True Detective

Just det ja, jag har ju sett TV-serien True Detective också. Efter all hype från vänner och arbetskamrater köpte jag loss den liraren på DVD – och kan härmed sälla mig till hyllningskörerna. Det är en svinbra serie som jag bara ska omnämna i korta ordalag för att inte spoila något för er.

Storyn är extremt kortfattat att ett par snutar utreder ett bisarrt mordfall i den amerikanska södern i mitten av 90-talet. Men det hoppas även över till nutid med jämna mellanrum, och varför kommer ni fatta när ni kollar själva. Hur som helst är det enormt välspelat – Matthew McConaughey glänser i en av sina omtalade karaktärsroller de senaste två åren, men även Woody Harrelson vid hans sida lirar klart övertygande – med en skönt kuslig stämning och ett klockrent ljudspår.

Invändningar? Tja, förutom Michelle Monaghans insats som polishustru är det skralt med trovärdiga kvinnoporträtt. Tyvärr inget unikt för True Detective, men stundtals undrar man om den är skriven enkom för en stereotypt manlig målgrupp. Bortsett från detta är serien dock precis så bra som ryktet säger, och det är bara att varmt gratulera er som fortfarande har de åtta avsnitten kvar framför er.

Dagens vinyl: Wounded Knee

Samtliga skivor med Wounded Knee beställde jag från Birdnest Mailorder om jag inte missminner mig. Jag var fruktansvärd rädd för att prata i telefon på den tiden och skickade alltid mina beställningar på egengjorda vykort av återvunnen kartong. Min bästa klasskompis hade inte alls den skräcken och ringde alltid in sina beställningar vilket besparade honom en hel del tid.

Vid den här tiden strax före 90-talets mitt hade Wounded Knee redan lagt av. Svensk hardcore befann sig samtidigt i en intressant brytpunkt, där den nya vågen oftast drog åt metal (Refused, Nine, Lifeless Image) eller skatepunk (No Fun at All, Stoned, Passage 4) och där allt skulle vara på engelska, gärna uniformerat i säckiga kläder från rätt märken. Jag gillade flera av de banden, men vurmade ännu mer för den tidigare punk- och hardcorescen som för mig tycktes ha varit mer öppensinnig och prestigelös. Wounded Knee ingick där, tillsammans med ett gäng andra band som av nån anledning ofta kom från Östergötland.

Wounded Knee's två EP-skivor är helt okej. Den obetitlade första är nåt slags attackerande garageslamrigt rens med mycket charm, medan uppföljaren ”Searching” är tajtare och rockigare men känns mindre engagerad och med sämre låtar. Det är dock på den efterföljande LP:n ”Feelings” som bandet på allvar kommer till sin rätt. Grunden är fortfarande hardcorepunk, men med sina nyckfulla utflykter i pop, pudelhårdrock och tango – och med lika delar svenska och engelska texter – definierar skivan allt det jag diggar med 80/90-talsskarvens svenska scen. Självdistansen och infallen gör ”Feelings” till en tripp stört omöjlig att tröttna på.

Fotnot: Dan Swanö som lirade trummor på ”Searching”-EP:n och ”Feelings”-LP:n har sagt att hans insats på den senare är hans bästa som trummis någonsin.

Dagens vinyl: Dorotea

Nu när jag äntligen kan lira mina vinylskivor tänkte jag slänga upp några inlägg om dem också. Tänkte helt enkelt bläddra lite i plastbacken och med ojämna mellanrum välja ut några favvisar att skriva om. Let's go, youngsters!

När 00-talet ännu var ungt – jag skulle gissa på år 2002 – såg jag Dorotea agera förband till The International Noise Conspiracy på klassiska Rockborgen i Borås. De tre ynglingarna – som i tur och ordning från vänster till höger såg ut som en anarkist, en engelsk skolnörd och en volvoraggare – hade något alldeles extra, det var helt tydligt. Låtarna var korta, snabba och knäckande melodiösa och bakom den visuellt svårslagna trion höll en välprogrammerad trummaskin takten. Det var kort sagt kärlek vid första ögonkastet.

