Peace out!

Oh, my goodness! Jag har just avaktiverat mitt Facebook-konto. I den mån det nu går förstås – once on the internet, always on the silly internet – men efter att ha snackat i åratal om detta, till mångas munterhet, känns det nu som en triumf och lättnad att det äntligen är gjort. Även om jag darrade något inför sista klicket, vid åsynen av profilbilderna på en handfull av mina kontakter som enligt det stora sociala mediet kommer att sakna mig. Tja, de som verkligen kommer lida av det lär höra av sig ändå, via andra kanaler, det vågar jag bestämt påstå utan att verka märkvärdig på nåt vis.

I samma veva skriver jag härmed också mitt sista blogginlägg på obestämd tid. Jag känner helt enkelt att jag nu behöver fokusera på viktigare saker i livet än uppdateringar som riskerar att halka efter. Samma sak med Fejjan. Det må vara att slå in öppna dörrar att anklaga det mediet för att vara det universella bekräftelsebehovets guldaltare, men jag känner verkligen att det får vara nog nån gång. Jag behöver inte ens peka finger åt något annat håll än mitt eget, jag jagar ”likes” och kommentarer lika mycket som någon annan de gånger jag slänger upp en ny bild eller putslustig status. Ingen kommer undan.

Hur det nu blir i praktiken att inte ha tillgång till allt det där, och hur mycket jag kommer att missa – det ser jag bara fram emot att få reda på, om än med en viss hisnande känsla samtidigt. Fr.o.m. nu nås jag alltså bara via min telefon eller mail. Har du inte numret eller adressen? Kolla eniro eller kontakta Försvarets Radioanstalt.

Take care, ungar! Over and out.

2014/2015

Årets mest överskattade helg är äntligen här. Det fina med nyårsafton är att när den väl är avklarad kastas den direkt ut med resten av det gångna året, och man glömmer snabbt hysterisk festlogistik och feta kommunpengar som skjuts rätt upp i himlen istället för att satsas på äldreboenden och liknande. Men det är ju olika budgetar, säger den lokalpolitiskt insatte då. Och det är ju helt riktigt, men omfördela det totala cashet då, hur svårt ska det vara? Heder åt de stora matvaruhus som sedan flera år bestämt sig för att dissa pyrotekniken i alla fall.

Som synes skippade jag att summera 2014 på denna hejdundrande internetsida. Men jag lyssnar på  ”Så mycket bättre”-skivan (tack, mamma!) i skrivande stund och tycker att den på ett överlägset sätt sammanfattar höjdpunkterna från det musikår som alldeles strax passerat. Resten hade jag som vanligt noll koll på men inte tusan led jag av det. "Så mycket bättre" var mer än bara musik och lämnar en värme efter sig som säkerligen kommer räcka ända in i festivalsommaren 2015.

Gott nytt, kids! Och glöm aldrig att det är samspelet mellan backspegeln och vindrutan framåt som gör den fortsatta resan säker.

 

Viva hate

Jag såg aldrig mer än delar av TV-serien ”Hammarkullen” från 1997, men har förstått att den var ett välförtjänt genombrott för Peter Birro som manusförfattare. 2000 års ”Det nya landet” såg jag däremot, och det är tydligt att Birro med båda dessa serier hade ett ärende, något han med brinnande hjärta ville att hela Sverige skulle ta del av. ”Det nya landet” må ha skrivit sina budskap på plakat, men den lämnade i alla fall intryck.

Vad han vill med 2014 års ”Viva hate” är mer oklart. Blicka tillbaka förstås, och det är vackert så. Men han parar den i sig fina nostalgin över 90-talets göteborgska undergroundscen med en oblygt Pulp Fiction-skränig sidohistoria som är fullständigt malplacerad. Scenerna från rocktävlingar och fritidsgårdsspelningar, kids som med allt de har kastar sig in i den larmiga, otyglade musiken – det är ren magi och hade varit nog med den. Ändå måste de in, dessa spattiga sekvenser där psykopatiska, galna, ”coola” gangsters ackompanjerar nyckfullt våld med klacksparkar och oneliners.

Det är tyvärr dessutom något otillfredsställande med regin. Kanske borde Agneta Fagerström-Olsson (”Hammarkullen”) ha kallats in igen, eller Mikael Marcimain som satte helt rätt prägel på Birros manus till ”Upp till kamp” 2007. Sett till foto och tempo känns ”Viva hate” väldigt ofärdig. Flera scener eller anslag känns för dyrbara för att slarvas bort på det sättet.

Men som sagt, tillbakablickandet över bröderna Birros (Peter och Marcus) eget 90-tal i Göteborg är fantastiskt och slår av naturliga skäl an alldeles särskilda strängar i mitt inre. Några år senare skulle jag själv börja höra talas om band som The Christer Petterssons, Sator och Fågel Blå, köpa singlar och fanzines på Dolores och vilja starta band men aldrig göra det. Musiken – den som frodades i nedgånga replokaler och dito spelställen – räddade mina tonår, men det har ni ju hört förut.

Återstår bara att se hur Birro väljer att knyta ihop sin historia när den tredje och sista delen av ”Viva hate” sänds ikväll.

 

...and have yourself a merry little Christmas, kids!

