Årets mest överskattade helg är äntligen här. Det fina med nyårsafton är att när den väl är avklarad kastas den direkt ut med resten av det gångna året, och man glömmer snabbt hysterisk festlogistik och feta kommunpengar som skjuts rätt upp i himlen istället för att satsas på äldreboenden och liknande. Men det är ju olika budgetar, säger den lokalpolitiskt insatte då. Och det är ju helt riktigt, men omfördela det totala cashet då, hur svårt ska det vara? Heder åt de stora matvaruhus som sedan flera år bestämt sig för att dissa pyrotekniken i alla fall.
Som synes skippade jag att summera 2014 på denna hejdundrande internetsida. Men jag lyssnar på ”Så mycket bättre”-skivan (tack, mamma!) i skrivande stund och tycker att den på ett överlägset sätt sammanfattar höjdpunkterna från det musikår som alldeles strax passerat. Resten hade jag som vanligt noll koll på men inte tusan led jag av det. "Så mycket bättre" var mer än bara musik och lämnar en värme efter sig som säkerligen kommer räcka ända in i festivalsommaren 2015.
Gott nytt, kids! Och glöm aldrig att det är samspelet mellan backspegeln och vindrutan framåt som gör den fortsatta resan säker.
måndag 29 december 2014
Viva hate
Jag såg aldrig mer än delar av TV-serien ”Hammarkullen” från
1997, men har förstått att den var ett välförtjänt genombrott för Peter Birro
som manusförfattare. 2000 års ”Det nya landet” såg jag däremot, och det är
tydligt att Birro med båda dessa serier hade ett ärende, något han med brinnande
hjärta ville att hela Sverige skulle ta del av. ”Det nya landet” må ha skrivit
sina budskap på plakat, men den lämnade i alla fall intryck.
Återstår bara att se hur Birro väljer att knyta ihop sin historia när den tredje och sista delen av ”Viva hate” sänds ikväll.
Vad han vill med 2014 års ”Viva hate” är mer oklart. Blicka
tillbaka förstås, och det är vackert så. Men han parar den i sig fina nostalgin
över 90-talets göteborgska undergroundscen med en oblygt Pulp Fiction-skränig
sidohistoria som är fullständigt malplacerad. Scenerna från rocktävlingar och
fritidsgårdsspelningar, kids som med allt de har kastar sig in i den larmiga,
otyglade musiken – det är ren magi och hade varit nog med den. Ändå måste de
in, dessa spattiga sekvenser där psykopatiska, galna, ”coola” gangsters ackompanjerar
nyckfullt våld med klacksparkar och oneliners.
Det är tyvärr dessutom något otillfredsställande med regin. Kanske
borde Agneta Fagerström-Olsson (”Hammarkullen”) ha kallats in igen, eller
Mikael Marcimain som satte helt rätt prägel på Birros manus till ”Upp till kamp”
2007. Sett till foto och tempo känns ”Viva hate” väldigt ofärdig. Flera scener
eller anslag känns för dyrbara för att slarvas bort på det sättet.
Men som sagt, tillbakablickandet över bröderna Birros (Peter
och Marcus) eget 90-tal i Göteborg är fantastiskt och slår av naturliga skäl an
alldeles särskilda strängar i mitt inre. Några år senare skulle jag själv börja
höra talas om band som The Christer Petterssons, Sator och Fågel Blå, köpa
singlar och fanzines på Dolores och vilja starta band men aldrig göra det. Musiken
– den som frodades i nedgånga replokaler och dito spelställen – räddade mina
tonår, men det har ni ju hört förut.
Återstår bara att se hur Birro väljer att knyta ihop sin historia när den tredje och sista delen av ”Viva hate” sänds ikväll.
onsdag 24 december 2014
tisdag 23 december 2014
Amy Diamond, december 2014
I söndags satt Amy Diamond i Nyhetsmorgon i TV4 och
berättade om sin egen ångest. En forcerad Agneta Sjödin försökte flera gånger skynda
på intervjun, vilket bara spädde på min egen kategoriska syn på Fyran som en kanal
där tid framför allt är pengar och förlorade reklamintäkter.
Det var synd, för Amy hade en historia att berätta. När hon tycktes
vara på vippen att säga något om sociala medier, hur lätt det är att jämföra
sitt liv med andras när allt ständigt ligger online, då blev hon avbruten av
fru Sjödin som fyllde i med egna ord och ville leda samtalet vidare.
Likväl var detta en helt ny sida av Amy Diamond. Lite
trevande just därför, men ärlig, avskalad, personlig. Amy, artisten som cementerats
i ett fack av rosig, barnlik äppelkäckhet alltsedan ”What’s in it for me”, talade nu om den själsliga ängslan som vill växa sig till ett hot och som gnager sig ut i
kroppen. Den förlamande känslan som till sist bara fokuserar på sig själv om
man inte får verktyg för att hantera den. Giftet i bröstet. Ångesten.
Kanske indikerade det en slags brytpunkt för en artist som jag
själv vurmat för i flera år, min vänkrets’ oförstående inställning till trots. Jag
vill gärna tro det. Nästa år kommer Sanna Lenkens film ”Min lilla syster”, där
Amy Diamond debuterar som skådespelare med en rollkaraktär som lider av
ätstörningar. Filmen är redan klar för filmfestivalen i Berlin. Oavsett
vilka kreativa vägval Amy Diamond väljer härnäst står hela hennes fanbase inför
en sällsynt spännande tid.
måndag 22 december 2014
Fortsättning följer
Dan före dan före dopparedan, om jag
inte missminner mig? I början av december hade jag en tanke om att
gå igenom de fåtal julskivor jag har i min ägo, skriva om dem och
posta med jämna mellanrum här på bloggen. Det vore väl trevligt?
Att läsa om Kurt Olsson (igen), Elvis Presley och Krixhjälters? Men det
gick åt skogen, precis som idén att slänga upp en jullåt per dag
under hela december på mitt Facebook-konto. Facebook och hela
sociala medievärlden suger för övrigt, ändå lär jag väl
fortfarande sitta och uppdatera skiten när vi skriver 2015.
Never learn.
Hur som helst, det fortsätter bubbla i Svedala
land. Det tredje största partiet flyttar fram positionerna, skippar allt mer av den retoriska
smidigheten och kör med rakare rör. Mindre hymlande helt enkelt.
Tja, då syns det i alla fall tydligare vilken sorts parti vi har att
göra med. Och mitt i alltihop smäller KD till med det första
ärliga försöket av de övriga partierna att snacka konkret om migrationsfrågan. Göran Hägglunds artikel i DN den 18 december må träffa
snett i viktiga delar, men den signalerar en ny strategi i
inrikespolitiskt debattklimat som jag verkligen hoppas ska få en
konstruktiv fortsättning.
I samma veva tog pastorn Steffe Swärd
initiativet till ett upprop för en generös flyktingpolitik och mot
SD-sympatier inom frikyrkan. Tillsammans med kollegan Sven-Gunnar
Hultman samlade han drygt 380 pastorsnamn bakom en debattartikel som
publicerades i namnkunniga kristna blaskor i fredags den 19 december.
Sakfrågan och samtalet i dess kölvatten har därmed på allvar
flyttat in även i kyrkorna vilket är välkommet.
Jepp, det här var en kort och möjligen intetsägande reflektion kring hur svensk politik navigerar vidare på stormigt decemberhav 2014. Hägrar nyvalet obönhörligt i fjärran eller kommer de hemliga samtal som just nu påstås föras att leda till en alternativ utgång? Den som följer får se. Hur som helst är det fortsatt läge för alla goda krafter att mobilisera och verka för sakliga, nyanserade och konstruktiva lösningar på de utmaningar vi de facto står inför.
fredag 5 december 2014
Den andra chansen
Ärade riksdagsledamöter. Ärade
moderater, socialdemokrater, folkpartister, vänsterpartister,
kristdemokrater, centerpartister och miljöpartister. Ni har chansen
nu. Ni går in i en ny, extra valrörelse och har därmed fått en
andra chans vid handen. Jag hoppas vid Gud att ni tar den.
Det parti ni inte vill samarbeta eller
samtala med manar Sveriges folk att se den 22 mars 2015 som en
folkomröstning om invandring. För eller emot. Det är uppenbart att
detta måste bemötas, och det är det här den andra chansen handlar
om.
Det är inget nytt att
Sverigedemokraterna har tagit licens på ämnet och debatten. Tacka tusan för det när det inte är någon som bemödar sig med att
plocka sönder eller ens röra vid deras argument. Det är lättare
att på reflex stämpla partiets talesmän (oftast är de män) med
bruna ismer, gå ner från talarstolen och sprita händerna efteråt.
Men det kommer inte att funka en gång
till. Det retoriska undvikandet kommer bara att driva fler
missnöjesröster ner i valurnorna och då har ni problem i kammaren
på riktigt. Jag hör och läser det i debatter överallt. Sveriges
tredje största parti tillåts vinna varenda match på walk over. När
någon från motståndarsidan trots allt försöker diskutera de
faktiska argumenten anklagas de för att gå Sverigedemokraternans
ärenden. Vi kan inte ha det så här.
Jag kan lova er att flertalet av de
röster jag själv lyssnat till i fikarummet sedan i onsdags kommer
från människor som aldrig röstat på Sverigedemokraterna. Som
aldrig gjort och aldrig kommer att göra. Men de efterlyser en ärlig
och öppen migrationsdebatt som i förlängningen kommer att fasa ut
Sverigedemokraternas roll och plats. Eller som Birger Schlaug sa i
SVT:s soffa i morse: ”Man måste också visa att här finns de
här problemen, här finns de här svårigheterna och dem måste man
stå för, annars blir det inte trovärdigt. Men fördelarna är
större än problemen. Det är det man måste visa.”
