Årets mest överskattade helg är äntligen här. Det fina med nyårsafton är att när den väl är avklarad kastas den direkt ut med resten av det gångna året, och man glömmer snabbt hysterisk festlogistik och feta kommunpengar som skjuts rätt upp i himlen istället för att satsas på äldreboenden och liknande. Men det är ju olika budgetar, säger den lokalpolitiskt insatte då. Och det är ju helt riktigt, men omfördela det totala cashet då, hur svårt ska det vara? Heder åt de stora matvaruhus som sedan flera år bestämt sig för att dissa pyrotekniken i alla fall.
Som synes skippade jag att summera 2014 på denna hejdundrande internetsida. Men jag lyssnar på ”Så mycket bättre”-skivan (tack, mamma!) i skrivande stund och tycker att den på ett överlägset sätt sammanfattar höjdpunkterna från det musikår som alldeles strax passerat. Resten hade jag som vanligt noll koll på men inte tusan led jag av det. "Så mycket bättre" var mer än bara musik och lämnar en värme efter sig som säkerligen kommer räcka ända in i festivalsommaren 2015.
Gott nytt, kids! Och glöm aldrig att det är samspelet mellan backspegeln och vindrutan framåt som gör den fortsatta resan säker.
måndag 29 december 2014
Viva hate
Jag såg aldrig mer än delar av TV-serien ”Hammarkullen” från
1997, men har förstått att den var ett välförtjänt genombrott för Peter Birro
som manusförfattare. 2000 års ”Det nya landet” såg jag däremot, och det är
tydligt att Birro med båda dessa serier hade ett ärende, något han med brinnande
hjärta ville att hela Sverige skulle ta del av. ”Det nya landet” må ha skrivit
sina budskap på plakat, men den lämnade i alla fall intryck.
Återstår bara att se hur Birro väljer att knyta ihop sin historia när den tredje och sista delen av ”Viva hate” sänds ikväll.
Vad han vill med 2014 års ”Viva hate” är mer oklart. Blicka
tillbaka förstås, och det är vackert så. Men han parar den i sig fina nostalgin
över 90-talets göteborgska undergroundscen med en oblygt Pulp Fiction-skränig
sidohistoria som är fullständigt malplacerad. Scenerna från rocktävlingar och
fritidsgårdsspelningar, kids som med allt de har kastar sig in i den larmiga,
otyglade musiken – det är ren magi och hade varit nog med den. Ändå måste de
in, dessa spattiga sekvenser där psykopatiska, galna, ”coola” gangsters ackompanjerar
nyckfullt våld med klacksparkar och oneliners.
Det är tyvärr dessutom något otillfredsställande med regin. Kanske
borde Agneta Fagerström-Olsson (”Hammarkullen”) ha kallats in igen, eller
Mikael Marcimain som satte helt rätt prägel på Birros manus till ”Upp till kamp”
2007. Sett till foto och tempo känns ”Viva hate” väldigt ofärdig. Flera scener
eller anslag känns för dyrbara för att slarvas bort på det sättet.
Men som sagt, tillbakablickandet över bröderna Birros (Peter
och Marcus) eget 90-tal i Göteborg är fantastiskt och slår av naturliga skäl an
alldeles särskilda strängar i mitt inre. Några år senare skulle jag själv börja
höra talas om band som The Christer Petterssons, Sator och Fågel Blå, köpa
singlar och fanzines på Dolores och vilja starta band men aldrig göra det. Musiken
– den som frodades i nedgånga replokaler och dito spelställen – räddade mina
tonår, men det har ni ju hört förut.
Återstår bara att se hur Birro väljer att knyta ihop sin historia när den tredje och sista delen av ”Viva hate” sänds ikväll.
onsdag 24 december 2014
tisdag 23 december 2014
Amy Diamond, december 2014
I söndags satt Amy Diamond i Nyhetsmorgon i TV4 och
berättade om sin egen ångest. En forcerad Agneta Sjödin försökte flera gånger skynda
på intervjun, vilket bara spädde på min egen kategoriska syn på Fyran som en kanal
där tid framför allt är pengar och förlorade reklamintäkter.
Det var synd, för Amy hade en historia att berätta. När hon tycktes
vara på vippen att säga något om sociala medier, hur lätt det är att jämföra
sitt liv med andras när allt ständigt ligger online, då blev hon avbruten av
fru Sjödin som fyllde i med egna ord och ville leda samtalet vidare.
Likväl var detta en helt ny sida av Amy Diamond. Lite
trevande just därför, men ärlig, avskalad, personlig. Amy, artisten som cementerats
i ett fack av rosig, barnlik äppelkäckhet alltsedan ”What’s in it for me”, talade nu om den själsliga ängslan som vill växa sig till ett hot och som gnager sig ut i
kroppen. Den förlamande känslan som till sist bara fokuserar på sig själv om
man inte får verktyg för att hantera den. Giftet i bröstet. Ångesten.
