onsdag 31 december 2014

2014/2015

Årets mest överskattade helg är äntligen här. Det fina med nyårsafton är att när den väl är avklarad kastas den direkt ut med resten av det gångna året, och man glömmer snabbt hysterisk festlogistik och feta kommunpengar som skjuts rätt upp i himlen istället för att satsas på äldreboenden och liknande. Men det är ju olika budgetar, säger den lokalpolitiskt insatte då. Och det är ju helt riktigt, men omfördela det totala cashet då, hur svårt ska det vara? Heder åt de stora matvaruhus som sedan flera år bestämt sig för att dissa pyrotekniken i alla fall.

Som synes skippade jag att summera 2014 på denna hejdundrande internetsida. Men jag lyssnar på  ”Så mycket bättre”-skivan (tack, mamma!) i skrivande stund och tycker att den på ett överlägset sätt sammanfattar höjdpunkterna från det musikår som alldeles strax passerat. Resten hade jag som vanligt noll koll på men inte tusan led jag av det. "Så mycket bättre" var mer än bara musik och lämnar en värme efter sig som säkerligen kommer räcka ända in i festivalsommaren 2015.

Gott nytt, kids! Och glöm aldrig att det är samspelet mellan backspegeln och vindrutan framåt som gör den fortsatta resan säker.

 

måndag 29 december 2014

Viva hate

Jag såg aldrig mer än delar av TV-serien ”Hammarkullen” från 1997, men har förstått att den var ett välförtjänt genombrott för Peter Birro som manusförfattare. 2000 års ”Det nya landet” såg jag däremot, och det är tydligt att Birro med båda dessa serier hade ett ärende, något han med brinnande hjärta ville att hela Sverige skulle ta del av. ”Det nya landet” må ha skrivit sina budskap på plakat, men den lämnade i alla fall intryck.

Vad han vill med 2014 års ”Viva hate” är mer oklart. Blicka tillbaka förstås, och det är vackert så. Men han parar den i sig fina nostalgin över 90-talets göteborgska undergroundscen med en oblygt Pulp Fiction-skränig sidohistoria som är fullständigt malplacerad. Scenerna från rocktävlingar och fritidsgårdsspelningar, kids som med allt de har kastar sig in i den larmiga, otyglade musiken – det är ren magi och hade varit nog med den. Ändå måste de in, dessa spattiga sekvenser där psykopatiska, galna, ”coola” gangsters ackompanjerar nyckfullt våld med klacksparkar och oneliners.

Det är tyvärr dessutom något otillfredsställande med regin. Kanske borde Agneta Fagerström-Olsson (”Hammarkullen”) ha kallats in igen, eller Mikael Marcimain som satte helt rätt prägel på Birros manus till ”Upp till kamp” 2007. Sett till foto och tempo känns ”Viva hate” väldigt ofärdig. Flera scener eller anslag känns för dyrbara för att slarvas bort på det sättet.

Men som sagt, tillbakablickandet över bröderna Birros (Peter och Marcus) eget 90-tal i Göteborg är fantastiskt och slår av naturliga skäl an alldeles särskilda strängar i mitt inre. Några år senare skulle jag själv börja höra talas om band som The Christer Petterssons, Sator och Fågel Blå, köpa singlar och fanzines på Dolores och vilja starta band men aldrig göra det. Musiken – den som frodades i nedgånga replokaler och dito spelställen – räddade mina tonår, men det har ni ju hört förut.

Återstår bara att se hur Birro väljer att knyta ihop sin historia när den tredje och sista delen av ”Viva hate” sänds ikväll.
 


tisdag 23 december 2014

Amy Diamond, december 2014

I söndags satt Amy Diamond i Nyhetsmorgon i TV4 och berättade om sin egen ångest. En forcerad Agneta Sjödin försökte flera gånger skynda på intervjun, vilket bara spädde på min egen kategoriska syn på Fyran som en kanal där tid framför allt är pengar och förlorade reklamintäkter.

Det var synd, för Amy hade en historia att berätta. När hon tycktes vara på vippen att säga något om sociala medier, hur lätt det är att jämföra sitt liv med andras när allt ständigt ligger online, då blev hon avbruten av fru Sjödin som fyllde i med egna ord och ville leda samtalet vidare.

Likväl var detta en helt ny sida av Amy Diamond. Lite trevande just därför, men ärlig, avskalad, personlig. Amy, artisten som cementerats i ett fack av rosig, barnlik äppelkäckhet alltsedan  ”What’s in it for me”, talade nu om den själsliga ängslan som vill växa sig till ett hot och som gnager sig ut i kroppen. Den förlamande känslan som till sist bara fokuserar på sig själv om man inte får verktyg för att hantera den. Giftet i bröstet. Ångesten.

Kanske indikerade det en slags brytpunkt för en artist som jag själv vurmat för i flera år, min vänkrets’ oförstående inställning till trots. Jag vill gärna tro det. Nästa år kommer Sanna Lenkens film ”Min lilla syster”, där Amy Diamond debuterar som skådespelare med en rollkaraktär som lider av ätstörningar. Filmen är redan klar för filmfestivalen i Berlin. Oavsett vilka kreativa vägval Amy Diamond väljer härnäst står hela hennes fanbase inför en sällsynt spännande tid.

måndag 22 december 2014

Fortsättning följer

Dan före dan före dopparedan, om jag inte missminner mig? I början av december hade jag en tanke om att gå igenom de fåtal julskivor jag har i min ägo, skriva om dem och posta med jämna mellanrum här på bloggen. Det vore väl trevligt? Att läsa om Kurt Olsson (igen), Elvis Presley och Krixhjälters? Men det gick åt skogen, precis som idén att slänga upp en jullåt per dag under hela december på mitt Facebook-konto. Facebook och hela sociala medievärlden suger för övrigt, ändå lär jag väl fortfarande sitta och uppdatera skiten när vi skriver 2015. Never learn.

Hur som helst, det fortsätter bubbla i Svedala land. Det tredje största partiet flyttar fram positionerna, skippar allt mer av den retoriska smidigheten och kör med rakare rör. Mindre hymlande helt enkelt. Tja, då syns det i alla fall tydligare vilken sorts parti vi har att göra med. Och mitt i alltihop smäller KD till med det första ärliga försöket av de övriga partierna att snacka konkret om migrationsfrågan. Göran Hägglunds artikel i DN den 18 december må träffa snett i viktiga delar, men den signalerar en ny strategi i inrikespolitiskt debattklimat som jag verkligen hoppas ska få en konstruktiv fortsättning.

I samma veva tog pastorn Steffe Swärd initiativet till ett upprop för en generös flyktingpolitik och mot SD-sympatier inom frikyrkan. Tillsammans med kollegan Sven-Gunnar Hultman samlade han drygt 380 pastorsnamn bakom en debattartikel som publicerades i namnkunniga kristna blaskor i fredags den 19 december. Sakfrågan och samtalet i dess kölvatten har därmed på allvar flyttat in även i kyrkorna vilket är välkommet.

Jepp, det här var en kort och möjligen intetsägande reflektion kring hur svensk politik navigerar vidare på stormigt decemberhav 2014. Hägrar nyvalet obönhörligt i fjärran eller kommer de hemliga samtal som just nu påstås föras att leda till en alternativ utgång? Den som följer får se. Hur som helst är det fortsatt läge för alla goda krafter att mobilisera och verka för sakliga, nyanserade och konstruktiva lösningar på de utmaningar vi de facto står inför.

fredag 5 december 2014

Den andra chansen

Ärade riksdagsledamöter. Ärade moderater, socialdemokrater, folkpartister, vänsterpartister, kristdemokrater, centerpartister och miljöpartister. Ni har chansen nu. Ni går in i en ny, extra valrörelse och har därmed fått en andra chans vid handen. Jag hoppas vid Gud att ni tar den.

Det parti ni inte vill samarbeta eller samtala med manar Sveriges folk att se den 22 mars 2015 som en folkomröstning om invandring. För eller emot. Det är uppenbart att detta måste bemötas, och det är det här den andra chansen handlar om.

Det är inget nytt att Sverigedemokraterna har tagit licens på ämnet och debatten. Tacka tusan för det när det inte är någon som bemödar sig med att plocka sönder eller ens röra vid deras argument. Det är lättare att på reflex stämpla partiets talesmän (oftast är de män) med bruna ismer, gå ner från talarstolen och sprita händerna efteråt.

Men det kommer inte att funka en gång till. Det retoriska undvikandet kommer bara att driva fler missnöjesröster ner i valurnorna och då har ni problem i kammaren på riktigt. Jag hör och läser det i debatter överallt. Sveriges tredje största parti tillåts vinna varenda match på walk over. När någon från motståndarsidan trots allt försöker diskutera de faktiska argumenten anklagas de för att gå Sverigedemokraternans ärenden. Vi kan inte ha det så här.

Jag kan lova er att flertalet av de röster jag själv lyssnat till i fikarummet sedan i onsdags kommer från människor som aldrig röstat på Sverigedemokraterna. Som aldrig gjort och aldrig kommer att göra. Men de efterlyser en ärlig och öppen migrationsdebatt som i förlängningen kommer att fasa ut Sverigedemokraternas roll och plats. Eller som Birger Schlaug sa i SVT:s soffa i morse: ”Man måste också visa att här finns de här problemen, här finns de här svårigheterna och dem måste man stå för, annars blir det inte trovärdigt. Men fördelarna är större än problemen. Det är det man måste visa.”

Och ärade riksdagsledamöter, kom upp ur era inbördes skyttegravar! Skyffla igen skiten med matjord och plöj upp ett grönskande potatisland över resterna. Rör vid den brännande frågan. Gör vad som helst, bara inte samma misstag en gång till. Det här är er andra chans, och jag hoppas vid Gud och för Sveriges skull att ni tar den.

torsdag 20 november 2014

Kurt Olsson-boxen, del 3 av 3

”Kurt Olssons sommartelevision” är en deluxe-version av sin föregångare ”Kurt Olssons television”. Sex avsnitt istället för fem, som sträcker sig över 40 minuter mot tidigare 30, och kolonistugan är utbytt mot en husvagn som nu fungerar som ambulerande studio. Varje avsnitt inleds med att Kurt och Arne dänger bilen rakt in i en hage med olika slags djur innan de startar sändningen inifrån vagnen.

