I natt drömde jag något som jag egentligen hade tänkt på redan i vaket tillstånd. Ett par snubbar jag aldrig hade sett förut, med utländskt utseende och klanderfritt svenskt uttal, kom fram till mig och den ena av dem sa att han inte höll med om ett ord av det jag skrivit i mina senaste två blogginlägg.
”Det där är bara dina egna personliga feelings!” sa han med viss intensitet i rösten.
”Jag tror jag förstår vad du menar” svarade jag.
”Du tycker att jag gör en individualistisk sak av något som egentligen borde ses som något kollektivt”. Snubben höjde exalterat ena pekfingret i luften och utbrast
”Exakt!” och trots meningsskiljaktigheter uppstod ett slags samförstånd som kändes klart behagligt.
Tillbaka i verkligheten funderar jag vidare lite grann på det där. Det kommer kanske tyckas att jag sviker nån slags samhörighet med alla andra svarthåriga utlandsfödda, när jag vrider ämnet rasism till en vinkel som mer handlar om kränkning på det personliga planet.
Jag menar att man bör skilja på vad rasism är och vad det inte är. Om man bara vill går det att se rasism även i företeelser där den inte finns från början, vilket i förlängningen har den oundvikliga följden att man tar udden av kampen mot all
verklig rasism. (Ett exempel är när en representant från Afrosvenskarnas Riksförbund i SVT:s ”Debatt” ifrågasätter användandet av uttrycket ”svartjobb”.) Och då är vi alla faktiskt väldigt illa ute, båda som individer och som kollektiv.
I detta blogginlägg – det avslutande i vad som uppenbarligen blivit en triptyk av inlägg i samma ämne – tänkte jag försöka säga något om de känsligare delarna av ämnet. Jag börjar med ett verkligt exempel hämtat från mitt jobb.
En patient är färdigbehandlad, ska skrivas ut och få åka hem. Men patienten vill inte lämna sin säng, trots att trycket på sängplatser är högt från nyanlända patienter just den här dagen. När en arbetskamrat går in till patienten för att få denna att inse vad som måste göras, replikerar patienten – som har invandrarbakgrund – upprört:
”Är du rasist, eller?”.
Min erfarenhet är att den här typen av situationer väldigt effektivt underblåser fiendskap som kanske inte fanns där från början. Om inte annat polariserar den och låser fast positioner helt onödan. Effekterna kan jag höra i fikarummet på jobbet, ute på stan, i samtal med kompisar – överallt då och då faktiskt.
Jag tror jag försöker komma fram till nåt om gemensamt ansvar här. Min åsikt är som sagts tidigare att Sverige som privilegierat land i fred ska ta ansvar när människor på flykt undan terror, krig och övergrepp söker skydd. Definitivt. När detta är fastslaget måste själva systemet för hur vi behandlar människor som kommit hit kunna diskuteras och ifrågasättas utan att det automatiskt innebär ett medlemskap i Sverigedemokraterna.
Jag undrar vem eller vad det egentligen är som lärt den invandrade personen att så lätt ta på sig ett martyrskap som i jobbsituationen ovan. Tillåt mig helt avfärda att det skulle vara något som ligger i personens natur. Jag tror snarare det är något som lärts in genom att se hur fruktansvärt svårt vi har att hantera eller ens våga beröra integrationsfrågan i det här landet. Hur som helst duger det inte. Även den immigrerade har ett ansvar, att inte använda sig av det kontraproduktiva Är-du-rasist-tricket.
Jag undviker att gå in på politisk detaljnivå, även om jag har vissa åsikter även där om hur saker och ting borde kunna skötas för en mer fungerande och human integrationspolitik, såväl regionalt som nationellt och internationellt. Men jag inser mina begränsningar både vad gäller sakkunnighet och argumentation och lämnar det därför därhän. Men slutligen: Ja, jag har i detta inlägg försökt säga något om gemensamt ansvar. På både kollektiv och individuell nivå. Det ena utesluter inte det andra.