Kanske indikerade det en slags brytpunkt för en artist som jag
själv vurmat för i flera år, min vänkrets’ oförstående inställning till trots. Jag
vill gärna tro det. Nästa år kommer Sanna Lenkens film ”Min lilla syster”, där
Amy Diamond debuterar som skådespelare med en rollkaraktär som lider av
ätstörningar. Filmen är redan klar för filmfestivalen i Berlin. Oavsett
vilka kreativa vägval Amy Diamond väljer härnäst står hela hennes fanbase inför
en sällsynt spännande tid.
måndag 22 december 2014
Fortsättning följer
Dan före dan före dopparedan, om jag
inte missminner mig? I början av december hade jag en tanke om att
gå igenom de fåtal julskivor jag har i min ägo, skriva om dem och
posta med jämna mellanrum här på bloggen. Det vore väl trevligt?
Att läsa om Kurt Olsson (igen), Elvis Presley och Krixhjälters? Men det
gick åt skogen, precis som idén att slänga upp en jullåt per dag
under hela december på mitt Facebook-konto. Facebook och hela
sociala medievärlden suger för övrigt, ändå lär jag väl
fortfarande sitta och uppdatera skiten när vi skriver 2015.
Never learn.
Hur som helst, det fortsätter bubbla i Svedala
land. Det tredje största partiet flyttar fram positionerna, skippar allt mer av den retoriska
smidigheten och kör med rakare rör. Mindre hymlande helt enkelt.
Tja, då syns det i alla fall tydligare vilken sorts parti vi har att
göra med. Och mitt i alltihop smäller KD till med det första
ärliga försöket av de övriga partierna att snacka konkret om migrationsfrågan. Göran Hägglunds artikel i DN den 18 december må träffa
snett i viktiga delar, men den signalerar en ny strategi i
inrikespolitiskt debattklimat som jag verkligen hoppas ska få en
konstruktiv fortsättning.
I samma veva tog pastorn Steffe Swärd
initiativet till ett upprop för en generös flyktingpolitik och mot
SD-sympatier inom frikyrkan. Tillsammans med kollegan Sven-Gunnar
Hultman samlade han drygt 380 pastorsnamn bakom en debattartikel som
publicerades i namnkunniga kristna blaskor i fredags den 19 december.
Sakfrågan och samtalet i dess kölvatten har därmed på allvar
flyttat in även i kyrkorna vilket är välkommet.
Jepp, det här var en kort och möjligen intetsägande reflektion kring hur svensk politik navigerar vidare på stormigt decemberhav 2014. Hägrar nyvalet obönhörligt i fjärran eller kommer de hemliga samtal som just nu påstås föras att leda till en alternativ utgång? Den som följer får se. Hur som helst är det fortsatt läge för alla goda krafter att mobilisera och verka för sakliga, nyanserade och konstruktiva lösningar på de utmaningar vi de facto står inför.
fredag 5 december 2014
Den andra chansen
Ärade riksdagsledamöter. Ärade
moderater, socialdemokrater, folkpartister, vänsterpartister,
kristdemokrater, centerpartister och miljöpartister. Ni har chansen
nu. Ni går in i en ny, extra valrörelse och har därmed fått en
andra chans vid handen. Jag hoppas vid Gud att ni tar den.
Det parti ni inte vill samarbeta eller
samtala med manar Sveriges folk att se den 22 mars 2015 som en
folkomröstning om invandring. För eller emot. Det är uppenbart att
detta måste bemötas, och det är det här den andra chansen handlar
om.
Det är inget nytt att
Sverigedemokraterna har tagit licens på ämnet och debatten. Tacka tusan för det när det inte är någon som bemödar sig med att
plocka sönder eller ens röra vid deras argument. Det är lättare
att på reflex stämpla partiets talesmän (oftast är de män) med
bruna ismer, gå ner från talarstolen och sprita händerna efteråt.
Men det kommer inte att funka en gång
till. Det retoriska undvikandet kommer bara att driva fler
missnöjesröster ner i valurnorna och då har ni problem i kammaren
på riktigt. Jag hör och läser det i debatter överallt. Sveriges
tredje största parti tillåts vinna varenda match på walk over. När
någon från motståndarsidan trots allt försöker diskutera de
faktiska argumenten anklagas de för att gå Sverigedemokraternans
ärenden. Vi kan inte ha det så här.
Jag kan lova er att flertalet av de
röster jag själv lyssnat till i fikarummet sedan i onsdags kommer
från människor som aldrig röstat på Sverigedemokraterna. Som
aldrig gjort och aldrig kommer att göra. Men de efterlyser en ärlig
och öppen migrationsdebatt som i förlängningen kommer att fasa ut
Sverigedemokraternas roll och plats. Eller som Birger Schlaug sa i
SVT:s soffa i morse: ”Man måste också visa att här finns de
här problemen, här finns de här svårigheterna och dem måste man
stå för, annars blir det inte trovärdigt. Men fördelarna är
större än problemen. Det är det man måste visa.”
Och ärade riksdagsledamöter, kom upp
ur era inbördes skyttegravar! Skyffla igen skiten med matjord och
plöj upp ett grönskande potatisland över resterna. Rör vid den brännande frågan. Gör vad som
helst, bara inte samma misstag en gång till. Det här är er andra
chans, och jag hoppas vid Gud och för Sveriges skull att ni tar den.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)