Kurtan är alltjämt störigt osympatisk stundtals, och sexismen jag nämnde i förra inlägget yttrar sig bl.a. i några ”roliga” anspelningar på kvinnobröst. Det är dessutom upprepade kommentarer om Gudruns ”lilla triangel” vilket alltid följs av kastvindar av pålagda skratt. Det hela blir till sist konfunderande på samma sätt som när Love Antell i årets säsong av ”Så mycket bättre” funderar över om Orups texter är så snuskiga som de ofta ger sken av. Är det uttänkt, eller bara något som lyssnaren skapar själv i sitt eget huvud? Här har nog varken jag eller Love Antell lyckats knäcka koden ännu.

Men dessa skeva inslag samsas också med odiskutabelt gnistrande ögonblick, och jag tänker då främst på ”Sverige i verkligheten”-reportagen som nu är förfinade och bl.a. innehåller den klassiska broöppningen. Den håller fortfarande, men en minst lika stark uppvisning är den när Kurt Olsson springer runt med mikrofon på Liseberg vid öppningsdags och intervjuar Flumeride-passagerare. Båda reportagen definierar med precision vad det var som gjorde Kurtan till en av min barndoms verkliga idoler.

Exklusivt för den här säsongen är även en deckare, inspelad i ett skimrande sommarvackert Marstrand med Kurt, Arne och Gudrun i huvudrollerna. Och så är det musik förstås. Damorkestern – där pianisten Elisabeth Engdahl-Gustafsson står för samtliga arrangemang – flyttar i de här avsnitten ut ur studion för att kompa Kurt vid exempelvis en badsjö, i ett militärtält eller på Göteborgs centralstation. Det låter fortfarande hopplöst otidsenligt – och alldeles fantastiskt bra!

Summa summarum för hela boxen: En del grejer som definitivt inte åldrats med stil, jämsides med odödlig svensk humor och svårslagen nostalgi. Utgåvans stora svaghet ligger dock i att den inte inkluderar den specialversion av ”Kurt Olssons television” som spelades in som tävlingsbidrag till TV-festivalen i Montreux 1989. En obegriplig miss, då den versionen finslipade konceptet till nästan perfektion och helt logiskt gav Kurt Olsson det så kallade Chaplin-priset i Montreux det året. Att ge ut denna femstjärniga – och sedermera oöverträffade – insats på DVD vore inget annat än en kulturell välgärning.


onsdag 19 november 2014

Kurt Olsson-boxen, del 2 av 3

Nostalgin kickar in direkt med de inledande takterna av signaturmelodin. Kurt och Arne försöker med gemensamma krafter navigera fram den dubbelstyrda blåröda bilen och kraschar sedermera in i staketet vid en liten kolonistuga mittemellan motorled och järnvägsspår i Göteborg. I den där lilla stugan packar de in sig själva och damorkestern och sänder sedan 5 avsnitt av ”Kurt Olssons television”.

Slående är att showens självutnämnda stjärna är mer påfrestande än jag minns honom. Det speedade stämningsläget och nyckerna hörde och hör ju till, men då och då kör Kurtan definitivt över gränsen och blir bara en otrevlig och jobbig idiot. Scenen där han just mosat sin svägerskas fot med bilen är exakt den där sadistiska typen av Basil Fawlty-humor som jag personligen har väldigt svårt för.

Han är dessutom mer eller mindre subtilt sexistisk. Återkommande är flirtandet med damorkesterns Gudrun, som i varje avsnitt tilldelas Guldnoten för sina insatser, en liten pin som naturligtvis alltid ska fästas i brösthöjd av Kurtan själv. Gubbsjukheten ligger här ändå lågt jämfört med uppföljaren ”Kurt Olssons sommartelevision” som jag återkommer till snart. (Och i jämförelse med en samtida TV-produktion som ”Solstollarna” framstår Kurt Olsson förstås som en fullödig feminist.)

Men trots klaversprång som de ovan är det svårt att förneka att Lasse Brandeby var en sann komisk virtuos när han väl lät Kurt Olsson briljera. Höjdpunkterna här är bl.a. klassiska pyssel som att göra en tvålkopp av ett bregottpaket eller en blomvas av en diskmedelsflaska. Det bjuds också reportage inifrån Sveriges Television i Göteborg och stadsreportage från samma stad. I jämförelse med uppföljaren två år senare är det tydligt att dessa utflykter inte var riktigt förfinade ännu. Potentialen till kommande stordåd är tydliga men ännu inte helt frisläppta.

Tillsammans med damorkestern lirar Kurtan i varje avsnitt också ett par gamla svenska popklassiker som t.ex. ”Flickor bak i bilen”, ”Läppstift på din krage” och ”Leva livet”. Jag har svårt att tänka mig att dagens 10-åringar skulle tycka att detta svänger överhuvudtaget, men i mina öron är det minst lika mycket tajt örongodis nu som då. Just finalprogrammets ”Leva livet”, där orkestern med ett självklart sväng bär fram Kurtans stilfullt stiffa kroppsspråk, snuddar rentav vid euforiska höjder.


måndag 10 november 2014

Så mycket bättre, säsong 5

Här gör jag en liten avstickare från Kurt Olsson-spåret, bara för att konstatera den totala förträffligheten hos årets säsong av Så mycket bättre. Snacka kungsäsong! Potentialen gick att se redan på papperet, där Familjen var den omedelbara måste-se-faktorn för min del medan resten av listan bara befäste känslan av att det skulle kunna bli en TV-höst utöver det vanliga.

Det är inte bara det att Familjen har sällskap av mer folk från ”min skola” – Kajsa Grytt och Love Antell – det är att just dessa blivit sammanförda med giganter från motsatt ingång av arenan – Carola och Orup – och därtill en idoldeltagare med starkt personligt uttryck samt en sångare vars band lämnade ett av de mest bombastiska avtrycken i svensk musikhistoria någonsin (Amanda Jenssen respektive Ola Salo, om någon mot förmodan skulle bomma den beskrivningen).

Facit visar – efter fyra av sju avsnitt sända – att uppställningen är en succé även i praktiken. Kajsa Grytt, Love Antell och Johan T Karlsson intervjuades i Studio PSL strax innan premiären och talade då med värme om att få möta människorna bortom mediebilderna. I senaste numret av Sonic berättar Antell i förbifarten om när han tog en kaffe med Carola för ett tag sen och just Carola hypar hela årets säsong och dess deltagare i en intervju i Dagen: ”Jag är ganska omskakad av hur fint det var. Sättet vi samtalade med varandra och om varandra var väldigt rörande. Det kan nästan få kyrkan att skämmas lite”.

Det må vara blåögt och patetiskt men jag berörs sannerligen av Så mycket bättre i år. Även om programmet är producerat, skarvat och klippt för att platsa som lördagsunderhållning på klassisk bästa sändningstid, tycker jag att värmen och respekten deltagarna emellan går igenom rutan och reklamavbrotten. Det är helt enkelt vackert när människor inte bara träffas utan också möts. Säkerligen väntar fler intressanta samtal i de tre återstående avsnitten.

Och då har jag inte ens nämnt musiken i programmet! Även i detta avseende har årets säsong än så länge hållit en högre och jämnare nivå jämfört med tidigare. I min egen topp 3 ingår i nuläget Orups direkt stilfulla översättning av The Ark's ”Echo chamber” (”Ekokammare”), Ola Salos slamriga ösversion av Orups ”Trubbel” (”Trouble”) och Familjens senaste klockrena dansadaptation av Tant Struls ”Slicka mig ren”. På lördag är det just hjälten Johan T Karlssons tur att få sina sånger tolkade. Don't miss out, kiddos!

onsdag 5 november 2014

Kurt Olsson-boxen, del 1 av 3

Det mest logiska att skriva om i dagsläget är naturligtvis Kurt Olsson-boxen. Ironi åsido, jag är just nu inne i en andra genomtittning av den DVD-box som släpptes hösten 2011 och som jag fick i julklapp av mina föräldrar samma år. Det är en fascinerande resa som jag inte kommit mig för att skriva om förrän nu.

För att börja på det personliga planet: Kurt Olsson är en obestridlig del av min barndom. Om detta skrev jag kort i november 2011 i samband med att ”Kurtans” upphovsman Lasse Brandeby avled endast 66 år gammal. Men det finns mer att ösa ur de minnena. TV i allmänhet och SVT i synnerhet hade fortfarande en unik genomslagskraft 1987 när ”Kurt Olssons television” hade premiär. Jag såg först programmets trailers och hörde kort därefter snacket på skolgården vilket fick mig att vilja titta själv.

Med tiden blev jag och en av mina kusiner stenhårt sålda, kanske inte direkt efter första vändan med ”Kurt Olssons television” men eftersom SVT mellan 1987 och 1990 sände en Kurt Olsson-relaterad produktion per år fanns alla chanser att absorberas djupt av detta universum. Scenshowen ”Fådda blommor” 1988 var ett måste redan från start och med ”Kurt Olssons sommartelevision” 1989 nåddes någon form av peak. De sex avsnitten bandades och vevades i oändlighet på kusinernas nyinköpta video. Vi kunde omöjligt få nog.

Redan 1990 började dock en klar mättnad kännas av. Biofilmen ”Kurt Olsson – filmen om mitt liv som mej själv” siktade för högt, och ”Kurt Olssons julkalender” samma år verkade för första gången dela min tidigare ganska Kurtan-vurmande närhet – kompisar, föräldrar, släkt, grannar – i olika läger. Filmen hade sina lysande stunder men var mest en märklig besvikelse. Julkalendern passerade utan att lämna några klassiska ögonblick efter sig. 1997 sändes ”Hemma hos Olssons”, kanske som ett försök att ta Kurt Olsson in i 90-talet, men glansdagarna var obönhörligt förbi.

Det hindrade dock inte Kurt Olsson från att dyka upp i otippade sammanhang även under 2000-talet. Men nu fanns ingen humor kvar att leverera. Det fanns snarast något mycket tragiskt, nästan ovärdigt i att se Lasse Brandeby pliktskyldigt kränga på sig den en gång succéskapande kostymen och plocka krampaktiga poäng på gamla meriter. Han hade begåvning nog att kunna ge sin figur ett bättre öde än så.

