Bloggen har haft semester. Jag också.
Jag har färdats genom södra Sverige, sett Linnea Olsson uppträda
på Liseberg, cyklat till havet i Malmö, badat i landets näst
största sjö på två sidor, bläddrat i skivbackar, ätit
vegetariskt och checkat in och ut på hotell. Allt utom att åka
Balder har jag gjort tillsammans med min älskade.
Väl tillbaka börjar allt dra ihop
sig. Om mindre än två dygn har vi valt regering för de kommande
fyra åren. I det stora landet i väster skramlar vapenarsenalerna.
De tänker bomba IS nu och världen är trött på krig men står
skräckslagen och rådvill inför de svartmaskerade arméerna från
helvetet. I öster sitter bistra, behärskade herrar framför
mikrofonerna medan ett krig eskalerar bakom dem.
Jag har varit rädd också. Antar att
rädslan ökar när man älskar någon, någon man inte vill ska råka
illa ut. Men det svarta får inte styra ens liv. Så med en ständig
medvetenhet om hur fallen världen är, lever jag trots allt i mitt
och vårt här och nu och försöker så gott jag kan uppmana till
mobilisering av världens alla goda krafter. Ber om Guds förbarmande.
Det är dags att rösta imorgon och jag
är trött på att ingen av våra folkvalda kan inleda ett eget
anförande med något annat än att attackera sin motståndare. Jag
är trött på polarisering och prestige. Vi lever i Sverige. Ett
land utan parlamentariskt kaos och inbördeskrig. Vi borde kunna
samarbeta, det borde gå och kanske kommer dagen då vi inte har
något annat val. Ansvaret för landet äger vi tillsammans.
Och debattklimatet. Tystnaden kring
ämnenas nyanser, skuggsidorna likväl som de upplysta. Denna tystnad
som ger ett missnöjesparti i riksdagens mitt dess näring, som får
dem att framstå som bärare av den enda sanningen. När sanningen är
att inget är svartvitt. När sanningen är att det går att erkänna
misslyckanden, svårigheter och utmaningar utan att det måste leda
till att man vill stänga dörren för den flyende, den av köld och
fasa skakande. Det måste gå, det kan inte vara omöjligt.
