Pressklipp

Satt och läste Borås Tidning hos mina föräldrar i morse och kände mig bara tvungen att dela följande replikskifte från nöjessidorna. Christian Naumanen intervjuar Anders Bersten, i artikeln benämnd som house-pionjär, apropå Summerburst 2014 som går av stapeln i Göteborg i helgen. Där satt den!

 Ibland kan scenen framstå som unket grabbig, som när Swedish House Mafia skriker att de ska ”fuck this nightclub in the pussy” innan ett gig.

– Ja, det är verkligen ett problem. Det är tråkigt när artister inte tar ansvar för det inflytande de har som offentliga personer på sin publik. Jag tycker de ska förmedla det de tror på, men ”fuck the pussy” förmedlar bara alfahanar med dålig musiksmak.”

Hundhimlen

Mer musik nu. Under namnet City skapade Björn Nilsson (Slagsmålsklubben) och Tommi Levin alldeles extraordinärt lysande låtar som ”Du ser lycklig ut, tur för dig”, ”Jag ångrar allt” och ”Tack för denna sommaren” för att nämna några. Sedan blev det dags för utökning från duo till kvartett – in kom Jacob Nilsson och Slagsmålsklubbens Joni Mälkki – och namnbyte till Hundhimlen.

Efter en rätt slästruken debut-EP har grabbarna nu revanscherat sig rejält med sin nya singel ”Blunda” som släpptes förra måndagen. Den är nämligen fullständigt svinbra rakt igenom! Soundet är mognare, känslan djupare men fingertoppskänslan för himmelska melodier är intakt och resultatet blir en singel som bara växer för varje lyssning. Släng in lite landsbygdsromantik och en skön katt i videons inledande del och succén är ett faktum. Enjoy, ungar!

Den europeiska baksmällan

Ett dygn har gått sedan resultatet av 2014 års EU-parlamentsval droppades i direktsändning i SVT. Ett dygn med reaktioner på och analyser av ett val där de främlingsfientliga krafterna, de högerextrema och i vissa fall rent nazistiska falangerna tog stormkliv framåt. Jag såg i stort sett hela SVT:s valvaka och sög som vanligt in så mycket jag kunde av känslan av att vara med om något historiskt exakt just där och då.

Mest slående idag är insikten om hur svår den intoleranta vågen tycks vara att stoppa. I Sverige har vi testat det mesta mot vårt Sverigedemokraterna. Överröstat deras torgmöten, vänt dem ryggen eller avkrävt tydliga svar i allehanda debatter. Innan dess förväntat oss att läckningen av en sinnessjuk järnrörsvideo eller ett reportage i P1 med tillhörande infiltration av partiet skulle sänka deras popularitet. Men effekten verkar bara ha blivit den motsatta; procentenheterna och mandaten fortsätter trilla in med oförminskad styrka.

De största misstagen i motståndet begicks långt innan Sverigedemokraterna plockade så här många betydande poäng. Fortfarande idag undviker de övriga etablerade partierna att nyansera debatten om migrationspolitiken, att erkänna utmaningarna och svårigheterna som de facto kommer med de ökade flyktingströmmarna. Men kardinalfelet var förstås att medan partiet fortfarande var upcoming försöka bemöta det med tystnad och ignorans. Detta var att spela Sverigedemokraterna helt i händerna, ett parti som oerhört skickligt intar martyrrollen och utnyttjar den till fullo.

Med detta i minne var det extra märkligt och störande att höra Mona Sahlin försöka dämpa betydelsen av de starka högervindarna i Europa under valnatten. Medan Birgitta Ohlsson vid hennes sida tydligt uttryckte oro över utvecklingen försökte Sahlin peka på att slutresultatet kanske istället skulle ge vänstern och antirasismen den starkaste rösten. En förhoppning så god som någon förstås, men den fick eller får dessvärre inte de faktiska bruna framgångarna i EU-valet 2014 att försvinna.

Här behövs nu nya samlade krafttag och strategier för att övervinna intoleransen och hatet, i Sverige och Europa. Återigen, debatten kring migrationspolitiken behöver fler färgtoner – våga belysa bristerna och problemen utan att för den sakens skull på något sätt överge grundtanken att en flyende medmänniska från krig, svält och nöd ska tas om hand, ges beskydd och ett värdigt liv. Vägra extremrösterna sista ordet! Bekämpa de enkla och obarmhärtiga lösningarna! Förvandla vi och dom till ett vi som aldrig tvekar att vara varandras stöd!

Tove Styrke

Tänkte vara lite i framkant för en gångs skull och tipsa om Tove Styrkes nya singel. Familjen hade delat den på Facebook igår kväll och var eld och lågor över hur fantastiskt det lät. Än så länge håller jag med, med invändningen att den kanske inte kommer hålla för hur många lyssningar som helst. Det repetitiva i låten balanserar hela tiden på gränsen till det monotona och stämningsreglaget är uppskruvat på max från början. Men skit nu i det! ”Even if I'm loud it doesn't mean I'm talking to you” har anlänt och just nu tyder allt på att dansgolven kommer koka resten av sommaren.