Amy Diamond, december 2014

I söndags satt Amy Diamond i Nyhetsmorgon i TV4 och berättade om sin egen ångest. En forcerad Agneta Sjödin försökte flera gånger skynda på intervjun, vilket bara spädde på min egen kategoriska syn på Fyran som en kanal där tid framför allt är pengar och förlorade reklamintäkter.

Det var synd, för Amy hade en historia att berätta. När hon tycktes vara på vippen att säga något om sociala medier, hur lätt det är att jämföra sitt liv med andras när allt ständigt ligger online, då blev hon avbruten av fru Sjödin som fyllde i med egna ord och ville leda samtalet vidare.

Likväl var detta en helt ny sida av Amy Diamond. Lite trevande just därför, men ärlig, avskalad, personlig. Amy, artisten som cementerats i ett fack av rosig, barnlik äppelkäckhet alltsedan  ”What’s in it for me”, talade nu om den själsliga ängslan som vill växa sig till ett hot och som gnager sig ut i kroppen. Den förlamande känslan som till sist bara fokuserar på sig själv om man inte får verktyg för att hantera den. Giftet i bröstet. Ångesten.

Kanske indikerade det en slags brytpunkt för en artist som jag själv vurmat för i flera år, min vänkrets’ oförstående inställning till trots. Jag vill gärna tro det. Nästa år kommer Sanna Lenkens film ”Min lilla syster”, där Amy Diamond debuterar som skådespelare med en rollkaraktär som lider av ätstörningar. Filmen är redan klar för filmfestivalen i Berlin. Oavsett vilka kreativa vägval Amy Diamond väljer härnäst står hela hennes fanbase inför en sällsynt spännande tid.

Fortsättning följer

Dan före dan före dopparedan, om jag inte missminner mig? I början av december hade jag en tanke om att gå igenom de fåtal julskivor jag har i min ägo, skriva om dem och posta med jämna mellanrum här på bloggen. Det vore väl trevligt? Att läsa om Kurt Olsson (igen), Elvis Presley och Krixhjälters? Men det gick åt skogen, precis som idén att slänga upp en jullåt per dag under hela december på mitt Facebook-konto. Facebook och hela sociala medievärlden suger för övrigt, ändå lär jag väl fortfarande sitta och uppdatera skiten när vi skriver 2015. Never learn.

Hur som helst, det fortsätter bubbla i Svedala land. Det tredje största partiet flyttar fram positionerna, skippar allt mer av den retoriska smidigheten och kör med rakare rör. Mindre hymlande helt enkelt. Tja, då syns det i alla fall tydligare vilken sorts parti vi har att göra med. Och mitt i alltihop smäller KD till med det första ärliga försöket av de övriga partierna att snacka konkret om migrationsfrågan. Göran Hägglunds artikel i DN den 18 december må träffa snett i viktiga delar, men den signalerar en ny strategi i inrikespolitiskt debattklimat som jag verkligen hoppas ska få en konstruktiv fortsättning.

I samma veva tog pastorn Steffe Swärd initiativet till ett upprop för en generös flyktingpolitik och mot SD-sympatier inom frikyrkan. Tillsammans med kollegan Sven-Gunnar Hultman samlade han drygt 380 pastorsnamn bakom en debattartikel som publicerades i namnkunniga kristna blaskor i fredags den 19 december. Sakfrågan och samtalet i dess kölvatten har därmed på allvar flyttat in även i kyrkorna vilket är välkommet.

Jepp, det här var en kort och möjligen intetsägande reflektion kring hur svensk politik navigerar vidare på stormigt decemberhav 2014. Hägrar nyvalet obönhörligt i fjärran eller kommer de hemliga samtal som just nu påstås föras att leda till en alternativ utgång? Den som följer får se. Hur som helst är det fortsatt läge för alla goda krafter att mobilisera och verka för sakliga, nyanserade och konstruktiva lösningar på de utmaningar vi de facto står inför.

Den andra chansen

Ärade riksdagsledamöter. Ärade moderater, socialdemokrater, folkpartister, vänsterpartister, kristdemokrater, centerpartister och miljöpartister. Ni har chansen nu. Ni går in i en ny, extra valrörelse och har därmed fått en andra chans vid handen. Jag hoppas vid Gud att ni tar den.

Det parti ni inte vill samarbeta eller samtala med manar Sveriges folk att se den 22 mars 2015 som en folkomröstning om invandring. För eller emot. Det är uppenbart att detta måste bemötas, och det är det här den andra chansen handlar om.

Det är inget nytt att Sverigedemokraterna har tagit licens på ämnet och debatten. Tacka tusan för det när det inte är någon som bemödar sig med att plocka sönder eller ens röra vid deras argument. Det är lättare att på reflex stämpla partiets talesmän (oftast är de män) med bruna ismer, gå ner från talarstolen och sprita händerna efteråt.

Men det kommer inte att funka en gång till. Det retoriska undvikandet kommer bara att driva fler missnöjesröster ner i valurnorna och då har ni problem i kammaren på riktigt. Jag hör och läser det i debatter överallt. Sveriges tredje största parti tillåts vinna varenda match på walk over. När någon från motståndarsidan trots allt försöker diskutera de faktiska argumenten anklagas de för att gå Sverigedemokraternans ärenden. Vi kan inte ha det så här.

