Och 2012 års absolut sista inlägg blir en liten lista över det gångna årets bästa låtar. Garanterat inte komplett, men addera valfritt spår till spellistan ikväll och du har en given nyårsfest framför dig. Listan är helt utan inbördes rangordning, fast okej, vissa låtar är ändå lite bättre andra.
För övrigt: Bojkotta miljonfyrverkerierna och skåla inte mer än att ni kan ta er hem oskadda, så ses vi 2013. Gott nytt år!
Icona Pop: ”I love it”
Anders Flanderz Ensamsorkester: ”Öpp”
Petra Marklund: ”Händerna mot himlen”
Familjen: ”Vi va dom”
Hundhimlen: ”Hundra år”
Miss Li: ”Darker side of me”
Mando Diao: ”Strövtåg i hembygden”
Lilla Namo: ”Höj volymen”
First Aid Kit: ”King of the world”
Pusrad: ”Totalviagra”
Kent: "999"
Little Marbles: ”Fula gubben Hitler”
Pussy Riot: ”Putin lights up the fires”
Maskinen: ”Superbas”
Alina Devecersky: ”Flytta på dej”
Laleh: ”Vårens första dag”
Slagsmålsklubben: "Jake Blood"
Varje årskrönika av rang använder sig givetvis av listor. Så här kommer en liten sådan. Imorgon, på årets sista dag, kommer en till. Spännande, va?
Årets...
Konsertögonblick: Amy Diamond öppnar med ”It’s my life” på en somrig allsångsscen i Skara. Konsertsabotage: Ignorant festvrålande kids dränker Slagsmålsklubbens mellansnack på Putte i Parken, Karlstad. Besvikelse: Slagsmålsklubben förlorar sig i skeva, monotona beats på emotsedda albumet ”The garage”. Film: Palme. Årets största bioupplevelse var en dokumentär. Blogg: Kristian Gidlunds ”I kroppen min” Sommarpratare i P1: Clara Zimmergren Vinterpratare i P1: Hanna Hellquist Shoppingobjekt: Kängor från Green Laces Slöseri med engagemang: Rabaldret kring ”Tintin i Kongo” och Lilla Hjärtat. Matupplevelse: Veganpizza på O Mamma Mia i Stockholm. Semesterort: Malmö Fotbollslag: Elfsborg Protest: Pussy Riot Kapitulation: Spotify Uttråkning: Facebook Upptäckt: Solsidan TV-serier: Solsidan, Torka aldrig tårar utan handskar, Äkta människor Radio- och TV-program: Musikhjälpen Mediala mysfaktor: Musikhjälpen Engagemang: Musikhjälpen
Religion, ni känner till det begreppet? Ett evigt föremål
för diskussioner, så även under 2012. Senast var det frågan om skolornas
adventsfirande i kyrkan och om det ska få ha ett religiöst innehåll eller ej. Den
grejen diskuteras fortfarande, åtminstone i och kring den kristna dagsblaskan
Dagen som var med och tog initiativ till det så kallade Adventsuppropet. Över 80 000
pers skrev under kravet på en ändring i skollagen där kontentan var: ”Samlingar i kyrkan måste få utgå från den
kristna tron”.
Jag skrev själv under, med viss tvekan. Och när jag nu läser
debattartiklarna i Dagen för och emot Adventsuppropet och dess syfte hittar jag helt
klart hållbara argument och tankar från båda sidor, men kanske framför allt
från den som valde att inte skriva under protestlistorna. Jag behöver absolut
inte ångra min underskrift, men inser också efter att ha läst debattartikeln ”Adventsuppropet
problematiskt” och dess efterföljande reaktioner att frågan kanske inte
förtjänade riktigt så stor uppmärksamhet som den fick. Åtminstone inte i
jämförelse med mycket annat som man skulle önska att kristenheten ville höja
sin röst inför.
