Känslan

Ikväll dök den där säregna känslan upp igen. Det sker inte jätteofta men den är alltid lika oväntad och odefinierbar. Kortfattat går den ut på att jag plötsligt liksom känner mig lite extra närvarande här och nu. Jag börjar betrakta sammanhanget jag befinner mig i och fascineras över att vara just där. Ikväll satt jag på golvet när det hände. Människor, vänner satt på mina stolar och i min soffa, de hade temuggar och juiceglas framför sig stående på mitt soffbord. En person i samlingen pratade och vi andra hade våra blickar vända åt hans håll. Jag tänkte att här är jag just nu, i den här staden, i den här lägenheten, den här kvällen med just de här sköna människorna. Det låter flummigt, jag vet. Känslan är som sagt svår att förklara. Kanske är den Guds sätt att påminna mig om att vara tacksam över allt jag får uppleva. Jag tror i alla fall att jag tycker mycket om den.

Låga

Så mycket. Så stort. Tvekar innan jag går uppför trapporna och allt känns större än en flygplats. Mina misslyckanden svider mot huden. Ljuset brinner, det får stå längst ner i tegelväggen. Som en bild för hur lång vägen tillbaka känns. Den här flämtande lågan är för dig och den måste osynligt nå ända upp. Det måste den göra. Allt är så mycket, allt är så stort bakom min rygg. Det är inte lätt att stå här men det är nog så det måste vara just nu. Det ska inte vara enkelt. Misslyckanden svider mot själen, här finns bara hoppet om Din nåd. Jag står kvar tills du säger att allt är bra igen.

Kanske en kliché men ändå

Ibland är det de små sakerna som gör det.

Det är kväll på min praktikplats. Jag håller min första överrapportering till nattpersonalen och min handledare säger efteråt att ”det där gick ju hur bra som helst”. Cykelturen hemåt går lätt. Höstlöven faller osynligt i mörkret och när jag når den gatlykts- och neonbelysta stadskärnan möter jag två gående vänner. Vi utväxlar ett hej i förbifarten och jag blir glad av att se dem tillsammans.

Väl hemma är jag ganska effektiv. Styr upp några matlådor, lägger mig i vettig tid och somnar nästan direkt. Sedan är det plötsligt morgon och jag stiger upp en hel timme innan jag ska iväg, en oerhörd sällsynthet när det gäller mig! Det regnar ute så jag beslutar dessutom att för en gångs skull låta cykeln stå och istället åka kollektivt till praktikplatsen. På vägen till torget och bussen hukar sig människor under luvor och paraplyer. Alla tycks vara på väg någonstans, vi undviker noggrant vattenpölarna som hela tiden fylls på.

Bussen gör sitt första stopp vid stationen. Då ser jag plötsligt en bekant resa sig upp från sitt säte en bit framför mig. Jag måste ha missat honom när jag gick på tidigare. Han sträcker glatt ut sin hand och vi hälsar snabbt precis innan han ska kliva av. ”Guds frid!” säger han och tar sig nerför avsatsen och vidare ut i regnet.

Sedan fortsätter min färd och jag tänker att ibland är det de små sakerna som får betyda något stort.

Chickenpox!

De senaste veckorna har jag snöat in hårt på Chickenpox. För den oinvigde: Chickenpox var ett ska-band från Linköping som härjade huvudsakligen under 90-talet då ska under en period var det trendigaste och coolaste på den svenska alternativscenen. Jag såg deras kusiner Liberator i en svettig, blixtrande spelning på Hultsfredsfestivalen, men aldrig Chickenpox. Det ser jag idag naturligtvis som en gigantisk miss. Liberator föreföll där och då vara rikets kungar av hurtig baktakt men så här i efterhand är det Chickenpox som stått sig klart bäst, åtminstone i min stereo. Det är förstås därför deras skivor nu åter har en revival hemma hos mig.