Men Kurtans sena 80-tal är fortfarande en guldålder i svensk humor och TV-historia, om än sedd med lite andra ögon av mig så här omkring 25 år senare. Den här texten blev ett intro, i nästa ger jag mig i kast med själva DVD-boxen.


måndag 13 oktober 2014

Markus Krunegård + Den svenska björnstammen

Gitarristen i Markus Krunegårds sällskap visar sig vara ingen mindre än den beryktat tjurskalliga och integritetsstarka gitarrvirtuosen från The Bear Quartet. Då det banden alltför sällan, för att inte säga aldrig, spelar live blir det en lyxig och glädjande bonus att här ändå få se Jari Haapalainen i musikalisk aktion på en scen. I en konsert som för övrigt är alldeles lysande.

Men det börjar med Den svenska björnstammen. Jag blir inte riktigt klok på det gänget. De är som ett barnprogram fullproppat med poesi som lyckas ringa in livsvisdomar men stundtals också nästan tappar balansen på gränsen för floskler och banaliteter. De är dansmusik och svensk visa i en alldeles egen, unik mash-up. Bandets frontlinje slår en med häpnad: tunt hår, kutryggar, taniga gestalter med frisyrer som är fullständigt fel, och publiken fullständigt dränker dem i jubel och euforiska tjut. Det är töntarnas stora och oemotståndliga revansch.

Allting låter dessutom väldigt bra. Energin, entusiasmen och scengymnastiken påverkar aldrig det musikaliska hantverket negativt. När ”Trumma trumma” smattrar igång som andra låt utan påannonsering känns allting väldigt magiskt och här och nu.

Även om jag ogillar att jämföra olika sorters musik med varandra så är det ändå en viss nivåskillnad när Markus Krunegård stiger upp på scenen ett par timmar senare. Allt känns större. Det är som att själva lokalen har växt för att kunna rymma tonerna och texterna. Vi står imponerade, stundtals berörda på djupet. Det slår mig just vilken textförfattare denne man de facto är, raderna ligger knivskarpa längst fram i de perfekt avvägda ljudmattorna. Det är livsrapporter och dagbokssidor draperade i svart, med en ständig låga av gnistrande, obevekligt hopp i mitten.

Krunegård lämnar scenen efter vad som säkerligen är över en timme men snarare känns som en halv. Då har han inte bara laddat ur sig musik, svett och inlevelse utan också hunnit hålla ett brandtal vars avslut får publiken att explodera i jubel och spontana applåder. Mot all kyla, inklusive den hos Sveriges tredje största parti, finns bara ett botemedel, proklamerar han. Mänsklig värme.


onsdag 8 oktober 2014

Analysen som kom av sig

Det där om att vi lever i ett land utan parlamentariskt kaos fick man ju käka upp med råge. För bara ett par dygn efter att jag hade postat mitt förra inlägg var det just så läget i landet sammanfattades överallt. På allas vårt älskade hatade sociala medieforum slängde jag upp några egna korta analyser och länkade till andras, innan jag efter några dagar loggade ut helt från svensk inrikespolitik.

Nu är det väl dags att börja vakna till liv igen. Sätta sig in på nytt och se om pusselbitarna kan börja komma på plats. Om uppgörelserna kan bli fruktsamma och Sverige kan komma igen efter baksmällan den 15 september. Margot Wallströms comeback som utrikesminister var i alla fall det gladaste politiska beskedet på väldigt länge. Jag önskar henne verkligen all framgång och välgång hon kan få.

Fortfarande mörknar världen och jag försöker hålla glädjen och hoppet uppe. Stod en stund i ett demonstrationsmöte på stan för staden Kobane, mot IS. Vi var inte lika många som runt 17-åriga Joshua Wong i centrala Hong Kong för några dagar sedan men ändå. Tack Gud för alla idealister och hjältar som vågar ställa sig upp för det goda.

Snart konserter med Markus Krunegård och Den svenska björnstammen. På skivtallriken Docenterna och i CD-spelaren Cause Co-Motion!. Det talas om biobesök, maskerader och optimala dansgolv. Kanske stoppar vi skallen i sanden. Kanske behöver vi bara några minuters och timmars flykt för att orka fortsätta se.

lördag 13 september 2014

Blogginlägg den 13 september 2014

Bloggen har haft semester. Jag också. Jag har färdats genom södra Sverige, sett Linnea Olsson uppträda på Liseberg, cyklat till havet i Malmö, badat i landets näst största sjö på två sidor, bläddrat i skivbackar, ätit vegetariskt och checkat in och ut på hotell. Allt utom att åka Balder har jag gjort tillsammans med min älskade.

Väl tillbaka börjar allt dra ihop sig. Om mindre än två dygn har vi valt regering för de kommande fyra åren. I det stora landet i väster skramlar vapenarsenalerna. De tänker bomba IS nu och världen är trött på krig men står skräckslagen och rådvill inför de svartmaskerade arméerna från helvetet. I öster sitter bistra, behärskade herrar framför mikrofonerna medan ett krig eskalerar bakom dem.

Jag har varit rädd också. Antar att rädslan ökar när man älskar någon, någon man inte vill ska råka illa ut. Men det svarta får inte styra ens liv. Så med en ständig medvetenhet om hur fallen världen är, lever jag trots allt i mitt och vårt här och nu och försöker så gott jag kan uppmana till mobilisering av världens alla goda krafter. Ber om Guds förbarmande.

Det är dags att rösta imorgon och jag är trött på att ingen av våra folkvalda kan inleda ett eget anförande med något annat än att attackera sin motståndare. Jag är trött på polarisering och prestige. Vi lever i Sverige. Ett land utan parlamentariskt kaos och inbördeskrig. Vi borde kunna samarbeta, det borde gå och kanske kommer dagen då vi inte har något annat val. Ansvaret för landet äger vi tillsammans.

Och debattklimatet. Tystnaden kring ämnenas nyanser, skuggsidorna likväl som de upplysta. Denna tystnad som ger ett missnöjesparti i riksdagens mitt dess näring, som får dem att framstå som bärare av den enda sanningen. När sanningen är att inget är svartvitt. När sanningen är att det går att erkänna misslyckanden, svårigheter och utmaningar utan att det måste leda till att man vill stänga dörren för den flyende, den av köld och fasa skakande. Det måste gå, det kan inte vara omöjligt.

Allt drar ihop sig och jag ska ge mig ut i sensommarsolen, se valstugorna en sista gång och suga in känslan av att vi alla är med om något viktigt och stort exakt samtidigt. Allting slutar och fortsätter här. Det här är Sverige, den 13 september 2014.

fredag 18 juli 2014

True Detective

Just det ja, jag har ju sett TV-serien True Detective också. Efter all hype från vänner och arbetskamrater köpte jag loss den liraren på DVD – och kan härmed sälla mig till hyllningskörerna. Det är en svinbra serie som jag bara ska omnämna i korta ordalag för att inte spoila något för er.

Storyn är extremt kortfattat att ett par snutar utreder ett bisarrt mordfall i den amerikanska södern i mitten av 90-talet. Men det hoppas även över till nutid med jämna mellanrum, och varför kommer ni fatta när ni kollar själva. Hur som helst är det enormt välspelat – Matthew McConaughey glänser i en av sina omtalade karaktärsroller de senaste två åren, men även Woody Harrelson vid hans sida lirar klart övertygande – med en skönt kuslig stämning och ett klockrent ljudspår.

Invändningar? Tja, förutom Michelle Monaghans insats som polishustru är det skralt med trovärdiga kvinnoporträtt. Tyvärr inget unikt för True Detective, men stundtals undrar man om den är skriven enkom för en stereotypt manlig målgrupp. Bortsett från detta är serien dock precis så bra som ryktet säger, och det är bara att varmt gratulera er som fortfarande har de åtta avsnitten kvar framför er.


torsdag 17 juli 2014

Dagens vinyl: Wounded Knee

Samtliga skivor med Wounded Knee beställde jag från Birdnest Mailorder om jag inte missminner mig. Jag var fruktansvärd rädd för att prata i telefon på den tiden och skickade alltid mina beställningar på egengjorda vykort av återvunnen kartong. Min bästa klasskompis hade inte alls den skräcken och ringde alltid in sina beställningar vilket besparade honom en hel del tid.

Vid den här tiden strax före 90-talets mitt hade Wounded Knee redan lagt av. Svensk hardcore befann sig samtidigt i en intressant brytpunkt, där den nya vågen oftast drog åt metal (Refused, Nine, Lifeless Image) eller skatepunk (No Fun at All, Stoned, Passage 4) och där allt skulle vara på engelska, gärna uniformerat i säckiga kläder från rätt märken. Jag gillade flera av de banden, men vurmade ännu mer för den tidigare punk- och hardcorescen som för mig tycktes ha varit mer öppensinnig och prestigelös. Wounded Knee ingick där, tillsammans med ett gäng andra band som av nån anledning ofta kom från Östergötland.

Wounded Knee's två EP-skivor är helt okej. Den obetitlade första är nåt slags attackerande garageslamrigt rens med mycket charm, medan uppföljaren ”Searching” är tajtare och rockigare men känns mindre engagerad och med sämre låtar. Det är dock på den efterföljande LP:n ”Feelings” som bandet på allvar kommer till sin rätt. Grunden är fortfarande hardcorepunk, men med sina nyckfulla utflykter i pop, pudelhårdrock och tango – och med lika delar svenska och engelska texter – definierar skivan allt det jag diggar med 80/90-talsskarvens svenska scen. Självdistansen och infallen gör ”Feelings” till en tripp stört omöjlig att tröttna på.

Fotnot: Dan Swanö som lirade trummor på ”Searching”-EP:n och ”Feelings”-LP:n har sagt att hans insats på den senare är hans bästa som trummis någonsin.

tisdag 15 juli 2014

Dagens vinyl: Dorotea

















Nu när jag äntligen kan lira mina vinylskivor tänkte jag slänga upp några inlägg om dem också. Tänkte helt enkelt bläddra lite i plastbacken och med ojämna mellanrum välja ut några favvisar att skriva om. Let's go, youngsters!

