Carl Johan De Geer

Här tänkte jag backa bandet ett par steg och göra en spinoff på årets påskinlägg. Kopplingen är långsökt och ändå inte. Varje april månad de senaste åren har jag uppmärksammat just påsken på den här bloggen, och för tre år sedan fick mina tankar en skriven kommentar av ingen mindre än Carl Johan De Geer.

Då, i april 2011, kändes det där både chockerande och ärorikt på något vis. Känslan av starstruck håller fortfarande i sig så här tre år senare, även om jag nu som då saknar vattentäta bevis för att det verkligen var De Geer himself som hade klickat sig fram till en sporadiskt uppdaterad blogg och där bemödat sig att tycka, skriva och signera med sitt namn. Om det var en väl utförd bluff blir detta inlägg ett av de hårdast blåsta i bloggens historia, men den risken får jag givetvis ta.

Grejen är att jag diggar konstnären Carl Johan De Geer. Även om hans kommentar med all tydlighet visar hur långt vi står ifrån varandra rent existentiellt kan jag inte neka till att mannen står bakom ett och annat verk som gjort intryck på mig. Självbiografin ”Jakten mot nollpunkten” var tillräckligt graciöst formulerad för att jag ska kunna tänka mig att läsa den igen (de sista sidornas ateistiska predikan till trots). Hans surrealistiska textiltryck med fantasidjur är fantastiska och en minutiöst utförd scenografi i filmen ”Tillsammans” skapade en perfekt färgstark fond till Lukas Moodyssons varma regi. Men det var med en kortfilm De Geer för första gången korsade min väg.

”Jag minns Lena Svedberg” visades i den allra första delen av Ikon, ett program som sändes i SVT åren 1999-2002 och riktade in sig på dokumentärfilmer i det kortare formatet. Carl Johan De Geer's film golvade mig då, träffade rakt i magen. Man får komma ihåg att detta var sex år innan Youtube överhuvudtaget fanns och under flera år önskade jag att jag skulle få möjlighet att se filmen igen men visste inte hur. Idag, 15 år senare, är det enkelt. Som så mycket annat finns ”Jag minns Lena Svedberg” uppladdad bara ett behändigt musklick bort.

Vad var det som golvade mig? Historien om en människa förstås. Sorgen och tragiken, och hur Carl Johan De Geer med så enkla medel gjorde den levande för tittaren. Han använder sig av svartvita bilder, mestadels stilla sådana, låter några suggestiva stråkar loopas i ljudspåret bakom och berättar sedan med stillsam, tillbakahållen röst om sina minnen av kollegan Lena Svedberg.

Det är en personlig minnesruna. Sex minuter och fem sekunder som oavbrutet griper tag om hjärtat.

Vinyl del 3

När jag nyligen slängde upp den andra delen av min inläggssvit om vinyl trodde jag givetvis att del 3 skulle bli den lyckligt avslutande. I min enfald, men icke. Strax efter publiceringen började skivspelaren åter kicka iväg den spelade musikens toner åt alla möjliga skeva håll. Men låt oss ta det hela från början.

Ni minns det andlöst spännande slutet på del 2, va? Jag hade alltså tjackat loss en ny skivspelare av exakt samma märke och modell som den som hade gått åt skogen efter elfelet i lägenheten. Nu stod den uppackad, installerad och klar och den första skivan jag lade på tallriken var Docenternas ”Söderns ros” om jag inte missminner mig. Hur lång tid det tog innan jag anade oråd minns jag inte exakt. Men det visade sig i alla fall snart att spelaren diggade att lira skivorna för snabbt och för långsamt lite då och då. Skoja till det lite när man minst anade det liksom, så att man kunde tro att Bie Carlsson inte hade stämt guran ordentligt eller att Joppe Pihlgren sjöng svajigare än vanligt.

Jag testade givetvis fler skivor, bl.a. ”Boss for leader” med Slagsmålsklubben där ju tonerna är syntetiska och lättare att upptäcka ovälkomna ojämnheter i. Saken var klar och jag skrev till nätbutiken som inte vill ta tillbaka spelaren utan hade som policy att skicka den på reparation upp till tre gånger innan det kunde bli fråga om byte eller stålet tillbaka. Och låt mig säga så här, för att göra en lång historia kortare: De tre gångerna har jag i bloggande stund använt mig av till fullo.

För närvarande är skivspelaren ett reklamationsärende och jag inväntar besked sedan en vecka. Får se vad det blir av dessa tokroligheter. Under tiden har jag en orange drickaback halvfull med ospelade skivor som jag bara kan använda till att glo på omslagen än så länge. Men skit fullständigt i det! Upprepad problematik med materiella ting lär en åtminstone vilken liten betydelse de har i det långa loppet. Vid det här laget har jag funnit mig i att leva utan vinylliret, och om det en dag skulle funka blir det en bara en fin bonus. En nyttig lärdom – förvisso hårt floskelbetonad som så mycket annat i detta forum – för varje välståndsdrabbad i-landsmedborgare.

