Markus Krunegård + Den svenska björnstammen

Gitarristen i Markus Krunegårds sällskap visar sig vara ingen mindre än den beryktat tjurskalliga och integritetsstarka gitarrvirtuosen från The Bear Quartet. Då det banden alltför sällan, för att inte säga aldrig, spelar live blir det en lyxig och glädjande bonus att här ändå få se Jari Haapalainen i musikalisk aktion på en scen. I en konsert som för övrigt är alldeles lysande.

Men det börjar med Den svenska björnstammen. Jag blir inte riktigt klok på det gänget. De är som ett barnprogram fullproppat med poesi som lyckas ringa in livsvisdomar men stundtals också nästan tappar balansen på gränsen för floskler och banaliteter. De är dansmusik och svensk visa i en alldeles egen, unik mash-up. Bandets frontlinje slår en med häpnad: tunt hår, kutryggar, taniga gestalter med frisyrer som är fullständigt fel, och publiken fullständigt dränker dem i jubel och euforiska tjut. Det är töntarnas stora och oemotståndliga revansch.

Allting låter dessutom väldigt bra. Energin, entusiasmen och scengymnastiken påverkar aldrig det musikaliska hantverket negativt. När ”Trumma trumma” smattrar igång som andra låt utan påannonsering känns allting väldigt magiskt och här och nu.

Även om jag ogillar att jämföra olika sorters musik med varandra så är det ändå en viss nivåskillnad när Markus Krunegård stiger upp på scenen ett par timmar senare. Allt känns större. Det är som att själva lokalen har växt för att kunna rymma tonerna och texterna. Vi står imponerade, stundtals berörda på djupet. Det slår mig just vilken textförfattare denne man de facto är, raderna ligger knivskarpa längst fram i de perfekt avvägda ljudmattorna. Det är livsrapporter och dagbokssidor draperade i svart, med en ständig låga av gnistrande, obevekligt hopp i mitten.

Krunegård lämnar scenen efter vad som säkerligen är över en timme men snarare känns som en halv. Då har han inte bara laddat ur sig musik, svett och inlevelse utan också hunnit hålla ett brandtal vars avslut får publiken att explodera i jubel och spontana applåder. Mot all kyla, inklusive den hos Sveriges tredje största parti, finns bara ett botemedel, proklamerar han. Mänsklig värme.

Analysen som kom av sig

Det där om att vi lever i ett land utan parlamentariskt kaos fick man ju käka upp med råge. För bara ett par dygn efter att jag hade postat mitt förra inlägg var det just så läget i landet sammanfattades överallt. På allas vårt älskade hatade sociala medieforum slängde jag upp några egna korta analyser och länkade till andras, innan jag efter några dagar loggade ut helt från svensk inrikespolitik.

Nu är det väl dags att börja vakna till liv igen. Sätta sig in på nytt och se om pusselbitarna kan börja komma på plats. Om uppgörelserna kan bli fruktsamma och Sverige kan komma igen efter baksmällan den 15 september. Margot Wallströms comeback som utrikesminister var i alla fall det gladaste politiska beskedet på väldigt länge. Jag önskar henne verkligen all framgång och välgång hon kan få.

Fortfarande mörknar världen och jag försöker hålla glädjen och hoppet uppe. Stod en stund i ett demonstrationsmöte på stan för staden Kobane, mot IS. Vi var inte lika många som runt 17-åriga Joshua Wong i centrala Hong Kong för några dagar sedan men ändå. Tack Gud för alla idealister och hjältar som vågar ställa sig upp för det goda.

Snart konserter med Markus Krunegård och Den svenska björnstammen. På skivtallriken Docenterna och i CD-spelaren Cause Co-Motion!. Det talas om biobesök, maskerader och optimala dansgolv. Kanske stoppar vi skallen i sanden. Kanske behöver vi bara några minuters och timmars flykt för att orka fortsätta se.