Jag kan lova er att flertalet av de röster jag själv lyssnat till i fikarummet sedan i onsdags kommer från människor som aldrig röstat på Sverigedemokraterna. Som aldrig gjort och aldrig kommer att göra. Men de efterlyser en ärlig och öppen migrationsdebatt som i förlängningen kommer att fasa ut Sverigedemokraternas roll och plats. Eller som Birger Schlaug sa i SVT:s soffa i morse: ”Man måste också visa att här finns de här problemen, här finns de här svårigheterna och dem måste man stå för, annars blir det inte trovärdigt. Men fördelarna är större än problemen. Det är det man måste visa.”

Och ärade riksdagsledamöter, kom upp ur era inbördes skyttegravar! Skyffla igen skiten med matjord och plöj upp ett grönskande potatisland över resterna. Rör vid den brännande frågan. Gör vad som helst, bara inte samma misstag en gång till. Det här är er andra chans, och jag hoppas vid Gud och för Sveriges skull att ni tar den.

Kurt Olsson-boxen, del 3 av 3

”Kurt Olssons sommartelevision” är en deluxe-version av sin föregångare ”Kurt Olssons television”. Sex avsnitt istället för fem, som sträcker sig över 40 minuter mot tidigare 30, och kolonistugan är utbytt mot en husvagn som nu fungerar som ambulerande studio. Varje avsnitt inleds med att Kurt och Arne dänger bilen rakt in i en hage med olika slags djur innan de startar sändningen inifrån vagnen.

Kurtan är alltjämt störigt osympatisk stundtals, och sexismen jag nämnde i förra inlägget yttrar sig bl.a. i några ”roliga” anspelningar på kvinnobröst. Det är dessutom upprepade kommentarer om Gudruns ”lilla triangel” vilket alltid följs av kastvindar av pålagda skratt. Det hela blir till sist konfunderande på samma sätt som när Love Antell i årets säsong av ”Så mycket bättre” funderar över om Orups texter är så snuskiga som de ofta ger sken av. Är det uttänkt, eller bara något som lyssnaren skapar själv i sitt eget huvud? Här har nog varken jag eller Love Antell lyckats knäcka koden ännu.

Men dessa skeva inslag samsas också med odiskutabelt gnistrande ögonblick, och jag tänker då främst på ”Sverige i verkligheten”-reportagen som nu är förfinade och bl.a. innehåller den klassiska broöppningen. Den håller fortfarande, men en minst lika stark uppvisning är den när Kurt Olsson springer runt med mikrofon på Liseberg vid öppningsdags och intervjuar Flumeride-passagerare. Båda reportagen definierar med precision vad det var som gjorde Kurtan till en av min barndoms verkliga idoler.

Exklusivt för den här säsongen är även en deckare, inspelad i ett skimrande sommarvackert Marstrand med Kurt, Arne och Gudrun i huvudrollerna. Och så är det musik förstås. Damorkestern – där pianisten Elisabeth Engdahl-Gustafsson står för samtliga arrangemang – flyttar i de här avsnitten ut ur studion för att kompa Kurt vid exempelvis en badsjö, i ett militärtält eller på Göteborgs centralstation. Det låter fortfarande hopplöst otidsenligt – och alldeles fantastiskt bra!

Summa summarum för hela boxen: En del grejer som definitivt inte åldrats med stil, jämsides med odödlig svensk humor och svårslagen nostalgi. Utgåvans stora svaghet ligger dock i att den inte inkluderar den specialversion av ”Kurt Olssons television” som spelades in som tävlingsbidrag till TV-festivalen i Montreux 1989. En obegriplig miss, då den versionen finslipade konceptet till nästan perfektion och helt logiskt gav Kurt Olsson det så kallade Chaplin-priset i Montreux det året. Att ge ut denna femstjärniga – och sedermera oöverträffade – insats på DVD vore inget annat än en kulturell välgärning.

Kurt Olsson-boxen, del 2 av 3

Nostalgin kickar in direkt med de inledande takterna av signaturmelodin. Kurt och Arne försöker med gemensamma krafter navigera fram den dubbelstyrda blåröda bilen och kraschar sedermera in i staketet vid en liten kolonistuga mittemellan motorled och järnvägsspår i Göteborg. I den där lilla stugan packar de in sig själva och damorkestern och sänder sedan 5 avsnitt av ”Kurt Olssons television”.

Slående är att showens självutnämnda stjärna är mer påfrestande än jag minns honom. Det speedade stämningsläget och nyckerna hörde och hör ju till, men då och då kör Kurtan definitivt över gränsen och blir bara en otrevlig och jobbig idiot. Scenen där han just mosat sin svägerskas fot med bilen är exakt den där sadistiska typen av Basil Fawlty-humor som jag personligen har väldigt svårt för.

Han är dessutom mer eller mindre subtilt sexistisk. Återkommande är flirtandet med damorkesterns Gudrun, som i varje avsnitt tilldelas Guldnoten för sina insatser, en liten pin som naturligtvis alltid ska fästas i brösthöjd av Kurtan själv. Gubbsjukheten ligger här ändå lågt jämfört med uppföljaren ”Kurt Olssons sommartelevision” som jag återkommer till snart. (Och i jämförelse med en samtida TV-produktion som ”Solstollarna” framstår Kurt Olsson förstås som en fullödig feminist.)