En kväll kommer min granne in på besök. ”Chickenpox!” utbrister hon när hon ser skivomslagen som ligger ovanpå förstärkaren, och så vill hon höra låten ”Taxi”. Önskan bifalles utan omsvep och jag är förstås glatt överraskad, närmast chockad, över att plötsligt gästas av någon som faktiskt känner till upphovsmännen bakom ”Dinnerdance and late night music”. När hon återvänder in till sig är redan nästa spontant besökande vän på ingående. ”Du spelar alltid så skön musik när man är här” skrockar han och slår sig ner i soffan. ”Det är Chickenpox” upplyser jag och börjar plötsligt dagdrömma högt: ”Vi startar ett sånt här band!”. ”Ja, sån här musik kan jag tänka mig att spela” säger han medan den optimalt gungande ”Running late” övergår i effektivt framrusande ”I don’t believe you” i bakgrunden. "Här kommer ditt solo!" påpekar jag när en euforisk saxofon går loss mellan sista versen och refrängen. Storslagna planer av den här typen har jag svamlat om med jämna mellanrum sen urminnes tider men jag har ju aldrig spelat i band och äger bara en nylonsträngad gitarr. Fast drömma kan man ju alltid.

Skit samma, Chickenpox var i alla fall ett svinbra band som genererade en rad odödliga hits under sin levnadstid! Eller som trummisen Peter Swedenhammar uttryckte saken några år efter gängets upplösning:

”Det bandet sög! Sista plattan var ok. Men ett mer överskattat band har jag aldrig spelat i. Varför spelade jag i Chickenpox? För att det var kul. Men musikaliskt så var det ständiga lågvattenmärken.”

En smula vemod

Okej, nu börjar jag nog bli lite vemodig trots allt. Jag överdriver kanske, det gör jag säkert. Allt måste kanske inte ha ett så övertydligt slut som jag ibland har en tendens att tro.

Men inför kristna studentföreningens terminsenliga gemenskaps-helg som helt nyligen gick av stapeln tänkte jag att den skulle bli min sista helg som jag planerar och deltar i. Nu är den över och ja, lite sorgset känns det allt. Jag kan tycka att det var trist att den inte blev två övernattningar lång som var tanken från början. Å andra sidan känner jag mig nöjd med det dygn som ändå blev. Det blev ingen kanottur på den lilla sjön och inget solande på bryggan som förra året, men i gengäld skogspromenader, motionsgivande lekar och intressanta samtal. Att utbyta erfarenheter och tankar med andra människor kan verkligen vara nåt stort. Jag är glad och tacksam över allt jag fick höra er dela, vänner. Utanför fönstren släppte gula och röda löv taget om trädgrenarna och föll som tysta regn mot marken. Omgivningarna kring det stora huset är rogivande och vackra och det är alltid höst när jag är här.

Ikväll var det gudstjänst på universitetet, även det i studentföreningens regi. Jag kom sent men fick höra nästan hela predikan och de avslutande sångerna. Det gjorde mig gott. Efteråt blev det fika med diskussioner vid borden och sedan skulle alla stolar bäras tillbaka till sitt förråd. Vi hjälptes åt med detta, virade slutligen om oss våra varma halsdukar och fortsatte samtalen på cykelvägen hem.

Studenttiden går mot sitt slut men innebär det att ett liv måste bytas ut fullständigt mot ett annat? Förändra hela gemenskapskretsen och umgängesformerna? Lite väl drastiskt, va? Det är viktigt att gå vidare, att inte klänga sig fast utan istället vara trygg i att allt har sin tid, men jag tenderar nog samtidigt att bli lite väl överdramatisk här. Kanske är det hösten. Denna årstid som så tydligt kan symbolisera att man lämnar något kärt bakom sig. Tja, i så fall är det väl bara att släppa på bromsarna och tillåta sig att vara lite vemodig en stund. Varför inte? Jag kommer att sakna allt. Definitivt.

Respons

Min vän sa något bra. Det var en respons på ett av mina tidigare blogginlägg, det jag gav namnet ”I fas”. Jag skrev det efter ett besök i min kompis' nya tillvaro som hon då nyligen hade börjat bygga upp tillsammans med sin pojkvän. Scenen var landsbygd, ett sommarstugeområde, en röd liten stuga med trädgård och bilburna grannar tätt inpå. Grillrök och doften av nyslagen grönska. En sommar som just hade börjat visa sig. Och i mitten av allt mina vänner som verkade så nöjda.

