Vi är bäst!

Jag har förtroende för Lukas Moodysson. Har haft så alltsedan han revolutionerade svensk ungdomsfilm med ”Fucking Åmål” 1998, tappade fattningen på efterföljande guldbaggegala och sedan vågade vara ångerfull för hur känslorna och ursinnet dragit iväg med honom. Även om jag överdoserade den filmen då det begav sig och idag inte fixar att se den igen, kan jag fortfarande känna igen mig i delar av Lukas Moodyssons tankevärld. Han har inte alltid gjort det lätt för sig, men ett gott grunduppsåt har genomsyrat samtliga hans filmer, inklusive ”Ett hål i mitt hjärta” och ”Container”.

Fjolårets återkomst ”Vi är bäst!” är en återgång till den lättsamma berättarformen hos publiksuccéerna ”Fucking Åmål” och ”Tillsammans”. Lukas Moodysson, som likt en nutida Astrid Lindgren alltid tar barnens parti framför en oförstående vuxenvärld, har här för första gången använt sig av en litterär förlaga. Inte vilken förlaga som helst heller, utan sin fru Coco Moodyssons självbiografiska serieroman ”Aldrig godnatt” där 13-åriga Coco och hennes vänner startar punkband i Stockholm 1982.

Denna grundstory parad med Moodyssons lyhörda regissörskap borde ju bädda för en filmupplevelse utöver det vanliga. Det ansåg också flertalet av de stora tidningarna när ”Vi är bäst!” hade premiär i höstas. Men för mig är det uppenbart att rullens välklippta trailer inte håller vad den lovar. Moodyssons fingertoppsförmåga är intakt när det gäller att vänta in skådisar och dialog, men känslan blir också många gånger att han bara ställt upp kameran och låtit kidsen improvisera fritt utan tidsramar. Den för mig så emotsedda punkfaktorn är dessutom märkligt låg. Även om varje strof ur KSMB:s ”Sex noll två” och varje referens till den klassiska samlingsskivan ”Bakverk 80” ger rysningar av välbehag, blir ”Vi är bäst!” som helhet aldrig den där euforiska upplevelsen som jag hade hoppats på.

Nej, Den Stora Skildringen av svensk punks barndom låter som sagt vänta på sig. Och efter att i dagarna även ha sett den nästintill femstjärniga TV-serien ”Upp till kamp” är mitt tips att låta regissören Mikael Marcimain ta sig an det sena 70-talets exploderande musikscen. Varför inte med den gedigna reportageboken ”Svensk punk 1977-81” som grund? Medan vi väntar med spänning på detta är Lukas Moodyssons ”Vi är bäst!” helt klart värd en titt, om än inte med ett högre renderat betyg än 3 på den här bloggen.

Hans Holmérs öde

I tisdags eftermiddag fick jag för mig att gå till biblioteket och låna Ann-Marie Åshedens bok ”Förbannelsen” från 2012. Jag läste ut den tre dagar senare. Anledningen till den slukande läsningen var förstås att boken är välskriven, men också – och kanske framför allt – att den knyter an till något som jag fortsatt att återkomma till i perioder sedan jag var drygt åtta år: gåtan vad som egentligen hände i korsningen Tunnelgatan/Sveavägen i Stockholm sent på kvällen den 28 februari 1986.

Åshedens berättelse har undertiteln ”Hans Holmérs öde” och handlar alltså om Palmeutredningens förste spaningsledare. Han som tog polisrodret på morgonen den 1 mars 1986 och lämnade in sin avskedsansökan drygt ett år senare, efter att utredningen hamnat i ett förödande stiltje och ett massivt mediedrev drabbat honom personligen. Boken bygger främst på de kontinuerliga intervjuer som Ann-Marie Åsheden gjorde med Holmér mitt under brinnande mordutredning. Frågestunderna hölls hemliga, och överenskommelsen mellan honom respektive Åsheden och hennes uppdragsgivare Dagens Nyheter var att allt skulle publiceras så fort Palmemordet var löst, vilket alla trodde skulle ske mycket snart.