När 00-talet ännu var ungt – jag skulle gissa på år 2002 – såg jag Dorotea agera förband till The International Noise Conspiracy på klassiska Rockborgen i Borås. De tre ynglingarna – som i tur och ordning från vänster till höger såg ut som en anarkist, en engelsk skolnörd och en volvoraggare – hade något alldeles extra, det var helt tydligt. Låtarna var korta, snabba och knäckande melodiösa och bakom den visuellt svårslagna trion höll en välprogrammerad trummaskin takten. Det var kort sagt kärlek vid första ögonkastet.

Dorotea släppte två vinyl-EP:s som jag fått tag på i begagnat skick via nätsidan Discogs. Någon närmare förklaring än den ovan av hur de båda skivorna låter behövs inte. Med konsekvens följer bandet sitt himmelska popkoncept genom fem låtar på ”EP 1” och sex diton på uppföljaren ”EP 2: It's happening again”. Det är oavbrutet fantastiskt bra.

Fotnot: Efter de två vinylerna släppte Dorotea CD:n ”We've had enough pt 2”. Konceptet var något utvecklat och produktionen bättre men som helhet ligger den skivan ändå steget efter sina föregångare. Dorotea lade sedermera ner verksamheten men har återförenats ett fåtal gånger för enstaka spelningar.

måndag 14 juli 2014

Vinyl del 4

Okej, här kommer så den fjärde delen i denna bloggs följetong om vinyl, eller rättare sagt om LP-spelare. Och tro det eller ej, men det tycks faktiskt som om denna del också blir den lyckligt avslutande! I konsumentupplysningens namn tar jag härmed också beslutet att droppa namnen på samtliga inblandade företag och produkter i den här historien.

LP-spelare nr 1 köptes alltså från Ginza, stektes av ett elfel i lägenheten och blev ett ärende hos min hyresvärd som ersatte mig ekonomiskt. Spelare nr 2 var av exakt samma märke och modell – Pioneer PL-990 – men inhandlades hos CDON för ett par hundralappar mindre. Den spelaren var dock ett uppenbart måndagsexemplar från första början. Uppspelningshastigheten ändrade sig efter eget godtycke, och efter tre reparationsförsök hos CDON – enligt deras egen policy – konstaterade de att skiten inte gick att laga och jag fick stålet tillbaka.

Inför inköp nr 3 googlade jag runt och försökte välja mellan olika nyproducerade alternativ. Svalanders Audio, ett initierat litet familjeföretag, kom här att vara till stor hjälp via mail med råd kring vad man bör tänka på vid skivspelarinköp. Det hela tog dock en lite oväntad vändning när jag kort därefter sprang på en gammal spelare i secondhand-butiken Bra & Begagnat. Den var av märket Samsung, modellen PL-600 och såldes för 340 pix. Jag chansade, köpte loss den och drog hem och pluggade in sladdarna. Den gamle rackaren spelade perfekt bortsett från att ljudet i stort sett var obefintligt. Ut på Google igen, där jag lyckades lära mig att det för ett gäng hundralappar går att köpa ett så kallat RIAA-steg som kopplas mellan spelare och förstärkare.

Sagt och gjort, jag hittade vad jag sökte på Kjell & Company, cyklade till närmsta butik och ställde mig i kö. Väl vid kassan hade jag det kolossala flytet att hamna framför en expedit som visste exakt vad jag snackade om; han hade själv köpt loss en begagnad lirare och fått den att funka galant tillsammans med det RIAA-steg jag nu själv var ute efter. Att grabben hade hipstermustasch och en arbetsuniform som satt lika illa som min egen brukar göra, gjorde förstås inte saken sämre. Jag vräkte fram stålet, tackade för hjälpen, packade ner varan och drog hem.

Och japp, produkten höll hårt vad den lovade. Sedan några veckor liras det följaktligen skivor dagligen, med läckert knaster och ett klart schysst ljud i högtalarna. Kontentan av denna historia är att det gjordes stabilare och mer hållbara prylar förr och att det bästa tipset kring skivspelarinköp helt enkelt är att primärt söka efter begagnat. Dessutom är det alltid en triumf att kunna återanvända grejer istället för att ideligen köpa nytt. RIAA-steget gick loss på en femhundring och kostade alltså mer än skivspelaren i sig. Sammanlagd summa således 839 spänn vilket är ungefär en tusenlapp billigare än den nyproducerade tokmaskin jag köpte först.

The end, kids!


måndag 7 juli 2014

Almetalen

Almedalsveckan är över, och med olika nivå av engagemang såg jag ändå samtliga partiledares tal på TV. Här några korta, extremt grundlodande reflektioner. Höga betyg och ryggdunkningar här är inte automatiskt synonymt med att jag diggar innehållet i snacken.

Steffe Löfvén, Socialdemokraterna
Slogan: ”Ett bättre Sverige. För alla.”
Lite halvtråkigt men ändå matigt tal. Grabben öppnade en dörr för blocköverskridande samarbeten och markerade mot ”blockprestige” vilket kändes sympatiskt enligt min mening. Förvånade/impade även lite genom att avrunda med ett Dietrick Bonhoeffer-citat.

Gurra Hägglund, Kristdemokraterna
Slogan: ”Familjens röst.”
Satsade stenhårt på ”humor”, bl.a med en ambitiös liten saga som drällde av mer eller mindre krystade ordvitsar riktade mot den rödgröna koalitionen. Blev pinsamt rätt snabbt, mest pga av att det kändes så inrepeterat att potentialen till tajming försvann. Den här mannen kan absolut vara rolig, men då alltid spontant.

Jimpa Åkesson, Sverigedemokraterna
Slogan: ”Vi är på riktigt.”
Se tidigare inlägg. Frågan är vilket som var sämst – Jimpas oneliners eller hans publiks humor?

Åsa Romson, Miljöpartiet
Slogan: ”Dags för en varmare politik.”
Veckans stora besvikelse tyvärr. Tempot i snacket var sådär, och det flirtades hårt med FI:s potentiella väljare på ett sätt som kändes populistiskt till slut. Jag känner ett större förtroende för Gurra Fridolin vilket dock absolut inte betyder att jag dissar kvinnliga partiledare (läs språkrör) rakt av. Tomrummet efter Maria Wetterstrand har inte varit lätt att fylla.

Fredda Reinfeldt, Moderaterna
Slogan: ”250.000 nya jobb är bara början.”
Rent verbalt veckans kung. Grabben är enormt skicklig i käften och lätt att lyssna på. Men det var nog aldrig hans mening att det skulle uppstå lite Percy Nilegård-minnande humor emellanåt.

Jonta Sjöstedt, Vänsterpartiet
Slogan: ”Inte till salu.”
Raka rör och lättlyssnat. Kändes rätt trygg och övertygande på så vis. (Han gled dock alldeles för mycket på frågorna om kopplingarna till den autonoma vänstern i ”Debatt” efteråt.)

Jan Björklund, Folkpartiet
Slogan: ”Feminism utan socialism.”
Enda verkliga konkurrenten till Freddas uppvisning, enbart grundat på att uppväxten i textildistrikten utanför Borås fortfarande ger Björklund ett dialektalt övertag som är monumentalt. Vilket man givetvis inte tycker om man är från Bromölla, Vilhelmina eller Hammarby sjöstad.

Annie Lööf, Centern
Slogan: ”Närodlad politik.”
Rätt impande måste jag säga. Vass och engagerad, även om det var för oprecisa löften emellanåt. Några kassa personangrepp men det var hon ju inte ensam om under den här veckan. Om jag själv skulle starta parti vore det inskrivet i manifestet att man måste presentera sin egen politik i första hand.

söndag 6 juli 2014

10 år bakåt och 100 år framåt

Jag jobbade i hemtjänsten då. Under ett år och några somrar efter det körde jag runt med bil i samhällen, byar och skogar i Västergötland och hjälpte gamla människor att göra frukost, ta sig till toaletten eller få in ett lass ved till kaminen i köket. Det var på många sätt bland det bästa och mest minnesvärda jag gjort.

Vid ett av alla dessa besök stod jag i ett sovrum och plockade med något, kanske förbandsmaterial. I köket intill satt den äldre mannen vid sitt bord, stilla med sin keps på huvudet som alltid. Det fanns alltid en viss känsla av apati där inne, sorg och kanske desillusion också. Ensamhet. Och en tyst, återhållen frustration i att inte längre ha ben som orkade ta honom ut ur huset.

Nu stod jag i alla fall i hans sovrum och min blick fastnade plötsligt vid ett inramat svartvitt fotografi på väggen. Det var bilden av en ung man som log mot kameran. Kostymen var på, leendet så innerligt och ljust att den unge mannens ögon blev smala springor.

Det var naturligtvis mannen i köket på fotografiet. Men jag insåg snabbt att det jag såg också var en bild av mig själv. Mig själv evigheten och ögonblicket innan jag ställts inför livets fulla allvar. Ögonblicket innan insikterna; att jag inte är odödlig, att jag kommer gå sönder och själv göra sönder, att människor kommer gå ut och in i mitt liv och jag i deras. Att allt det ovärderliga kan tas ifrån en och att det inte alltid finns något att göra åt det.

Jag söker en slutsats här, och tror att den handlar om att våga bära denna insikt. I ett samhälle som dyrkar ungdomen men räds eller föraktar åldrandet, måste det gå att tvärtom våga vara medveten om livsfaserna och låta den insikten hjälpa en att ännu mer ta tillvara på här och nu. Vända rädslan till något ljust och segrande. Jag är själv rädd, men jag vill försöka.

Enjoy yourself, it's later than you think
Enjoy yourself, while you're still in the pink
The years go by as quickly as you wink
Enjoy yourself, enjoy yourself, it's later than you think”

tisdag 1 juli 2014

Dag 3 i Almedalen

Ikväll såg och hörde jag TV-utsändningen av Jimpa Åkessons tal i Almedalen. De sammanlagt 60 minuterna innehöll en intressant politisk idé, den om hårdare beskattning av bankerna. I övrigt var det föga oväntat invandringen som avhandlades ur marginellt olika vinklar och som målades upp som det stora samhällsproblemet, ekonomiskt och socialt.

