Den andra drömmen

Jag bestämmer mig för att jag vill göra en intervju med Clara Zimmergren till mitt fanzine. Intervjun ska utifrån hennes sommarprat handla om adoption. Jag överväger en kort stund att skriva ett brev men beslutar sedan att ringa istället. Och i samma stund som jag gör det står jag i Claras hall och hör henne prata ute i köket.

Clara är vänlig och går med på att göra intervjun, vi bestämmer dock att det ska ske vid ett senare tillfälle. Vi tar samma spårvagn in mot centrum, Göteborg förmodligen, och jag sitter av nån anledning på ett trappsteg framför förarhytten. Vi kliver av vid samma hållplats men beger oss åt olika håll.

Jag ska gena genom ett radhusområde och börjar klättra över häckar, väldigt nära husfasaderna och dess fönster. Då, när jag vänder mig om, kommer en mörk, schäferliknande hund springande och biter mig i handen. Den kopplar ett fast grepp med käkarna och blir hängande där. Jag står på någon slags altan, och när jag tittar ner ser jag ett par snubbar på marken ett par meter ner. Jag frågar om de kan hjälpa mig men de ser helt likgiltiga och blasé ut och säger att jag får ta mig till nån restaurang och be om hjälp där.

Hunden hänger kvar, med käkarna liksom mekaniskt sammanpressade. Det gör inte ont, känns bara förbannat irriterande att den ska hänga där. Situationen känns bekant liksom.

Så släpper jycken plötsligt taget. Det knakar till i käkarna på den, och den lommar iväg med sänkt huvud utan att titta på mig. Det är bara jag kvar på altanen. Jag tittar upp och framåt igen, på de tegelfärgade husfasaderna, på gräsmattorna och häckarna mellan husen. Inriktar mig på nästa steg.

Den ena drömmen

Jag drömde om undergången. Och jag var inte rädd.

Det började hemma hos mina föräldrar. Jag öppnade ett fönster och där utanför stod en tjej klädd i svart och sjöng, ljust, starkt, vackert. Och solen måste ha stått lågt för den sken precis vid sidan av hennes huvud och liksom genom det, hela hennes ansikte lyste som solen. Bakom henne höjde vargliknande hundar sina huvuden mot himlen och stämde in i sången. De skällde inte eller gnydde, det var mörka stämmor som inte lät som något jag hört tidigare. Något stort svävade över himlen.

Och sedan var det plötsligt människor som återförenades. Jag kände dem, det var människor som fortfarande lever men inte träffas ofta längre. Det var som att vi återgick till hur våra liv såg ut när jag var liten, ändå var vi exakt de personer vi är idag.

Sedan tittade jag in i ett dockhus och såg små barn, de kan inte ha varit mer än ett år gamla men de brydde sig och tog hand om varandra, någon lade sin arm runt en annan. Och jag tänkte att det här var ju lite konstigt ändå, samspel och empati sägs ju inte vara utvecklat hos så här små barn.

Kanske var det här bara början och sedan fortsättningen. Kanske fattades det ett skeende mittemellan.

Men det var så här jag drömde att den såg ut, undergången. Och jag var inte rädd.

Play

Igår kväll slog jag mig ner i soffan och såg Ruben Östlunds omdiskuterade guldbaggevinnare ”Play” från förra året. Ni minns snacket kring rullen? Vid sidan av femstjärniga betyg i välrenommerade tidningar som DN, Sydsvenskan och Nöjesguiden anklagades den också för att vara rasistisk. Aftonbladet och nämnda DN stod för några av de debattartiklar som sedermera besvarades av Ruben Östlund själv. Tyvärr blev det ett replikskifte med låsta positioner och från Östlunds sida misslyckade försök till klargöranden.

Att det tog hus i helvete kring ”Play” är inte svårt att förstå. Filmen bygger på verkliga händelser i Göteborg där ett gäng invandrarkillar systematiskt rånade infödda svenska kids genom ett utstuderat psykologiskt maktspel. ”Play” var alltså hårt kontroversiell redan på manusstadiet. Men det som provocerar mest med filmen är förmodligen att den i likhet med Östlunds tidigare verk ”Gitarrmongot” och ”De ofrivilliga” inte tar någon tydlig ställning för eller emot det den visar. Som tittare utsätts man bara för ett antal sammanhängande scener, det är som att stå och betrakta något som lika gärna kunde vara filmat i ens eget lokala köpcentrum eller på bussen till jobbet. Nöjesguiden träffar rätt när de kallar ”Play” ”en spegel som hålls upp och skapar moralen, hos tittaren”.

Jag har svårt att säga något kort och enhetligt om ”Play”, men kan i alla fall försäkra att jag berördes av den. Är rasistanklagelserna förståeliga? Ja. Är filmen därmed rasistisk? Tveksamt. Snarare känns det som att den väldigt rakt konfronterar vår egen rädsla för att bli klassade som rasister när vi upprörs över det vi ser här. Allt når någon slags kulmen och sammanfattning i filmens näst sista scen, en stark och utdragen sekvens som dessutom visar Ruben Östlunds briljans rent regimässigt. Den scenen i synnerhet och ”Play” i allmänhet kommer att dröja sig kvar länge i mitt medvetande. Se filmen och skapa din egen uppfattning!

Green Laces

För första gången på den här bloggen bjuds ni härmed lite regelrätt reklam. Förra veckan fick jag nämligen hem mina nya nätshoppade pjucks från Green Laces. Det fina med den här lilla nätbutiken är att den inriktat sig på att kränga skor (huvudsakligen) som ”har tagits fram utan att djur på något sätt behövt bli inblandade och med stor respekt för miljö och arbetsrätt”. Kängorna jag har införskaffat är följaktligen gjorda av konstläder och med en sula av återvunna bildäck.

Förutom det etiska tänkandet i tillverkningen är dojorna dessutom väldigt snygga. Lägg till detta att Nina Färdig på Green Laces var enormt hjälpsam och trevlig i den mailkorrespondens som slutligen ledde fram till mitt inköp. Det finns med andra ord flera skäl att klicka sig in på Green Laces lilla – och förhoppningsvis växande – sortiment på nätet. Gör det!