Nåväl, den diskussionen fortsätter alltså inom de kristna
leden, men vart den ska leda vet jag ärligt talat inte. För icke troende
riskerar den nog bara att spä på föreställningarna om en sluten kyrka som vänder
blickarna inåt.
Religionen diskuterades även i SVT:s ”Annas eviga”
häromdagen. Och faktiskt: Lena Andersson, som vanligtvis inte imponerar på mig
med sina raljerande texter om tro och religion, inkasserade ett och annat
medhåll från min sida. Okej att vi inte håller med varandra i grundfrågan, men
hon kunde argumentera för sin sak på ett sansat vis och jag skriver absolut
under på ifrågasättandet av ”traditioner
som motiverar sig själva”.
Och det är väl egentligen någonstans där som skiljelinjen
går mellan religion och tro, tänker jag. Religionen bygger i mångt och mycket
på just traditioner och ritualer, medan tron börjar i en osynlig punkt i
hjärtat. Den kan få en att börja söka i religiösa uttrycksformer, det är sant. Men
den svävar fritt, och söker ett hopp och ett hem som egentligen är för stort för
att låta sig ramas in av mänskliga konstruktioner.
Någon undrar kanske om det inte smög sig in ett litet matematiskt
fel när jag publicerade gårdagens inlägg? Det är helt riktigt. Naturligtvis var
det 4+1 dagar kvar av året igår eftersom december har 31 dagar, inte 30 som jag
hade fått för mig i det läget. Detta innebär ju också att jag måste skriva loss
ännu ett inlägg för att uppfylla det ambitiösa löftet med en bloggpost per dag
innan det är dags att byta almanacka.
Så vad ska jag skriva om då? Tja, efter att ikväll ha tagit
del av ännu ett avsnitt av Niklas Strömstedts TV-program ”Tack för musiken” –
denna gång med Darin som gäst – ligger det ju nära till hands att dribbla lite
om det här med musikaliska möten. För det är ju onekligen en trend som håller i
sig. Förutom ”Tack för musiken” har ”Så mycket bättre” och ”Moraeus med mera”
kört nya, publikt framgångsrika TV-säsonger under 2012.
Hur nytt eller gammalt är egentligen det här konceptet? Jag
vill själv gärna ha det till att det började på allvar nånstans när Laakso bjöd
in Peter Jöback i studion för att göra duetten ”Italy vs Helsinki” 2007. Eller kanske
sex år tidigare när Håkan Hellström gick upp på Skansen allsångsscen för första
gången.
Det jag menar är att det är de oväntade musikaliska mötena som är de verkligt intressanta, och som
skapar framgången hos den här typen av program. När Ane Brun gör en hel
duettskiva tillsammans med artister som är lika creddiga som henne själv (Madrugada,
Lars Bygdén, Tingsek, Tobias Fröberg…) är det förmodligen himmelskt för hennes
fans, men inte särskilt innovativt. En helt annan nerv uppstår däremot när hon
kör ”Do you remember” i Kalle Moraeus’ konserttält vid Orsasjön och i anslutning
käkar lunch med Malena Ernman, Timbuktu och Linnéa Olsson.
Så, även om exempelvis ”Så mycket bättre” inte funkade lika
väl 2012 som tidigare säsonger och även om konceptet riskerar att bli krystat i
längden så omfamnar jag ändå de öppensinnade mötena mellan det så kallat
creddiga och det som betecknas mainstream. Det är faktiskt något genuint fint
med dem, och jag hoppas vi får se fler goda exempel under 2013. I de bästa
stunderna lyckas dessa möten beröra på sätt som går bortom musiken.
Fyra dagar kvar på året, och årsbästalistorna faller tätt
som snöflingor över tidningssidor och nyhetsportaler. Även här tänkte jag vara
riktigt ambitiös och slänga upp ett bakåtblickande inlägg per dag innan 2012
blir 2013.