Och ärade riksdagsledamöter, kom upp
ur era inbördes skyttegravar! Skyffla igen skiten med matjord och
plöj upp ett grönskande potatisland över resterna. Rör vid den brännande frågan. Gör vad som
helst, bara inte samma misstag en gång till. Det här är er andra
chans, och jag hoppas vid Gud och för Sveriges skull att ni tar den.
torsdag 20 november 2014
Kurt Olsson-boxen, del 3 av 3
”Kurt Olssons sommartelevision” är
en deluxe-version av sin föregångare ”Kurt Olssons
television”. Sex avsnitt istället för fem, som sträcker sig över
40 minuter mot tidigare 30, och kolonistugan är utbytt mot en
husvagn som nu fungerar som ambulerande studio. Varje avsnitt inleds
med att Kurt och Arne dänger bilen rakt in i en hage med olika slags
djur innan de startar sändningen inifrån vagnen.
Kurtan är alltjämt störigt
osympatisk stundtals, och sexismen jag nämnde i förra inlägget
yttrar sig bl.a. i några ”roliga” anspelningar på kvinnobröst.
Det är dessutom upprepade kommentarer om Gudruns ”lilla
triangel” vilket alltid följs av kastvindar av pålagda
skratt. Det hela blir till sist konfunderande på samma sätt som när
Love Antell i årets säsong av ”Så mycket bättre” funderar
över om Orups texter är så snuskiga som de ofta ger sken av. Är
det uttänkt, eller bara något som lyssnaren skapar själv i sitt
eget huvud? Här har nog varken jag eller Love Antell lyckats knäcka
koden ännu.
Men dessa skeva inslag samsas också med odiskutabelt gnistrande ögonblick, och
jag tänker då främst på ”Sverige i verkligheten”-reportagen
som nu är förfinade och bl.a. innehåller den klassiska
broöppningen. Den håller fortfarande, men en minst lika stark
uppvisning är den när Kurt Olsson springer runt med mikrofon på
Liseberg vid öppningsdags och intervjuar Flumeride-passagerare. Båda
reportagen definierar med precision vad det var som gjorde Kurtan till en av min barndoms verkliga idoler.
Exklusivt för den här säsongen är
även en deckare, inspelad i ett skimrande sommarvackert Marstrand
med Kurt, Arne och Gudrun i huvudrollerna. Och så är det
musik förstås. Damorkestern – där pianisten Elisabeth
Engdahl-Gustafsson står för samtliga arrangemang – flyttar i de
här avsnitten ut ur studion för att kompa Kurt vid exempelvis en
badsjö, i ett militärtält eller på Göteborgs centralstation. Det
låter fortfarande hopplöst otidsenligt – och alldeles fantastiskt
bra!
Summa summarum för hela boxen: En del
grejer som definitivt inte åldrats med stil, jämsides med odödlig
svensk humor och svårslagen nostalgi. Utgåvans stora svaghet ligger
dock i att den inte inkluderar den specialversion av ”Kurt
Olssons television” som spelades in som tävlingsbidrag till
TV-festivalen i Montreux 1989. En obegriplig miss, då den versionen
finslipade konceptet till nästan perfektion och helt logiskt gav
Kurt Olsson det så kallade Chaplin-priset i Montreux det året. Att
ge ut denna femstjärniga – och sedermera oöverträffade –
insats på DVD vore inget annat än en kulturell välgärning.
onsdag 19 november 2014
Kurt Olsson-boxen, del 2 av 3
Nostalgin kickar in direkt med de
inledande takterna av signaturmelodin. Kurt och Arne försöker med
gemensamma krafter navigera fram den dubbelstyrda blåröda bilen och
kraschar sedermera in i staketet vid en liten kolonistuga mittemellan
motorled och järnvägsspår i Göteborg. I den där lilla stugan
packar de in sig själva och damorkestern och sänder sedan 5 avsnitt
av ”Kurt Olssons television”.
Slående är att showens självutnämnda
stjärna är mer påfrestande än jag minns honom. Det speedade
stämningsläget och nyckerna hörde och hör ju till, men då och då
kör Kurtan definitivt över gränsen och blir bara en otrevlig och
jobbig idiot. Scenen där han just mosat sin svägerskas fot med
bilen är exakt den där sadistiska typen av Basil Fawlty-humor som
jag personligen har väldigt svårt för.
Han är dessutom mer eller mindre
subtilt sexistisk. Återkommande är flirtandet med damorkesterns
Gudrun, som i varje avsnitt tilldelas Guldnoten för sina insatser,
en liten pin som naturligtvis alltid ska fästas i brösthöjd av
Kurtan själv. Gubbsjukheten ligger här ändå lågt jämfört med
uppföljaren ”Kurt Olssons sommartelevision” som jag återkommer
till snart. (Och i jämförelse med en samtida TV-produktion som
”Solstollarna” framstår Kurt Olsson förstås som en fullödig
feminist.)
Men trots klaversprång som de ovan är
det svårt att förneka att Lasse Brandeby var en sann komisk virtuos
när han väl lät Kurt Olsson briljera. Höjdpunkterna här är
bl.a. klassiska pyssel som att göra en tvålkopp av ett bregottpaket
eller en blomvas av en diskmedelsflaska. Det bjuds också reportage
inifrån Sveriges Television i Göteborg och stadsreportage från
samma stad. I jämförelse med uppföljaren två år senare är det
tydligt att dessa utflykter inte var riktigt förfinade ännu.
Potentialen till kommande stordåd är tydliga men ännu inte helt
frisläppta.
Tillsammans med damorkestern lirar
Kurtan i varje avsnitt också ett par gamla svenska popklassiker som
t.ex. ”Flickor bak i bilen”, ”Läppstift på din krage” och
”Leva livet”. Jag har svårt att tänka mig att dagens 10-åringar
skulle tycka att detta svänger överhuvudtaget, men i mina öron är
det minst lika mycket tajt örongodis nu som då. Just
finalprogrammets ”Leva livet”, där orkestern med ett självklart
sväng bär fram Kurtans stilfullt stiffa kroppsspråk, snuddar
rentav vid euforiska höjder.
måndag 10 november 2014
Så mycket bättre, säsong 5
Här gör jag en liten avstickare från
Kurt Olsson-spåret, bara för att konstatera den totala
förträffligheten hos årets säsong av Så mycket bättre. Snacka
kungsäsong! Potentialen gick att se redan på papperet, där
Familjen var den omedelbara måste-se-faktorn för min del medan
resten av listan bara befäste känslan av att det skulle kunna bli
en TV-höst utöver det vanliga.
Det är inte bara det att Familjen har
sällskap av mer folk från ”min skola” – Kajsa Grytt och Love
Antell – det är att just dessa blivit sammanförda med giganter
från motsatt ingång av arenan – Carola och Orup – och därtill
en idoldeltagare med starkt personligt uttryck samt en sångare vars
band lämnade ett av de mest bombastiska avtrycken i svensk
musikhistoria någonsin (Amanda Jenssen respektive Ola Salo, om någon
mot förmodan skulle bomma den beskrivningen).
Facit visar – efter fyra av sju
avsnitt sända – att uppställningen är en succé även i
praktiken. Kajsa Grytt, Love Antell och Johan T Karlsson intervjuades
i Studio PSL strax innan premiären och talade då med värme om att
få möta människorna bortom mediebilderna. I senaste numret av
Sonic berättar Antell i förbifarten om när han tog en kaffe med
Carola för ett tag sen och just Carola hypar hela årets säsong och
dess deltagare i en intervju i Dagen: ”Jag är ganska omskakad
av hur fint det var. Sättet vi samtalade med varandra och om
varandra var väldigt rörande. Det kan nästan få kyrkan att
skämmas lite”.
Det må vara blåögt och patetiskt men jag berörs sannerligen
av Så mycket bättre i år. Även om programmet är producerat,
skarvat och klippt för att platsa som lördagsunderhållning på
klassisk bästa sändningstid, tycker jag att värmen och respekten
deltagarna emellan går igenom rutan och reklamavbrotten. Det är
helt enkelt vackert när människor inte bara träffas utan också
möts. Säkerligen väntar fler intressanta samtal i de tre
återstående avsnitten.
Och då har jag inte ens nämnt musiken i programmet! Även i detta avseende har årets säsong än så länge hållit en högre och jämnare nivå jämfört med tidigare. I min egen topp 3 ingår i nuläget Orups direkt stilfulla översättning av The Ark's ”Echo chamber” (”Ekokammare”), Ola Salos slamriga ösversion av Orups ”Trubbel” (”Trouble”) och Familjens senaste klockrena dansadaptation av Tant Struls ”Slicka mig ren”. På lördag är det just hjälten Johan T Karlssons tur att få sina sånger tolkade. Don't miss out, kiddos!
onsdag 5 november 2014
Kurt Olsson-boxen, del 1 av 3
Det mest logiska att skriva om i dagsläget är naturligtvis
Kurt Olsson-boxen. Ironi åsido, jag är just nu inne i en andra genomtittning av
den DVD-box som släpptes hösten 2011 och som jag fick i julklapp av mina
föräldrar samma år. Det är en fascinerande resa som jag inte kommit mig för att
skriva om förrän nu.
Men Kurtans sena 80-tal är fortfarande en guldålder i svensk humor och TV-historia, om än sedd med lite andra ögon av mig så här omkring 25 år senare. Den här texten blev ett intro, i nästa ger jag mig i kast med själva DVD-boxen.
För att börja på det personliga planet: Kurt Olsson är en obestridlig
del av min barndom. Om detta skrev jag kort i november 2011 i samband med att
”Kurtans” upphovsman Lasse Brandeby avled endast 66 år gammal. Men det finns
mer att ösa ur de minnena. TV i allmänhet och SVT i synnerhet hade fortfarande
en unik genomslagskraft 1987 när ”Kurt Olssons television” hade premiär. Jag
såg först programmets trailers och hörde kort därefter snacket på skolgården
vilket fick mig att vilja titta själv.
Med tiden blev jag och en av mina kusiner stenhårt sålda,
kanske inte direkt efter första vändan med ”Kurt Olssons television” men
eftersom SVT mellan 1987 och 1990 sände en Kurt Olsson-relaterad produktion per
år fanns alla chanser att absorberas djupt av detta universum. Scenshowen
”Fådda blommor” 1988 var ett måste redan från start och med ”Kurt Olssons
sommartelevision” 1989 nåddes någon form av peak. De sex avsnitten bandades och
vevades i oändlighet på kusinernas nyinköpta video. Vi kunde omöjligt få nog.