Men trots klaversprång som de ovan är det svårt att förneka att Lasse Brandeby var en sann komisk virtuos när han väl lät Kurt Olsson briljera. Höjdpunkterna här är bl.a. klassiska pyssel som att göra en tvålkopp av ett bregottpaket eller en blomvas av en diskmedelsflaska. Det bjuds också reportage inifrån Sveriges Television i Göteborg och stadsreportage från samma stad. I jämförelse med uppföljaren två år senare är det tydligt att dessa utflykter inte var riktigt förfinade ännu. Potentialen till kommande stordåd är tydliga men ännu inte helt frisläppta.

Tillsammans med damorkestern lirar Kurtan i varje avsnitt också ett par gamla svenska popklassiker som t.ex. ”Flickor bak i bilen”, ”Läppstift på din krage” och ”Leva livet”. Jag har svårt att tänka mig att dagens 10-åringar skulle tycka att detta svänger överhuvudtaget, men i mina öron är det minst lika mycket tajt örongodis nu som då. Just finalprogrammets ”Leva livet”, där orkestern med ett självklart sväng bär fram Kurtans stilfullt stiffa kroppsspråk, snuddar rentav vid euforiska höjder.

Så mycket bättre, säsong 5

Här gör jag en liten avstickare från Kurt Olsson-spåret, bara för att konstatera den totala förträffligheten hos årets säsong av Så mycket bättre. Snacka kungsäsong! Potentialen gick att se redan på papperet, där Familjen var den omedelbara måste-se-faktorn för min del medan resten av listan bara befäste känslan av att det skulle kunna bli en TV-höst utöver det vanliga.

Det är inte bara det att Familjen har sällskap av mer folk från ”min skola” – Kajsa Grytt och Love Antell – det är att just dessa blivit sammanförda med giganter från motsatt ingång av arenan – Carola och Orup – och därtill en idoldeltagare med starkt personligt uttryck samt en sångare vars band lämnade ett av de mest bombastiska avtrycken i svensk musikhistoria någonsin (Amanda Jenssen respektive Ola Salo, om någon mot förmodan skulle bomma den beskrivningen).

Facit visar – efter fyra av sju avsnitt sända – att uppställningen är en succé även i praktiken. Kajsa Grytt, Love Antell och Johan T Karlsson intervjuades i Studio PSL strax innan premiären och talade då med värme om att få möta människorna bortom mediebilderna. I senaste numret av Sonic berättar Antell i förbifarten om när han tog en kaffe med Carola för ett tag sen och just Carola hypar hela årets säsong och dess deltagare i en intervju i Dagen: ”Jag är ganska omskakad av hur fint det var. Sättet vi samtalade med varandra och om varandra var väldigt rörande. Det kan nästan få kyrkan att skämmas lite”.

Det må vara blåögt och patetiskt men jag berörs sannerligen av Så mycket bättre i år. Även om programmet är producerat, skarvat och klippt för att platsa som lördagsunderhållning på klassisk bästa sändningstid, tycker jag att värmen och respekten deltagarna emellan går igenom rutan och reklamavbrotten. Det är helt enkelt vackert när människor inte bara träffas utan också möts. Säkerligen väntar fler intressanta samtal i de tre återstående avsnitten.

Och då har jag inte ens nämnt musiken i programmet! Även i detta avseende har årets säsong än så länge hållit en högre och jämnare nivå jämfört med tidigare. I min egen topp 3 ingår i nuläget Orups direkt stilfulla översättning av The Ark's ”Echo chamber” (”Ekokammare”), Ola Salos slamriga ösversion av Orups ”Trubbel” (”Trouble”) och Familjens senaste klockrena dansadaptation av Tant Struls ”Slicka mig ren”. På lördag är det just hjälten Johan T Karlssons tur att få sina sånger tolkade. Don't miss out, kiddos!

Kurt Olsson-boxen, del 1 av 3

Det mest logiska att skriva om i dagsläget är naturligtvis Kurt Olsson-boxen. Ironi åsido, jag är just nu inne i en andra genomtittning av den DVD-box som släpptes hösten 2011 och som jag fick i julklapp av mina föräldrar samma år. Det är en fascinerande resa som jag inte kommit mig för att skriva om förrän nu.

För att börja på det personliga planet: Kurt Olsson är en obestridlig del av min barndom. Om detta skrev jag kort i november 2011 i samband med att ”Kurtans” upphovsman Lasse Brandeby avled endast 66 år gammal. Men det finns mer att ösa ur de minnena. TV i allmänhet och SVT i synnerhet hade fortfarande en unik genomslagskraft 1987 när ”Kurt Olssons television” hade premiär. Jag såg först programmets trailers och hörde kort därefter snacket på skolgården vilket fick mig att vilja titta själv.

Med tiden blev jag och en av mina kusiner stenhårt sålda, kanske inte direkt efter första vändan med ”Kurt Olssons television” men eftersom SVT mellan 1987 och 1990 sände en Kurt Olsson-relaterad produktion per år fanns alla chanser att absorberas djupt av detta universum. Scenshowen ”Fådda blommor” 1988 var ett måste redan från start och med ”Kurt Olssons sommartelevision” 1989 nåddes någon form av peak. De sex avsnitten bandades och vevades i oändlighet på kusinernas nyinköpta video. Vi kunde omöjligt få nog.

