När min festivaldag inleddes med Slagsmålsklubben dominerade dock den tonåriga publiken. Vilket i det här fallet tyvärr innebar en kakafoni av skrikande i mobiler, och att allehanda grejer och skräp kastades mot scenen. När någon börjde svinga en tvåliters vattenflaska och tömma den över främre delen av publiken backades säkerhetsfunktionärerna upp av äldre huvudansvariga som kom och sträckte sig ut över kravallstängslet med bistra blickar. Vilket faktiskt gav effekt. Brustna vrål och illskrik fortsatte dock att dränka det mesta av mellansnacket, och jag sammanfattade beteendet hos min 15-20 år yngre medpublik med det väldigt vuxna ordet respektlöshet.
Nästa man ut var Freddie Wadling, ett sant unikum i svenskt musikliv. Mest unikt är kanske att mannen fortfarande lever och har sin säregna, skarpa röst i behåll. Sittandes ned med en textpärm i knät gjorde han sina egna personliga tolkningar av bl.a. några James Bond-teman, Beatles' ”Strawberry fields forever” och Radiohead's ”Creep” (som tillägnades Pernilla Wahlgren och hennes omtalade blogginlägg om Wadling). Kanske smög det sig också in någon gammal Cortex- och Blue for Two-låt, det vet i så fall bara de sanna Wadling-fansen. Konserten var i alla fall den mest nedtonade och avslappnade den här dagen.
Markus Krunegård har i mina ögon gjort två stora musikhistoriska välgärningar. Det ena var att i mitten av 00-talet bilda punkbandet Hets, det andra när han med sitt Laakso bjöd in Peter Jöback till duett och på allvar bidrog till att sparka ner den koketta muren mellan indie och mainstream. Hans solokarriär har jag däremot inte följt i någon nämnvärd grad, så hans spelning den här kvällen blev någon slags introduktion. Vad som slog mig är vilka livsvisdomar mannen lyckas leverera med ganska enkla textmedel. Valfri livscoach skulle betala bra för att få patent på vissa formuleringar i ”Ibland gör man rätt, ibland gör man fel” och ”Askan är den bästa jorden”. Musikaliskt var det inte lika märkvärdigt. Välljudande och bra, men varken mer eller mindre än folklig indierock på det genuint svenska viset.
Deportees gjorde sedan en väldigt njutbar spelning på samma scen där Wadling suttit tidigare. De sluttande läktarraderna och taket ovanför bidrog nog till den mysiga, lite hemtrevliga känslan. Bandet är rutinerat och avspänt, inte minst i mellansnacket. Och ”Under the pavement the beach” låter alltid lika fantastiskt.
Dagens odiskutabla energiknippe var annars Timbuktu, förstärkt med ett Damn! i högform. Det svängde med andra ord hårdast i stan. I likhet med exempelvis Laleh är Timbuktu en artist som sannolikt kan tacka ett visst TV4-program för att hans publik breddats det senaste året. Den här konserten var följaktligen välbesökt och en av dem som tydligast visade det publikmässiga åldersspannet på Putte i Parken. Artistens mer renodlade hiphop-bakgrund representerades bara genom ett medley, i övrigt var det de senaste årens hits som dominerade. ”Alla vill till himmelen” fixade mäktigaste allsången, tätt följd av ”The botten is nådd”. För mig var det även en trevlig bonus att få återse bröderna Jens och Petter Lindgård i aktion, en gång i tiden två tredjedelar av tokroliga The Mopeds, numera alltså mest aktiva som delar av blåssektionen i Damn!
Timbuktu ville nästan inte gå av, men när han väl gjorde det gick startskottet för Den Svenska Björnstammen på scenen bredvid. Trångt i publiken var det, vilket vissa överförfriskade kids inte låtsades om utan svingade armar och kroppar som om var och en i själva verket hade en svängradie på 2 meter. Men skit i det! Björnstammen klarade i alla fall skivan galant. Sångarna stod för öset medan resten mest höll sig stilla i bakgrunden och såg till att rytmer och beats fungerade som de skulle. Populariteten hos singelspåren ”Vart jag mig i världen vänder” och ”Svalkar vinden” är fullt förståelig; optimala melodier och funderande texter är oftast en vinnande kombination. Med sina färgglada ljusprojektioner var detta också den visuellt näst snyggaste spelningen den här dagen. Vinnaren i det slaget väntade dock fortfarande i kulisserna.
Och jo, det är hela Sveriges Lars Winnerbäck jag talar om. Rent visuellt kunde ingen mäta sig med de väldiga videoprojektioner som rörde sig bakom hans rygg genom hela konserten. Artisten själv, som jag den här kvällen såg live för första gången, uppträdde ungefär som jag hade väntat mig även om inledningen var förvånansvärt svart (både visuellt och musikaliskt) och lät mer Thåström än Winnerbäck: ”Jag var och köpte en kostym, till min egen begravning...”. När första mellansnacket kom efter sex låtar erkände han själv att han kommit med en bunt dystra sånger. Men det är ändå lätt att förstå varför denne man fångat och berört en så stor publik, kanske är han den främste vardagsexistentiella rockpoet vi har i det här landet. När han ensam med en akustisk gitarr släppte iväg ”Elegi” genom natten fick jag själv rysningar och tårar i ögonen. Med ett kompband bestående av folk från bl.a. Hellacopters och Weeping Willows utstrålade hela konserten dessutom en självklar musikalisk pondus från början till slut.
Winnerbäck avslutade hela festivalen, och lagom till sista extranumret började regndropparna falla. Detta blev alltså min festivaldag på Putte i Parken 2012. En dag utan några egentliga aha-upplevelser men med ytterligare en bunt sköna, somriga konserter att sortera in i minnesalbumen.