Dorotea släppte två vinyl-EP:s som jag fått tag på i begagnat skick via nätsidan Discogs. Någon närmare förklaring än den ovan av hur de båda skivorna låter behövs inte. Med konsekvens följer bandet sitt himmelska popkoncept genom fem låtar på ”EP 1” och sex diton på uppföljaren ”EP 2: It's happening again”. Det är oavbrutet fantastiskt bra.

Fotnot: Efter de två vinylerna släppte Dorotea CD:n ”We've had enough pt 2”. Konceptet var något utvecklat och produktionen bättre men som helhet ligger den skivan ändå steget efter sina föregångare. Dorotea lade sedermera ner verksamheten men har återförenats ett fåtal gånger för enstaka spelningar.

Vinyl del 4

Okej, här kommer så den fjärde delen i denna bloggs följetong om vinyl, eller rättare sagt om LP-spelare. Och tro det eller ej, men det tycks faktiskt som om denna del också blir den lyckligt avslutande! I konsumentupplysningens namn tar jag härmed också beslutet att droppa namnen på samtliga inblandade företag och produkter i den här historien.

LP-spelare nr 1 köptes alltså från Ginza, stektes av ett elfel i lägenheten och blev ett ärende hos min hyresvärd som ersatte mig ekonomiskt. Spelare nr 2 var av exakt samma märke och modell – Pioneer PL-990 – men inhandlades hos CDON för ett par hundralappar mindre. Den spelaren var dock ett uppenbart måndagsexemplar från första början. Uppspelningshastigheten ändrade sig efter eget godtycke, och efter tre reparationsförsök hos CDON – enligt deras egen policy – konstaterade de att skiten inte gick att laga och jag fick stålet tillbaka.

Inför inköp nr 3 googlade jag runt och försökte välja mellan olika nyproducerade alternativ. Svalanders Audio, ett initierat litet familjeföretag, kom här att vara till stor hjälp via mail med råd kring vad man bör tänka på vid skivspelarinköp. Det hela tog dock en lite oväntad vändning när jag kort därefter sprang på en gammal spelare i secondhand-butiken Bra & Begagnat. Den var av märket Samsung, modellen PL-600 och såldes för 340 pix. Jag chansade, köpte loss den och drog hem och pluggade in sladdarna. Den gamle rackaren spelade perfekt bortsett från att ljudet i stort sett var obefintligt. Ut på Google igen, där jag lyckades lära mig att det för ett gäng hundralappar går att köpa ett så kallat RIAA-steg som kopplas mellan spelare och förstärkare.

Sagt och gjort, jag hittade vad jag sökte på Kjell & Company, cyklade till närmsta butik och ställde mig i kö. Väl vid kassan hade jag det kolossala flytet att hamna framför en expedit som visste exakt vad jag snackade om; han hade själv köpt loss en begagnad lirare och fått den att funka galant tillsammans med det RIAA-steg jag nu själv var ute efter. Att grabben hade hipstermustasch och en arbetsuniform som satt lika illa som min egen brukar göra, gjorde förstås inte saken sämre. Jag vräkte fram stålet, tackade för hjälpen, packade ner varan och drog hem.

Och japp, produkten höll hårt vad den lovade. Sedan några veckor liras det följaktligen skivor dagligen, med läckert knaster och ett klart schysst ljud i högtalarna. Kontentan av denna historia är att det gjordes stabilare och mer hållbara prylar förr och att det bästa tipset kring skivspelarinköp helt enkelt är att primärt söka efter begagnat. Dessutom är det alltid en triumf att kunna återanvända grejer istället för att ideligen köpa nytt. RIAA-steget gick loss på en femhundring och kostade alltså mer än skivspelaren i sig. Sammanlagd summa således 839 spänn vilket är ungefär en tusenlapp billigare än den nyproducerade tokmaskin jag köpte först.