Huvudärendet med min text var inte att skriva om svenssonlivet, men det var där den tog sitt avstamp. För att det var just det jag kände att jag var en gäst i. Det skrämde mig och gör så fortfarande, jag är rädd för att hamna där själv. Men varför denna inställning, undrar kanske någon. En viktig fråga, som i mitt fall har sitt svar i att jag till svenssonlivet automatiskt knyter en massa negativa saker. Det är inte landet, faluröda husfasader eller tvåsamheten som ger mig rysningar. Men däremot svenssonlevernet som bekvämt helhetskoncept. Ordet får mig osökt att tänka på en anpassning till det etablerade, ett tillstånd där man upphört med ett sunt ifrågasättande och istället blint anslutit sig till den breda mittfåran. Lite grann som att man ger upp, lägger ner sin röst. Väljer påfarten till motorvägen där farten är hög och det redan är trångt. Varför i all sin dar vill man göra det?

Motpolen till allt detta är förstås det alternativa. Att inse att det finns vägar och stigar vid sidan av huvudleden – och att våga välja dem. Det enda rätta. Det enda sättet att behålla någon slags värdighet och ansvarskänsla. Mina tankar glöder men skapar paradoxalt nog ord som blir som en nedkylande hagelskur. Och så kommer min väns respons som får mig att fundera.

Underförstått finns ju hos mig tanken att svenssonlivet inte är riktigt lika bra som alternativet vid sidan om. Inte lika fint, inte lika smart, inte lika smakfullt. Min väg är bättre än din. Och vips är jag på stadig väg mot snobbism och elitism som är precis det jag vill vara en antites till. I mitt svartvita inre kan jag påstå att svenssonlivet står för ett outtalat förakt – eller åtminstone likgiltighet – mot en livsstil som i mina ögon är mer ansvarstagande, personlig och kreativ. Men vad säger det mer än att jag själv då intagit en föraktfull hållning mot det jag vill försöka utmana?

Jag vet inte. Jag kommer nog inte fram till någon tydlig slutsats här. Men jag tyckte att min vän sa något bra:

”Det var bra skrivet, Klas! Och jag tar det inte personligt. Du är ändå välkommen till vårt svenssonliv när du känner för det. Och får gosa med grannkatten. Och så småningom försvinner kanske de där kalla känslorna när du inser att det inte finns ett svenssonliv, utan att alla människor längtar efter att förverkliga sina alldeles egna drömmar om det goda och fina i livet.”

Tillbaka för sista gången

Någon undrar kanske om titeln betyder att jag kommer lägga ner bloggandet. Så är dock inte fallet, även om det kan dröja mellan inläggen. Jag syftar på att jag är tillbaka i skolan för sista gången. Det är sista terminen. Jag har suttit på universitetet i en sammanlagd tid på drygt fem år, och har bott i min stad i snart sex. Nu skymtar mållinjen där framme. Inom räckhåll. Fyra månader kvar, och det känns bra att det är så. Mina kursare och jag brottas åter med nyckfulla schemaläggningar, svårfångad kurslitteratur och krånglig kommunikation med kursansvariga lärare – men inte länge till. Nämnda delar av studietiden kommer vara tämligen smärtfria att skiljas från. Andra engagemang som är knutna till att vara student ligger dock närmare hjärtat. Kristna studentföreningen till exempel. Jag har presenterat mig på en välkomstkväll för nya studenter för sista gången, planerar just nu den sista gemenskapshelgen jag kommer delta i. Även denna avslutningsfas känns bra, inspirerande och än så länge inte sentimental. Det är läge att gå vidare, och innan dess ge allt ett värdigt avsked.

För övrigt är det nu över en månad sen jag kom hem från Rumänien. Första veckan på svensk mark var frustrerande på flera sätt, men det gick ändå bättre än förra året. Och utan att man förstått hur det gått till är man alltså åter tillbaka i vardagsbestyren. På mitt kylskåp sitter en teckning, ett brev och ett gruppfoto. Som en påminnelse om att en annan verklighet fortfarande pågår på annan plats, parallellt med min.