Igenkänning

Jag sitter på biblioteket och läser musikblaskan Sonic. När den är som bäst lyckas den göra mig intresserad för företeelser jag vanligtvis inte bryr mig om. Jag vet inte, men jag tror att god skrivande journalistik är just detta – att texten lyckas fängsla läsaren oavsett ämne. Sonic är inte ensam om den konsten men innehåller nästan alltid guldkorn av något slag. Den här gången fastnar jag för intervjun med Eldkvarn. Det bandet har jag aldrig haft någon relation till alls, mer än att jag tyckt att de verkar tråkiga. Jag lär inte springa iväg och köpa skivor med dem nu heller men samtalet med sångaren Plura Jonsson håller mig kvar. Och favoritpassagen är ganska given:

"Jag har hört att du på den tiden var ganska tillbakadragen. Är du det fortfarande?
– Då var jag det, men det har ändrats. Jag har växt upp långsamt, blev vuxen först i 50-årsåldern. Jag har alltid varit blyg. Folk frågade om det inte var jobbigt att fylla 50, men jag tyckte tvärtom det var skönt. Det har varit väldigt bra för mig på alla plan. För jag vet vad jag kan, vad jag gjort och jag är inte rädd för vad andra tycker. Så det är skönt att växa upp."

"Vad vet vi om kriget?"

För två veckor sedan hade jag tänkt skriva om nyårsdagen. Jag hade tänkt säga att det är något speciellt med den, beskriva hur det är att gå ut och se samma vyer, möta samma människor och höra samma ljud – och ändå känna att någonting är annorlunda. Tillsammans lämnar vi något bakom oss och går vidare in i något nytt. Året är än så länge ett pappersark utan minnesanteckningar.

Den första januari var en solig dag, åtminstone i min stad. Jag gick ut och sög in ljus och bitande kyla och allt det där gamla och nya i en märkvärdig symbios. Vid stadens stolta byggnadsverk hittade jag en uppvärmd bänk att vila på. När minusgraderna började stjäla för mycket av min uppmärksamhet fortsatte vandringen.

Ett nytt år blir som en nystart, och borde få vara det för alla. Men på en avlägsen och nära plats väljer några människor att fortsätta ett uråldrigt krig istället. Det känns som världens mest bortkastade chans att göra något radikalt annorlunda.

Här hos oss, där vi följer infernot och skriken via allehanda mediakanaler, för vi också ett skyttegravskrig fast på verbal nivå. Ordmissiler avfyras från två olika sidor, högljutt, upprört, kategoriskt. Kanske ser vi saker lika svartvitt som vi hävdar att de krigande gör. Hur kan i så fall vi, som inte lyckas vara resonliga ens på betryggande avstånd, kräva att de i det verkliga raketregnet ska vara det? Hur kan det i så fall nånsin bli fred?

Årskrönikan

Så här års fylls tidningar och bloggar av listor av olika slag. Året ska summeras, det bästa och sämsta ska ihågkommas och det gör man lättast genom att rada upp allt i snygga kolumner. Ja, för tio-tolv år sen hade jag nog kunnat göra en schysst och initierad lista över årets viktigaste musikhändelser. Det säger jag inte för att verka märkvärdig utan bara som ett bevis för att det nostalgiska tänkandet kommer smygande ju äldre man blir. Man kommer på sig själv med att tycka att vissa grejer faktiskt var bättre förr.

Kolla bara på ett par av de facebook-grupper jag gick med i under året som gick. "Avdankade fanzineredaktörer" omtalar i sin programförklaring oss som en gång i tiden gjorde våra egna papperstidningar och numera bittert sitter och svamlar om den gamla goda tiden. Gruppen "U-PORT HARDCORE" är skapad av en gymnasiekompis och är en hyllning till 90-talets alternativa musikscen i Ulricehamn. Det var tiden då den lilla staden hade minst tre hardcoreband, en ungdomsgård där det anordnades välbesökta konserter och ett gymnasium som härbärgerade två fanzineredaktörer och lika många skivbolagsbossar. Råpunkgänget Explosiv Skit gjorde den mest minnesvärda spelningen. Det var taggiga frisyrer i regnbågens alla kulörer, blänkande nitar och en sångare som inte kommit i målbrottet än. "Nästa låt heter 'Häng alla slipsnissar'!" förklarade han och så blåste killarna på i 180 knyck framför en publik som blixtsnabbt förvandlades till ett svettigt kaos av högenergisk akrobatik. Strålande tider.