Redan 1990 började dock en klar mättnad kännas av. Biofilmen ”Kurt Olsson – filmen om mitt liv som mej själv” siktade för högt, och ”Kurt Olssons julkalender” samma år verkade för första gången dela min tidigare ganska Kurtan-vurmande närhet – kompisar, föräldrar, släkt, grannar – i olika läger. Filmen hade sina lysande stunder men var mest en märklig besvikelse. Julkalendern passerade utan att lämna några klassiska ögonblick efter sig. 1997 sändes ”Hemma hos Olssons”, kanske som ett försök att ta Kurt Olsson in i 90-talet, men glansdagarna var obönhörligt förbi.

Det hindrade dock inte Kurt Olsson från att dyka upp i otippade sammanhang även under 2000-talet. Men nu fanns ingen humor kvar att leverera. Det fanns snarast något mycket tragiskt, nästan ovärdigt i att se Lasse Brandeby pliktskyldigt kränga på sig den en gång succéskapande kostymen och plocka krampaktiga poäng på gamla meriter. Han hade begåvning nog att kunna ge sin figur ett bättre öde än så.

Men Kurtans sena 80-tal är fortfarande en guldålder i svensk humor och TV-historia, om än sedd med lite andra ögon av mig så här omkring 25 år senare. Den här texten blev ett intro, i nästa ger jag mig i kast med själva DVD-boxen.

Markus Krunegård + Den svenska björnstammen

Gitarristen i Markus Krunegårds sällskap visar sig vara ingen mindre än den beryktat tjurskalliga och integritetsstarka gitarrvirtuosen från The Bear Quartet. Då det banden alltför sällan, för att inte säga aldrig, spelar live blir det en lyxig och glädjande bonus att här ändå få se Jari Haapalainen i musikalisk aktion på en scen. I en konsert som för övrigt är alldeles lysande.

Men det börjar med Den svenska björnstammen. Jag blir inte riktigt klok på det gänget. De är som ett barnprogram fullproppat med poesi som lyckas ringa in livsvisdomar men stundtals också nästan tappar balansen på gränsen för floskler och banaliteter. De är dansmusik och svensk visa i en alldeles egen, unik mash-up. Bandets frontlinje slår en med häpnad: tunt hår, kutryggar, taniga gestalter med frisyrer som är fullständigt fel, och publiken fullständigt dränker dem i jubel och euforiska tjut. Det är töntarnas stora och oemotståndliga revansch.

Allting låter dessutom väldigt bra. Energin, entusiasmen och scengymnastiken påverkar aldrig det musikaliska hantverket negativt. När ”Trumma trumma” smattrar igång som andra låt utan påannonsering känns allting väldigt magiskt och här och nu.

Även om jag ogillar att jämföra olika sorters musik med varandra så är det ändå en viss nivåskillnad när Markus Krunegård stiger upp på scenen ett par timmar senare. Allt känns större. Det är som att själva lokalen har växt för att kunna rymma tonerna och texterna. Vi står imponerade, stundtals berörda på djupet. Det slår mig just vilken textförfattare denne man de facto är, raderna ligger knivskarpa längst fram i de perfekt avvägda ljudmattorna. Det är livsrapporter och dagbokssidor draperade i svart, med en ständig låga av gnistrande, obevekligt hopp i mitten.

Krunegård lämnar scenen efter vad som säkerligen är över en timme men snarare känns som en halv. Då har han inte bara laddat ur sig musik, svett och inlevelse utan också hunnit hålla ett brandtal vars avslut får publiken att explodera i jubel och spontana applåder. Mot all kyla, inklusive den hos Sveriges tredje största parti, finns bara ett botemedel, proklamerar han. Mänsklig värme.

Analysen som kom av sig

Det där om att vi lever i ett land utan parlamentariskt kaos fick man ju käka upp med råge. För bara ett par dygn efter att jag hade postat mitt förra inlägg var det just så läget i landet sammanfattades överallt. På allas vårt älskade hatade sociala medieforum slängde jag upp några egna korta analyser och länkade till andras, innan jag efter några dagar loggade ut helt från svensk inrikespolitik.

Nu är det väl dags att börja vakna till liv igen. Sätta sig in på nytt och se om pusselbitarna kan börja komma på plats. Om uppgörelserna kan bli fruktsamma och Sverige kan komma igen efter baksmällan den 15 september. Margot Wallströms comeback som utrikesminister var i alla fall det gladaste politiska beskedet på väldigt länge. Jag önskar henne verkligen all framgång och välgång hon kan få.

Fortfarande mörknar världen och jag försöker hålla glädjen och hoppet uppe. Stod en stund i ett demonstrationsmöte på stan för staden Kobane, mot IS. Vi var inte lika många som runt 17-åriga Joshua Wong i centrala Hong Kong för några dagar sedan men ändå. Tack Gud för alla idealister och hjältar som vågar ställa sig upp för det goda.

Snart konserter med Markus Krunegård och Den svenska björnstammen. På skivtallriken Docenterna och i CD-spelaren Cause Co-Motion!. Det talas om biobesök, maskerader och optimala dansgolv. Kanske stoppar vi skallen i sanden. Kanske behöver vi bara några minuters och timmars flykt för att orka fortsätta se.