Redan 1990 började dock en klar mättnad kännas av. Biofilmen
”Kurt Olsson – filmen om mitt liv som mej själv” siktade för högt, och ”Kurt
Olssons julkalender” samma år verkade för första gången dela min tidigare
ganska Kurtan-vurmande närhet – kompisar, föräldrar, släkt, grannar – i olika
läger. Filmen hade sina lysande stunder men var mest en märklig besvikelse.
Julkalendern passerade utan att lämna några klassiska ögonblick efter sig. 1997
sändes ”Hemma hos Olssons”, kanske som ett försök att ta Kurt Olsson in i
90-talet, men glansdagarna var obönhörligt förbi.
Det hindrade dock inte Kurt Olsson från att dyka upp i
otippade sammanhang även under 2000-talet. Men nu fanns ingen humor kvar att
leverera. Det fanns snarast något mycket tragiskt, nästan ovärdigt i att se Lasse
Brandeby pliktskyldigt kränga på sig den en gång succéskapande kostymen och plocka
krampaktiga poäng på gamla meriter. Han hade begåvning nog att kunna ge sin
figur ett bättre öde än så.
Men Kurtans sena 80-tal är fortfarande en guldålder i svensk humor och TV-historia, om än sedd med lite andra ögon av mig så här omkring 25 år senare. Den här texten blev ett intro, i nästa ger jag mig i kast med själva DVD-boxen.
måndag 13 oktober 2014
Markus Krunegård + Den svenska björnstammen
Gitarristen i Markus Krunegårds
sällskap visar sig vara ingen mindre än den beryktat
tjurskalliga och integritetsstarka gitarrvirtuosen från The Bear
Quartet. Då det banden alltför sällan, för att inte säga aldrig, spelar live blir det en lyxig och glädjande bonus
att här ändå få se Jari Haapalainen i musikalisk aktion på en scen. I en
konsert som för övrigt är alldeles lysande.
Men det börjar med Den svenska
björnstammen. Jag blir inte riktigt klok på det gänget. De är som
ett barnprogram fullproppat med poesi som lyckas ringa in livsvisdomar
men stundtals också nästan tappar balansen på gränsen för
floskler och banaliteter. De är dansmusik och svensk visa i en
alldeles egen, unik mash-up. Bandets frontlinje slår en med häpnad:
tunt hår, kutryggar, taniga gestalter med frisyrer som är
fullständigt fel, och publiken fullständigt dränker dem i jubel
och euforiska tjut. Det är töntarnas stora och oemotståndliga
revansch.
Allting låter dessutom väldigt bra.
Energin, entusiasmen och scengymnastiken påverkar aldrig det
musikaliska hantverket negativt. När ”Trumma trumma” smattrar
igång som andra låt utan påannonsering känns allting väldigt
magiskt och här och nu.
Även om jag ogillar att jämföra
olika sorters musik med varandra så är det ändå en viss
nivåskillnad när Markus Krunegård stiger upp på scenen ett par
timmar senare. Allt känns större. Det är som att själva lokalen
har växt för att kunna rymma tonerna och texterna. Vi står imponerade, stundtals berörda på djupet. Det slår
mig just vilken textförfattare denne man de facto är, raderna
ligger knivskarpa längst fram i de perfekt avvägda ljudmattorna.
Det är livsrapporter och dagbokssidor draperade i svart, med en
ständig låga av gnistrande, obevekligt hopp i mitten.
Krunegård lämnar scenen efter vad som
säkerligen är över en timme men snarare känns som en halv. Då
har han inte bara laddat ur sig musik, svett och inlevelse utan också
hunnit hålla ett brandtal vars avslut får publiken att explodera i
jubel och spontana applåder. Mot all kyla, inklusive den hos
Sveriges tredje största parti, finns bara ett botemedel, proklamerar
han. Mänsklig värme.
onsdag 8 oktober 2014
Analysen som kom av sig
Det där om att vi lever i ett land
utan parlamentariskt kaos fick man ju käka upp med råge. För bara
ett par dygn efter att jag hade postat mitt förra inlägg var det just
så läget i landet sammanfattades överallt. På allas vårt älskade
hatade sociala medieforum slängde jag upp några egna korta analyser
och länkade till andras, innan jag efter några dagar loggade ut
helt från svensk inrikespolitik.
Nu är det väl dags att börja vakna
till liv igen. Sätta sig in på nytt och se om pusselbitarna kan
börja komma på plats. Om uppgörelserna kan bli fruktsamma och
Sverige kan komma igen efter baksmällan den 15 september. Margot
Wallströms comeback som utrikesminister var i alla fall det gladaste
politiska beskedet på väldigt länge. Jag önskar henne verkligen
all framgång och välgång hon kan få.
Fortfarande mörknar världen och jag
försöker hålla glädjen och hoppet uppe. Stod en stund i ett
demonstrationsmöte på stan för staden Kobane, mot IS. Vi var inte
lika många som runt 17-åriga Joshua Wong i centrala Hong Kong för
några dagar sedan men ändå. Tack Gud för alla idealister och
hjältar som vågar ställa sig upp för det goda.
Snart konserter med Markus Krunegård och
Den svenska björnstammen. På skivtallriken Docenterna och i
CD-spelaren Cause Co-Motion!. Det talas om biobesök, maskerader och
optimala dansgolv. Kanske stoppar vi skallen i sanden. Kanske behöver
vi bara några minuters och timmars flykt för att orka fortsätta
se.
lördag 13 september 2014
Blogginlägg den 13 september 2014
Bloggen har haft semester. Jag också.
Jag har färdats genom södra Sverige, sett Linnea Olsson uppträda
på Liseberg, cyklat till havet i Malmö, badat i landets näst
största sjö på två sidor, bläddrat i skivbackar, ätit
vegetariskt och checkat in och ut på hotell. Allt utom att åka
Balder har jag gjort tillsammans med min älskade.
Väl tillbaka börjar allt dra ihop
sig. Om mindre än två dygn har vi valt regering för de kommande
fyra åren. I det stora landet i väster skramlar vapenarsenalerna.
De tänker bomba IS nu och världen är trött på krig men står
skräckslagen och rådvill inför de svartmaskerade arméerna från
helvetet. I öster sitter bistra, behärskade herrar framför
mikrofonerna medan ett krig eskalerar bakom dem.
Jag har varit rädd också. Antar att
rädslan ökar när man älskar någon, någon man inte vill ska råka
illa ut. Men det svarta får inte styra ens liv. Så med en ständig
medvetenhet om hur fallen världen är, lever jag trots allt i mitt
och vårt här och nu och försöker så gott jag kan uppmana till
mobilisering av världens alla goda krafter. Ber om Guds förbarmande.
Det är dags att rösta imorgon och jag
är trött på att ingen av våra folkvalda kan inleda ett eget
anförande med något annat än att attackera sin motståndare. Jag
är trött på polarisering och prestige. Vi lever i Sverige. Ett
land utan parlamentariskt kaos och inbördeskrig. Vi borde kunna
samarbeta, det borde gå och kanske kommer dagen då vi inte har
något annat val. Ansvaret för landet äger vi tillsammans.
Och debattklimatet. Tystnaden kring
ämnenas nyanser, skuggsidorna likväl som de upplysta. Denna tystnad
som ger ett missnöjesparti i riksdagens mitt dess näring, som får
dem att framstå som bärare av den enda sanningen. När sanningen är
att inget är svartvitt. När sanningen är att det går att erkänna
misslyckanden, svårigheter och utmaningar utan att det måste leda
till att man vill stänga dörren för den flyende, den av köld och
fasa skakande. Det måste gå, det kan inte vara omöjligt.
fredag 18 juli 2014
True Detective
Just det ja, jag har ju sett TV-serien
True Detective också. Efter all hype från vänner och
arbetskamrater köpte jag loss den liraren på DVD – och kan härmed
sälla mig till hyllningskörerna. Det är en svinbra serie som jag
bara ska omnämna i korta ordalag för att inte spoila något för
er.
Storyn är extremt kortfattat att ett
par snutar utreder ett bisarrt mordfall i den amerikanska södern i
mitten av 90-talet. Men det hoppas även över till nutid med jämna
mellanrum, och varför kommer ni fatta när ni kollar själva. Hur
som helst är det enormt välspelat – Matthew McConaughey glänser
i en av sina omtalade karaktärsroller de senaste två åren, men
även Woody Harrelson vid hans sida lirar klart övertygande – med
en skönt kuslig stämning och ett klockrent ljudspår.
Invändningar? Tja, förutom Michelle
Monaghans insats som polishustru är det skralt med trovärdiga
kvinnoporträtt. Tyvärr inget unikt för True Detective, men
stundtals undrar man om den är skriven enkom för en stereotypt
manlig målgrupp. Bortsett från detta är serien dock precis så bra
som ryktet säger, och det är bara att varmt gratulera er som
fortfarande har de åtta avsnitten kvar framför er.
torsdag 17 juli 2014
Dagens vinyl: Wounded Knee
Samtliga skivor med Wounded Knee
beställde jag från Birdnest Mailorder om jag inte missminner mig.
Jag var fruktansvärd rädd för att prata i telefon på den tiden
och skickade alltid mina beställningar på egengjorda vykort av
återvunnen kartong. Min bästa klasskompis hade inte alls den
skräcken och ringde alltid in sina beställningar vilket besparade
honom en hel del tid.
Vid den här tiden strax före
90-talets mitt hade Wounded Knee redan lagt av. Svensk hardcore
befann sig samtidigt i en intressant brytpunkt, där den nya vågen
oftast drog åt metal (Refused, Nine, Lifeless Image) eller skatepunk
(No Fun at All, Stoned, Passage 4) och där allt skulle vara på
engelska, gärna uniformerat i säckiga kläder från rätt märken.
Jag gillade flera av de banden, men vurmade ännu mer för den
tidigare punk- och hardcorescen som för mig tycktes ha varit mer
öppensinnig och prestigelös. Wounded Knee ingick där, tillsammans
med ett gäng andra band som av nån anledning ofta kom från Östergötland.
Wounded Knee's två EP-skivor är helt okej.