Ja, ni ser. Och om jag ändå ska välja några highlights ur mina populärkulturella upplevelser 2008 kommer jag osökt att tänka på två fynd jag gjorde på secondhand. Jag talar naturligtvis om Chickenpox’s lysande skiva ”Stay away from the windows” från 1998 samt filmen ”13 conversations about one thing” som är en sorgligt underskattad favvis från 2001. Kan även nämna att jag fick överta Chester Copperpot’s skiva ”Poems and short stories” av en kompis. Det är inte klokt vilket fantastiskt gitarrlarm som skapades i västsverige 1996! Att min vän inte förstod detta kan endast ha sin förklaring i att han blott är 26 år.

På det personliga planet var 2008 ett givande år, om jag avslutningsvis ska bli lite seriös. Jag är tacksam för allt jag fick uppleva, och även om allt inte alls var kul just när det pågick kan jag konstatera att det förändrade massor till det bättre. Idag kom för övrigt mitt anställningsbevis på posten. Ett litet sjuksköterskevikariat väntar på andra sidan nyårsafton vilket väl talar sitt tydliga språk. 2009 är året då jag slutligen kommer bli vuxen. Gott nytt år, kära vänner!

Tiden kommer

Sista föreläsningen på universitetet handlade om att möta olika kulturer. Vi talade bland annat om att synen på tid kan vara väldigt kulturbetingad. I det här landet är det vanligt att säga att ”tiden går” medan man i andra kulturer oftare talar om att ”tiden kommer”.

Jag smakar på det. Det är fråga om att byta ut ett ord mot ett annat, men skillnaden det gör är större än så. När jag tänker efter blir ”tiden går” en antydan om att tiden är på väg ifrån oss vilket kan bli oerhört negativt laddat. ”Tiden kommer” andas däremot något helt annorlunda. Tiden blir här inte en tingest vi måste blidka eller springa efter utan istället något som kommer oss till mötes. Den blir en gåva som ges oss varje dag och som vi får äran att förvalta.

Med dessa kvasikloka ord önskar jag mina läsare en riktigt fridfull julhelg. God jul, kids!

Hemma

Hemma igen. Eller vad det nu är. Synnerligen bekant i alla fall, hemvant. Jo, jag har bestämt två hem numera. Så fort vi stiger ur bilen och stänger de skramliga garagedörrarna kommer alla de bekanta dofterna och ljuden mig till mötes. Det är mörkt här ute, fjärran från stadens gatlyktor och butikskyltar i neon. Vinden sjunger i trädkronorna. Jag ser inte riktigt var jag sätter fötterna men känner vägen fram till huset. Mamma och pappa har anlitat ett par snickare som byggt en liten öppen altan utanför köksingången. Pappa har gjutit en trappa. Förutom det är allt sig likt kring huset som självfallet är rött med vitmålade knutar. I köket frågar mamma om hennes hembakta bröd smakar gott. Jag svarar sanningsenligt ja.

Pojkrummet står lika orört som vanligt. I bokhyllorna radas Bert- och Sune-böckerna upp, i sällskap med en bunt pocketböcker om katten Gustaf, en Guinness rekordbok, ett Rocklexikon och alla mina seriealbum. Tintin tycker jag fortfarande om men jag har alldeles för många Lucky Luke. Sedan följer alla julalbum och serietidningar med 91:an som jag kanske kommer försöka sälja av en vacker dag. I hyllan ligger också några vinylskivor som jag aldrig blir sugen på att spela samt otaliga blandkassetter innehållandes punk av olika slag. Nästan allt är inspelat på högstadiet och gymnasiet. Ibland bläddrar jag i skolkatalogerna och tackar Gud för att ingenting fick förbli sig likt.