Blogginlägg den 13 september 2014

Bloggen har haft semester. Jag också. Jag har färdats genom södra Sverige, sett Linnea Olsson uppträda på Liseberg, cyklat till havet i Malmö, badat i landets näst största sjö på två sidor, bläddrat i skivbackar, ätit vegetariskt och checkat in och ut på hotell. Allt utom att åka Balder har jag gjort tillsammans med min älskade.

Väl tillbaka börjar allt dra ihop sig. Om mindre än två dygn har vi valt regering för de kommande fyra åren. I det stora landet i väster skramlar vapenarsenalerna. De tänker bomba IS nu och världen är trött på krig men står skräckslagen och rådvill inför de svartmaskerade arméerna från helvetet. I öster sitter bistra, behärskade herrar framför mikrofonerna medan ett krig eskalerar bakom dem.

Jag har varit rädd också. Antar att rädslan ökar när man älskar någon, någon man inte vill ska råka illa ut. Men det svarta får inte styra ens liv. Så med en ständig medvetenhet om hur fallen världen är, lever jag trots allt i mitt och vårt här och nu och försöker så gott jag kan uppmana till mobilisering av världens alla goda krafter. Ber om Guds förbarmande.

Det är dags att rösta imorgon och jag är trött på att ingen av våra folkvalda kan inleda ett eget anförande med något annat än att attackera sin motståndare. Jag är trött på polarisering och prestige. Vi lever i Sverige. Ett land utan parlamentariskt kaos och inbördeskrig. Vi borde kunna samarbeta, det borde gå och kanske kommer dagen då vi inte har något annat val. Ansvaret för landet äger vi tillsammans.

Och debattklimatet. Tystnaden kring ämnenas nyanser, skuggsidorna likväl som de upplysta. Denna tystnad som ger ett missnöjesparti i riksdagens mitt dess näring, som får dem att framstå som bärare av den enda sanningen. När sanningen är att inget är svartvitt. När sanningen är att det går att erkänna misslyckanden, svårigheter och utmaningar utan att det måste leda till att man vill stänga dörren för den flyende, den av köld och fasa skakande. Det måste gå, det kan inte vara omöjligt.

Allt drar ihop sig och jag ska ge mig ut i sensommarsolen, se valstugorna en sista gång och suga in känslan av att vi alla är med om något viktigt och stort exakt samtidigt. Allting slutar och fortsätter här. Det här är Sverige, den 13 september 2014.

True Detective

Just det ja, jag har ju sett TV-serien True Detective också. Efter all hype från vänner och arbetskamrater köpte jag loss den liraren på DVD – och kan härmed sälla mig till hyllningskörerna. Det är en svinbra serie som jag bara ska omnämna i korta ordalag för att inte spoila något för er.

Storyn är extremt kortfattat att ett par snutar utreder ett bisarrt mordfall i den amerikanska södern i mitten av 90-talet. Men det hoppas även över till nutid med jämna mellanrum, och varför kommer ni fatta när ni kollar själva. Hur som helst är det enormt välspelat – Matthew McConaughey glänser i en av sina omtalade karaktärsroller de senaste två åren, men även Woody Harrelson vid hans sida lirar klart övertygande – med en skönt kuslig stämning och ett klockrent ljudspår.

Invändningar? Tja, förutom Michelle Monaghans insats som polishustru är det skralt med trovärdiga kvinnoporträtt. Tyvärr inget unikt för True Detective, men stundtals undrar man om den är skriven enkom för en stereotypt manlig målgrupp. Bortsett från detta är serien dock precis så bra som ryktet säger, och det är bara att varmt gratulera er som fortfarande har de åtta avsnitten kvar framför er.

Dagens vinyl: Wounded Knee

Samtliga skivor med Wounded Knee beställde jag från Birdnest Mailorder om jag inte missminner mig. Jag var fruktansvärd rädd för att prata i telefon på den tiden och skickade alltid mina beställningar på egengjorda vykort av återvunnen kartong. Min bästa klasskompis hade inte alls den skräcken och ringde alltid in sina beställningar vilket besparade honom en hel del tid.

Vid den här tiden strax före 90-talets mitt hade Wounded Knee redan lagt av. Svensk hardcore befann sig samtidigt i en intressant brytpunkt, där den nya vågen oftast drog åt metal (Refused, Nine, Lifeless Image) eller skatepunk (No Fun at All, Stoned, Passage 4) och där allt skulle vara på engelska, gärna uniformerat i säckiga kläder från rätt märken. Jag gillade flera av de banden, men vurmade ännu mer för den tidigare punk- och hardcorescen som för mig tycktes ha varit mer öppensinnig och prestigelös. Wounded Knee ingick där, tillsammans med ett gäng andra band som av nån anledning ofta kom från Östergötland.

Wounded Knee's två EP-skivor är helt okej. Den obetitlade första är nåt slags attackerande garageslamrigt rens med mycket charm, medan uppföljaren ”Searching” är tajtare och rockigare men känns mindre engagerad och med sämre låtar. Det är dock på den efterföljande LP:n ”Feelings” som bandet på allvar kommer till sin rätt. Grunden är fortfarande hardcorepunk, men med sina nyckfulla utflykter i pop, pudelhårdrock och tango – och med lika delar svenska och engelska texter – definierar skivan allt det jag diggar med 80/90-talsskarvens svenska scen. Självdistansen och infallen gör ”Feelings” till en tripp stört omöjlig att tröttna på.

