Sex

Det sägs att det var de obegränsade mängderna av groupies som fick Weezer’s sångare Rivers Cuomo att till slut skriva låten ”Tired of sex”. Han kunde förstås ha försett världen med ännu en enkelspårig hyllning till den så kallat fria kärleken, vältrat sig i rockmyterna som så många andra artister och musiker före honom. Istället blev det några mycket enkelt formulerade rader som ifrågasätter alltsammans, kastar ut en undran om det inte borde vara något mer.

Sex må vara populärkulturens mest uttjatade tema. Det är samtidigt sällan – för att inte säga aldrig – som det sägs något nytt om det, något som åtminstone lite grann vågar utmana vår tids syn på sex som en konsumtionsvara som vilken annan som helst. Jo, visst har Rebecca St James och några till besjungit äktenskapet som den sexuella samvarons hemvist, men frikyrklighetens välmenande apostlar räknas liksom inte här. Och jag vet själv inte riktigt vad jag ska skriva om ett ämne som är så komplext, som alltid är så lätt att skämta om men lika svårt att närma sig med allvar.

Det är i ljuset av detta som Rivers Cuomo’s text blir den sällsynt insiktsfulla betraktelse som musikindustrin så innerligt behöver. Kanske inte bara den förresten. Man behöver inte ha levt rockstjärnelivet för att känna igen sig - mer eller mindre - när de starka känslorna beskrivs. Det är inte formuleringarna som är styrkan, utan självinsikten. "Tired of sex" har idag drygt tio år på nacken men sätter fortfarande fingret på något väsentligt. Den är skriven av en människa som fått fri tillgång till allt, utnyttjat tillfället och kanske också börjat genomskåda en förvrängning av det som var tänkt att vara något annat.

“I'm tired, so tired
I'm tired of having sex
I'm spread, so thin
I don't know who I am

Monday night I'm makin' Jen
Tuesday night I'm makin' Lyn
Wednesday night I'm makin' Catherine
Oh, why can't I be makin' love come true?

I'm beat, beet red
ashamed of what I said
I'm sorry, here I go
I know I'm a sinner, but I can't say no

Thursday night I'm makin' Denise
Friday night I'm makin' Therese
Saturday night I'm making Louise
Oh, why can't I be making love come true?

Tonight, I'm down on my knees
Tonight, I'm beggin' you please
Tonight, tonight, please
Oh why can't I be makin' love come true?”

Några grejer som gjorde mig glad

Några möjligen triviala grejer gjorde mig glad nyligen. Bland annat att besöka stadens stoltaste secondhand-butik för CD-skivor och DVD-filmer en fredag efter avslutad arbetsvecka. Det var inte i första hand för att jag där hittade Weezer’s skiva ”Pinkerton” och en DVD med Galenskaparna & After Shave till schyssta priser. Nej, det var mötet med butiksägaren i kassan som gjorde besöket guld värt. Han dribblade lite om Weezer-skivans förträfflighet, tackade för mitt inköp och önskade mig en trevlig helg. En enkel gest, men utan den hade fynden i den gula plastpåsen sjunkit drastiskt i värde. Ett sådant ställe återkommer man mer än gärna till.

Jag blev också glad för en ganska spontan filmkväll tillsammans med min granne. Vi såg filmen ”Delicatessen” som jag hade fått av en kompis. Det kan ha varit det bästa vi båda har sett. Nog för att jag håller Jean-Pierre Jeunet’s något mer kända rulle ”Le Fabuleux Destin d’Amelie Poulain” (”Amelie från Montmartre”) som en av mina favoriter, men denna hans debut var faktiskt flera snäpp bättre. De karakteristiska dragen från senare produktioner syns redan här: det skruvade persongalleriet, galghumorn, fingertoppskänslan för detaljer, den hejdlösa fantasin och naturligtvis det oemotståndligt snygga fotot. Min granne och tillika vän och jag insöp allt detta tillsammans med varsin kopp varmt te en måndagskväll. Vardagsglädje.

Dessutom är det glädjande att få uppskattning på jobbet, känna solen mot ansiktet och ha vänner i telefonen, på trottoarerna och utanför dörren. Dessa ting ett axplock av allt jag har att vara tacksam för.

Resumé

Det är inte att det inte har funnits något att skriva om. För det har det. Massor. Ett tag följde allting ett spår som hade kunnat generera en tät följetong av bloggposter. Var började det? Kanske på min arbetsplats. Ja, troligtvis där. Hur stor dos brist på respekt måste människor vara beredda att ta, och var går gränsen för vad man kan acceptera? Frågorna snurrade, jag lät dem rotera fritt under lysrören på min chefs kontor och över soffborden hos mina vänner. Framför allt vände och vred jag på Jesu ord om att vända andra kinden till. De krockade med Annika Norlins textrad i låten ”Sanningsdan”, den som konstaterar att ”vända kinder är det enda jag gjort”. Jag frågade Gud om den där gränsen finns och i så fall var.

