London del 2

Camden verkar ha sträckt ut sig som en jättebläckfisk sedan jag var här senast. Rimligt eftersom det var elva år sedan. Det första jag möter är en punkare med svarta spikes. Helt rätt. Jag omfamnar återigen alla intryck med allt jag har. Står stilla på trottoaren och knäpper några kort innan jag ger mig in under den väldiga gröna marknadsskylten.

Specialerbjudandena börjar hagla direkt. Det räcker att närma sig en svart hoodie med fyra stormtroopers gående över Abbey Road. T-shirtar som känns snygga och lite lagom exklusiva hittar jag senare i vilken kitschig souvenirbutik som helst runt Picadilly. Samma skit överallt. Men känslan är ohjälpligt mer alternativ och cool just här.

I ett hörn sitter en hipp yngling och lirar dubstep-demos för ett par påtagligt intresserade kids i samma ålder. Jag fingrar på en svartvit Ska-tröja och några suddiga punkpins. Bara ta ut pengar och sedan komma tillbaka, tänker jag. Man lär sig aldrig.

Vid brofästet på motsatt sida om Camden Lock riggar ett band upp och bara kör. Jag tänker på det brittiska musikundret. Det låter bekant, indierock som siktar mot arenorna. Kanske når de dit en dag. Livemusik är ren och skär livskvalitet. Jag applåderar några låtar och går vidare över vattnet.

Hur många affärer och marknadsbås kan det finnas? Jag försöker ha koll men tappar bort mig, vet inte var jag varit och inte. Har nätt och jämnt koll på vilken våning. Fascinationen är dock konstant. Ett par kvadratmeter med reggae och ska på vinyl. Skinheadbutiken ”Oi! Oi!” som jag bara vågar gå igenom som hastigast. Försäljningen av begagnade kläder är det märkligaste. De minst attraktiva grejerna på Myrorna i Sverige går här aldrig iväg för under 10 pund. Jag går nästan på tricket.

Grytorna ryker och doftar av nylagade rätter från Vietnam, Indien och Brasilien. Trots alla gratis smakprov jag erbjuds väljer jag till sist en rykande färsk klassisk pasta bolognese hos en hygglig italienare. Vi småsnackar lite och att prata engelska med någon som själv inte har det som modersmål är alltid det bekvämaste.

Legendariska affären Cyberdog har kontrollerade insläpp och utsläpp. Alla vill in. Neonbelysning, rave och techno på kroglik ljudvolym och två dansare på varsin balkong i första rummet. Tre våningar med ultraviolett ljus, freakade prylar och kläder. Sexleksaker och 18-årsgräns i källaren. Alla vill uppleva Cyberdog men hur många av oss som köpt något när vi kommer ut är oklart.

En färskpressad vitamindrink slinker ner medan en kille i pepitarutig kavaj, chinos och converse lirar teman ur ”Titanic” och ”Sagan om Ringen” på ett piano. Jag fastnar sedan i en liten klunga runt en asiatiskt född trollkarl i 50-årsåldern. Han är helt grym. Och rolig. Nästan så att jag för sekunder överväger att köpa loss en magisk kortlek trots att jag vanligtvis tycker det är bland det tristaste som finns.

Ute vid brofästet har ett nytt band riggat upp. Rockabilly den här gången. Svänger som tusan, innan ett distinkt regn hastigt avslutar spelningen. Och det är här jag inser att sju timmar har gått och att allt är på väg att stänga. Hastar mellan nedmonterade marknadsstånd bara för att upptäcka att tröjor, pins och skivor jag hade valt ut är sålda eller nedpackade. Regnet piskar på ordentligt nu. Drar mössan över öronen och inser att Camden har gjort sitt för den här gången.

Dagen därpå tar jag en sista engelsk frulle, eller om man hellre ska likna det vid en brunch, och hänger i ett soligt och folkmyllrande Kensington Garden innan det är dags att ta tunnelbanan mot flygplatsen igen. På planet hem irriterar jag mig över att brittisk-engelskan är utbytt mot svenska. Det låter kantigt och tråkigt och ingen snackar nåt vettigt. Väl nere på svensk mark köper jag loss ett par vegetariska pizza slices och äter dem stående på centralstationen. Stockholm känns litet.

London del 1

Alla länder, städer och resmål har väl sina ikoner, tänker jag. Sådant som det romantiseras och spinns myter kring, och i förlängningen också ses till att tjänas pengar på. Det räcker med att stiga ner på svensk mark i Arlanda och mötas av skyltar till Abba-museet.

London och England har sina. Och jag hinner bara två steg ut från tunnelbanestationen innan jag är fast i den turistlika fascinationen. Dubbeldäckarna som susar förbi. Telefonautomaterna. Tunnelbaneskyltarna. Gatuskyltarna. Och överallt de brittisk-engelska samtalsfragmenten som jag med glädje plockar upp och låter smälta som socker i öronen.

Jag fastnar givetvis omedelbart i en skivaffär, med begagnade vinyler och CD inplastade och systematiskt kategoriserade. Initierade, nördiga, intresserade herrar bakom disken. Vinylerna med Smiths och Sex Pistols får ett rosafärgat skimmer kring sig för att jag bläddrar fram dem just här, hos en skivförsäljare med dörren öppen ut mot gatan, eftermiddagssolen och människorna i Notting Hill.