Fotnot: Dan Swanö som lirade trummor på ”Searching”-EP:n och ”Feelings”-LP:n har sagt att hans insats på den senare är hans bästa som trummis någonsin.

Dagens vinyl: Dorotea

Nu när jag äntligen kan lira mina vinylskivor tänkte jag slänga upp några inlägg om dem också. Tänkte helt enkelt bläddra lite i plastbacken och med ojämna mellanrum välja ut några favvisar att skriva om. Let's go, youngsters!

När 00-talet ännu var ungt – jag skulle gissa på år 2002 – såg jag Dorotea agera förband till The International Noise Conspiracy på klassiska Rockborgen i Borås. De tre ynglingarna – som i tur och ordning från vänster till höger såg ut som en anarkist, en engelsk skolnörd och en volvoraggare – hade något alldeles extra, det var helt tydligt. Låtarna var korta, snabba och knäckande melodiösa och bakom den visuellt svårslagna trion höll en välprogrammerad trummaskin takten. Det var kort sagt kärlek vid första ögonkastet.

Dorotea släppte två vinyl-EP:s som jag fått tag på i begagnat skick via nätsidan Discogs. Någon närmare förklaring än den ovan av hur de båda skivorna låter behövs inte. Med konsekvens följer bandet sitt himmelska popkoncept genom fem låtar på ”EP 1” och sex diton på uppföljaren ”EP 2: It's happening again”. Det är oavbrutet fantastiskt bra.

Fotnot: Efter de två vinylerna släppte Dorotea CD:n ”We've had enough pt 2”. Konceptet var något utvecklat och produktionen bättre men som helhet ligger den skivan ändå steget efter sina föregångare. Dorotea lade sedermera ner verksamheten men har återförenats ett fåtal gånger för enstaka spelningar.

Vinyl del 4

Okej, här kommer så den fjärde delen i denna bloggs följetong om vinyl, eller rättare sagt om LP-spelare. Och tro det eller ej, men det tycks faktiskt som om denna del också blir den lyckligt avslutande! I konsumentupplysningens namn tar jag härmed också beslutet att droppa namnen på samtliga inblandade företag och produkter i den här historien.

LP-spelare nr 1 köptes alltså från Ginza, stektes av ett elfel i lägenheten och blev ett ärende hos min hyresvärd som ersatte mig ekonomiskt. Spelare nr 2 var av exakt samma märke och modell – Pioneer PL-990 – men inhandlades hos CDON för ett par hundralappar mindre. Den spelaren var dock ett uppenbart måndagsexemplar från första början. Uppspelningshastigheten ändrade sig efter eget godtycke, och efter tre reparationsförsök hos CDON – enligt deras egen policy – konstaterade de att skiten inte gick att laga och jag fick stålet tillbaka.

Inför inköp nr 3 googlade jag runt och försökte välja mellan olika nyproducerade alternativ. Svalanders Audio, ett initierat litet familjeföretag, kom här att vara till stor hjälp via mail med råd kring vad man bör tänka på vid skivspelarinköp. Det hela tog dock en lite oväntad vändning när jag kort därefter sprang på en gammal spelare i secondhand-butiken Bra & Begagnat. Den var av märket Samsung, modellen PL-600 och såldes för 340 pix. Jag chansade, köpte loss den och drog hem och pluggade in sladdarna. Den gamle rackaren spelade perfekt bortsett från att ljudet i stort sett var obefintligt. Ut på Google igen, där jag lyckades lära mig att det för ett gäng hundralappar går att köpa ett så kallat RIAA-steg som kopplas mellan spelare och förstärkare.

Sagt och gjort, jag hittade vad jag sökte på Kjell & Company, cyklade till närmsta butik och ställde mig i kö. Väl vid kassan hade jag det kolossala flytet att hamna framför en expedit som visste exakt vad jag snackade om; han hade själv köpt loss en begagnad lirare och fått den att funka galant tillsammans med det RIAA-steg jag nu själv var ute efter. Att grabben hade hipstermustasch och en arbetsuniform som satt lika illa som min egen brukar göra, gjorde förstås inte saken sämre. Jag vräkte fram stålet, tackade för hjälpen, packade ner varan och drog hem.

Och japp, produkten höll hårt vad den lovade. Sedan några veckor liras det följaktligen skivor dagligen, med läckert knaster och ett klart schysst ljud i högtalarna. Kontentan av denna historia är att det gjordes stabilare och mer hållbara prylar förr och att det bästa tipset kring skivspelarinköp helt enkelt är att primärt söka efter begagnat. Dessutom är det alltid en triumf att kunna återanvända grejer istället för att ideligen köpa nytt. RIAA-steget gick loss på en femhundring och kostade alltså mer än skivspelaren i sig. Sammanlagd summa således 839 spänn vilket är ungefär en tusenlapp billigare än den nyproducerade tokmaskin jag köpte först.

The end, kids!

