Jakten

Tompa Vinterberg, regissören som i slutet av 90-talet bjöd oss med till den beryktade ”Festen”, är så här 13 år senare DVD-aktuell med sin senaste rulle ”Jakten”. Jag såg den igår, och konstaterar att den är en av de där filmerna som man minns i väldigt skarp detalj efteråt, vare sig man vill det eller inte.

Storyn i korthet: Lucas anklagas felaktigt för att ha förgripit sig sexuellt på ett barn på det dagis där han jobbar, varpå en regelrätt psykologisk mardröm tar sin början. Det är tungt, svart, sorgligt, brutalt och upprörande. Mads Mikkelsen spelar på toppen av sin förmåga, en insats som helt logiskt gav honom priset för bästa manliga huvudroll på filmfestivalen i Cannes. Och fanns det ett pris för bästa barnskådis hade det utan tvekan gått till Annika Wedderkopp.

Ska inte säga så mycket mer, utan råder er att själva se ”Jakten”. Ingen rulle att svulla popcorn och cola till, men sevärt och engagerande hela vägen fram.

"Att leva och dö som Joe Strummer"

Jag läste just ut Mackan Birros bok ”Att leva och dö som Joe Strummer” från 2010. Den var väl sådär om jag ska vara helt ärlig mot er. Ett klurigt fall, för å ena sidan är boken välskriven och lättläst, med ett väldigt självklart driv i texten och målande beskrivningar utan att det blir för krystat eller långsökt.

Innehållet, å andra sidan, känns däremot rätt störigt grabbigt till sin karaktär, lite som att placera Charles Bukowski i Göteborg och ge honom en vilja att ha vänner ungefär. Inledningsvis är boken dessutom tråkig rakt av. Men det tar fart i bokens andra del, efter en sisådär 75 sidor. Då breder en ohämmad och ohejdad nostalgi och ett fulländat romantiskt skimmer ut sig över flera kapitel, och objektet för allt detta är staden Göteborg i skarven mellan 80- och 90-talet.

Kalla mig trög, men det är först här som jag fattar att boken till stor del är Marcus Birros egen biografi. The Christer Petterssons var hans eget punkskolade band under den här tiden, och tillsammans med övriga bandmedlemmar spenderade han sin socialbidragsfinansierade tid på varenda existerande svartklubb i Göteborgs underjordiska musikscen. Birro, eller hans alter ego i boken, blickar bakåt mot vad som beskrivs som en himmelsk tid. Det var han och hans vänner mot den etablerade världen. Kärleksfullt droppas namnen på stadsdelar, göteborgska scenkändisar som Freddie Wadling, Sator och Broder Daniel dyker upp i den nattliga röken och allt, allt, allt är dränkt i dimmor av alkohol. Vissa efterfester varar så länge att de övergår i förfester.

Alkoholromantiserandet är ju inte okontroversiellt, speciellt inte om man ser till det faktum att Marcus Birro tycks ha haft återkommande problem med rusdryckerna fram till ganska nyligen. Ändå är just de här kapitlen (men inte resten) sjukt fängslande läsning för alla som nånsin varit det minsta intresserade av svenskt underjordiskt musikliv. Jag förstår att Birro blir nostalgisk av just den anledningen.

Svenskt creddigt kulturliv har ju annars problem med Marcus Birro. Beskyddad av Expressen men ständigt ett lovligt byte för resten känns det som. Själv vidhåller jag vad jag skrev i januari förra året, att jag gärna går i försvar för honom mot allt vad näthat, journalistisk mobbning och allmänt förakt heter. Och det gäller inte bara honom utan som en allmän princip egentligen. Personangrepp är lågt och fult och ska man kritisera Birro, eller nån annan, bör det vara för vad han gjort eller inte gjort – vilket i det här fallet gäller att han skrivit en roman som knappast är att räkna som hans största stund. Och det är förmodligen just därför som den fortsätter lysa i vitt, svart och rosa på en bokrea nära dig.