Den obetitlade första är nåt slags attackerande garageslamrigt
rens med mycket charm, medan uppföljaren ”Searching” är tajtare
och rockigare men känns mindre engagerad och med sämre låtar. Det
är dock på den efterföljande LP:n ”Feelings” som bandet på
allvar kommer till sin rätt. Grunden är fortfarande hardcorepunk,
men med sina nyckfulla utflykter i pop, pudelhårdrock och tango –
och med lika delar svenska och engelska texter – definierar skivan
allt det jag diggar med 80/90-talsskarvens svenska scen.
Självdistansen och infallen gör ”Feelings” till en tripp stört
omöjlig att tröttna på.
tisdag 15 juli 2014
Dagens vinyl: Dorotea
Nu när jag äntligen kan lira mina vinylskivor tänkte jag slänga upp några inlägg om dem också. Tänkte helt enkelt bläddra lite i plastbacken och med ojämna mellanrum välja ut några favvisar att skriva om. Let's go, youngsters!
När 00-talet ännu var ungt – jag
skulle gissa på år 2002 – såg jag Dorotea agera förband till
The International Noise Conspiracy på klassiska Rockborgen i Borås.
De tre ynglingarna – som i tur och ordning från vänster till
höger såg ut som en anarkist, en engelsk skolnörd och en
volvoraggare – hade något alldeles extra, det var helt tydligt.
Låtarna var korta, snabba och knäckande melodiösa och bakom den
visuellt svårslagna trion höll en välprogrammerad trummaskin
takten. Det var kort sagt kärlek vid första ögonkastet.
Dorotea släppte två vinyl-EP:s som
jag fått tag på i begagnat skick via nätsidan Discogs. Någon
närmare förklaring än den ovan av hur de båda skivorna låter
behövs inte. Med konsekvens följer bandet sitt himmelska popkoncept
genom fem låtar på ”EP 1” och sex diton på uppföljaren ”EP
2: It's happening again”. Det är oavbrutet fantastiskt bra.
Fotnot: Efter de två vinylerna släppte
Dorotea CD:n ”We've had enough pt 2”. Konceptet var något
utvecklat och produktionen bättre men som helhet ligger den skivan
ändå steget efter sina föregångare. Dorotea lade sedermera ner
verksamheten men har återförenats ett fåtal gånger för enstaka
spelningar.
måndag 14 juli 2014
Vinyl del 4
Okej, här kommer så den fjärde delen
i denna bloggs följetong om vinyl, eller rättare sagt om
LP-spelare. Och tro det eller ej, men det tycks faktiskt som om denna
del också blir den lyckligt avslutande! I konsumentupplysningens
namn tar jag härmed också beslutet att droppa namnen på samtliga
inblandade företag och produkter i den här historien.
LP-spelare nr 1 köptes alltså
från Ginza, stektes av ett elfel i lägenheten och blev
ett ärende hos min hyresvärd som ersatte mig ekonomiskt. Spelare nr
2 var av exakt samma märke och modell – Pioneer PL-990 – men
inhandlades hos CDON för ett par hundralappar mindre.
Den spelaren var dock ett uppenbart måndagsexemplar från första
början. Uppspelningshastigheten ändrade sig efter eget godtycke,
och efter tre reparationsförsök hos CDON – enligt deras egen
policy – konstaterade de att skiten inte gick att laga och jag fick
stålet tillbaka.
Inför inköp nr 3 googlade jag runt
och försökte välja mellan olika nyproducerade alternativ.
Svalanders Audio, ett initierat litet familjeföretag, kom här att
vara till stor hjälp via mail med råd kring vad man bör tänka
på vid skivspelarinköp. Det hela tog dock en lite oväntad vändning
när jag kort därefter sprang på en gammal spelare i
secondhand-butiken Bra & Begagnat. Den var av märket Samsung,
modellen PL-600 och såldes för 340 pix. Jag chansade, köpte loss
den och drog hem och pluggade in sladdarna. Den gamle rackaren
spelade perfekt bortsett från att ljudet i stort sett var
obefintligt. Ut på Google igen, där jag lyckades lära mig att det
för ett gäng hundralappar går att köpa ett så kallat RIAA-steg
som kopplas mellan spelare och förstärkare.
Sagt och gjort, jag hittade vad jag
sökte på Kjell & Company, cyklade till närmsta butik och
ställde mig i kö. Väl vid kassan hade jag det kolossala flytet att
hamna framför en expedit som visste exakt vad jag snackade om; han
hade själv köpt loss en begagnad lirare och fått den att
funka galant tillsammans med det RIAA-steg jag nu själv var ute
efter. Att grabben hade hipstermustasch och en arbetsuniform som satt
lika illa som min egen brukar göra, gjorde förstås inte saken
sämre. Jag vräkte fram stålet, tackade för hjälpen, packade ner
varan och drog hem.
Och japp, produkten höll hårt vad den
lovade. Sedan några veckor liras det följaktligen skivor
dagligen, med läckert knaster och ett klart schysst ljud i
högtalarna. Kontentan av denna historia är att det gjordes
stabilare och mer hållbara prylar förr och att det bästa tipset
kring skivspelarinköp helt enkelt är att primärt söka efter
begagnat. Dessutom är det alltid en triumf att kunna återanvända
grejer istället för att ideligen köpa nytt. RIAA-steget gick loss
på en femhundring och kostade alltså mer än skivspelaren i sig.
Sammanlagd summa således 839 spänn vilket är ungefär en tusenlapp
billigare än den nyproducerade tokmaskin jag köpte först.
måndag 7 juli 2014
Almetalen
Almedalsveckan är över, och med olika
nivå av engagemang såg jag ändå samtliga partiledares tal på TV.
Här några korta, extremt grundlodande reflektioner. Höga betyg och
ryggdunkningar här är inte automatiskt synonymt med att jag diggar
innehållet i snacken.
Steffe Löfvén, Socialdemokraterna
Slogan: ”Ett bättre Sverige. För
alla.”
Lite halvtråkigt men ändå matigt tal.
Grabben öppnade en dörr för blocköverskridande samarbeten och
markerade mot ”blockprestige” vilket kändes sympatiskt enligt
min mening. Förvånade/impade även lite genom att avrunda med ett
Dietrick Bonhoeffer-citat.
Gurra Hägglund, Kristdemokraterna
Slogan: ”Familjens röst.”
Satsade stenhårt
på ”humor”, bl.a med en ambitiös liten saga som drällde av mer
eller mindre krystade ordvitsar riktade mot den rödgröna
koalitionen. Blev pinsamt rätt snabbt, mest pga av att det kändes
så inrepeterat att potentialen till tajming försvann. Den här
mannen kan absolut vara rolig, men då alltid spontant.
Jimpa Åkesson, Sverigedemokraterna
Slogan: ”Vi är på riktigt.”
Se tidigare inlägg.
Frågan är vilket som var sämst – Jimpas oneliners eller hans
publiks humor?
Åsa Romson, Miljöpartiet
Slogan: ”Dags för en varmare
politik.”
Veckans stora besvikelse tyvärr.
Tempot i snacket var sådär, och det flirtades hårt med FI:s
potentiella väljare på ett sätt som kändes populistiskt till
slut. Jag känner ett större förtroende för Gurra Fridolin vilket
dock absolut inte betyder att jag dissar kvinnliga partiledare (läs
språkrör) rakt av. Tomrummet efter Maria Wetterstrand har inte
varit lätt att fylla.
Fredda Reinfeldt, Moderaterna
Slogan: ”250.000 nya jobb är bara
början.”
Rent verbalt
veckans kung. Grabben är enormt skicklig i käften och lätt att
lyssna på. Men det var nog aldrig hans mening att det skulle uppstå
lite Percy Nilegård-minnande humor emellanåt.
Jonta Sjöstedt, Vänsterpartiet
Slogan: ”Inte till salu.”
Raka rör och lättlyssnat. Kändes
rätt trygg och övertygande på så vis. (Han gled dock alldeles för
mycket på frågorna om kopplingarna till den autonoma vänstern i
”Debatt” efteråt.)
Jan Björklund, Folkpartiet
Slogan: ”Feminism utan socialism.”
Enda verkliga
konkurrenten till Freddas uppvisning, enbart grundat på att
uppväxten i textildistrikten utanför Borås fortfarande ger
Björklund ett dialektalt övertag som är monumentalt. Vilket man
givetvis inte tycker om man är från Bromölla, Vilhelmina eller
Hammarby sjöstad.
Annie Lööf, Centern
Slogan: ”Närodlad politik.”
Rätt impande måste
jag säga. Vass och engagerad, även om det var för oprecisa löften
emellanåt. Några kassa personangrepp men det var hon ju inte ensam
om under den här veckan. Om jag själv skulle starta parti vore det
inskrivet i manifestet att man måste presentera sin egen politik i
första hand.
söndag 6 juli 2014
10 år bakåt och 100 år framåt
Jag jobbade i hemtjänsten då. Under
ett år och några somrar efter det körde jag runt med bil i
samhällen, byar och skogar i Västergötland och hjälpte gamla
människor att göra frukost, ta sig till toaletten eller få in ett
lass ved till kaminen i köket. Det var på många sätt bland det
bästa och mest minnesvärda jag gjort.
Vid ett av alla dessa besök stod jag i
ett sovrum och plockade med något, kanske förbandsmaterial. I köket
intill satt den äldre mannen vid sitt bord, stilla med sin keps på
huvudet som alltid. Det fanns alltid en viss känsla av apati där
inne, sorg och kanske desillusion också. Ensamhet. Och en tyst,
återhållen frustration i att inte längre ha ben som orkade ta
honom ut ur huset.
Nu stod jag i alla fall i hans sovrum
och min blick fastnade plötsligt vid ett inramat svartvitt fotografi
på väggen. Det var bilden av en ung man som log mot kameran.
Kostymen var på, leendet så innerligt och ljust att den unge
mannens ögon blev smala springor.
Det var naturligtvis mannen i köket på
fotografiet. Men jag insåg snabbt att det jag såg också var en
bild av mig själv. Mig själv evigheten och ögonblicket innan jag
ställts inför livets fulla allvar. Ögonblicket innan insikterna;
att jag inte är odödlig, att jag kommer gå sönder och själv göra
sönder, att människor kommer gå ut och in i mitt liv och jag i
deras. Att allt det ovärderliga kan tas ifrån en och att det inte
alltid finns något att göra åt det.