Jag gillade "Förbannelsen" till stora delar, men har efter avslutad läsning också googlat mig till att den fick ordentligt med stryk när den släpptes för två år sedan. Då det visade sig att den innehöll ett mindre antal direkta felaktigheter drogs den tillbaka av förlaget Norstedts innan den åter kunde ges ut. Men även med dessa faktamissar korrigerade var tidningarnas domar stenhårda mot boken. En enig kritikerkår ansåg att det var helt uppåt väggarna att försöka försvara Hans Holmér postumt och ännu värre att ge nytt utrymme åt hans allmänt föraktade PKK-spår.

Åsheden skriver i sin bok att den inte ska tolkas som att hon tror att PKK sköt Olof Palme. ”Jag tror ingenting” hävdar hon i förordet. I praktiken balanserar hon dock på en ytterst hårfin gräns mellan diger redovisning av faktiska indicier före och under mordnatten och ett drivande av Holmérs tes att PKK verkligen planlade mordet. Här är det lätt att förstå tidningarnas kritik mot ”Förbannelsen”, även om deras unisona och oförsonliga sågning av Hans Holmér och hans huvudspår bara förstärker den mediekritiska bild som Åsheden målar upp i boken. Under Palmeutredningens första år skapade journalisterna ett klimat där det var fullt legitimt att hetsa mot Hans Holmér som person, menar hon.

”Förbannelsen” är alltså en långt mer omstridd skapelse än jag trodde från början. Men även om man inte behöver dela Åshedens alla slutsatser i den, är det en rejält spännande dokumentär som åtminstone för mig fyllde i några kunskapsluckor och sammanfattningsvis känns obligatorisk för alla som är det minsta intresserade av Sveriges mest omfattande mordutredning genom tiderna.

Finalen

Detta hade man minsann inte trott! Yohio på en sjätteplats, Oscar Zia två placeringar under och så Anton Ewald – sist?! Sannerligen, rättfärdighet råder uppenbarligen fortfarande på sina håll här i världen. Och jo, Sanna Nielsen var en värdig vinnare, det måste även jag erkänna trots att jag satte en likgiltig 2:a på hennes uruppförande av ”Undo” för några veckor sedan. Det var först i lördagens hisnande final som jag på allvar insåg damens obestridliga skicklighet och låtens potential i det större sammanhanget.

För övrigt stämmer jag in i diggningskörerna av Ace Wilder's smått futuristiska – och under dramatiska former silverplacerade – dansunder ”Busy doin' nothin”. Med sin stilfullt pantade text har den dessutom alla chanser i världen att bli en kontroversiell generationsdänga, som gjord för att vevas ombord på varenda champagneindränkt lyxjakt i sommar.

Melodifestivalen är över för den här gången, och lämnar ekot från tusentals högljudda krav på förändring efter sig. Vi får se vad SVT behagar göra åt saken. Säkert är nog dock att Anders och Nour har skött programledarskapet för första och sista gången, vilket är klart synd då jag i stort ändå uppskattade deras lågmälda humor och tror att de har betydligt mer att ge om de bara skulle få chansen igen. I slutändan visade sig t.o.m. Clara Henry få in en och annan habil oneliner.

Låtmässigt var det dock ett utpräglat svagt år, även om det i skrivande stund – med hela det samlade startfältet ljudandes i streamad form i bakgrunden – är tydligt att flera av låtarna växer ju mer man lyssnar. (T.o.m. CajsaStina Åkerström bubblar upp som en potentiell favvis på sikt.) Jag avslutar med att lista mina justerade finalbetyg för lördagen och rikta ett varmt grattis till Sanna Nielsen. Mot Köpenhamn!

Anton Ewald: 2

Ellen Benediktsson: 4+

Alcazar: 4

Oscar Zia: 3

Linus Svenning: 2

Helena Paparizou: 3

Yohio: 4-

Sanna Nielsen: 3+

Panetoz: 2

Ace Wilder: 4

Ett enkelt svar

Tiffany Persson regerar. Andra Chansen suger.