Camera Obscura - Break it to you gently

Mer då? Jo, finfina Camera Obscura har släppt en ny liten låt vid namn "Break it to you gently" som ni kan lyssna på nedan om ni bryr er. Detta skotska gäng lirade ju för övrigt en viss roll i bloggposten "Camera Obscura och grannfejden" från 2011. Men skit i det! "Break it to you gently" är rätt basic indiepop i habil fyrtakt men vem behöver egentligen mer än så? Melodier och harmonier från himlen som vanligt, och så Tracyanne Campbells svala stämma ovanpå det - ljuvligt! Videon känns lite löjlig till en början men mynnar efterhand ut i ett riktigt hjärtskärande litet drama. Peace out!

Augusti

Död blogg, eller? Ja, det kan man ju onekligen fråga sig efter två månaders tystnad. Riktigt så illa var det dock inte som ni nu märker, ni som har fortsatt klicka in här emellanåt med hopp om en bloggpost med nyare datum än den 9 juni.

Anyway, nästan en hel sommar har passerat sedan sist. Jag tog en tidig semester vilket ju sög såtillvida att nästan alla mina vänner valde den senare perioden för ledighet. Trots det har det varit ett par schyssta månader. Några highlights:

Malmö

Vädermässigt långt ifrån lika kung som fjolåret men stan kan ju konsten att leverera ändå. På Debaser gjorde Navet en fin spelning och dansgolvet bjöd upp till bl.a. ”Freak like me” med Sugababes . Drällde även på de ansedda klubbarna Moriskan och Far i Hatten och såg där bl.a. Leo Kall som kändes som ett väldigt självklart malmöband med skev new wave och texter på skånska. Jag hann dessutom med en joggingtur längs havskanten genom stormbyar och piskande regn.

Köpenhamn

Från Malmö tog jag mig över sundet till Köpenhamn med en kompis, och vårt mål var att besöka Christiania. Kolossalt intressant utan tvekan. Området dyker upp utan någon direkt förvarning – runt hörnet på ett ”normalt” bostadshus uppenbarar sig plötsligt de graffitimålade fasaderna som indikerar att man kommit rätt. Första passagen innanför murarna känns förhållandevis oförarglig, med en lagom kitschig souvenirbutik, nåt fik och nåt spelställe. Lite längre in meddelas vi dock via en stor skylt att vi strax äntrar Pusher Street, där haschkakor förevisas och säljs vid vanliga försäljningsstånd som om det vore ylletofflor eller solbrillor det handlade om. Mest provocerande känns mixen av kunder – slitna ,vingliga pundare varvas med klanderfritt epikerade mäklarkillar som tagit sig hit för att fixa lite oförarglig feströka. Christiania är en upplevelse, en surrealistisk sådan med besk eftersmak.

Liseberg

Balder och Lisebergsbanan, jag säger bara det.

Gotland

Århundradets släktträff ungefär, ett par timmars färjefärd från fastlandet. Förutom att hänga med kusiner, fastrar och farbröder i dagarna tre blev det ett kungligt havsdopp på Fårö, några beskådade raukar samt promenader och restaurangbesök i Visby. När stekarsvinen från Stockholm invaderade ön med lyxjakter, house och skumpa på kylning var det dags att packa och dra. En väldigt optimal final på min semester i alla fall.

Ulricehamn

Slutligen måste jag även nämna festivalen Uport Music Weekend som premiärarrangerades i en av mina gamla hemstäder Ulricehamn förra helgen. Man hade släppt 6000 biljetter men fick utöka till 7000 varpå succén var ett faktum. Jag hann se fyra akter festivalens första kväll. Först Darin som visade sig som det exakta fullblodsproffs han är. Fick rysningar när han körde ”Astrologen”. Skickliga till max var även Johnossi som fick äran att lira med ett rätt kass ljud inför den klart fullaste publiken. Extra svinbra jobbat utifrån de premisserna. Dirty House Guys var ordinär stekarhouse med sexistiska videoprojektioner, enough said. Nej, den största anledningen till att jag äntrat festivalområdet var Familjen och även om den spelningen inte går till historien som det bästa jag sett var det ändå till klar belåtenhet. Johan T Karlsson är ju en väldigt skön särling på nåt sätt. Flummig men hängiven. Och när ”Det snurrar i min skalle” lyfte och steg iväg samtidigt som ett svart streck av fåglar seglade förbi på den skymmande himlen var den perfekta sommarkvällen ett faktum.