Han hade en hängiven och entusiastisk skara partikamrater med sig, det måste man ge honom. Och han var enormt skicklig på att plocka billiga poänger, till samma skaras kolossala munterhet och frekventa applåder. Men i lika stor utsträckning som han äger ett imponerande verbalt flow, lika kantiga, långsökta och icke-poetiska var hans punchlines denna sommarkväll i Visby. Han är knappast någon ordkonstnär på det sättet, Jimpa. Eller också får vi skylla allt på talskrivaren.

I intervjun efteråt blottades sedan ännu en gång det lika delar frustrerande och kusliga dilemmat med Sverigedemokraterna: att ingen grillning eller negativ publicitet i världen tycks bita på dem. Åkesson fick här bara ännu en chans att bekvämt inta sitt partis väl inövade martyrposition.

Nej, det enda som skulle kunna få det här partiet på fall vore nog något så osannolikt som att någon i partitoppen – Jimpa, Ricke Jomshof, Björna Söder eller vem som helst – skulle göra ett utspel om att man vill mildra sin invandringskritiska hållning, bevilja asyl för fler människor på flykt eller budgetera för fler flyktinganläggningar. Men skulle ett medlemstapp på de grunderna vara något att skratta eller gråta åt?

En av mina kontakter på Facebook efterlyser i en kommentar fler höjda röster mot Sverigedemokraterna, från vanliga svenskar. Han skriver att tystnaden skrämmer honom med tanke på vad dunkla ideologier har visat sig kunna utvecklas till genom historien. Jag ger honom mitt medhåll och skriver att motståndet och medmänskligheten behöver mobiliseras på alla tänkbara nivåer nu, inte bara bland etablerade tyckare i media. Det vore att göra oss alla till ”sverigevänner”, och därmed bestämt ta tillbaka det begrepp som Jimmie Åkesson upprepade gånger försökte kidnappa under sitt tal i ett kvällsbelyst Almedalen.

torsdag 26 juni 2014

Konsumentupplysning

Jag har sedan några år varit rätt hårt insnöad på jeans från Nudie. Det vill säga, de gånger jag ska inhandla jeans riktar jag in mig på just märket Nudie. Anledningen är att företaget i fråga säger sig vilja ta ett miljömässigt och socialt ansvar i sin produktion och sträva efter att vara så transparenta som möjligt. Följaktligen publicerar de uppförandekoder på sin hemsida, de är knutna till Fair Wear Foundation och säger sig ha uppnått sitt mål att ha 100% ekologisk bomull i sina produkter. Sedan flera år har de dessutom ett nära arbete med Amnesty.

Det är förstås en bonus att brallorna är väldigt sköna att ha på sig också. Och även om jag förespråkar en instinktiv misstänksamhet mot allt vad storföretagen försöker övertyga oss om i detta konsumtionshetsens motbjudande tidevarv väljer jag än så länge att lita på Nudie's presentation av sig själva. Om man nu nödvändigtvis måste utöka sin garderob kan man försöka göra det på ett sätt som gör så lite skada som möjligt.

Men vill man ha Nudie-jeans måste man hitta deras återförsäljare, vilket åtminstone i den stad där jag bor innebär ett besök på klädkedjan Carlings. Och på Carlings – återigen åtminstone i den stad där jag bor, Örebro – blir man påhoppad av expediterna redan efter två steg in i butiken. Nog för att personalen här ska få erbjuda kunden hjälp som på alla andra ställen, men Carlings är ändå något i hästväg. Även om man avböjer hjälpen kan man inte vara säker på att få fortsätta ströva omkring i fred, och har man väl ställt sig i provhytten är det snarast regel att vänta sig ett halvspeedat”Hur går det där inne?” ljuda genom svängdörren.

Till dessa expediters försvar ska sägas att vissa av dem onekligen besitter ett visst kunnande. Och det kan vara en god idé att utnyttja deras säljarattityd till att faktiskt få användbara råd om jeans, vilket enligt mig annars är ett rätt komplicerat område. Så gjorde jag också häromdagen då jag bestämde mig för att köpa loss ett par nya Nudie på rea. Det gick hyfsat, men personalens profithunger stressar mig alltid och väl hemma tyckte jag inte alls att brallorna satt så bekvämt som de gjort i provhytten.

Att Carlings aldrig byter kampanjvaror visste jag om sedan tidigare, det står också tydligt på kvittot och är därför inte så mycket att diskutera. Ändå gjorde jag ett försök med de nya jeansen och kom tillbaka till butiken mindre än en timme efter inköpet. Min tanke var att få byta till en större storlek men detta visade sig förstås vara helt omöjligt. Tramsigt nog ville ingen av expediterna riktigt tydligt ange bytepolicyn som skäl, utan började istället dribbla äppelkäckt om jeanstygets stretchförmåga trots att jag upprepade gånger bedyrade att jag kunde acceptera att de kanske inte hade tillåtelse att ge mig bytesrätt.

Hur som helst, så här ett par dagar senare visar det sig att jag måste ge dessa Carlings-hipsters rätt. Efter flera timmars användande har jeansen börjat inta sin sköna passform så det är tydligt att jag ändå valde rätt storlek. Ett par Nudie-brallor kan för övrigt gå loss på närmare tusenlappen även när de ligger på reabordet. För det stålet slipper man å andra sidan bekämpningsmedel nära kroppen och får förhoppningsvis också ett par jeans som man kan ha väldigt länge. Om ni till skillnad från mig har ett medfött starkt immunförsvar mot påståeliga expediter kan det vara väl värt ett försök.

onsdag 25 juni 2014

Den stora bloggsömnen

Bloggandet är inte vad det en gång var. När jag startade nådens år 2008 hade jag tre vänner och bekanta som redan var i full gång och som jag med glädje började följa och inspireras av. En av dessa bloggar har nu varit officiellt avvecklad sedan ett antal år, de övriga två är i skrivande stund inte uppdaterade på månader respektive drygt ett år. Andra har tillkommit längs vägen men den trytande inspirationen känns ändå som en påfallande tydlig dominoliknande effekt i mitt eget lilla bloggled.

Tja, folk uttrycker sig ju dagligen – i vissa fall timvis – på sociala medier så man kan ju undra om det på sikt finns någon plats kvar för bloggarna. Om man inte är kändis förstås, med ett stort allmänintresse och tunga sponsorer i ryggen.

Jag ska givetvis inte vräka sten i glashus här. Jag vet själv hur osugen jag kan vara på att blogga och hur nära jag varit att släcka ner Kid Size för gott när skrivandet mer känts som ett tvång på uppdatering än som terapeutiskt och inspirerande i sig. Jag hävdar dessutom fortfarande att den skrivna texten gör sig allra bäst och räcker allra längst när den trycks på ett pappersark. Med en dåres envishet hyllar mitt hjärta fortfarande det analoga.

Likväl hänger nog jag och bloggen med ett tag till, så länge det finns ämnen kvar att skriva om. Härnäst blir det lite konsumentupplysning och en förhoppningsvis avslutande del i den spännande följetongen om vinyl. Stay tuned if you're still out there, kids.

fredag 30 maj 2014

Pressklipp

Satt och läste Borås Tidning hos mina föräldrar i morse och kände mig bara tvungen att dela följande replikskifte från nöjessidorna. Christian Naumanen intervjuar Anders Bersten, i artikeln benämnd som house-pionjär, apropå Summerburst 2014 som går av stapeln i Göteborg i helgen. Där satt den!

 Ibland kan scenen framstå som unket grabbig, som när Swedish House Mafia skriker att de ska ”fuck this nightclub in the pussy” innan ett gig.
– Ja, det är verkligen ett problem. Det är tråkigt när artister inte tar ansvar för det inflytande de har som offentliga personer på sin publik. Jag tycker de ska förmedla det de tror på, men ”fuck the pussy” förmedlar bara alfahanar med dålig musiksmak.”

onsdag 28 maj 2014

Hundhimlen

Mer musik nu. Under namnet City skapade Björn Nilsson (Slagsmålsklubben) och Tommi Levin alldeles extraordinärt lysande låtar som ”Du ser lycklig ut, tur för dig”, ”Jag ångrar allt” och ”Tack för denna sommaren” för att nämna några. Sedan blev det dags för utökning från duo till kvartett – in kom Jacob Nilsson och Slagsmålsklubbens Joni Mälkki – och namnbyte till Hundhimlen.

Efter en rätt slästruken debut-EP har grabbarna nu revanscherat sig rejält med sin nya singel ”Blunda” som släpptes förra måndagen. Den är nämligen fullständigt svinbra rakt igenom! Soundet är mognare, känslan djupare men fingertoppskänslan för himmelska melodier är intakt och resultatet blir en singel som bara växer för varje lyssning. Släng in lite landsbygdsromantik och en skön katt i videons inledande del och succén är ett faktum. Enjoy, ungar!

måndag 26 maj 2014

Den europeiska baksmällan

Ett dygn har gått sedan resultatet av 2014 års EU-parlamentsval droppades i direktsändning i SVT. Ett dygn med reaktioner på och analyser av ett val där de främlingsfientliga krafterna, de högerextrema och i vissa fall rent nazistiska falangerna tog stormkliv framåt. Jag såg i stort sett hela SVT:s valvaka och sög som vanligt in så mycket jag kunde av känslan av att vara med om något historiskt exakt just där och då.

Mest slående idag är insikten om hur svår den intoleranta vågen tycks vara att stoppa. I Sverige har vi testat det mesta mot vårt Sverigedemokraterna. Överröstat deras torgmöten, vänt dem ryggen eller avkrävt tydliga svar i allehanda debatter. Innan dess förväntat oss att läckningen av en sinnessjuk järnrörsvideo eller ett reportage i P1 med tillhörande infiltration av partiet skulle sänka deras popularitet. Men effekten verkar bara ha blivit den motsatta; procentenheterna och mandaten fortsätter trilla in med oförminskad styrka.