I denna första post av fyra tänkte jag vara dagsaktuell och
hylla Hanna Hellquists vinterprogram som sändes i P1 just idag. Vad ska man
egentligen säga? Hanna berättade om dagen då hennes pappa tog sitt liv, och
allt vad det ofrånkomligt kom att innebära för henne och hennes närmaste. Med ett genomgående allvar förstås, men på typiskt Hanna-Hellquist-vis också med korta stänk av
humor.
Precis som när jag skrev om Kristian Gidlunds medverkan i ”Annas
eviga” känns ens egna ord i sammanhanget helt överflödiga här. Så om ni missade
programmet idag, dröj er inte kvar här utan klicka er vidare och lyssna i
efterhand på en av de mer berörande personliga berättelserna som trängt igenom
mediebruset det här året.
Att Hanna Hellquist är en speciell och färgstark
personlighet har jag förstått länge. En sådan som blir en hjälte genom att
vara sig själv. Men det är fr.o.m. idag som jag är ett fan.
"Så kom du då till slut, du var en främling, en mytgestalt som jag hört talas om. Så många hade målat dina bilder men det var bortom bilderna du kom Vi trodde du var användbar, till salu, vi skrev ditt namn på våra stridsbanér, vi byggde katedraler högt mot himlen men du gick hela tiden längre ner. Du är ett barn som ligger på ett jordgolv, du fryser om vi inte griper in. Du rör vid kroppar, hatar orättvisor, du bjuder älskande på moget vin. Du stiger ut ur alla tomma gravar du är en vind som säger: det blir vår! Du kommer som en flykting över bergen du följer oss dit ingen annan når. Du är den sång om livet som jag glömde den sanning jag förrådde dag för dag. Jag svek mig själv; den spegel som jag gömde bär dina bråddjup, dina anletsdrag. Kom närmare. Bli kvar hos mig. Det mörknar och kanske ljusnar det på nytt igen. Ditt liv ska bära mig; jag hör en koltrast som sjunger timman innan gryningen."
23 301 823 kronor. Det blev slutresultatet för 2012 års upplaga av Musikhjälpen. Och ja, det är definitivt anledning nog att sätta sig här igen och skriva några rader. En märkbart tagen trio släpptes runt 20.30 igår kväll ut ur glasburen på Stortorget i Malmö, ut i den regniga decemberluften för att mottas av publiken där, få sin första portion fast föda på en vecka och presentera den slutgiltiga summan insamlade pengar som alltså landade på över 23 miljoner.
Strax innan hörlurar och mikrofoner lades ner för sista gången i glasburen höll Gina Dirawi ett mycket vackert och brinnande tacktal till svenska folket för deras samlade insats och engagemang. Jag har försökt hitta det i efterhand men inte lyckats. Men just där och då när hon lade fram orden tänkte jag på en text som cirkulerade på Facebook i oktober, dagarna efter att SVT sänt insamlingsgalan ”Världens barn”. Texten:
”Sverige har hemlösa.
Barn som går till sängs utan att äta.
Äldre som går utan nödvändiga läkemedel.
Psykiskt sjuka utan behandling.
Familjer som går i ekonomisk konkurs.
MEN VI DONERAR MILJONER TILL ANDRA LÄNDER UTAN ATT HJÄLPA VÅRA EGNA FÖRST!
99% av er kommer inte att ha modet att kopiera denna text!”
Det här är förstås inget perspektiv man bara viftar undan. Problemen inom vårt eget lands gränser existerar och kräver en större diskussion. Men att en majoritet av Sveriges befolkning aktivt väljer att stödja en utsatt grupp före en annan – jag vet inte om det stämmer. Jag har ingen statistik, jag vet helt enkelt inte men tillåter mig att betvivla. Om temat för Radiohjälpens TV-gala eller för Musikhjälpen skulle vara exempelvis hemlösa i Sverige förutsätter jag att engagemanget skulle vara stort även då. Eller?