Butik efter butik. Jag besöker några, men passerar de flesta i tron att jag ska återvända senare. Det händer tyvärr inte, för tiden upphör att existera någonstans längs trottoarerna här. När det skymmer åker jag in till Picadilly.

Trappan upp från underjorden och hela Londons mitt spänns ut som en stjärnhimmel. Trafiken spolas fram och tillbaka under neonskyltarna och framför upplysta vita fasader. Människor överallt. Vi låter våra kameror blixtra i takt. Och någonstans bryter de inledande takterna till ”Paint it black” sig igenom ljudvimlet. Jag följer ljudet som leder fram till en trio snubbar som ställda mot en vägg gör taktfast, instrumental surf av Rolling Stones medan allt det andra händer omkring dem och oss. Himmelriket i treminutersintervaller.

Chinatown. Soho. Ju längre bort man följer gatorna ut från epicentrum desto mer obskyrt blir innehållet. Men för en porrklubb är läget ändå skamlöst centralt. Min promenad förbi och blick in genom de öppna dörrarna sammanfaller med att en ung tjej där inne går nerför en trappa iförd minimala underkläder. 18-19 år? Mitt emellan likgiltigt skrattande kostymherrar belysta med dovt lila spotlights och en lika välskräddad gorilla som vakt utanför. Utsattheten dröjer sig kvar.

Surfbandet packar ihop. Jag följer exemplet och tar en av de sista tunnelbanorna till hotellet.

Graven + Morden

Jag har, några år efter resten av Sverige, sett ett par svenska TV-serier om nån bryr sig. Det är de sammankopplade kriminalserierna ”Graven” och ”Morden” jag talar om, båda inköpta av mig på DVD för ett tag sedan och nu färdigkollade.

På papperet är de båda serierna väldigt lika varandra. Samma arbetsgrupp bestående av snutar, rättsläkare och dylikt utreder ett snårigt brott och kämpar samtidigt med relationsmässiga spänningar inom gruppen. Inga ovanligheter alltså.

I praktiken är det dock skillnad. Medan ”Graven” är en svinbra serie som jag fick tvinga mig till att inte kolla i ett svep (8 timmar), är ”Morden” en rätt sömnig historia som krävde ett antal veckor för att komma igenom. Vad detta beror på kan man ju spekulera kring. Kanske på att det byttes regissör mellan de båda serierna. Kanske på att manusförfattarna kände sig oinspirerade inför en andra omgång. Eller kanske på att Stefan Sauk i pälsmössa med öronlappar inte skrämmer för fem öre utan mer känns som en flera år försenad spinoff på Lorry. (Ni behöver inte vara oroliga, jag spoilar inte ”Morden” genom att avslöja den detaljen.)

Eller så är det i själva verket så att ”Morden” faktiskt är en helt okej serie, men bleknar bort så fullständigt när den ställs bredvid sin föregångare ”Graven”. Som en filmisk motsvarighet till förhållandet mellan Weezer's debutskiva och dess uppföljare ”Pinkerton” ungefär.

Ja ja. Jag rekommenderar i alla fall ”Graven” hårt då den är en väldigt nära fulländad pusseldeckare, draperad i massvis av spänning och mystik och bjuder på klockrena insatser av Kjell Bergqvist, Göran Ragnerstam, Annika Hallin, Cecilia Nilsson och Jens Hultin. ”Morden” är en okej bonus som bärs upp av snygga, blåsiga skärgårdsmiljöer. Men det är föregångaren jag vet att jag kommer återvända till.

Annandag påsk

Varje påsk är det likadant. Jag har gått tillbaka till mina blogginlägg från de senaste två årens påskhelger och fått det bekräftat. Min bekännelse som kristen ställs på sin spets, jag söker ett sätt att förhålla mig till helgens budskap. Något som för mig är lika klurigt varje år. Kanske mer för varje år. I brist på förmåga att förstå eller ta in, söker jag mig bortom eller kanske igenom för att hitta fram till en kärna. Och kärnan jag hittar här är hopp.

Ett slitet ord. Men skildringen av Jesus uppståndelse efter lidande och död sammanfattas väl till sist i just det, tänker jag. Hoppet om att döden inte får sista ordet. Hoppet om återseendet. Hoppet om livet som vinner.

Eller som Carl Johan De Geer uttryckte det i en kommentar på mitt påskinlägg för två år sedan: ”Jag kan inte förstå det. Men jag kan förstå behovet av det. Skräcken för den egna döden skapar tankar på alternativa utvägar.”

Är det verkligen så enkelt? En hypotetisk fråga, inser jag, eftersom jag nog aldrig någonsin tänkt mig döden som det definitiva slutet. En ofrånkomlig följd av min uppväxt i ett kristet och kyrkligt hem kanske. Eller också av någonting annat.

Det jag avundas den konsekvente ateisten är detta: att ha försäkrat sig helt mot en viss sorts besvikelse. Genom att avfärda tron på något högre slipper man följaktligen bli besviken på detta något eller denna Gud. Vilket samtidigt måste innebära att man också släppt hoppet om något fortsatt bortom det synliga.

Och det kan jag inte göra. Jag väljer hoppet, även om det innebär risken att bli besviken. Jag gör det med alla dem i åtanke som rycks från denna värld för tidigt, för alla som sakta bryts ner och tynar bort, för alla som bara hinner möta orättvisor och förnedring. Påsken och uppståndelsen handlar om hopp, och frågar du mig idag svarar jag att jag kommer fortsätta välja hoppet så länge jag lever. Jag ser inga alternativ.