Jag söker en slutsats här, och tror
att den handlar om att våga bära denna insikt. I ett samhälle som
dyrkar ungdomen men räds eller föraktar åldrandet, måste det gå
att tvärtom våga vara medveten om livsfaserna och låta den
insikten hjälpa en att ännu mer ta tillvara på här och nu. Vända
rädslan till något ljust och segrande. Jag är själv rädd, men
jag vill försöka.
”Enjoy yourself, it's later than
you think
Enjoy yourself, while you're still
in the pink
The years go by as quickly as you
wink
Enjoy yourself, enjoy yourself, it's
later than you think”
tisdag 1 juli 2014
Dag 3 i Almedalen
Ikväll såg och hörde jag
TV-utsändningen av Jimpa Åkessons tal i Almedalen. De sammanlagt 60
minuterna innehöll en intressant politisk
idé, den om hårdare beskattning av bankerna. I övrigt var det föga
oväntat invandringen som avhandlades ur marginellt olika vinklar och
som målades upp som det stora samhällsproblemet, ekonomiskt och
socialt.
Han
hade en hängiven och entusiastisk skara partikamrater med sig, det
måste man ge honom. Och han var enormt skicklig på att plocka
billiga poänger, till samma skaras kolossala munterhet och frekventa
applåder. Men i lika stor utsträckning som han äger ett
imponerande verbalt flow, lika kantiga, långsökta och icke-poetiska
var hans punchlines denna sommarkväll i Visby. Han är knappast
någon ordkonstnär på det sättet, Jimpa. Eller också får vi
skylla allt på talskrivaren.
I
intervjun efteråt blottades sedan ännu en gång det lika delar
frustrerande och kusliga dilemmat med Sverigedemokraterna: att ingen
grillning eller negativ publicitet i världen tycks bita på dem.
Åkesson fick här bara ännu en chans att bekvämt inta sitt partis
väl inövade martyrposition.
Nej,
det enda som skulle kunna få det här partiet på fall vore nog
något så osannolikt som att någon i partitoppen – Jimpa, Ricke
Jomshof, Björna Söder eller vem som helst – skulle göra ett
utspel om att man vill mildra sin invandringskritiska hållning,
bevilja asyl för fler människor på flykt eller budgetera för fler
flyktinganläggningar. Men skulle ett medlemstapp på de grunderna
vara något att skratta eller gråta åt?
torsdag 26 juni 2014
Konsumentupplysning
Jag har sedan några år varit rätt
hårt insnöad på jeans från Nudie. Det vill säga, de gånger jag
ska inhandla jeans riktar jag in mig på just märket Nudie.
Anledningen är att företaget i fråga säger sig vilja ta ett
miljömässigt och socialt ansvar i sin produktion och sträva efter
att vara så transparenta som möjligt. Följaktligen publicerar de
uppförandekoder på sin hemsida, de är knutna till Fair Wear
Foundation och säger sig ha uppnått sitt mål att ha 100% ekologisk
bomull i sina produkter. Sedan flera år har de dessutom ett nära
arbete med Amnesty.
Det är förstås en bonus att
brallorna är väldigt sköna att ha på sig också. Och även om jag
förespråkar en instinktiv misstänksamhet mot allt vad
storföretagen försöker övertyga oss om i detta
konsumtionshetsens motbjudande tidevarv väljer jag än så länge
att lita på Nudie's presentation av sig själva. Om man nu
nödvändigtvis måste utöka sin garderob kan man försöka göra
det på ett sätt som gör så lite skada som möjligt.
Men vill man ha Nudie-jeans måste man
hitta deras återförsäljare, vilket åtminstone i den stad där jag
bor innebär ett besök på klädkedjan Carlings. Och på Carlings –
återigen åtminstone i den stad där jag bor, Örebro – blir man
påhoppad av expediterna redan efter två steg in i butiken. Nog för
att personalen här ska få erbjuda kunden hjälp som på alla andra
ställen, men Carlings är ändå något i hästväg. Även om man
avböjer hjälpen kan man inte vara säker på att få fortsätta
ströva omkring i fred, och har man väl ställt sig i provhytten är
det snarast regel att vänta sig ett halvspeedat”Hur går det
där inne?” ljuda genom
svängdörren.
Till dessa
expediters försvar ska sägas att vissa av dem onekligen besitter
ett visst kunnande. Och det kan vara en god idé att utnyttja deras
säljarattityd till att faktiskt få användbara råd om jeans,
vilket enligt mig annars är ett rätt komplicerat område. Så
gjorde jag också häromdagen då jag bestämde mig för att köpa
loss ett par nya Nudie på rea. Det gick hyfsat, men personalens
profithunger stressar mig alltid och väl hemma tyckte jag inte alls
att brallorna satt så bekvämt som de gjort i provhytten.
Att Carlings aldrig
byter kampanjvaror visste jag om sedan tidigare, det står också
tydligt på kvittot och är därför inte så mycket att diskutera.
Ändå gjorde jag ett försök med de nya jeansen och kom tillbaka
till butiken mindre än en timme efter inköpet. Min tanke var att få
byta till en större storlek men detta visade sig förstås vara helt
omöjligt. Tramsigt nog ville ingen av expediterna riktigt tydligt
ange bytepolicyn som skäl, utan började istället dribbla
äppelkäckt om jeanstygets stretchförmåga trots att jag upprepade
gånger bedyrade att jag kunde acceptera att de kanske inte hade
tillåtelse att ge mig bytesrätt.
onsdag 25 juni 2014
Den stora bloggsömnen
Bloggandet är inte vad det en gång
var. När jag startade nådens år 2008 hade jag tre vänner och
bekanta som redan var i full gång och som jag med glädje började
följa och inspireras av. En av dessa bloggar har nu varit officiellt
avvecklad sedan ett antal år, de övriga två är i skrivande stund
inte uppdaterade på månader respektive drygt ett år. Andra har
tillkommit längs vägen men den trytande inspirationen känns ändå
som en påfallande tydlig dominoliknande effekt i mitt eget lilla
bloggled.
Tja, folk uttrycker sig ju dagligen –
i vissa fall timvis – på sociala medier så man kan ju undra om
det på sikt finns någon plats kvar för bloggarna. Om man inte är
kändis förstås, med ett stort allmänintresse och tunga sponsorer
i ryggen.
Jag ska givetvis inte vräka sten i
glashus här. Jag vet själv hur osugen jag kan vara på att blogga
och hur nära jag varit att släcka ner Kid Size för gott när
skrivandet mer känts som ett tvång på uppdatering än som
terapeutiskt och inspirerande i sig. Jag hävdar dessutom fortfarande
att den skrivna texten gör sig allra bäst och räcker allra längst
när den trycks på ett pappersark. Med en dåres envishet hyllar
mitt hjärta fortfarande det analoga.
fredag 30 maj 2014
Pressklipp
Satt och läste Borås Tidning hos mina föräldrar i morse och
kände mig bara tvungen att dela följande replikskifte från nöjessidorna. Christian
Naumanen intervjuar Anders Bersten, i artikeln benämnd som house-pionjär, apropå
Summerburst 2014 som går av stapeln i Göteborg i helgen. Där satt den!
Ibland kan scenen framstå som unket grabbig, som när Swedish House
Mafia skriker att de ska ”fuck this nightclub in the pussy” innan ett gig.
– Ja, det är verkligen
ett problem. Det är tråkigt när artister inte tar ansvar för det inflytande de
har som offentliga personer på sin publik. Jag tycker de ska förmedla det de
tror på, men ”fuck the pussy” förmedlar bara alfahanar med dålig musiksmak.”
onsdag 28 maj 2014
Hundhimlen
Mer musik nu. Under namnet City skapade
Björn Nilsson (Slagsmålsklubben) och Tommi Levin alldeles
extraordinärt lysande låtar som ”Du ser lycklig ut, tur för
dig”, ”Jag ångrar allt” och ”Tack för denna sommaren”
för att nämna några. Sedan blev det dags för utökning från duo
till kvartett – in kom Jacob Nilsson och Slagsmålsklubbens Joni
Mälkki – och namnbyte till Hundhimlen.
Efter en rätt slästruken debut-EP har
grabbarna nu revanscherat sig rejält med sin nya singel ”Blunda”
som släpptes förra måndagen. Den är nämligen fullständigt
svinbra rakt igenom! Soundet är mognare, känslan djupare men
fingertoppskänslan för himmelska melodier är intakt och resultatet
blir en singel som bara växer för varje lyssning. Släng in lite
landsbygdsromantik och en skön katt i videons inledande del och succén
är ett faktum. Enjoy, ungar!
måndag 26 maj 2014
Den europeiska baksmällan
Ett dygn har gått sedan resultatet av
2014 års EU-parlamentsval droppades i direktsändning i SVT. Ett
dygn med reaktioner på och analyser av ett val där de
främlingsfientliga krafterna, de högerextrema och i vissa fall rent
nazistiska falangerna tog stormkliv framåt. Jag såg i stort sett
hela SVT:s valvaka och sög som vanligt in så mycket jag kunde av
känslan av att vara med om något historiskt exakt just där och då.
Mest slående idag är insikten om hur
svår den intoleranta vågen tycks vara att stoppa. I Sverige har vi
testat det mesta mot vårt Sverigedemokraterna. Överröstat deras
torgmöten, vänt dem ryggen eller avkrävt tydliga svar i allehanda
debatter. Innan dess förväntat oss att läckningen av en sinnessjuk järnrörsvideo eller ett reportage i P1 med tillhörande
infiltration av partiet skulle sänka deras popularitet. Men effekten
verkar bara ha blivit den motsatta; procentenheterna och mandaten
fortsätter trilla in med oförminskad styrka.
De största misstagen i motståndet
begicks långt innan Sverigedemokraterna plockade så här många
betydande poäng. Fortfarande idag undviker de övriga etablerade
partierna att nyansera debatten om migrationspolitiken, att erkänna
utmaningarna och svårigheterna som de facto kommer med de ökade
flyktingströmmarna. Men kardinalfelet var förstås att medan
partiet fortfarande var upcoming försöka bemöta det med tystnad
och ignorans. Detta var att spela Sverigedemokraterna helt i
händerna, ett parti som oerhört skickligt intar martyrrollen och
utnyttjar den till fullo.