Sedan såg jag ett par filmer. Först ”Sophie Scholl”. Därefter ”Valkyria” där Tom Cruise spelar nazistofficeren som sakta men säkert inser att Tysklands största fiende i själva verket är dess ledare Hitler, och att denne måste störtas från makten. Han får med sig ett antal edsvurna som tar ett avgörande steg åt sidan, ut ur de tigande och blint lydande leden. En annan person som tog del i planerna kring det ödesdigra attentatsförsöket mot diktatorn, men som inte förekommer i den utmärkta filmen, var Dietrich Bonhoeffer. Bonhoeffer var tysk teolog och pastor. Uppenbarligen var han övertygad om att gränsen hade nåtts med nazismen. Något måste göras. Motstånd. Uppror. Ett beslut som kostade honom och alla andra inblandade döden.

Filmerna gav tankarna fortsatt näring. Och en kväll kort därefter stegade en annan teolog, Mikael Hallenius, upp till mikrofonen och höll en brinnande predikan under rubriken ”Får en kristen bli förbannad?”. Att ge en rättvis bild av allt som sades där är omöjligt. Men kontentan var att när man ser att något står i vägen för Guds rike, är det rätt att reagera. Det var av den anledningen Jesus fylldes av vredesmod när han såg varuhandeln i templet och det var därför han gick till handgripligheter. Han beter sig helt oförsvarbart, menar Hallenius, men vi förstår syftet.

Cirkeln liksom sluts och vi är framme vid skrivande stund. Min bild av platsen för min dagliga tjänstgöring klarnar fortfarande, bitar fogas samman till en oftast skön helhet. Jo, vissa människor har uppenbara problem med att behandla sina medmänniskor med respekt, det är sant. De allra flesta klarar dock av det fantastiskt bra, det är också sant.

Gud, om jag ser någon förnedras – var som helst – ber jag om frimodighet nog att ställa mig upp. På rätt sida. Amen.

Sophie Scholl

Igår var det fredag med allt vad det innebär. Efter avslutat arbetspass kände jag ganska tydligt att nivån på mina eventuella kvällsaktiviteter på sin höjd kunde sträcka sig till att se en film. Jag fick tillåtelse att botanisera lite i en snäll grannes filmhylla och lånade där "Sophie Scholl”. Någon skulle nog invända att detta inte är någon fredagsrulle och det är helt riktigt, om man med fredagsfilm menar en popcornvänlig komedi i kulörta färger och speltid på 90 minuter. ”Sophie Scholl” har ingenting av detta. Filmen skildrar motståndskvinnan Sophies sista dygn i livet innan hon och hennes vänner döms till döden i det 40-talets Tyskland som de försöker befria från nazismen och Hitler. Historien är sann och jag känner igen skeendena från en tidigare filmatisering som jag och min klass fick se på högstadiet. Den här versionen från 2005 är i mångt och mycket ett kammarspel. Den utspelar sig till största del i förhörsrummen, i grå fängelseceller och bakom fördragna gardiner. Det är på så sätt ganska minimalistiskt iscensatt men ytterst välspelat, hemskt och drabbande.

Mina reaktioner på filmen får dock näring på allvar när jag efteråt tittar i ett gammalt nummer av den avsomnade filmtidningen Ingmar. Där finns en recension som påpekar att verklighetsbakgrunden inte räcker för att ge filmen ”Sophie Scholl” nerv. Skribenten avslutar: ”Den är välspelad och välskriven men blir aldrig riktigt spännande. Att Hitler var en ond diktator fick vi lära oss redan på lågstadiet”.

Det är den slutsatsen som får mig att reagera. Jag kan nämligen inte se att filmens primära ärende är vare sig att skapa spänning eller att ännu en gång upplysa om vem Hitler var. Det som filmen väcker tankar kring, om än inte så djupgående som man kanske kunde hoppats, är istället masspsykosen som rådde i det krigande Nazityskland. Vad var det egentligen som fick alla dessa människor att ställa sig i lojala led bakom en iskall diktator? Vad fick dem att följa varje fingerknäpp utan att ifrågasätta? Och vad drev andra personer att göra det rakt motsatta? Några av filmens starkaste ögonblick är när Sophie och hennes vänner med ord lyckas vidröra just detta. När de rakryggat står upp för sina frihetstankar och man i tystnaden mellan replikerna kan ana hur deras belackare för hundradelar av en sekund kanske ställer sig själva de frågorna.

I filmen ber Sophie till Gud, in i det sista. Men inte om att befrias, hon tycks bara samtala med honom, övertygad om att han lyssnar. Detta blir för mig, tillsammans med allt det andra i filmen, berättelsens slutgiltiga utmaning. Att våga stå upp för det man tror på, okuvligt även när alla odds talar emot en, när alla yttre omständigheter skriker ut att det man gör är vansinne. Filmen ”Sophie Scholl” handlar ytterst om mod.