Almetalen

Almedalsveckan är över, och med olika nivå av engagemang såg jag ändå samtliga partiledares tal på TV. Här några korta, extremt grundlodande reflektioner. Höga betyg och ryggdunkningar här är inte automatiskt synonymt med att jag diggar innehållet i snacken.

Steffe Löfvén, Socialdemokraterna

Slogan: ”Ett bättre Sverige. För alla.”

Lite halvtråkigt men ändå matigt tal. Grabben öppnade en dörr för blocköverskridande samarbeten och markerade mot ”blockprestige” vilket kändes sympatiskt enligt min mening. Förvånade/impade även lite genom att avrunda med ett Dietrick Bonhoeffer-citat.

Gurra Hägglund, Kristdemokraterna

Slogan: ”Familjens röst.”

Satsade stenhårt på ”humor”, bl.a med en ambitiös liten saga som drällde av mer eller mindre krystade ordvitsar riktade mot den rödgröna koalitionen. Blev pinsamt rätt snabbt, mest pga av att det kändes så inrepeterat att potentialen till tajming försvann. Den här mannen kan absolut vara rolig, men då alltid spontant.

Jimpa Åkesson, Sverigedemokraterna

Slogan: ”Vi är på riktigt.”

Se tidigare inlägg. Frågan är vilket som var sämst – Jimpas oneliners eller hans publiks humor?

Åsa Romson, Miljöpartiet

Slogan: ”Dags för en varmare politik.”

Veckans stora besvikelse tyvärr. Tempot i snacket var sådär, och det flirtades hårt med FI:s potentiella väljare på ett sätt som kändes populistiskt till slut. Jag känner ett större förtroende för Gurra Fridolin vilket dock absolut inte betyder att jag dissar kvinnliga partiledare (läs språkrör) rakt av. Tomrummet efter Maria Wetterstrand har inte varit lätt att fylla.

Fredda Reinfeldt, Moderaterna

Slogan: ”250.000 nya jobb är bara början.”

Rent verbalt veckans kung. Grabben är enormt skicklig i käften och lätt att lyssna på. Men det var nog aldrig hans mening att det skulle uppstå lite Percy Nilegård-minnande humor emellanåt.

Jonta Sjöstedt, Vänsterpartiet

Slogan: ”Inte till salu.”

Raka rör och lättlyssnat. Kändes rätt trygg och övertygande på så vis. (Han gled dock alldeles för mycket på frågorna om kopplingarna till den autonoma vänstern i ”Debatt” efteråt.)

Jan Björklund, Folkpartiet

Slogan: ”Feminism utan socialism.”

Enda verkliga konkurrenten till Freddas uppvisning, enbart grundat på att uppväxten i textildistrikten utanför Borås fortfarande ger Björklund ett dialektalt övertag som är monumentalt. Vilket man givetvis inte tycker om man är från Bromölla, Vilhelmina eller Hammarby sjöstad.

Annie Lööf, Centern

Slogan: ”Närodlad politik.”

Rätt impande måste jag säga. Vass och engagerad, även om det var för oprecisa löften emellanåt. Några kassa personangrepp men det var hon ju inte ensam om under den här veckan. Om jag själv skulle starta parti vore det inskrivet i manifestet att man måste presentera sin egen politik i första hand.

10 år bakåt och 100 år framåt

Jag jobbade i hemtjänsten då. Under ett år och några somrar efter det körde jag runt med bil i samhällen, byar och skogar i Västergötland och hjälpte gamla människor att göra frukost, ta sig till toaletten eller få in ett lass ved till kaminen i köket. Det var på många sätt bland det bästa och mest minnesvärda jag gjort.

Vid ett av alla dessa besök stod jag i ett sovrum och plockade med något, kanske förbandsmaterial. I köket intill satt den äldre mannen vid sitt bord, stilla med sin keps på huvudet som alltid. Det fanns alltid en viss känsla av apati där inne, sorg och kanske desillusion också. Ensamhet. Och en tyst, återhållen frustration i att inte längre ha ben som orkade ta honom ut ur huset.

Nu stod jag i alla fall i hans sovrum och min blick fastnade plötsligt vid ett inramat svartvitt fotografi på väggen. Det var bilden av en ung man som log mot kameran. Kostymen var på, leendet så innerligt och ljust att den unge mannens ögon blev smala springor.

Det var naturligtvis mannen i köket på fotografiet. Men jag insåg snabbt att det jag såg också var en bild av mig själv. Mig själv evigheten och ögonblicket innan jag ställts inför livets fulla allvar. Ögonblicket innan insikterna; att jag inte är odödlig, att jag kommer gå sönder och själv göra sönder, att människor kommer gå ut och in i mitt liv och jag i deras. Att allt det ovärderliga kan tas ifrån en och att det inte alltid finns något att göra åt det.

Jag söker en slutsats här, och tror att den handlar om att våga bära denna insikt. I ett samhälle som dyrkar ungdomen men räds eller föraktar åldrandet, måste det gå att tvärtom våga vara medveten om livsfaserna och låta den insikten hjälpa en att ännu mer ta tillvara på här och nu. Vända rädslan till något ljust och segrande. Jag är själv rädd, men jag vill försöka.

”Enjoy yourself, it's later than you think

Enjoy yourself, while you're still in the pink

The years go by as quickly as you wink

Enjoy yourself, enjoy yourself, it's later than you think”