Med detta i minne var det extra
märkligt och störande att höra Mona Sahlin försöka dämpa
betydelsen av de starka högervindarna i Europa under valnatten.
Medan Birgitta Ohlsson vid hennes sida tydligt uttryckte oro över
utvecklingen försökte Sahlin peka på att slutresultatet kanske
istället skulle ge vänstern och antirasismen den starkaste rösten.
En förhoppning så god som någon förstås, men den fick eller får
dessvärre inte de faktiska bruna framgångarna i EU-valet 2014 att
försvinna.
Här behövs nu nya samlade krafttag
och strategier för att övervinna intoleransen och hatet, i Sverige och Europa. Återigen,
debatten kring migrationspolitiken behöver fler färgtoner – våga
belysa bristerna och problemen utan att för den sakens skull på
något sätt överge grundtanken att en flyende medmänniska från
krig, svält och nöd ska tas om hand, ges beskydd och ett värdigt
liv. Vägra extremrösterna sista ordet! Bekämpa de enkla och obarmhärtiga lösningarna! Förvandla vi och
dom till ett vi som aldrig tvekar att vara varandras stöd!
torsdag 22 maj 2014
Tove Styrke
Tänkte vara lite i framkant för en
gångs skull och tipsa om Tove Styrkes nya singel. Familjen hade
delat den på Facebook igår kväll och var eld och lågor över hur
fantastiskt det lät. Än så länge håller jag med, med
invändningen att den kanske inte kommer hålla för hur många
lyssningar som helst. Det repetitiva i låten balanserar hela tiden
på gränsen till det monotona och stämningsreglaget är uppskruvat
på max från början. Men skit nu i det! ”Even if I'm loud
it doesn't mean I'm talking to you” har anlänt och just nu tyder
allt på att dansgolven kommer koka resten av sommaren.
tisdag 20 maj 2014
Carl Johan De Geer, del 2
Igår såg jag Carl Johan De Geer's
film ”Med kameran som tröst del 2” på dvd. Bortsett från ett
fåtal störande sekvenser var den fullständigt fenomenal. Det var ett tag sen jag läste ”Jakten mot nollpunkten”
men filmens upplägg var lätt att spåra tillbaka till den boken.
Konstnären Carl Johan De Geer grundfärgar med berättelsen om sin
egen barndom och klassresa, målar in några mockumentära inslag och
svävar parallellt ut i en fantasi som mer än något annat ser ut
och känns som ett suggestivt och lagom kusligt barnprogram.
”Med kameran som tröst del 2” (del
1 var en fotobok) är kort sagt Carl Johan De Geer i sitt esse. Han
kan förefalla respektlös eller åtminstone rejält krass i sitt
förhållande till sig själv, sin släkt och sina minnen, men har ändå gjort en dokumentär som är både vemodig och rolig. En terapeutisk resa, ett färgrikt collage som
dröjer sig kvar länge efter avslutad speltid.
lördag 17 maj 2014
Den felande länken mellan The Tough Alliance och Amy Diamond
Nä, om man skulle ta och slänga upp
ett nytt blogginlägg så här efter lördagsaftonens arbetspass. Man
kan ju undra om nån fortfarande pallar att läsa dessa tokerier,
uppdaterade lika ofta som Jimpa Åkesson byter inrikespolitiskt
fokus. Apropå det är vi ju mitt inne i en intensiv svensk
valrörelse vilket praktiskt taget innebär att det uppkommer minst
ett ämne per dag att skriva om. Ändå denna stiltje här på
bloggen alltså. Märkligt.
Men att ge löften ligger ju onekligen
helt rätt i tiden så jag lovar härmed att återkomma till svensk
politik i senare blogginlägg. Innan dess är det dags att ännu en
gång ge sig in i det populärkulturella nörderiets härliga värld.
Sent igår kväll upptäckte jag nämligen CEO. Eller rättare sagt:
Jag kände till CEO sedan tidigare men det var först igår som jag
på allvar började utforska denna artist, detta enmansprojekt. En
kraftigt fördröjd reaktion kan tyckas, då mannen bakom CEO ju är
ingen mindre än Eric Berglund som var ena halvan av The Tough Alliance
under 00-talets första decennium. Redan ett år efter det bandets
upplösning släppte han sitt debutalbum under namnet CEO.
Några välriktade google-svingar ger
vid handen att Eric Berglund numera faktiskt kostar på sig att göra
en och annan intervju, i vilka han t.o.m. är villig att snacka en
del. Det har med andra ord hänt massor sedan 2007 års The Tough
Alliance-reportage i Sonic, utan konkurrens den blaskans mest
intetsägande och meningslösa publicering någonsin. Musikaliskt är
CEO också en logisk fortsättning på The Tough Alliance, fast i
förfinad och skirare form.
När SVT:s musikblogg PSL framför till
Eric Berglund att de tycker musiken på hans andra skiva ”Wonderland”
(släppt tidigare i våras) låter gullig blir han glad och svarar
att det var bland det finaste han hört. Gullighet var ju faktiskt en
betydande ingrediens redan i The Tough Alliance, då parad med
hårdhet på ett sätt som skapade ett alldeles eget universum. Ett
många gånger skevt och tröttsamt provocerande sådant förvisso,
men ändå klart eget. (Två exempel: Låten ”Miami” som samplade
både ett jollrande barnskratt och
en röst som utbrast ”Ecstasy!”,
och videon till ”Silly crimes” där ystra kids hoppar hopprep i
vackra kvällsbelysta sommarmiljöer.)
I CEO
tycks även detta koncept förfinat, och öppningsspåret på
”Wonderland”-skivan låter som den felande länken mellan The
Tough Alliance och Amy Diamond. Det är underbart catchy och dansant
och hindras bara från att bli en hit på mellanstadiediscot genom
sin titel ”Whorehouse” (Eric Berglund förklarar texten som en
metafor för att vara fast i destruktiva mönster). Jo, den
provokativa ådran är intakt hos Eric Berglund, som även rubriksatt
andra av sina söta melodier med saker som ”Illuminata”,
”Harakiri” och ”Ultrakaos”.
torsdag 24 april 2014
Carl Johan De Geer
Här tänkte jag backa bandet ett par
steg och göra en spinoff på årets påskinlägg. Kopplingen är
långsökt och ändå inte. Varje april månad de senaste åren har
jag uppmärksammat just påsken på den här bloggen, och för tre år
sedan fick mina tankar en skriven kommentar av ingen mindre än Carl
Johan De Geer.
Då, i april 2011, kändes det där
både chockerande och ärorikt på något vis. Känslan av starstruck
håller fortfarande i sig så här tre år senare, även om jag nu
som då saknar vattentäta bevis för att det verkligen var De Geer
himself som hade klickat sig fram till en sporadiskt uppdaterad blogg
och där bemödat sig att tycka, skriva och signera med sitt namn. Om
det var en väl utförd bluff blir detta inlägg ett av de hårdast
blåsta i bloggens historia, men den risken får jag givetvis ta.
Grejen är att jag diggar konstnären
Carl Johan De Geer. Även om hans kommentar med all tydlighet visar
hur långt vi står ifrån varandra rent existentiellt kan jag inte
neka till att mannen står bakom ett och annat verk som gjort intryck
på mig. Självbiografin ”Jakten mot nollpunkten” var
tillräckligt graciöst formulerad för att jag ska kunna tänka mig
att läsa den igen (de sista sidornas ateistiska predikan till
trots). Hans surrealistiska textiltryck med fantasidjur är
fantastiska och en minutiöst utförd scenografi i filmen
”Tillsammans” skapade en perfekt färgstark fond till Lukas
Moodyssons varma regi. Men det var med en kortfilm De Geer för
första gången korsade min väg.
”Jag minns Lena Svedberg” visades i
den allra första delen av Ikon, ett program som sändes i SVT åren
1999-2002 och riktade in sig på dokumentärfilmer i det kortare
formatet. Carl Johan De Geer's film golvade mig då, träffade rakt i
magen. Man får komma ihåg att detta var sex år innan Youtube
överhuvudtaget fanns och under flera år önskade jag att jag skulle
få möjlighet att se filmen igen men visste inte hur. Idag, 15 år
senare, är det enkelt. Som så mycket annat finns ”Jag minns Lena
Svedberg” uppladdad bara ett behändigt musklick bort.
Vad var det som golvade mig? Historien
om en människa förstås. Sorgen och tragiken, och hur Carl Johan De
Geer med så enkla medel gjorde den levande för tittaren. Han
använder sig av svartvita bilder, mestadels stilla sådana, låter
några suggestiva stråkar loopas i ljudspåret bakom och berättar
sedan med stillsam, tillbakahållen röst om sina minnen av kollegan
Lena Svedberg.
måndag 21 april 2014
Vinyl del 3
När jag nyligen slängde upp den andra
delen av min inläggssvit om vinyl trodde jag givetvis att del 3
skulle bli den lyckligt avslutande. I min enfald, men icke. Strax
efter publiceringen började skivspelaren åter kicka iväg den
spelade musikens toner åt alla möjliga skeva håll. Men låt oss ta
det hela från början.
Ni minns det andlöst spännande slutet
på del 2, va? Jag hade alltså tjackat loss en ny skivspelare av
exakt samma märke och modell som den som hade gått åt skogen efter
elfelet i lägenheten. Nu stod den uppackad, installerad och klar och
den första skivan jag lade på tallriken var Docenternas ”Söderns
ros” om jag inte missminner mig. Hur lång tid det tog innan jag
anade oråd minns jag inte exakt. Men det visade sig i alla fall
snart att spelaren diggade att lira skivorna för snabbt och för
långsamt lite då och då. Skoja till det lite när man minst anade
det liksom, så att man kunde tro att Bie Carlsson inte hade stämt
guran ordentligt eller att Joppe Pihlgren sjöng svajigare än
vanligt.
Jag testade givetvis fler skivor, bl.a.