Ingen blind underkastelse

Det kan vara en kvarleva från punkåren, jag vet inte. Men ibland har jag i alla fall svårt för auktoriteter. Poliser och högt uppsatta chefer kan i vissa fall ge mig en lust att provocera, bara för sakens skull. Dock handlar det väl egentligen om hur de här yrkesgrupperna handskas med sin makt, hur de förhåller sig till sig själva och till sin omgivning. Klart det finns hyggliga poliser och bossar. Ta t.ex. polisen som hjälpte mig och en kompis när vi fick motorstopp på väg till en bröllopsfest. Det var i en stor korsning, hans piketbuss stod i filen jämte vår och när han såg att vi inte kom iväg drog han igång blåljusen, klev ur sitt fordon och hjälpte till att knuffa vår bil undan trafiken. Han blev vår hjälte den dagen, en sån där polis man bara trodde fanns i gamla barnböcker. Men något sådant visste jag inte om under gymnasietiden. Då var snuten bara fienden som skyddade mina politiska meningsmotståndare.

Maktutövandet och hierarkierna finns överallt, mer eller mindre påtagligt. Nyligen rådde en yrkeskollega mig att inte försöka lära gamla hundar att sitta. Orden sades i välmening, de nästan viskades fram för att inte höras av fler än oss två. Jag suckade lite åt de vänliga råden, i mitt inre sorgsen och provocerad över rättningen i ledet. Att förändra är en aktiv process som kan vara svår, det är lättare att anpassa sig med handen knuten i fickan. Samtalet fick mig att minnas en gammal svartvit teckning. Var jag såg den först har jag förträngt, kanske på ett tygmärke, i ett fanzine eller på ett skivomslag. Det är i alla fall en siluettbild av en polis med batongen höjd, och under bilden den ironiska texten ”Do not question authority”.

Ironiska var dock inte mina universitetslärare när de sade åt oss att stå rakryggade när vi kommer ut i arbetslivet. Att vi inte ska ge efter för rådande kulturer om dessa är fel och går stick i stäv med vad vi lärt oss i utbildningen. Och ironisk var inte heller pastorn som föreläste i teologi när jag bodde i England. Utifrån sin auktoritet hade han alla möjligheter att försöka indoktrinera oss som rest dit för att lyssna, men uppmuntrade oss istället från första början till att ifrågasätta och pröva allt han sa. ”No blind submission!” poängterade han och höjde två vänliga pekfingrar.

"No blind submission". Jag skrev omedelbart ner de tre magiska orden och strök under med svart bläck. Flera gånger.

Igenkänning

Jag sitter på biblioteket och läser musikblaskan Sonic. När den är som bäst lyckas den göra mig intresserad för företeelser jag vanligtvis inte bryr mig om. Jag vet inte, men jag tror att god skrivande journalistik är just detta – att texten lyckas fängsla läsaren oavsett ämne. Sonic är inte ensam om den konsten men innehåller nästan alltid guldkorn av något slag. Den här gången fastnar jag för intervjun med Eldkvarn. Det bandet har jag aldrig haft någon relation till alls, mer än att jag tyckt att de verkar tråkiga. Jag lär inte springa iväg och köpa skivor med dem nu heller men samtalet med sångaren Plura Jonsson håller mig kvar. Och favoritpassagen är ganska given:

"Jag har hört att du på den tiden var ganska tillbakadragen. Är du det fortfarande?
– Då var jag det, men det har ändrats. Jag har växt upp långsamt, blev vuxen först i 50-årsåldern. Jag har alltid varit blyg. Folk frågade om det inte var jobbigt att fylla 50, men jag tyckte tvärtom det var skönt. Det har varit väldigt bra för mig på alla plan. För jag vet vad jag kan, vad jag gjort och jag är inte rädd för vad andra tycker. Så det är skönt att växa upp."

"Vad vet vi om kriget?"

För två veckor sedan hade jag tänkt skriva om nyårsdagen. Jag hade tänkt säga att det är något speciellt med den, beskriva hur det är att gå ut och se samma vyer, möta samma människor och höra samma ljud – och ändå känna att någonting är annorlunda. Tillsammans lämnar vi något bakom oss och går vidare in i något nytt. Året är än så länge ett pappersark utan minnesanteckningar.

Den första januari var en solig dag, åtminstone i min stad. Jag gick ut och sög in ljus och bitande kyla och allt det där gamla och nya i en märkvärdig symbios. Vid stadens stolta byggnadsverk hittade jag en uppvärmd bänk att vila på. När minusgraderna började stjäla för mycket av min uppmärksamhet fortsatte vandringen.

Ett nytt år blir som en nystart, och borde få vara det för alla. Men på en avlägsen och nära plats väljer några människor att fortsätta ett uråldrigt krig istället. Det känns som världens mest bortkastade chans att göra något radikalt annorlunda.

Här hos oss, där vi följer infernot och skriken via allehanda mediakanaler, för vi också ett skyttegravskrig fast på verbal nivå. Ordmissiler avfyras från två olika sidor, högljutt, upprört, kategoriskt. Kanske ser vi saker lika svartvitt som vi hävdar att de krigande gör. Hur kan i så fall vi, som inte lyckas vara resonliga ens på betryggande avstånd, kräva att de i det verkliga raketregnet ska vara det? Hur kan det i så fall nånsin bli fred?