Kväll blir natt blir morgon och dag. Pappa har redan huggit granen. Jag ska bara såga av den så att den passar in under våra låga tak, skruva fast foten och ställa in härligheten i sitt traditionella hörn. Det finns ingen snö att skotta. Jag räfsar ihop spridda löv och klipper ner kvarglömda växter i rabatterna istället. Solljuset är gult och varmt.

På kvällen går jag ut igen. Himlen är full av detaljer, jag har inte sett ett sådant perfekt stjärntäcke sedan sommarnätterna i Rumänien. Jag kliver ut på grusvägen, insuper åter dofterna och ljuden, trampar ner i gropar som gömmer sig i mörkret. Karlavagnens främre del pekar rakt ner på grannens stora stenhus i vitt. Vindarna är kalla. Efter en stund möter jag pappa och en annan granne som varit ute och promenerat. Vi har gula västar alla tre och delar på oss under en av byns få gatlyktor.

Utan Dig blir det ingen jul, utan Din stjärna ingen riktig stjärnhimmel. Så tänker jag när vi rör oss tillbaka på vägen vi just nu inte ser men ändå känner. Till sist kommer vi fram till huset, öppnar ytterdörren och stiger in i värmen igen.

Förkylt

Så kom den då till sist. Decemberförkylningen. Trodde in i det sista att jag skulle undslippa men häromdagen lyckades den springa ikapp mig . Som att ha bomull i huvudet, sa min mamma på telefon. Det är det kanske. Eller som att ha en massa snor i huvudet. Hela huvudet fullt med snor, och ett par ögon som svider och rinner.

Gick i alla fall och blev introducerad på min utbildnings sista praktikplats. Den verkar bra. Postade några julkort med vanliga frimärken. Gick hem igen. Värmde mat. Tittade ut genom mitt fönster och betraktade en stund människorna där ute på gatan. De rörde sig mellan de höga husen på väg någonstans, en del med kassar i händerna. All snö nästan borta. Små bilar for fram och tillbaka. Det finns särskilda vitmålade märken på asfalten där man ska korsa vägen om man är fotgängare eller cyklist. Så småningom försvinner de flesta in i en portuppgång, tar trapporna eller hissen till sin lilla eller stora lägenhet där de bor. Det här är vår stad.

På radion säger de att det är hårda tider. Varje dag berättas om fler människor som går ut genom de stora grindarna och inte får återvända igen. Igår satt vi vid tända ljus, åt julmat och pratade om allt det här. På TV är det upprörda röster. Människor på varsin sida idiotförklarar varandra. Alla har det rätta svaret och allt fortsätter rasa. Lite längre bort har någon försökt kasta skor på en president. En förort brinner. Och varje dag nya möten, nya förhandlingar, nya lösningar.

En förkylning är inte särskilt mycket att beklaga sig över. Jag drar i mig ett par kiwifrukter, ger mig ut i den milda kvällsluften och kommer efter en stund tillbaka med en fylld matkasse och hyrfilmen ”The Life of David Gale”. Brer några mackor, laddar datorn och ser fram emot en ny dag.

Tre saker

Några små obetydligheter som nyligen nådde mina trumhinnor bombade mig känslomässigt tillbaka till stenåldern. Det var lite skrämmande men mest bara irriterande. Jag trodde jag kommit längre. Fast det handlar väl helt enkelt om att jag varit extra sårbar ett tag. Och det är förresten bättre att det studsar emot en i sekunder än tar fäste i veckor, månader, år som det gjorde förr. Jo, jag har uppenbarligen kommit en lång bit därifrån ändå. Även om det inte är min egen förtjänst.

Alla ni vänner med modet att skriva med hjärtat på utsidan – ni är min vardags hjältar och inspirationskällor. Igen.

Igår kväll satt jag på nästan första parkett. ”Det är en ros utsprungen”, ”O come all ye faithful”, ”Jul, jul, strålande jul” och ”Härlig är jorden” fick liv av unisona stämmor och steg varsamt uppåt mot höga, uråldriga stenvalv. Jag önskade att det aldrig skulle ta slut.