”Boss for leader” med Slagsmålsklubben där ju tonerna är
syntetiska och lättare att upptäcka ovälkomna ojämnheter i. Saken
var klar och jag skrev till nätbutiken som inte vill ta tillbaka
spelaren utan hade som policy att skicka den på reparation upp till
tre gånger innan det kunde bli fråga om byte eller stålet
tillbaka. Och låt mig säga så här, för att göra en lång
historia kortare: De tre gångerna har jag i bloggande stund använt
mig av till fullo.
söndag 20 april 2014
Påskposten
Det är påskhelg igen, och jag har ägnat en del av den åt att sitta i mamma och pappas soffa och bläddra igen några aktuella nummer av den kristna dagsblaskan Dagen. Jag läser med förvåning att ICA faktiskt drog tillbaka den där TV-reklamen som jag aldrig såg. Detta efter hundratals protester från kristna människor som ansåg att driften med nattvarden var osmaklig och respektlös och lovade att bojkotta affärskedjan under påskhelgen.
Vad Chrille Sturmark med flera säger om ICA:s reträtt förtäljs inte i Dagen. Men utan att ha kollat förmodar jag att kommentarerna står att finna på twitter och i allehanda bloggar. Hur som helst känner jag mig själv inte särskilt lättkränkt som kristen när det kommer till det kollektiva planet som i det här fallet. Det är en sak att bli personligt påhoppad eller förlöjligad för sin tro i ett direkt möte med en annan människa, men att det görs film och reklam eller skrivs texter som driver med eller ifrågasätter hela grejen rör mig jämförelsevis inte särdeles mycket. Jag kan knappast förvänta mig att någon som själv inte tror ska förstå varför vissa ting är sakrala för mig. Däremot kan jag givetvis förvänta mig en respekt för det, precis som jag själv vill visa det för andra människors varierande åsikter.
Samma personer som protesterade mot ICA borde väl för övrigt vara tacksamma över Aftonbladets påskbilaga om Jesus, skriven i reportageform i presens. Även denna belyses helt logiskt i Dagen. Vidare fortsätter debattartiklarna och insändarna i kölvattnet av Uffe Ekmans konvertering till den katolska kyrkan och sorti från sitt livsverk Livets Ord. Den händelsen har sannerligen skakat om den kristna världen, både i och utanför Sverige. Jag kan inte låta bli att tycka att den är spännande och till och med positiv, så får ni min personliga åsikt i frågan. Förvisso helt utan fördjupad teologisk kunskap bakom sig, men som jag ser det tyder besvikelsen och agitationen från vissa kristna håll bara på en ovilja att se katolicismen som en kristen riktning jämställd med protestantismen (och dess nutida frikyrka). Uffe själv upplever det helt tvärtom och tar steget som ett led i sin tro på kristen enhet.
Dessa spridda tankar får utgöra påskens bloggpost den här gången. I skrivande stund har klockan just passerat midnatt och påskafton har övergått i en snart gryende påskdag. Jesus är sannerligen uppstånden!
Vad Chrille Sturmark med flera säger om ICA:s reträtt förtäljs inte i Dagen. Men utan att ha kollat förmodar jag att kommentarerna står att finna på twitter och i allehanda bloggar. Hur som helst känner jag mig själv inte särskilt lättkränkt som kristen när det kommer till det kollektiva planet som i det här fallet. Det är en sak att bli personligt påhoppad eller förlöjligad för sin tro i ett direkt möte med en annan människa, men att det görs film och reklam eller skrivs texter som driver med eller ifrågasätter hela grejen rör mig jämförelsevis inte särdeles mycket. Jag kan knappast förvänta mig att någon som själv inte tror ska förstå varför vissa ting är sakrala för mig. Däremot kan jag givetvis förvänta mig en respekt för det, precis som jag själv vill visa det för andra människors varierande åsikter.
Samma personer som protesterade mot ICA borde väl för övrigt vara tacksamma över Aftonbladets påskbilaga om Jesus, skriven i reportageform i presens. Även denna belyses helt logiskt i Dagen. Vidare fortsätter debattartiklarna och insändarna i kölvattnet av Uffe Ekmans konvertering till den katolska kyrkan och sorti från sitt livsverk Livets Ord. Den händelsen har sannerligen skakat om den kristna världen, både i och utanför Sverige. Jag kan inte låta bli att tycka att den är spännande och till och med positiv, så får ni min personliga åsikt i frågan. Förvisso helt utan fördjupad teologisk kunskap bakom sig, men som jag ser det tyder besvikelsen och agitationen från vissa kristna håll bara på en ovilja att se katolicismen som en kristen riktning jämställd med protestantismen (och dess nutida frikyrka). Uffe själv upplever det helt tvärtom och tar steget som ett led i sin tro på kristen enhet.
Dessa spridda tankar får utgöra påskens bloggpost den här gången. I skrivande stund har klockan just passerat midnatt och påskafton har övergått i en snart gryende påskdag. Jesus är sannerligen uppstånden!
måndag 7 april 2014
Vinyl del 2
En mörk kväll i december när jag
hade lagt mig på soffan för att avnjuta Slagsmålsklubbens skiva
”Boss for leader” på vinyl lade min skivspelare helt plötsligt
av. Öppningsspåret ”Hänt” avbröts abrupt, och i exakt samma
ögonblick slocknade glödlampan i farmors gamla krökta golvlampa i
hallen. När jag gick fram till skivspelaren och lyfte på locket
hördes ett distinkt surrande varpå skiten gick ner för räkning
för gott.
Skivspelaren – som vid det laget hade
varit nyinköpt och i bruk i ca fyra månader – visade sig de facto
vara helt rökt; det var inte bara en propp som hade gått. Det hela
var ett slags ljudlöst crescendo på något som hade pågått i
lägenheten en tid. Dammsugaren hade sviktat betänkligt vid de
senaste städningarna och pappa föreslog ett kabelbyte medan mamma
mer var inne på köpa-helt-nytt-linjen. Men att felet låg på en
annan nivå stod utom alla tvivel när jag en kväll hade begränsat
hela boendets elförbrukning till taklampan i köket och givetvis kyl
och frys. Medan jag hörde kylskåpet ta sats lystes den mörka
hallen plötsligt upp av sofistikerat pyrotekniska partytrick utförda
av proppskåpet vid ytterdörren.
Felet fixades strax därpå av en
elektriker, och fastighetsskötaren rådde mig att begära ersättning
av hyresvärden för den stekta skivspelaren. Sagt och gjort, och
utan något som helst gnäll drogs inköpskostnaden av på min hyra
mot uppvisande av kvitto och garantisedel. Nu var det bara att börja
om och köpa loss en ny likadan skivspelare. Postorderfirman där jag
köpt min första hade inte kvar produkten i sortimentet men samma
märke och modell fanns hos en av deras konkurrenter (jag skiter i
att droppa butiksnamn här, poängen är inte att vara en
bloggversion av TV-programmet Plus utan att i slutändan komma fram
till hur fruktansvärt skojigt det är att lira favvomusik på vinyl)
och via dem hade jag snart en ny spelare installerad i lägenheten.
Spännande berättelse det här, va? Och mer spännande ska det bli eftersom jag i skrivande stund inser att inlägget redan håller på att spåra ur rent längdmässigt utan att jag kommit halvvägs till kärnan. Så jag pausar här och fortsätter en annan dag med denna härliga story. Stay tuned, kids.
torsdag 20 mars 2014
Vi är bäst!
Jag har förtroende för Lukas
Moodysson. Har haft så alltsedan han revolutionerade svensk
ungdomsfilm med ”Fucking Åmål” 1998, tappade fattningen på
efterföljande guldbaggegala och sedan vågade vara ångerfull för
hur känslorna och ursinnet dragit iväg med honom. Även om jag
överdoserade den filmen då det begav sig och idag inte fixar att se
den igen, kan jag fortfarande känna igen mig i delar
av Lukas Moodyssons tankevärld. Han har inte alltid gjort det lätt för sig, men ett gott grunduppsåt har genomsyrat samtliga hans
filmer, inklusive ”Ett hål i mitt hjärta” och ”Container”.
Fjolårets återkomst ”Vi är bäst!”
är en återgång till den lättsamma berättarformen hos publiksuccéerna
”Fucking Åmål” och ”Tillsammans”. Lukas Moodysson, som likt
en nutida Astrid Lindgren alltid tar barnens parti
framför en oförstående vuxenvärld, har här för första gången
använt sig av en litterär förlaga. Inte vilken förlaga som helst
heller, utan sin fru Coco Moodyssons självbiografiska serieroman
”Aldrig godnatt” där 13-åriga Coco och hennes vänner startar punkband i Stockholm 1982.
Denna grundstory parad med
Moodyssons lyhörda regissörskap borde ju bädda för en filmupplevelse
utöver det vanliga. Det ansåg också flertalet av de stora tidningarna när ”Vi är bäst!” hade premiär i höstas. Men för mig är det uppenbart att rullens välklippta trailer inte håller vad den lovar. Moodyssons fingertoppsförmåga är intakt när det gäller att vänta in skådisar och dialog, men
känslan blir också många gånger att han bara ställt upp kameran
och låtit kidsen improvisera fritt utan tidsramar. Den för mig så
emotsedda punkfaktorn är dessutom märkligt låg. Även om varje
strof ur KSMB:s ”Sex noll två” och varje referens till den
klassiska samlingsskivan ”Bakverk 80” ger rysningar av välbehag,
blir ”Vi är bäst!” som helhet aldrig den där euforiska upplevelsen som jag hade hoppats på.
lördag 15 mars 2014
Hans Holmérs öde
I tisdags eftermiddag fick jag för mig
att gå till biblioteket och låna Ann-Marie Åshedens bok
”Förbannelsen” från 2012. Jag läste ut den tre dagar senare.
Anledningen till den slukande läsningen var förstås att boken är
välskriven, men också – och kanske framför allt – att den
knyter an till något som jag fortsatt att återkomma till i perioder
sedan jag var drygt åtta år: gåtan vad som egentligen hände i
korsningen Tunnelgatan/Sveavägen i Stockholm sent på kvällen den
28 februari 1986.