De största misstagen i motståndet begicks långt innan Sverigedemokraterna plockade så här många betydande poäng. Fortfarande idag undviker de övriga etablerade partierna att nyansera debatten om migrationspolitiken, att erkänna utmaningarna och svårigheterna som de facto kommer med de ökade flyktingströmmarna. Men kardinalfelet var förstås att medan partiet fortfarande var upcoming försöka bemöta det med tystnad och ignorans. Detta var att spela Sverigedemokraterna helt i händerna, ett parti som oerhört skickligt intar martyrrollen och utnyttjar den till fullo.

Med detta i minne var det extra märkligt och störande att höra Mona Sahlin försöka dämpa betydelsen av de starka högervindarna i Europa under valnatten. Medan Birgitta Ohlsson vid hennes sida tydligt uttryckte oro över utvecklingen försökte Sahlin peka på att slutresultatet kanske istället skulle ge vänstern och antirasismen den starkaste rösten. En förhoppning så god som någon förstås, men den fick eller får dessvärre inte de faktiska bruna framgångarna i EU-valet 2014 att försvinna.

Här behövs nu nya samlade krafttag och strategier för att övervinna intoleransen och hatet, i Sverige och Europa. Återigen, debatten kring migrationspolitiken behöver fler färgtoner – våga belysa bristerna och problemen utan att för den sakens skull på något sätt överge grundtanken att en flyende medmänniska från krig, svält och nöd ska tas om hand, ges beskydd och ett värdigt liv. Vägra extremrösterna sista ordet! Bekämpa de enkla och obarmhärtiga lösningarna! Förvandla vi och dom till ett vi som aldrig tvekar att vara varandras stöd!

torsdag 22 maj 2014

Tove Styrke

Tänkte vara lite i framkant för en gångs skull och tipsa om Tove Styrkes nya singel. Familjen hade delat den på Facebook igår kväll och var eld och lågor över hur fantastiskt det lät. Än så länge håller jag med, med invändningen att den kanske inte kommer hålla för hur många lyssningar som helst. Det repetitiva i låten balanserar hela tiden på gränsen till det monotona och stämningsreglaget är uppskruvat på max från början. Men skit nu i det! ”Even if I'm loud it doesn't mean I'm talking to you” har anlänt och just nu tyder allt på att dansgolven kommer koka resten av sommaren.

tisdag 20 maj 2014

Carl Johan De Geer, del 2

Igår såg jag Carl Johan De Geer's film ”Med kameran som tröst del 2” på dvd. Bortsett från ett fåtal störande sekvenser var den fullständigt fenomenal. Det var ett tag sen jag läste ”Jakten mot nollpunkten” men filmens upplägg var lätt att spåra tillbaka till den boken. Konstnären Carl Johan De Geer grundfärgar med berättelsen om sin egen barndom och klassresa, målar in några mockumentära inslag och svävar parallellt ut i en fantasi som mer än något annat ser ut och känns som ett suggestivt och lagom kusligt barnprogram.

”Med kameran som tröst del 2” (del 1 var en fotobok) är kort sagt Carl Johan De Geer i sitt esse. Han kan förefalla respektlös eller åtminstone rejält krass i sitt förhållande till sig själv, sin släkt och sina minnen, men har ändå gjort en dokumentär som är både vemodig och rolig. En terapeutisk resa, ett färgrikt collage som dröjer sig kvar länge efter avslutad speltid.


lördag 17 maj 2014

Den felande länken mellan The Tough Alliance och Amy Diamond

Nä, om man skulle ta och slänga upp ett nytt blogginlägg så här efter lördagsaftonens arbetspass. Man kan ju undra om nån fortfarande pallar att läsa dessa tokerier, uppdaterade lika ofta som Jimpa Åkesson byter inrikespolitiskt fokus. Apropå det är vi ju mitt inne i en intensiv svensk valrörelse vilket praktiskt taget innebär att det uppkommer minst ett ämne per dag att skriva om. Ändå denna stiltje här på bloggen alltså. Märkligt.

Men att ge löften ligger ju onekligen helt rätt i tiden så jag lovar härmed att återkomma till svensk politik i senare blogginlägg. Innan dess är det dags att ännu en gång ge sig in i det populärkulturella nörderiets härliga värld. Sent igår kväll upptäckte jag nämligen CEO. Eller rättare sagt: Jag kände till CEO sedan tidigare men det var först igår som jag på allvar började utforska denna artist, detta enmansprojekt. En kraftigt fördröjd reaktion kan tyckas, då mannen bakom CEO ju är ingen mindre än Eric Berglund som var ena halvan av The Tough Alliance under 00-talets första decennium. Redan ett år efter det bandets upplösning släppte han sitt debutalbum under namnet CEO.

Några välriktade google-svingar ger vid handen att Eric Berglund numera faktiskt kostar på sig att göra en och annan intervju, i vilka han t.o.m. är villig att snacka en del. Det har med andra ord hänt massor sedan 2007 års The Tough Alliance-reportage i Sonic, utan konkurrens den blaskans mest intetsägande och meningslösa publicering någonsin. Musikaliskt är CEO också en logisk fortsättning på The Tough Alliance, fast i förfinad och skirare form.

När SVT:s musikblogg PSL framför till Eric Berglund att de tycker musiken på hans andra skiva ”Wonderland” (släppt tidigare i våras) låter gullig blir han glad och svarar att det var bland det finaste han hört. Gullighet var ju faktiskt en betydande ingrediens redan i The Tough Alliance, då parad med hårdhet på ett sätt som skapade ett alldeles eget universum. Ett många gånger skevt och tröttsamt provocerande sådant förvisso, men ändå klart eget. (Två exempel: Låten ”Miami” som samplade både ett jollrande barnskratt och en röst som utbrast ”Ecstasy!”, och videon till ”Silly crimes” där ystra kids hoppar hopprep i vackra kvällsbelysta sommarmiljöer.)

I CEO tycks även detta koncept förfinat, och öppningsspåret på ”Wonderland”-skivan låter som den felande länken mellan The Tough Alliance och Amy Diamond. Det är underbart catchy och dansant och hindras bara från att bli en hit på mellanstadiediscot genom sin titel ”Whorehouse” (Eric Berglund förklarar texten som en metafor för att vara fast i destruktiva mönster). Jo, den provokativa ådran är intakt hos Eric Berglund, som även rubriksatt andra av sina söta melodier med saker som ”Illuminata”, ”Harakiri” och ”Ultrakaos”.

Jag ignorerade gärna det där basebollträet och den välekiperade huligan-imagen hos The Tough Alliance och fokuserade på den fantastiska musik bandet de facto gjorde. Och genom att göra samma sak med CEO, skippa den ganska JVVF-präglade estetiken, framträder en artist som fortfarande kan skapa knäckande vacker musik. Min vår 2014 fick därmed just några nya definitiva soundtracks. Rent musikaliskt har en låt som ”Whorehouse” trots allt sin självklara plats vid sidan av Amy Diamonds ”Dance like nobody's watching”.


torsdag 24 april 2014

Carl Johan De Geer

Här tänkte jag backa bandet ett par steg och göra en spinoff på årets påskinlägg. Kopplingen är långsökt och ändå inte. Varje april månad de senaste åren har jag uppmärksammat just påsken på den här bloggen, och för tre år sedan fick mina tankar en skriven kommentar av ingen mindre än Carl Johan De Geer.

Då, i april 2011, kändes det där både chockerande och ärorikt på något vis. Känslan av starstruck håller fortfarande i sig så här tre år senare, även om jag nu som då saknar vattentäta bevis för att det verkligen var De Geer himself som hade klickat sig fram till en sporadiskt uppdaterad blogg och där bemödat sig att tycka, skriva och signera med sitt namn. Om det var en väl utförd bluff blir detta inlägg ett av de hårdast blåsta i bloggens historia, men den risken får jag givetvis ta.

Grejen är att jag diggar konstnären Carl Johan De Geer. Även om hans kommentar med all tydlighet visar hur långt vi står ifrån varandra rent existentiellt kan jag inte neka till att mannen står bakom ett och annat verk som gjort intryck på mig. Självbiografin ”Jakten mot nollpunkten” var tillräckligt graciöst formulerad för att jag ska kunna tänka mig att läsa den igen (de sista sidornas ateistiska predikan till trots). Hans surrealistiska textiltryck med fantasidjur är fantastiska och en minutiöst utförd scenografi i filmen ”Tillsammans” skapade en perfekt färgstark fond till Lukas Moodyssons varma regi. Men det var med en kortfilm De Geer för första gången korsade min väg.

”Jag minns Lena Svedberg” visades i den allra första delen av Ikon, ett program som sändes i SVT åren 1999-2002 och riktade in sig på dokumentärfilmer i det kortare formatet. Carl Johan De Geer's film golvade mig då, träffade rakt i magen. Man får komma ihåg att detta var sex år innan Youtube överhuvudtaget fanns och under flera år önskade jag att jag skulle få möjlighet att se filmen igen men visste inte hur. Idag, 15 år senare, är det enkelt. Som så mycket annat finns ”Jag minns Lena Svedberg” uppladdad bara ett behändigt musklick bort.

Vad var det som golvade mig? Historien om en människa förstås. Sorgen och tragiken, och hur Carl Johan De Geer med så enkla medel gjorde den levande för tittaren. Han använder sig av svartvita bilder, mestadels stilla sådana, låter några suggestiva stråkar loopas i ljudspåret bakom och berättar sedan med stillsam, tillbakahållen röst om sina minnen av kollegan Lena Svedberg.

Det är en personlig minnesruna. Sex minuter och fem sekunder som oavbrutet griper tag om hjärtat.

måndag 21 april 2014

Vinyl del 3

När jag nyligen slängde upp den andra delen av min inläggssvit om vinyl trodde jag givetvis att del 3 skulle bli den lyckligt avslutande. I min enfald, men icke. Strax efter publiceringen började skivspelaren åter kicka iväg den spelade musikens toner åt alla möjliga skeva håll. Men låt oss ta det hela från början.

Ni minns det andlöst spännande slutet på del 2, va? Jag hade alltså tjackat loss en ny skivspelare av exakt samma märke och modell som den som hade gått åt skogen efter elfelet i lägenheten. Nu stod den uppackad, installerad och klar och den första skivan jag lade på tallriken var Docenternas ”Söderns ros” om jag inte missminner mig. Hur lång tid det tog innan jag anade oråd minns jag inte exakt. Men det visade sig i alla fall snart att spelaren diggade att lira skivorna för snabbt och för långsamt lite då och då. Skoja till det lite när man minst anade det liksom, så att man kunde tro att Bie Carlsson inte hade stämt guran ordentligt eller att Joppe Pihlgren sjöng svajigare än vanligt.