The end, kids!

Almetalen

Almedalsveckan är över, och med olika nivå av engagemang såg jag ändå samtliga partiledares tal på TV. Här några korta, extremt grundlodande reflektioner. Höga betyg och ryggdunkningar här är inte automatiskt synonymt med att jag diggar innehållet i snacken.

Steffe Löfvén, Socialdemokraterna

Slogan: ”Ett bättre Sverige. För alla.”

Lite halvtråkigt men ändå matigt tal. Grabben öppnade en dörr för blocköverskridande samarbeten och markerade mot ”blockprestige” vilket kändes sympatiskt enligt min mening. Förvånade/impade även lite genom att avrunda med ett Dietrick Bonhoeffer-citat.

Gurra Hägglund, Kristdemokraterna

Slogan: ”Familjens röst.”

Satsade stenhårt på ”humor”, bl.a med en ambitiös liten saga som drällde av mer eller mindre krystade ordvitsar riktade mot den rödgröna koalitionen. Blev pinsamt rätt snabbt, mest pga av att det kändes så inrepeterat att potentialen till tajming försvann. Den här mannen kan absolut vara rolig, men då alltid spontant.

Jimpa Åkesson, Sverigedemokraterna

Slogan: ”Vi är på riktigt.”

Se tidigare inlägg. Frågan är vilket som var sämst – Jimpas oneliners eller hans publiks humor?

Åsa Romson, Miljöpartiet

Slogan: ”Dags för en varmare politik.”

Veckans stora besvikelse tyvärr. Tempot i snacket var sådär, och det flirtades hårt med FI:s potentiella väljare på ett sätt som kändes populistiskt till slut. Jag känner ett större förtroende för Gurra Fridolin vilket dock absolut inte betyder att jag dissar kvinnliga partiledare (läs språkrör) rakt av. Tomrummet efter Maria Wetterstrand har inte varit lätt att fylla.

Fredda Reinfeldt, Moderaterna

Slogan: ”250.000 nya jobb är bara början.”

Rent verbalt veckans kung. Grabben är enormt skicklig i käften och lätt att lyssna på. Men det var nog aldrig hans mening att det skulle uppstå lite Percy Nilegård-minnande humor emellanåt.

Jonta Sjöstedt, Vänsterpartiet

Slogan: ”Inte till salu.”

Raka rör och lättlyssnat. Kändes rätt trygg och övertygande på så vis. (Han gled dock alldeles för mycket på frågorna om kopplingarna till den autonoma vänstern i ”Debatt” efteråt.)

Jan Björklund, Folkpartiet

Slogan: ”Feminism utan socialism.”

Enda verkliga konkurrenten till Freddas uppvisning, enbart grundat på att uppväxten i textildistrikten utanför Borås fortfarande ger Björklund ett dialektalt övertag som är monumentalt. Vilket man givetvis inte tycker om man är från Bromölla, Vilhelmina eller Hammarby sjöstad.

Annie Lööf, Centern

Slogan: ”Närodlad politik.”

Rätt impande måste jag säga. Vass och engagerad, även om det var för oprecisa löften emellanåt. Några kassa personangrepp men det var hon ju inte ensam om under den här veckan. Om jag själv skulle starta parti vore det inskrivet i manifestet att man måste presentera sin egen politik i första hand.

10 år bakåt och 100 år framåt

Jag jobbade i hemtjänsten då. Under ett år och några somrar efter det körde jag runt med bil i samhällen, byar och skogar i Västergötland och hjälpte gamla människor att göra frukost, ta sig till toaletten eller få in ett lass ved till kaminen i köket. Det var på många sätt bland det bästa och mest minnesvärda jag gjort.