Påskposten

Det är påskhelg igen, och jag har ägnat en del av den åt att sitta i mamma och pappas soffa och bläddra igen några aktuella nummer av den kristna dagsblaskan Dagen. Jag läser med förvåning att ICA faktiskt drog tillbaka den där TV-reklamen som jag aldrig såg. Detta efter hundratals protester från kristna människor som ansåg att driften med nattvarden var osmaklig och respektlös och lovade att bojkotta affärskedjan under påskhelgen.

Vad Chrille Sturmark med flera säger om ICA:s reträtt förtäljs inte i Dagen. Men utan att ha kollat förmodar jag att kommentarerna står att finna på twitter och i allehanda bloggar. Hur som helst känner jag mig själv inte särskilt lättkränkt som kristen när det kommer till det kollektiva planet som i det här fallet. Det är en sak att bli personligt påhoppad eller förlöjligad för sin tro i ett direkt möte med en annan människa, men att det görs film och reklam eller skrivs texter som driver med eller ifrågasätter hela grejen rör mig jämförelsevis inte särdeles mycket. Jag kan knappast förvänta mig att någon som själv inte tror ska förstå varför vissa ting är sakrala för mig. Däremot kan jag givetvis förvänta mig en respekt för det, precis som jag själv vill visa det för andra människors varierande åsikter.

Samma personer som protesterade mot ICA borde väl för övrigt vara tacksamma över Aftonbladets påskbilaga om Jesus, skriven i reportageform i presens. Även denna belyses helt logiskt i Dagen. Vidare fortsätter debattartiklarna och insändarna i kölvattnet av Uffe Ekmans konvertering till den katolska kyrkan och sorti från sitt livsverk Livets Ord. Den händelsen har sannerligen skakat om den kristna världen, både i och utanför Sverige. Jag kan inte låta bli att tycka att den är spännande och till och med positiv, så får ni min personliga åsikt i frågan. Förvisso helt utan fördjupad teologisk kunskap bakom sig, men som jag ser det tyder besvikelsen och agitationen från vissa kristna håll bara på en ovilja att se katolicismen som en kristen riktning jämställd med protestantismen (och dess nutida frikyrka). Uffe själv upplever det helt tvärtom och tar steget som ett led i sin tro på kristen enhet.

Dessa spridda tankar får utgöra påskens bloggpost den här gången. I skrivande stund har klockan just passerat midnatt och påskafton har övergått i en snart gryende påskdag. Jesus är sannerligen uppstånden!

Vinyl del 2

En mörk kväll i december när jag hade lagt mig på soffan för att avnjuta Slagsmålsklubbens skiva ”Boss for leader” på vinyl lade min skivspelare helt plötsligt av. Öppningsspåret ”Hänt” avbröts abrupt, och i exakt samma ögonblick slocknade glödlampan i farmors gamla krökta golvlampa i hallen. När jag gick fram till skivspelaren och lyfte på locket hördes ett distinkt surrande varpå skiten gick ner för räkning för gott.

Skivspelaren – som vid det laget hade varit nyinköpt och i bruk i ca fyra månader – visade sig de facto vara helt rökt; det var inte bara en propp som hade gått. Det hela var ett slags ljudlöst crescendo på något som hade pågått i lägenheten en tid. Dammsugaren hade sviktat betänkligt vid de senaste städningarna och pappa föreslog ett kabelbyte medan mamma mer var inne på köpa-helt-nytt-linjen. Men att felet låg på en annan nivå stod utom alla tvivel när jag en kväll hade begränsat hela boendets elförbrukning till taklampan i köket och givetvis kyl och frys. Medan jag hörde kylskåpet ta sats lystes den mörka hallen plötsligt upp av sofistikerat pyrotekniska partytrick utförda av proppskåpet vid ytterdörren.

Felet fixades strax därpå av en elektriker, och fastighetsskötaren rådde mig att begära ersättning av hyresvärden för den stekta skivspelaren. Sagt och gjort, och utan något som helst gnäll drogs inköpskostnaden av på min hyra mot uppvisande av kvitto och garantisedel. Nu var det bara att börja om och köpa loss en ny likadan skivspelare. Postorderfirman där jag köpt min första hade inte kvar produkten i sortimentet men samma märke och modell fanns hos en av deras konkurrenter (jag skiter i att droppa butiksnamn här, poängen är inte att vara en bloggversion av TV-programmet Plus utan att i slutändan komma fram till hur fruktansvärt skojigt det är att lira favvomusik på vinyl) och via dem hade jag snart en ny spelare installerad i lägenheten.

Spännande berättelse det här, va? Och mer spännande ska det bli eftersom jag i skrivande stund inser att inlägget redan håller på att spåra ur rent längdmässigt utan att jag kommit halvvägs till kärnan. Så jag pausar här och fortsätter en annan dag med denna härliga story. Stay tuned, kids.