Jag testade givetvis fler skivor, bl.a. ”Boss for leader” med Slagsmålsklubben där ju tonerna är syntetiska och lättare att upptäcka ovälkomna ojämnheter i. Saken var klar och jag skrev till nätbutiken som inte vill ta tillbaka spelaren utan hade som policy att skicka den på reparation upp till tre gånger innan det kunde bli fråga om byte eller stålet tillbaka. Och låt mig säga så här, för att göra en lång historia kortare: De tre gångerna har jag i bloggande stund använt mig av till fullo.

För närvarande är skivspelaren ett reklamationsärende och jag inväntar besked sedan en vecka. Får se vad det blir av dessa tokroligheter. Under tiden har jag en orange drickaback halvfull med ospelade skivor som jag bara kan använda till att glo på omslagen än så länge. Men skit fullständigt i det! Upprepad problematik med materiella ting lär en åtminstone vilken liten betydelse de har i det långa loppet. Vid det här laget har jag funnit mig i att leva utan vinylliret, och om det en dag skulle funka blir det en bara en fin bonus. En nyttig lärdom – förvisso hårt floskelbetonad som så mycket annat i detta forum – för varje välståndsdrabbad i-landsmedborgare.


söndag 20 april 2014

Påskposten

Det är påskhelg igen, och jag har ägnat en del av den åt att sitta i mamma och pappas soffa och bläddra igen några aktuella nummer av den kristna dagsblaskan Dagen. Jag läser med förvåning att ICA faktiskt drog tillbaka den där TV-reklamen som jag aldrig såg. Detta efter hundratals protester från kristna människor som ansåg att driften med nattvarden var osmaklig och respektlös och lovade att bojkotta affärskedjan under påskhelgen.

Vad Chrille Sturmark med flera säger om ICA:s reträtt förtäljs inte i Dagen. Men utan att ha kollat förmodar jag att kommentarerna står att finna på twitter och i allehanda bloggar. Hur som helst känner jag mig själv inte särskilt lättkränkt som kristen när det kommer till det kollektiva planet som i det här fallet. Det är en sak att bli personligt påhoppad eller förlöjligad för sin tro i ett direkt möte med en annan människa, men att det görs film och reklam eller skrivs texter som driver med eller ifrågasätter hela grejen rör mig jämförelsevis inte särdeles mycket. Jag kan knappast förvänta mig att någon som själv inte tror ska förstå varför vissa ting är sakrala för mig. Däremot kan jag givetvis förvänta mig en respekt för det, precis som jag själv vill visa det för andra människors varierande åsikter.

Samma personer som protesterade mot ICA borde väl för övrigt vara tacksamma över Aftonbladets påskbilaga om Jesus, skriven i reportageform i presens. Även denna belyses helt logiskt i Dagen. Vidare fortsätter debattartiklarna och insändarna i kölvattnet av Uffe Ekmans konvertering till den katolska kyrkan och sorti från sitt livsverk Livets Ord. Den händelsen har sannerligen skakat om den kristna världen, både i och utanför Sverige. Jag kan inte låta bli att tycka att den är spännande och till och med positiv, så får ni min personliga åsikt i frågan. Förvisso helt utan fördjupad teologisk kunskap bakom sig, men som jag ser det tyder besvikelsen och agitationen från vissa kristna håll bara på en ovilja att se katolicismen som en kristen riktning jämställd med protestantismen (och dess nutida frikyrka). Uffe själv upplever det helt tvärtom och tar steget som ett led i sin tro på kristen enhet.

Dessa spridda tankar får utgöra påskens bloggpost den här gången. I skrivande stund har klockan just passerat midnatt och påskafton har övergått i en snart gryende påskdag. Jesus är sannerligen uppstånden!

måndag 7 april 2014

Vinyl del 2

En mörk kväll i december när jag hade lagt mig på soffan för att avnjuta Slagsmålsklubbens skiva ”Boss for leader” på vinyl lade min skivspelare helt plötsligt av. Öppningsspåret ”Hänt” avbröts abrupt, och i exakt samma ögonblick slocknade glödlampan i farmors gamla krökta golvlampa i hallen. När jag gick fram till skivspelaren och lyfte på locket hördes ett distinkt surrande varpå skiten gick ner för räkning för gott.

Skivspelaren – som vid det laget hade varit nyinköpt och i bruk i ca fyra månader – visade sig de facto vara helt rökt; det var inte bara en propp som hade gått. Det hela var ett slags ljudlöst crescendo på något som hade pågått i lägenheten en tid. Dammsugaren hade sviktat betänkligt vid de senaste städningarna och pappa föreslog ett kabelbyte medan mamma mer var inne på köpa-helt-nytt-linjen. Men att felet låg på en annan nivå stod utom alla tvivel när jag en kväll hade begränsat hela boendets elförbrukning till taklampan i köket och givetvis kyl och frys. Medan jag hörde kylskåpet ta sats lystes den mörka hallen plötsligt upp av sofistikerat pyrotekniska partytrick utförda av proppskåpet vid ytterdörren.

Felet fixades strax därpå av en elektriker, och fastighetsskötaren rådde mig att begära ersättning av hyresvärden för den stekta skivspelaren. Sagt och gjort, och utan något som helst gnäll drogs inköpskostnaden av på min hyra mot uppvisande av kvitto och garantisedel. Nu var det bara att börja om och köpa loss en ny likadan skivspelare. Postorderfirman där jag köpt min första hade inte kvar produkten i sortimentet men samma märke och modell fanns hos en av deras konkurrenter (jag skiter i att droppa butiksnamn här, poängen är inte att vara en bloggversion av TV-programmet Plus utan att i slutändan komma fram till hur fruktansvärt skojigt det är att lira favvomusik på vinyl) och via dem hade jag snart en ny spelare installerad i lägenheten.

Spännande berättelse det här, va? Och mer spännande ska det bli eftersom jag i skrivande stund inser att inlägget redan håller på att spåra ur rent längdmässigt utan att jag kommit halvvägs till kärnan. Så jag pausar här och fortsätter en annan dag med denna härliga story. Stay tuned, kids.

torsdag 20 mars 2014

Vi är bäst!

Jag har förtroende för Lukas Moodysson. Har haft så alltsedan han revolutionerade svensk ungdomsfilm med ”Fucking Åmål” 1998, tappade fattningen på efterföljande guldbaggegala och sedan vågade vara ångerfull för hur känslorna och ursinnet dragit iväg med honom. Även om jag överdoserade den filmen då det begav sig och idag inte fixar att se den igen, kan jag fortfarande känna igen mig i delar av Lukas Moodyssons tankevärld. Han har inte alltid gjort det lätt för sig, men ett gott grunduppsåt har genomsyrat samtliga hans filmer, inklusive ”Ett hål i mitt hjärta” och ”Container”.

Fjolårets återkomst ”Vi är bäst!” är en återgång till den lättsamma berättarformen hos publiksuccéerna ”Fucking Åmål” och ”Tillsammans”. Lukas Moodysson, som likt en nutida Astrid Lindgren alltid tar barnens parti framför en oförstående vuxenvärld, har här för första gången använt sig av en litterär förlaga. Inte vilken förlaga som helst heller, utan sin fru Coco Moodyssons självbiografiska serieroman ”Aldrig godnatt” där 13-åriga Coco och hennes vänner startar punkband i Stockholm 1982.

Denna grundstory parad med Moodyssons lyhörda regissörskap borde ju bädda för en filmupplevelse utöver det vanliga. Det ansåg också flertalet av de stora tidningarna när ”Vi är bäst!” hade premiär i höstas. Men för mig är det uppenbart att rullens välklippta trailer inte håller vad den lovar. Moodyssons fingertoppsförmåga är intakt när det gäller att vänta in skådisar och dialog, men känslan blir också många gånger att han bara ställt upp kameran och låtit kidsen improvisera fritt utan tidsramar. Den för mig så emotsedda punkfaktorn är dessutom märkligt låg. Även om varje strof ur KSMB:s ”Sex noll två” och varje referens till den klassiska samlingsskivan ”Bakverk 80” ger rysningar av välbehag, blir ”Vi är bäst!” som helhet aldrig den där euforiska upplevelsen som jag hade hoppats på.

Nej, Den Stora Skildringen av svensk punks barndom låter som sagt vänta på sig. Och efter att i dagarna även ha sett den nästintill femstjärniga TV-serien ”Upp till kamp” är mitt tips att låta regissören Mikael Marcimain ta sig an det sena 70-talets exploderande musikscen. Varför inte med den gedigna reportageboken ”Svensk punk 1977-81” som grund? Medan vi väntar med spänning på detta är Lukas Moodyssons ”Vi är bäst!” helt klart värd en titt, om än inte med ett högre renderat betyg än 3 på den här bloggen.

lördag 15 mars 2014

Hans Holmérs öde

I tisdags eftermiddag fick jag för mig att gå till biblioteket och låna Ann-Marie Åshedens bok ”Förbannelsen” från 2012. Jag läste ut den tre dagar senare. Anledningen till den slukande läsningen var förstås att boken är välskriven, men också – och kanske framför allt – att den knyter an till något som jag fortsatt att återkomma till i perioder sedan jag var drygt åtta år: gåtan vad som egentligen hände i korsningen Tunnelgatan/Sveavägen i Stockholm sent på kvällen den 28 februari 1986.

Åshedens berättelse har undertiteln ”Hans Holmérs öde” och handlar alltså om Palmeutredningens förste spaningsledare. Han som tog polisrodret på morgonen den 1 mars 1986 och lämnade in sin avskedsansökan drygt ett år senare, efter att utredningen hamnat i ett förödande stiltje och ett massivt mediedrev drabbat honom personligen. Boken bygger främst på de kontinuerliga intervjuer som Ann-Marie Åsheden gjorde med Holmér mitt under brinnande mordutredning. Frågestunderna hölls hemliga, och överenskommelsen mellan honom respektive Åsheden och hennes uppdragsgivare Dagens Nyheter var att allt skulle publiceras så fort Palmemordet var löst, vilket alla trodde skulle ske mycket snart.