Bitterheten över vad som åstadkoms via ”Världens barn” i oktober fick sig i alla fall en allvarlig knäck i söndags när Gina hyllade svenska folkets generositet och kreativitet för att ge barn i slummen rent vatten. 23 insamlade miljoner innebär fem miljoner mer än 2011 års upplaga av Musikhjälpen. ”Det här är det riktiga Sverige!” proklamerade Gina. ”Engagemanget i år har varit större” konstaterade Jason Diakité innan hans röst brast ute på Stortorget.
Musikhjälpen 2012 är slut men lämnar efter sig en stark känsla av hopp hos mig. Egoismen har trots allt inte slagit ut all solidaritet. Kärleken vinner. Vi kan tillsammans och allt det där. Stora, sentimentala ord som jag ändå vågar tro på.
Under en veckas tid berikades vi även med ett gäng underbara, redan klassiska liveframträdanden rakt genom TV-rutan. Allt finns samlat på P3:s hemsida och en del börjar så smått även komma ut på youtube. Som enmansorkestern Anders Flanderz till exempel. En sann hjälte bland många under december 2012.
Läge att släcka ner den här bloggen, eller? Tacka för sig, och kränga rättigheterna till namnet Kid size till nån tonårig videobloggande hipster med reklamfinansierat miljonkonto? Tja, tanken har slagit mig. Finns det något tristare än en blogg som aldrig uppdateras? Faktum är att jag den sista tiden har blivit så fruktansvärt trött på att spendera en massa tid framför en datorskärm. Det är med motvilja som jag loggat in för att skriva det här inlägget. I tanken skissar jag på ett avskedsbrev till Facebook och jag laddade alldeles nyligen upp mina sista skivrecensioner för nät- och pappersblaskan Ikon.
Skälet är helt enkelt att jag drabbats av nån slags pepp på att leva mer av livet offline och med sladden urdragen. Eller AFK, för att ändå använda datorspråk. Det är inte nödvändigtvis så att jag i första hand är emot datorer och internet. Mer att jag plötsligt känner mig extra mycket för allt det andra. Men det är klart, efter ett ha skådat vad som känts som tusentals uppladdningar på nygräddade lussebullar är det inte utan att man ifrågasätter på vilket sätt vi 2000-talsmänniskor väljer att leva våra liv. Frågan är om en personlig upplevelse längre är något värd om den inte först delas på minst ett socialt medium.
Men när jag nu ändå är inloggad är det klart att det finns grejer att skriva om. Nåt om den ständigt aktuella integrationsdebatten kanske? Den som de etablerade partierna tycks vägra nyansera och därmed bidrar till att effektivt öka stödet för Jimpa Åkesson och hans polare. Eller kanske några rader om hur häpnadsväckande enkelt det tycks vara att hitta rasism överallt, om man bara vill? Nu senast i pepparkaksgubbar i ett luciatåg.
Fast nej, jag väljer att fokusera på något mer glädjande, nämligen P3:s satsning ”Musikhjälpen” som just nu är i full gång för femte året i rad. Gina Dirawi, Jason Diakité och Kodjo Akolor har återigen stängts in i en glasbur på Stortorget i Malmö för att dygnet runt i en veckas tid sända radio och samla in stål till förmån för barn i slummen och deras rätt till rent vatten.
Konceptet är en vinnare på flera plan. Förutom programmets oemotståndliga mysighet, med vintern och advent som gnistrande inramning, finns det något mycket, mycket vackert och hoppfullt i att stora delar av svenska folket gör gemensam sak och på olika kreativa sätt delar med sig till betydligt mindre privilegierade. Trivseln verkar konstant i studion, gästerna avlöser varandra och utanför på Stortorget stannar folk till för att genom glasväggarna se artister spela live eller själva önska låtar och skänka pengar via sms. Programledarnas veckolånga fastande blir dessutom en stark symbolhandling av uppoffring för någon annans väl.
Musikhjälpen 2012 pågår fram till söndagen den 16/12 kl 21.00. Följ via P3, SVT och svtplay!