Vid ett av alla dessa besök stod jag i ett sovrum och plockade med något, kanske förbandsmaterial. I köket intill satt den äldre mannen vid sitt bord, stilla med sin keps på huvudet som alltid. Det fanns alltid en viss känsla av apati där inne, sorg och kanske desillusion också. Ensamhet. Och en tyst, återhållen frustration i att inte längre ha ben som orkade ta honom ut ur huset.

Nu stod jag i alla fall i hans sovrum och min blick fastnade plötsligt vid ett inramat svartvitt fotografi på väggen. Det var bilden av en ung man som log mot kameran. Kostymen var på, leendet så innerligt och ljust att den unge mannens ögon blev smala springor.

Det var naturligtvis mannen i köket på fotografiet. Men jag insåg snabbt att det jag såg också var en bild av mig själv. Mig själv evigheten och ögonblicket innan jag ställts inför livets fulla allvar. Ögonblicket innan insikterna; att jag inte är odödlig, att jag kommer gå sönder och själv göra sönder, att människor kommer gå ut och in i mitt liv och jag i deras. Att allt det ovärderliga kan tas ifrån en och att det inte alltid finns något att göra åt det.

Jag söker en slutsats här, och tror att den handlar om att våga bära denna insikt. I ett samhälle som dyrkar ungdomen men räds eller föraktar åldrandet, måste det gå att tvärtom våga vara medveten om livsfaserna och låta den insikten hjälpa en att ännu mer ta tillvara på här och nu. Vända rädslan till något ljust och segrande. Jag är själv rädd, men jag vill försöka.

”Enjoy yourself, it's later than you think

Enjoy yourself, while you're still in the pink

The years go by as quickly as you wink

Enjoy yourself, enjoy yourself, it's later than you think”

Dag 3 i Almedalen

Ikväll såg och hörde jag TV-utsändningen av Jimpa Åkessons tal i Almedalen. De sammanlagt 60 minuterna innehöll en intressant politisk idé, den om hårdare beskattning av bankerna. I övrigt var det föga oväntat invandringen som avhandlades ur marginellt olika vinklar och som målades upp som det stora samhällsproblemet, ekonomiskt och socialt.

Han hade en hängiven och entusiastisk skara partikamrater med sig, det måste man ge honom. Och han var enormt skicklig på att plocka billiga poänger, till samma skaras kolossala munterhet och frekventa applåder. Men i lika stor utsträckning som han äger ett imponerande verbalt flow, lika kantiga, långsökta och icke-poetiska var hans punchlines denna sommarkväll i Visby. Han är knappast någon ordkonstnär på det sättet, Jimpa. Eller också får vi skylla allt på talskrivaren.

I intervjun efteråt blottades sedan ännu en gång det lika delar frustrerande och kusliga dilemmat med Sverigedemokraterna: att ingen grillning eller negativ publicitet i världen tycks bita på dem. Åkesson fick här bara ännu en chans att bekvämt inta sitt partis väl inövade martyrposition.

Nej, det enda som skulle kunna få det här partiet på fall vore nog något så osannolikt som att någon i partitoppen – Jimpa, Ricke Jomshof, Björna Söder eller vem som helst – skulle göra ett utspel om att man vill mildra sin invandringskritiska hållning, bevilja asyl för fler människor på flykt eller budgetera för fler flyktinganläggningar. Men skulle ett medlemstapp på de grunderna vara något att skratta eller gråta åt?

En av mina kontakter på Facebook efterlyser i en kommentar fler höjda röster mot Sverigedemokraterna, från vanliga svenskar. Han skriver att tystnaden skrämmer honom med tanke på vad dunkla ideologier har visat sig kunna utvecklas till genom historien. Jag ger honom mitt medhåll och skriver att motståndet och medmänskligheten behöver mobiliseras på alla tänkbara nivåer nu, inte bara bland etablerade tyckare i media. Det vore att göra oss alla till ”sverigevänner”, och därmed bestämt ta tillbaka det begrepp som Jimmie Åkesson upprepade gånger försökte kidnappa under sitt tal i ett kvällsbelyst Almedalen.