara sitt partis politik istället för att påpeka hur mycket motståndarsidans idéer suger. Pajkastning som debattform är en viktig orsak till det så kallade politikerföraktet.

Men om jag ändå måste välja en favvis i den här showen av dissande och raljerande retorik så får det faktiskt bli Folkpartiets Jan Björklund. Det är kanske bara min lokalpatriotiska sida som färgar av sig, men närhelst karln börjar ösa på med sina syrligheter på bred boråsdialekt är TV-underhållningen ett faktum. Säga vad man vill om Alliansen, men i Göran Hägglund och Jan Björklund sitter de inne med valrörelsens främsta komiska talanger.

Adam Yauch (1964-2012)

Han var kanske för gammal för att fortsätta framföra en låt som ”Fight for your right” med samma entusiasm som 1986 – men han var definitivt för ung för att dö. Igår den 4 maj förlorade Adam Yauch's kropp mot cancern, en kamp som hade pågått i tre år. Yauch, även känd som MCA när han äntrade scenen tillsammans med sitt Beastie Boys, blev drygt 47 år.

Samtidigt som tankarna en dag som denna går till Adam Yauchs familj (han efterlämnar fru, dotter och föräldrar) poppar förstås också mina personliga minnen av hiphop-pionjärerna Beastie Boys upp. Ironiskt nog var just ”Fight for your right” mitt första riktiga möte med bandet. Av alla Beastie Boys-låtar är denna totalparodi på partyhårdrock a la 80-tal den absolut minst representativa, men också den som fått det bredaste genomslaget (så sent som igår kunde den höras över Globens is när Sverige mötte Norge i ishockey). Som Yauch själv uttryckte det några år senare: ”By my recollection it was a joke that went too far”.

Men det var på 90-talet som Beastie Boys på allvar fångade mitt intresse. Den heta sommaren 1994 (med Sveriges sagolika framgångar i fotbolls-VM i USA som fond) införskaffade en kompis Beastie Boys-samlingen ”Some old bullshit”. Skivan var full av rå, taggig hardcorepunk från det tidiga 80-talet, och min kompis bestred helt att detta Beastie Boys skulle bestå av samma killar som samtidigt denna sommar firade breda triumfer med skivan ”Ill communication” i allmänhet och singeln ”Sabotage” i synnerhet. Inte förrän jag hade spelat av min äldre kusins ”Ill communication”-skiva på kassett och kunde spela upp punkattackerna ”Tough guy” och ”Heart attack man” gav polaren med sig.

Just detta att Beastie Boys var en hiphop-trio som aldrig helt slutade vurma för den hardcorepunk de växt upp med, gjorde dem till ett band jag kände en klar respekt för. När jag idag har lyssnat igenom deras dubbelsamling ”The sounds of science” från start till mål slås jag som vanligt av det ständigt lekfulla anslaget och oviljan att ta sig själva på blodigt allvar. Det är tydligt att hiphopen verkligen behövde det här bandet.

Men Beastie Boys, hiphop och musik har på ett vis väldigt liten betydelse just idag. En röst har tystnat och kommer i första hand att saknas som kär livskamrat, pappa och son. Frid över Adam Yauchs minne, tack för all nyfiken kreativitet och inspirerande avtryck i historien.

Järnladyn

Mer populärkultur, denna gång med en klart allmänbildande touch. I helgen var jag nämligen på bio och såg ”The Iron Lady”, filmen om Margaret Thatcher. Från min barndom har jag korta minnesbilder av denna legendariska brittiska politiker; nyhetsinslag på TV där en tant som verkar sträng talar med ryggen vänd åt en massa kostymklädda gubbar som högljutt kommenterar det som sägs. ”En riktig isbit!” minns jag att mamma säger om tanten, och så skrattar hon lite. Mamma alltså.

Regissören Phyllida Lloyd verkar dock inte ha kunnat bestämma sig för vilken film hon velat göra. ”The Iron Lady” är bara till hälften en skildring av Margaret Thatchers politiska liv, den andra halvan är berättelsen om en gammal människa som glider in i demens. Och även om båda delarna övertygar – Meryl Streep är helt knäckande bra i huvudrollen – blir jag besviken över att det politiska 70- och 80-talet inte får ett större utrymme. Varje gång man tycker att historien löper på som bäst kastas man åter tillbaka till nutiden och den åldrade Thatchers vandring genom minnen och glömska. Den skildringen är gripande och tankeväckande, men får som sagt lite för stort utrymme just här.

När jag berättar om filmen för en arbetskamrat som är uppvuxen i England har han sina egna personliga minnen av Thatcher-eran. En mörk period, säger han, och berättar om hur hårt fackföreningsrörelsen behandlades och hur demonstrationer mot Falklandskriget ibland slogs ner på sätt som aldrig kom fram ordentligt i media. Det var inte för inte som Margaret Thatcher fick sitt alias Järnladyn. Se gärna filmen, men utan att räkna med någon heltäckande historisk skildring av politikern som blev Storbritanniens första kvinnliga premiärminister.