Kristian Gidlund (1983-2013)

Med tårar i ögonen har jag just läst Kristian Gidlunds sista svit av blogginlägg. Den sista månaden blev de allt kortare, tydligt märkta av sjukdom och förtvinad ork. Men poet var Kristian in i det sista.

Igår eftermiddag nådde hans kamp mot cancern slutligen sin ände. Det allra sista inlägget någonsin på bloggen ”I kroppen min” är skrivet av hans familj.

Kristian Gidlund blev med sin kamp, sin blogg och sin person en nationell angelägenhet. Och jag sällar mig till alla de otaliga bloggläsare som känt sig tacksamma för de öppna tankar och de insikter som strömmat ut från hans texter och tal. ”Låt inte känslorna stanna i era bröst. Prata. Våga vara lyckliga”. Det är budskap som kan se självklara och förrädiskt enkla ut, samtidigt dyra insikter som vi vet inte kan uppnås från någon som inte levt med en så definitiv visshet om ett kommande, oåterkalleligt avsked.

Kristian Gidlund har lämnat jordelivet och jag önskar och ber innerligt att hans sista resa får bli exakt så som han tänkte sig den. Respekt.

[http://ikroppenmin.blogspot.se/]

Vinyl

Jag köpte loss en vinylspelare för inte så länge sedan. Således har jag börjat ta mina första steg ner i vinylträsket bland backar med väldoftande LP-skivor i mer eller mindre välsorterade second-hand-affärer.

Min egen historia av vinyl är annars inte särdeles nördig alls utan ser ut enligt följande. Jag fick en kompaktstereo bestående av radio, kassettdäck och vinylspelare samt en anslutningsbar CD-spelare när jag fyllde 15. Denna otympliga jättekloss hade jag sedan och spelade musik på fram till förra året om jag inte missminner mig. Då hade kassettdäcket sedan länge börjat gnissla, och på CD-spelaren var displayen svart, knappar hängde lösa och jag var tvungen att dra ut luckan för hand.

Det enda som fortfarande var intakt var just LP-spelaren, men det kändes inte klockrent att ha kvar hela det övriga åbäket för den sakens skull så efter 20 kärleksfulla år fick musikmöbeln gå vidare till second hand (CD-spelaren till återvinning) där den faktiskt ganska snabbt försvann. Förhoppningsvis inte till skrot utan till någon som faktiskt ville ta vara på den fortfarande habila vinylfunktionen.

Därefter köpte jag rätt snabbt och väldigt ogenomtänkt loss en väldigt billig vinylspelare på Clabbe Ohlsson. Det var en liten, behändig och t.o.m. rätt gullig sak, men med sina inbyggda högtalare sög den totalt rent ljudmässigt. Burkigheten och bruset blev bara starkare när jag försökte koppla den till förstärkaren. Även om jag är långt ifrån nån ljudfascist (att jag lirade musik på en 90-talsapparat fram till 35 års ålder är väl bevis nog) var denna nivå för kass t.o.m. för mig så maskineriet gick samma second-hand-öde till mötes som sin föregångare.

Nu till sist har jag dock hittat en vinylspelare som jag tycker håller måttet. Reklam suger, men jag hittade den faktiskt på Ginza av alla ställen. Den är av märket Pioneer, gick loss på drygt en och en halv tusenlapp och duger gott åt mig och mina krav. Så nu kan jag åter lägga ner nålen i spåren på de fåtal gamla härliga skivor jag hade, och utökar gärna samlingen när jag får chansen.

Och faktiskt verkar det stämma som nördarna alltid hävdar, att ljudet på vinyl är bättre än på CD. Om inte annat låter eller känns det mer organiskt och levande på något vis; dessutom i en betydligt snyggare och roligare förpackning.