Konsumentupplysning

Jag har sedan några år varit rätt hårt insnöad på jeans från Nudie. Det vill säga, de gånger jag ska inhandla jeans riktar jag in mig på just märket Nudie. Anledningen är att företaget i fråga säger sig vilja ta ett miljömässigt och socialt ansvar i sin produktion och sträva efter att vara så transparenta som möjligt. Följaktligen publicerar de uppförandekoder på sin hemsida, de är knutna till Fair Wear Foundation och säger sig ha uppnått sitt mål att ha 100% ekologisk bomull i sina produkter. Sedan flera år har de dessutom ett nära arbete med Amnesty.

Det är förstås en bonus att brallorna är väldigt sköna att ha på sig också. Och även om jag förespråkar en instinktiv misstänksamhet mot allt vad storföretagen försöker övertyga oss om i detta konsumtionshetsens motbjudande tidevarv väljer jag än så länge att lita på Nudie's presentation av sig själva. Om man nu nödvändigtvis måste utöka sin garderob kan man försöka göra det på ett sätt som gör så lite skada som möjligt.

Men vill man ha Nudie-jeans måste man hitta deras återförsäljare, vilket åtminstone i den stad där jag bor innebär ett besök på klädkedjan Carlings. Och på Carlings – återigen åtminstone i den stad där jag bor, Örebro – blir man påhoppad av expediterna redan efter två steg in i butiken. Nog för att personalen här ska få erbjuda kunden hjälp som på alla andra ställen, men Carlings är ändå något i hästväg. Även om man avböjer hjälpen kan man inte vara säker på att få fortsätta ströva omkring i fred, och har man väl ställt sig i provhytten är det snarast regel att vänta sig ett halvspeedat”Hur går det där inne?” ljuda genom svängdörren.

Till dessa expediters försvar ska sägas att vissa av dem onekligen besitter ett visst kunnande. Och det kan vara en god idé att utnyttja deras säljarattityd till att faktiskt få användbara råd om jeans, vilket enligt mig annars är ett rätt komplicerat område. Så gjorde jag också häromdagen då jag bestämde mig för att köpa loss ett par nya Nudie på rea. Det gick hyfsat, men personalens profithunger stressar mig alltid och väl hemma tyckte jag inte alls att brallorna satt så bekvämt som de gjort i provhytten.

Att Carlings aldrig byter kampanjvaror visste jag om sedan tidigare, det står också tydligt på kvittot och är därför inte så mycket att diskutera. Ändå gjorde jag ett försök med de nya jeansen och kom tillbaka till butiken mindre än en timme efter inköpet. Min tanke var att få byta till en större storlek men detta visade sig förstås vara helt omöjligt. Tramsigt nog ville ingen av expediterna riktigt tydligt ange bytepolicyn som skäl, utan började istället dribbla äppelkäckt om jeanstygets stretchförmåga trots att jag upprepade gånger bedyrade att jag kunde acceptera att de kanske inte hade tillåtelse att ge mig bytesrätt.

Hur som helst, så här ett par dagar senare visar det sig att jag måste ge dessa Carlings-hipsters rätt. Efter flera timmars användande har jeansen börjat inta sin sköna passform så det är tydligt att jag ändå valde rätt storlek. Ett par Nudie-brallor kan för övrigt gå loss på närmare tusenlappen även när de ligger på reabordet. För det stålet slipper man å andra sidan bekämpningsmedel nära kroppen och får förhoppningsvis också ett par jeans som man kan ha väldigt länge. Om ni till skillnad från mig har ett medfött starkt immunförsvar mot påståeliga expediter kan det vara väl värt ett försök.

Den stora bloggsömnen

Bloggandet är inte vad det en gång var. När jag startade nådens år 2008 hade jag tre vänner och bekanta som redan var i full gång och som jag med glädje började följa och inspireras av. En av dessa bloggar har nu varit officiellt avvecklad sedan ett antal år, de övriga två är i skrivande stund inte uppdaterade på månader respektive drygt ett år. Andra har tillkommit längs vägen men den trytande inspirationen känns ändå som en påfallande tydlig dominoliknande effekt i mitt eget lilla bloggled.

Tja, folk uttrycker sig ju dagligen – i vissa fall timvis – på sociala medier så man kan ju undra om det på sikt finns någon plats kvar för bloggarna. Om man inte är kändis förstås, med ett stort allmänintresse och tunga sponsorer i ryggen.

Jag ska givetvis inte vräka sten i glashus här. Jag vet själv hur osugen jag kan vara på att blogga och hur nära jag varit att släcka ner Kid Size för gott när skrivandet mer känts som ett tvång på uppdatering än som terapeutiskt och inspirerande i sig. Jag hävdar dessutom fortfarande att den skrivna texten gör sig allra bäst och räcker allra längst när den trycks på ett pappersark. Med en dåres envishet hyllar mitt hjärta fortfarande det analoga.

Likväl hänger nog jag och bloggen med ett tag till, så länge det finns ämnen kvar att skriva om. Härnäst blir det lite konsumentupplysning och en förhoppningsvis avslutande del i den spännande följetongen om vinyl. Stay tuned if you're still out there, kids.