Jag gillade "Förbannelsen" till stora delar, men har efter avslutad läsning också googlat mig till att den fick ordentligt med stryk när den släpptes för två år sedan. Då det visade sig att den innehöll ett mindre antal direkta felaktigheter drogs den tillbaka av förlaget Norstedts innan den åter kunde ges ut. Men även med dessa faktamissar korrigerade var tidningarnas domar stenhårda mot boken. En enig kritikerkår ansåg att det var helt uppåt väggarna att försöka försvara Hans Holmér postumt och ännu värre att ge nytt utrymme åt hans allmänt föraktade PKK-spår.

Åsheden skriver i sin bok att den inte ska tolkas som att hon tror att PKK sköt Olof Palme. ”Jag tror ingenting” hävdar hon i förordet. I praktiken balanserar hon dock på en ytterst hårfin gräns mellan diger redovisning av faktiska indicier före och under mordnatten och ett drivande av Holmérs tes att PKK verkligen planlade mordet. Här är det lätt att förstå tidningarnas kritik mot ”Förbannelsen”, även om deras unisona och oförsonliga sågning av Hans Holmér och hans huvudspår bara förstärker den mediekritiska bild som Åsheden målar upp i boken. Under Palmeutredningens första år skapade journalisterna ett klimat där det var fullt legitimt att hetsa mot Hans Holmér som person, menar hon.

”Förbannelsen” är alltså en långt mer omstridd skapelse än jag trodde från början. Men även om man inte behöver dela Åshedens alla slutsatser i den, är det en rejält spännande dokumentär som åtminstone för mig fyllde i några kunskapsluckor och sammanfattningsvis känns obligatorisk för alla som är det minsta intresserade av Sveriges mest omfattande mordutredning genom tiderna.


måndag 10 mars 2014

Finalen

Detta hade man minsann inte trott! Yohio på en sjätteplats, Oscar Zia två placeringar under och så Anton Ewald – sist?! Sannerligen, rättfärdighet råder uppenbarligen fortfarande på sina håll här i världen. Och jo, Sanna Nielsen var en värdig vinnare, det måste även jag erkänna trots att jag satte en likgiltig 2:a på hennes uruppförande av ”Undo” för några veckor sedan. Det var först i lördagens hisnande final som jag på allvar insåg damens obestridliga skicklighet och låtens potential i det större sammanhanget.

För övrigt stämmer jag in i diggningskörerna av Ace Wilder's smått futuristiska – och under dramatiska former silverplacerade – dansunder ”Busy doin' nothin”. Med sin stilfullt pantade text har den dessutom alla chanser i världen att bli en kontroversiell generationsdänga, som gjord för att vevas ombord på varenda champagneindränkt lyxjakt i sommar.

Melodifestivalen är över för den här gången, och lämnar ekot från tusentals högljudda krav på förändring efter sig. Vi får se vad SVT behagar göra åt saken. Säkert är nog dock att Anders och Nour har skött programledarskapet för första och sista gången, vilket är klart synd då jag i stort ändå uppskattade deras lågmälda humor och tror att de har betydligt mer att ge om de bara skulle få chansen igen. I slutändan visade sig t.o.m. Clara Henry få in en och annan habil oneliner.

Låtmässigt var det dock ett utpräglat svagt år, även om det i skrivande stund – med hela det samlade startfältet ljudandes i streamad form i bakgrunden – är tydligt att flera av låtarna växer ju mer man lyssnar. (T.o.m. CajsaStina Åkerström bubblar upp som en potentiell favvis på sikt.) Jag avslutar med att lista mina justerade finalbetyg för lördagen och rikta ett varmt grattis till Sanna Nielsen. Mot Köpenhamn!

Anton Ewald: 2
Ellen Benediktsson: 4+
Alcazar: 4
Oscar Zia: 3
Linus Svenning: 2
Helena Paparizou: 3
Yohio: 4-
Sanna Nielsen: 3+
Panetoz: 2
Ace Wilder: 4


måndag 3 mars 2014

Ett enkelt svar

Tiffany Persson regerar. Andra Chansen suger.

tisdag 25 februari 2014

Deltävling 4 om jag inte missminner mig.

Okej, ungar – här kommer till sist sammanfattningen av Melodifestivalens fjärde deltävling. Samtidigt deklarerar jag härmed – förmodligen föga överraskande – att 2014 sannolikt blir det sista året som jag bloggbevakar det här spektaklet. Det har säkerligen framgått av en alltmer blaserad betygsättning att min inspiration har sinat i takt med årets jämna ström av intetsägande bidrag.

Tyvärr, får jag väl tillägga, men det känns å andra sidan som att formen för den Melodifestival vi känner sedan 2000-talets början har börjat nå vägs ände. Om ledningen är öppen för någon form av förändring är det inte omöjligt att jag också kan ändra mig. Anyway, här är betygen för den sista delomgången:

Alcazar
Klart stark start av dessa inhemska discolegender även om de bara bjuder på en stilfull upprepning av sig själva. Jag har lärt mig att spetsa till betygen lite för att skilja ut de riktigt bra bidragen från de mediokra som man alltid vet väntar runt hörnet. En färgglad 4:a här således.

I.D.A.
Det är lustigt det där, ju mer radioanpassat och icke-hårt ett rockband är desto mer ser de själva ut att tro att de är raka motsatsen. Dead by April, ni känner till dem? Av I.D.A. minns jag ingenting idag, mer än att det var hårdrock för provhytterna på New Yorker. 2:a.

Janet Leon
Bättre låt än förra gången hon var med, eller åtminstone en lite mer spännande sådan. Men äh, 2:a.

Ammotrack
De ser ut som ett hårdrocksband och låter faktiskt som ett sådant också. Pluspoäng för det. Rätt trevligt riff måste jag säga, resten flyger förbi ovanför huvudet. 2:a.

Josef Johansson
Grabben påminner mig om den där miljöpartisten som var grym i Poetry Slam på stadsbibblan här i stan för några år sen. Men det kanske är för lokalt för att nån ska fatta vem jag snackar om? Hur som helst, den här mannen har ambitioner, det är tydligt men låten lyfter ju aldrig. Svag 2:a.

Linda Bengtzing
Svinperfakanon! You can't keep a good melody down, och allt det där. Lite samma känsla som när Mimi Oh kom in och ägde med ”Det går för långsamt” 2012. Precis som den gången möts jag här av fullständig oförståelse när jag under sändningen uttrycker mitt euforiska diggande per sms till två schlager-pålitliga personer. Och visst, Lindas koncept är hysteriskt som vanligt och med alla reglage på max från början. Men kids, det är ju Mellons bästa syntslingor i år utan nån som helst konkurrens! Stark 4:a!

Ellinore Holmer
Tydligen med kopplingar till Glada Hudik vilket jag inte hade en aning om. Hur som helst en vacker låt som tyvärr faller lite på en något svajande sånginsats. 3:a.

Anton Ewald
Japp, en av årets tre mest väntade finalplatser. Han hade kunnat göra vad som helst och the teen chicks hade ändå pausat Candy Crush Saga för att sms:a intensivt i tre minuter. Själv sätter jag en 2:a och letar upp Linda Bengtzing på Spotify.

söndag 16 februari 2014

Deltävling 3 helt enkelt, va.

Man får väl säga att det var tur för manusförfattarna att just den här deltävlingen hamnade tajt mittemellan två svenska OS-guld i Sotji. De värsta tittarstormarna mot ännu en kass föreställning borde väl på så vis komma av sig i all snögnistrande eufori över det svenska skidlandslagets bragder.

Fortfarande låter jag inga skuggor falla över Anders och Nour, de kämpar på så gott de kan. Men i övrigt måste jag nu instämma i all, eh, skepsis över pausunderhållningen i Melodifestivalen anno 2014. Förutom en väl genomarbetad slapstick- och actionsekvens med en Glenn Hysén i högform, gick det igår inte att få något rimligt grepp om vare sig idéer eller framförande i mellanakten överhuvudtaget. Nä, jag lämnar det därhän och säger istället ett stort grattis till det skidåkande svenska dam- och herrlandslaget. Sotji hade varit lite kyligare utan er.

Outtrigger
Symfonisk radiometal som testar lite chockrock i början. Inte min mugg fairtrade-te. 2:a.

EKO
Tyckte den här var klart skön, hade möjligen blivit en klassiker i Östberlin på 80-talet. Halvmörk, tungt svävande syntpop helt enkelt. En 4:a är eventuellt lite i överkant men skit i det!

Oscar Zia
Jovisst tusan är den refrängen en 4:a, det kan man inte förneka. Och här har vi en av gossarna som kommer få brottas hårt i finalen tillsammans med Yohio och Anton Ewald. Tja, det kommer ju bli en del fint cash till Radiohjälpen i alla fall.

Shirley Clamp
Powerballaden som märkligt nog inte gick vidare. 2:a för versen och 4:a för refrängen ger en klassisk 3:a.

State of Drama
Sebbe strikes again! (Sorry, intern kommentar.) Refrängen är klart bättre än förra årets mediokra rackare, dock är de fortfarande hårt sålda på slätstruken collegerock. Samma matematik som med Shirley Clamp's låt ger en 3:a i slutbetyg.

CajsaStina Åkerström
Nix, tyvärr. Tråkigt bara, trots ett säkerligen gott uppsåt. 2:a.

Ace Wilder
Det här var ju nån sorts mix av klubb, Avril Lavigne och Ellen Page?! Ingen aning, får bara de musikaliska och visuella associationerna i ett enda virrvarr i skallen just nu när jag skriver. Den här knep i alla fall en otippad finalplats och kommer sannolikt att växa ju mer man hör den. 3:a.

Dr Alban & Jessica Folcker
Albis rippar sin ”No coke” rakt av ungefär och så kommer Jessica in och drar en skön refräng med sitt häpnadsväckande välbevarade vibrato. Underhållningsvärdet går inte att förneka men musikaliskt är det en rätt klockren svag 2:a. Adios amigos!