Åshedens berättelse har undertiteln
”Hans Holmérs öde” och handlar alltså om Palmeutredningens
förste spaningsledare. Han som tog polisrodret på morgonen den 1
mars 1986 och lämnade in sin avskedsansökan drygt ett år senare,
efter att utredningen hamnat i ett förödande stiltje och ett
massivt mediedrev drabbat honom personligen. Boken bygger främst på
de kontinuerliga intervjuer som Ann-Marie Åsheden gjorde med Holmér
mitt under brinnande mordutredning. Frågestunderna hölls hemliga,
och överenskommelsen mellan honom respektive Åsheden och hennes
uppdragsgivare Dagens Nyheter var att allt skulle publiceras så fort
Palmemordet var löst, vilket alla trodde skulle ske mycket snart.
Jag gillade "Förbannelsen" till stora delar, men
har efter avslutad läsning också googlat mig till att den fick
ordentligt med stryk när den släpptes för två år sedan. Då det
visade sig att den innehöll ett mindre antal direkta felaktigheter
drogs den tillbaka av förlaget Norstedts innan den åter kunde ges
ut. Men även med dessa faktamissar korrigerade var tidningarnas
domar stenhårda mot boken. En enig kritikerkår ansåg
att det var helt uppåt väggarna att försöka försvara Hans Holmér
postumt och ännu värre att ge nytt utrymme åt hans allmänt
föraktade PKK-spår.
Åsheden skriver i sin bok att den inte
ska tolkas som att hon tror att PKK sköt Olof Palme. ”Jag tror
ingenting” hävdar hon i förordet. I praktiken balanserar hon
dock på en ytterst hårfin gräns mellan diger redovisning av
faktiska indicier före och under mordnatten och ett drivande av
Holmérs tes att PKK verkligen planlade mordet. Här är det lätt
att förstå tidningarnas kritik mot ”Förbannelsen”, även om
deras unisona och oförsonliga sågning av Hans Holmér och hans
huvudspår bara förstärker den mediekritiska bild som Åsheden
målar upp i boken. Under Palmeutredningens första år skapade
journalisterna ett klimat där det var fullt legitimt att hetsa mot
Hans Holmér som person, menar hon.
”Förbannelsen” är alltså en
långt mer omstridd skapelse än jag trodde från början. Men även
om man inte behöver dela Åshedens alla slutsatser i den, är det en
rejält spännande dokumentär som åtminstone för mig fyllde i
några kunskapsluckor och sammanfattningsvis känns obligatorisk för alla
som är det minsta intresserade av Sveriges mest omfattande
mordutredning genom tiderna.
måndag 10 mars 2014
Finalen
Detta hade man minsann inte trott!
Yohio på en sjätteplats, Oscar Zia två placeringar under och så
Anton Ewald – sist?! Sannerligen, rättfärdighet råder
uppenbarligen fortfarande på sina håll här i världen. Och jo,
Sanna Nielsen var en värdig vinnare, det måste även jag erkänna
trots att jag satte en likgiltig 2:a på hennes uruppförande av
”Undo” för några veckor sedan. Det var först i lördagens
hisnande final som jag på allvar insåg damens obestridliga
skicklighet och låtens potential i det större sammanhanget.
För övrigt stämmer jag in i
diggningskörerna av Ace Wilder's smått futuristiska – och under
dramatiska former silverplacerade – dansunder ”Busy doin'
nothin”. Med sin stilfullt pantade text har den dessutom alla
chanser i världen att bli en kontroversiell generationsdänga, som
gjord för att vevas ombord på varenda champagneindränkt lyxjakt i
sommar.
Melodifestivalen är över för den här
gången, och lämnar ekot från tusentals högljudda krav på
förändring efter sig. Vi får se vad SVT behagar göra åt saken.
Säkert är nog dock att Anders och Nour har skött
programledarskapet för första och sista gången, vilket är klart
synd då jag i stort ändå uppskattade deras lågmälda humor och
tror att de har betydligt mer att ge om de bara skulle få chansen
igen. I slutändan visade sig t.o.m. Clara Henry få in en och annan
habil oneliner.
Låtmässigt var det dock ett utpräglat
svagt år, även om det i skrivande stund – med hela det samlade
startfältet ljudandes i streamad form i bakgrunden – är tydligt
att flera av låtarna växer ju mer man lyssnar. (T.o.m. CajsaStina
Åkerström bubblar upp som en potentiell favvis på sikt.) Jag
avslutar med att lista mina justerade finalbetyg för lördagen och
rikta ett varmt grattis till Sanna Nielsen. Mot Köpenhamn!
Anton Ewald: 2
Ellen Benediktsson: 4+
Alcazar: 4
Oscar Zia: 3
Linus Svenning: 2
Helena Paparizou: 3
Yohio: 4-
Sanna Nielsen: 3+
Panetoz: 2
Ace Wilder: 4
måndag 3 mars 2014
tisdag 25 februari 2014
Deltävling 4 om jag inte missminner mig.
Okej, ungar – här kommer till sist
sammanfattningen av Melodifestivalens fjärde deltävling. Samtidigt
deklarerar jag härmed – förmodligen föga överraskande – att
2014 sannolikt blir det sista året som jag bloggbevakar det här
spektaklet. Det har säkerligen framgått av en alltmer blaserad
betygsättning att min inspiration har sinat i takt med årets jämna
ström av intetsägande bidrag.
Tyvärr, får jag väl tillägga, men
det känns å andra sidan som att formen för den Melodifestival vi
känner sedan 2000-talets början har börjat nå vägs ände. Om
ledningen är öppen för någon form av förändring är det inte
omöjligt att jag också kan ändra mig. Anyway, här är betygen för den sista delomgången:
Alcazar
Klart stark start av dessa inhemska
discolegender även om de bara bjuder på en stilfull upprepning av
sig själva. Jag har lärt mig att spetsa till betygen lite för att
skilja ut de riktigt bra bidragen från de mediokra som man alltid
vet väntar runt hörnet. En färgglad 4:a här således.
I.D.A.
Det är lustigt det där, ju mer
radioanpassat och icke-hårt ett rockband är desto mer ser de själva ut att
tro att de är raka motsatsen. Dead by April, ni känner till dem?
Av I.D.A. minns jag ingenting idag, mer än att det var hårdrock för
provhytterna på New Yorker. 2:a.
Janet Leon
Bättre låt än förra gången hon var
med, eller åtminstone en lite mer spännande sådan. Men äh, 2:a.
Ammotrack
De ser ut som ett hårdrocksband och
låter faktiskt som ett sådant också. Pluspoäng för det. Rätt
trevligt riff måste jag säga, resten flyger förbi ovanför
huvudet. 2:a.
Josef Johansson
Grabben påminner mig om den där
miljöpartisten som var grym i Poetry Slam på stadsbibblan här i stan för några år sen. Men det kanske är för lokalt för att nån ska
fatta vem jag snackar om? Hur som helst, den här mannen har
ambitioner, det är tydligt men låten lyfter ju aldrig. Svag 2:a.
Linda Bengtzing
Svinperfakanon! You can't keep a good
melody down, och allt det där. Lite samma känsla som när Mimi Oh
kom in och ägde med ”Det går för långsamt” 2012. Precis som
den gången möts jag här av fullständig oförståelse när jag under
sändningen uttrycker mitt euforiska diggande per sms till två
schlager-pålitliga personer. Och visst, Lindas koncept är
hysteriskt som vanligt och med alla reglage på max från början. Men kids, det är ju Mellons bästa syntslingor i år utan nån som
helst konkurrens! Stark 4:a!
Ellinore Holmer
Tydligen med kopplingar till Glada
Hudik vilket jag inte hade en aning om. Hur som helst en vacker låt som
tyvärr faller lite på en något svajande sånginsats. 3:a.
Anton Ewald
Japp, en av årets tre mest väntade
finalplatser. Han hade kunnat göra vad som helst och the teen chicks
hade ändå pausat Candy Crush Saga för att sms:a intensivt i tre
minuter. Själv sätter jag en 2:a och letar upp Linda Bengtzing på
Spotify.söndag 16 februari 2014
Deltävling 3 helt enkelt, va.
Man får väl säga att det var tur för
manusförfattarna att just den här deltävlingen hamnade tajt
mittemellan två svenska OS-guld i Sotji. De värsta tittarstormarna
mot ännu en kass föreställning borde väl på så vis komma av sig
i all snögnistrande eufori över det svenska skidlandslagets
bragder.
Outtrigger
Symfonisk radiometal som testar lite chockrock i början. Inte min mugg fairtrade-te. 2:a.
Tyckte den här var klart skön, hade
möjligen blivit en klassiker i Östberlin på 80-talet. Halvmörk, tungt svävande syntpop helt
enkelt. En 4:a är eventuellt lite i överkant men skit i det!
Oscar Zia
Jovisst tusan är den refrängen en
4:a, det kan man inte förneka. Och här har vi en av gossarna som
kommer få brottas hårt i finalen tillsammans med Yohio och Anton
Ewald. Tja, det kommer ju bli en del fint cash till Radiohjälpen i alla
fall.
Shirley Clamp
Powerballaden som märkligt nog inte
gick vidare. 2:a för versen och 4:a för refrängen ger en klassisk
3:a.
State of Drama
Sebbe strikes again! (Sorry, intern
kommentar.) Refrängen är klart bättre än förra årets mediokra
rackare, dock är de fortfarande hårt sålda på slätstruken
collegerock. Samma matematik som med Shirley Clamp's låt ger en 3:a
i slutbetyg.
CajsaStina Åkerström
Nix, tyvärr. Tråkigt bara, trots ett
säkerligen gott uppsåt. 2:a.
Ace Wilder
Det här var ju nån sorts mix av
klubb, Avril Lavigne och Ellen Page?! Ingen aning, får bara de
musikaliska och visuella associationerna i ett enda virrvarr i
skallen just nu när jag skriver. Den här knep i alla fall en
otippad finalplats och kommer sannolikt att växa ju mer man hör
den. 3:a.
Dr Alban & Jessica Folcker
Albis rippar sin ”No coke” rakt av
ungefär och så kommer Jessica in och drar en skön refräng med
sitt häpnadsväckande välbevarade vibrato. Underhållningsvärdet går inte att förneka men musikaliskt är det en rätt klockren svag 2:a. Adios amigos!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)