Carl Johan De Geer, del 2

Igår såg jag Carl Johan De Geer's film ”Med kameran som tröst del 2” på dvd. Bortsett från ett fåtal störande sekvenser var den fullständigt fenomenal. Det var ett tag sen jag läste ”Jakten mot nollpunkten” men filmens upplägg var lätt att spåra tillbaka till den boken. Konstnären Carl Johan De Geer grundfärgar med berättelsen om sin egen barndom och klassresa, målar in några mockumentära inslag och svävar parallellt ut i en fantasi som mer än något annat ser ut och känns som ett suggestivt och lagom kusligt barnprogram.

”Med kameran som tröst del 2” (del 1 var en fotobok) är kort sagt Carl Johan De Geer i sitt esse. Han kan förefalla respektlös eller åtminstone rejält krass i sitt förhållande till sig själv, sin släkt och sina minnen, men har ändå gjort en dokumentär som är både vemodig och rolig. En terapeutisk resa, ett färgrikt collage som dröjer sig kvar länge efter avslutad speltid.

Den felande länken mellan The Tough Alliance och Amy Diamond

Nä, om man skulle ta och slänga upp ett nytt blogginlägg så här efter lördagsaftonens arbetspass. Man kan ju undra om nån fortfarande pallar att läsa dessa tokerier, uppdaterade lika ofta som Jimpa Åkesson byter inrikespolitiskt fokus. Apropå det är vi ju mitt inne i en intensiv svensk valrörelse vilket praktiskt taget innebär att det uppkommer minst ett ämne per dag att skriva om. Ändå denna stiltje här på bloggen alltså. Märkligt.

Men att ge löften ligger ju onekligen helt rätt i tiden så jag lovar härmed att återkomma till svensk politik i senare blogginlägg. Innan dess är det dags att ännu en gång ge sig in i det populärkulturella nörderiets härliga värld. Sent igår kväll upptäckte jag nämligen CEO. Eller rättare sagt: Jag kände till CEO sedan tidigare men det var först igår som jag på allvar började utforska denna artist, detta enmansprojekt. En kraftigt fördröjd reaktion kan tyckas, då mannen bakom CEO ju är ingen mindre än Eric Berglund som var ena halvan av The Tough Alliance under 00-talets första decennium. Redan ett år efter det bandets upplösning släppte han sitt debutalbum under namnet CEO.

Några välriktade google-svingar ger vid handen att Eric Berglund numera faktiskt kostar på sig att göra en och annan intervju, i vilka han t.o.m. är villig att snacka en del. Det har med andra ord hänt massor sedan 2007 års The Tough Alliance-reportage i Sonic, utan konkurrens den blaskans mest intetsägande och meningslösa publicering någonsin. Musikaliskt är CEO också en logisk fortsättning på The Tough Alliance, fast i förfinad och skirare form.

När SVT:s musikblogg PSL framför till Eric Berglund att de tycker musiken på hans andra skiva ”Wonderland” (släppt tidigare i våras) låter gullig blir han glad och svarar att det var bland det finaste han hört. Gullighet var ju faktiskt en betydande ingrediens redan i The Tough Alliance, då parad med hårdhet på ett sätt som skapade ett alldeles eget universum. Ett många gånger skevt och tröttsamt provocerande sådant förvisso, men ändå klart eget. (Två exempel: Låten ”Miami” som samplade både ett jollrande barnskratt och en röst som utbrast ”Ecstasy!”, och videon till ”Silly crimes” där ystra kids hoppar hopprep i vackra kvällsbelysta sommarmiljöer.)

I CEO tycks även detta koncept förfinat, och öppningsspåret på ”Wonderland”-skivan låter som den felande länken mellan The Tough Alliance och Amy Diamond. Det är underbart catchy och dansant och hindras bara från att bli en hit på mellanstadiediscot genom sin titel ”Whorehouse” (Eric Berglund förklarar texten som en metafor för att vara fast i destruktiva mönster). Jo, den provokativa ådran är intakt hos Eric Berglund, som även rubriksatt andra av sina söta melodier med saker som ”Illuminata”, ”Harakiri” och ”Ultrakaos”.

Jag ignorerade gärna det där basebollträet och den välekiperade huligan-imagen hos The Tough Alliance och fokuserade på den fantastiska musik bandet de facto gjorde. Och genom att göra samma sak med CEO, skippa den ganska JVVF-präglade estetiken, framträder en artist som fortfarande kan skapa knäckande vacker musik. Min vår 2014 fick därmed just några nya definitiva soundtracks. Rent musikaliskt har en låt som ”Whorehouse” trots allt sin självklara plats vid sidan av Amy Diamonds ”Dance like nobody's watching”.